Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘prostituerade’

Ett inlägg om Fotografiskas pågående utställningar.


 

Naket, obegripligt och engagerande. Det är i korthet min sammanfattning av besöket på Fotografiska museet i söndags. Som fjärde ord borde det också kanske stå

överraskande,

men det är mitt favoritmuseum i Stockholm alltid. Ja dess utställningar är överraskande, vill säga.

Jag försöker alltid besöka Fotografiska när jag är i Stockholm. Den här gången gick jag in på mitt presskort eftersom jag ville skriva om de pågående utställningarna. Det kändes liiite märkligt att bli tillfrågad om jag sökt ackreditering för utställningar som har pågått ett tag, men efter att kassakillen (ingen avstavning!) gått bakom kulisserna och frågat ”nån” fick jag tillträde. Nåt pressmaterial fick jag däremot inte, för det fanns inget (?!). Det hittade jag i stället på Mynewsdesk, tack så mycket!

Me kissing Vinoodh

Me kissing Vinoodh, en sorts ”we-fi” av de båda fotograferna Inez och Vinoodh.

På entréplanet möttes vi besökare av Inez & Vinoodhs utställning Pretty much everything. Utställningen öppnade redan den 12 juni och pågår till den 27 september. Inez & Vinoodh är två holländska fotografer som blandar foto och konst, kan man enkelt uttrycka det. Med Cecil Beaton-utställningen i bakhuvudet skulle man kunna säga att de använder mera skruvade sätt att porträttera människor på. De har gjort porträtt och kollage för många kända varumärken och av många stor stjärnor. Och jag måste nog säga att bilderna av lady Gaga, som finns med i just den här utställningen på Fotografiska, är väldigt annorlunda. För mig är många av deras verk till och med så annorlunda att de blir obegripliga och inte heller så sällan obehagliga.

Lion Before Storm II- Sitting Profile 10inW

Lion before storm av Nick Brandt visar ett stolt och kraftfullt djur.

Museets Nick Brandt-utställning, On this earth a shadow falls across the ravaged land, öppnade redan den 22 maj och finns att se till den 13 september. Det här är en riktigt engagerande – och sorglig – samling sepiabilder på temat Östafrikas hotade djurliv. Jag hade ingen aning om att mellan 30 000 och 35 000 elefanter slaktas varje år eller att noshörningshorn är mer värdefullt än guld. Det är bilder på kraftfulla lejon och magnifika elefanter vi betraktare får se. Men vi får även se jägarna med sina troféer. Några jaktscener bjuds vi däremot inte på. I stället fascineras i alla fall jag av att Nick Brandt kommer så nära de fantastiska djuren. Det är omöjligt att gå opåverkad från de här bilderna!

Aktstudie i skärgården med Zorns ansikte i förgrunden

Aktstudie i skärgården av Anders Zorn – en liten selfie, minsann! Bilden tillhör Zornmuseet.

Det finns väl knappast nån hyfsat allmänbildad svensk som inte känner till konstnären Anders Zorn, eller? Du vet, han som kanske är mest känd för att ha målat de där frodiga kullorna. Men faktum är att Anders Zorn även var fotograf. På Zornmuseet i Mora finns ett tusental av hans bilder från 1890-talet och fram till hans bortgång 1920. På Fotografiska finns några av dessa foton att se till och med den 30 augusti i utställningen Zorn och kameran. Det är oerhört spännande att se fotona som tagits för att vara förlagor till konstverken, men också de annorlunda bilderna av prostituerade på bordeller i bland annat Egypten. (En del foton är synnerligen erotiska. Bland annat får vi se ett par kvinnor ”in action”. Pryda jag rodnade i mörkret.) Anders Zorn var en av de första konstnärerna att använda just kameran som hjälpmedel. Eftersom det ansågs vara lite fusk var fotografering av modeller inte nåt man talade om offentligt. Att Anders Zorns foton lyfts fram här gör därför denna utställning extra intressant.


Men… Låt nu inte mina åsikter om verken styra! Gå dit och gör din egen bedömning.

 

Här hittar du Fotografiska museet:

Fotografiska museet finns på Stadsgårdshamnen 22, nära Slussen, i Stockholm.

Museet har öppet alla dagar utom midsommarafton och julafton kl. 9 – 23.

Entré: 120 kronor. Pensionär och studerande (ta med giltigt studentbevis!) samt grupper om minst 20 personer: 90 kronor. Barn under tolv år: gratis.

Museet finns också på Facebook, Instagram och Twitter.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Igår kväll jublade jag. Då skulle nämligen den andra delen av The Team visas. Fast jag kallade TV-serien felaktigt Europol. Fästmön kallade den å andra sidan ännu mer felaktigt för sömnpiller (”den där jag sov så gott till förra fredagen?”). TV-serier kommer och går, som bekant, men nåt spännande att glo på uppskattar jag särskilt en fredagskväll. Och tro mig. The Team är spännande och inte nåt att sova till!

Lars Mikkelsen

Lars Mikkelsen spelar en av huvudrollerna i The Team.


The Team består av 
ett gäng europeiska poliser, samlade i Joint Investigation Teams, JTI. Tanken är att man ska jobba över landsgränserna, snabbt och obyråkratiskt. Och nog går det undan! I första avsnittet tas tre prostituterade av daga på ganska grymt sätt. Allt pekar mot en viss person och JIT-teamet jagar denne Guldtand – bara för att finna att Guldtanden själv är offer i den här historien.

Det är hisnande jakter, klättringar i alperna och plumsande i dalgångar. Vidare bjuds det på vidrig tortyr och hemska stympningar. Den som är kackelmagad ska definitivt inte se det här.

Jag gillar farten i den här serien, sättet poliserna jobbar på och spänningen. Under vissa hemska scener vänder jag mig bort. Eftersom det är en europeisk samproduktion är skådespelarna även från olika länder. Sverige representeras av Alexandra Rapaport och Ida Engvoll.

Toffelomdömet blir det högsta efter två avsnitt av åtta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

PariaHögen med böcker som jag lånade av Fästmön i påskas börjar sjunka drastiskt. Björn Hellbergs bok Paria var den näst sista som försvann ur högen. Jag har just läst ut den.

Paria inleder Björn Hellbergs Loviken-serie. Loviken är en påhittad, svensk storstad. I området Kloakråttan – ja, du fattar säkert att det är motsatsen till Gräddhyllan – bor de utstötta, de lägst stående i samhället. Det vill säga, alkisar, prostituerade med flera. Och det är här ett antal mord inträffar. Är det nån som bara vill utrota samhällets paria eller är motiven andra?

Jag tycker att storyn byggs upp på ett bra sätt. Tyvärr faller den senare. Det känns som om intentionerna var goda, men… Det samlade Toffelomdömet blir medel. Jag blev ganska oberörd, faktiskt, av boken. Den är välskriven – och inte särskilt spännande.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Strax efter midsommar landade ett bokpaket i min postbox. Avsändaren var den vänliga Bokoholisten som tyckte att jag skulle ha en skön midsommar med lite god litteratur. Nu blev det inte så, men häromdan plockade jag fram den lilla boken Mordets praktik av Kerstin Ekman. Och det var spännande läsning för en gammal litteraturvetare!


En bok inspirerad av Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas från början av 1900-talet.

                                                                                                                                                             Liksom den bok som Mordet praktik är inspirerad av och baserad på, Hjalmar Söderbergs dagboksroman från början av 1900-talet, Doktor Glas, har denna bok en doktor i huvudrollen. Och liksom doktor Glas skriver han dagbok. Doktor Revinge har först en ganska lågt ansedd tjänst bland stadens prostituerade. Men genom list och mord kommer han framåt i karriären. Även Pontus Revinge är nämligen en doktor som tar livet av nån. Intressant, det där, att de som är utbildade för att rädda liv också tar liv. Som små gudar…

I den här boken dyker också Hjalmar Söderberg upp. Pontus Revinge anser att han har hjälpt författaren med vissa faktauppgifter. Sen blir han liksom besatt av Söderberg. Huvudfrågan i den här boken är densamma som i Doktor Glas: Har man rätt att tan en annan människas liv för att hjälpa nån annan?

Boken är skriven på gammelsvenska och utan pratminus. Det senare är lite irriterande för en som ser dåligt. Man vet ibland inte om nån talar, om nån har börjat tala, slutat tala eller om det bara är löpande text. Det stör. Annars har Kerstin Ekman fortsatt på Hjalmar Söderbergs bok och gjort ett mycket bra jobb! Detta är en sorts kriminalroman och ändå inte. Den får inte högsta betyg, men jag vill absolut läsa fler romaner av Kerstin Ekman! Kerstin Ekman gjorde för övrigt ett mycket bra framträdande i Babel i våras. Intrycket blev en mycket sympatisk författare.

Read Full Post »