Tokigt och slugt där ute

Ett omvärldsspanande inlägg.

---

 

Här sitter jag i min rövarkula och där ute händer det minsann saker. Alldeles nyss läste jag att Helge Fossmo, du vet pastorn i Knutby, har fått sitt livstidsstraff tidsbestämt till 24 år. Helge Fossmo blev dömd 2004 för anstiftan till mord och mordförsök på sin fru och på sin älskarinnas make. Den som utförde dåden var den så kallade Barnflickan, Sara Svensson (hon heter säkert nåt annat nu). Sara Svensson hamnade i rättspsykiatrisk vård i Stöllestan efter att ha pratat med bebisröst på rättegången (jo, jag lyssnade) och är redan fri sen länge. Helge Fossmo blev för övrigt även åtalad för att ha mördat sin första fru 1999, men frikändes. Pastorn har suttit i minst tio år (häktningstiden räknas väl in också). Om han avtjänar två tredjedelar av sitt straff innebär detta att han kan bli villkorligt frigiven 2020. Nog tror jag på syndernas förlåtelse, men i vissa fall tycker jag nog att synderna ska ta lite längre tid att förlåta. Inget av detta kännas bra: en mördare som döms till vård och en som bett mördaren utföra dåden blir frisläppt inom en snar framtid… Det är tokigt, i mina ögon. Och chefsåklagarens. Han har nämligen överklagat.

På mitt förra jobb satt jag i kontorslandskap, kan man säga. Eller vi var sex personer i ett och samma rum, det var trångt, dålig luft och fullt av farliga sladdar på golvet. Att prata ostört i telefonen var omöjligt. Man försökte klättra ut till trapphuset för att prata, men där var mottagningen så dålig att samtalen ofta bröts. Fast jag jobbade i en gammal kexfabrik. Psykiatrins Hus i Uppsala är ett nybygge som ofta har kritiserats. Den här gången kommer kritiken från facket och gäller hotad sekretess eftersom läkarna sitter i kontorslandskap. Facket har anmält det hela till Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Det som gäller för sekretess är att bara de som jobbar med en viss patient ska ha tillgång till information om sagda patient. Som det är nu ska därför sån information hanteras i så kallade tysta rum. Fast såna finns det inte så gott om och dessutom är rummen ofta inte utrustade med datorer heller, enligt facket. Ledningen säger sig ha utfört ett antal åtgärder för att det ska bli bättre och välkomnar IVO:s inspektion och utredning. Det är tokigt med kontorslandskap, men slugt med en inspektion och utredning i det här fallet, tycker jag.

När vi nu ändå är på jobbet… Jag läste om en undersökning som Sveriges Radio har gjort om chefer som filmar för att hålla koll på personalen. Allt fler ansöker om kameraövervakning på arbetsplatser. Kamerorna ska användas för att förhindra brott, men SR:s undersökning visar alltså att cheferna spinkar på sina anställda i stället. Det är ju inte så roligt om man går på toa, till exempel, och chefen kollar på via streamad film. Men har man inget att dölja, så… Äh, kameraövervakning ska användas för att bekämpa brott, anser jag, inte för att kontrollera vad den egna personalen har för sig. Tokigt, alltså.

I det offentliga lokala rummet beslutade våra kommunpolitiker att IT för Uppsala kommun ska upphandlas. Men efter valet blev det en ny politisk majoritet. Och enligt den tillträdande ordföranden i kommunstyrelsen ska man riva upp beslutet om IT-upphandlingen. Idag använder de flesta av oss datorer även i tjänsten. Det är många problem som kan uppstå. De ska lösas nära, är min uppfattning. Ibland kan det nämligen vara svårt att ens beskriva sitt problem för en IT-person utan att visa. Det var ett slugt beslut att riva upp ett tokigt beslut, enligt mig.

I Metropolen Byhålan reagerar polisen snabbt ibland. Igår kväll larmades polisen till ett flerfamiljshus där ett gråtande barn hörts skrika på hjälp. Vid framkomsten kunde farbror Blå emellertid konstatera att det var en mamma som klippte håret på en liten son som uppenbarligen hellre ville vara långhårig. Visserligen synd om klippningen gjordes mot pojkens vilja, men man får väl ändå säga att mamma har sista ordet så länge barnet är runt fem år. Att polisen snabbt ryckte ut på larmet var lika slugt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Måndag med verkliga överraskningar… och vanliga

Ett överraskande inlägg.

---

 

Överraskningar… De kan ju vara av den trevliga arten och den mindre trevliga arten. I mitt nuvarande jobb är de dessutom av den vanliga arten. Det vill säga, det går inte att planera nästan nånting utan att planera att planeringen ska falla. Den här måndagen var inget undantag. Jag hade just skrivit ut veckans planering för vårt intranät, när det trillade in en krav-nyhet.

Nånting som händer här just nu är att det vimlar av nyanställda människor. Bara den här veckan ska fem personer presenteras på intranätet. Låter väl enkelt, tänker du, och föreställer dig en person per arbetsdag. HA! Det finns lite andra nyheter att lägga ut också, liksom…

Vidare inträffade en något ironisk överraskning: i morse ringde en kvinna, vars namn jag inte minns, och presenterade sig som min nya handläggare på Arbetsförmedlingen. Hon frågade om läget och jag berättade att jag har cirka en och en halv månad kvar på min nuvarande visstidsanställning.

Jag har nog aldrig i hela mitt arbetslösa liv varit med om att en handläggare på Arbetsförmedlingen hör av sig innan jag blir arbetslös. Antingen var hon synsk eller också hoppades hon på att få stryka mig ur rullorna. Tyvärr fick jag göra henne besviken och meddela att jag tänker inställa mig på det där hemska stället, Den Förnedrande Glaskupan, den 1 juli. Om nu inget mirakel inträffar. Och mirakel tror jag inte längre på. Har för mycket i bagaget för att kunna tänka positivt och hoppfullt kring detta. Jag berättade lite om min situation och om förra handläggaren som dabbat sig med både på- och avanmälan till a-kassan, vilket fördröjde utbetalningen av ersättning med två månader, nästan.

Så frågade jag hur hon vill ha kontakt med mig i fortsättningen, om vi ska träffas och så. Jag tror inga personer är så ovilliga att träffa sina ”kunder” som handläggarna på Arbetsförmedlingen! I stället hänvisade hon mig till Kundtjänst, dit jag kan ringa och bli peppad. Jo det vet jag, de flesta som jobbar i Kundtjänst är riktigt bra på sina jobb. Men de kan ju bara lyssna, inte fixa nåt jobb. Fortfarande har jag emellertid Ingmari i färskt minne, hon i Kundtjänst som lyfte mig den där dan när tillvaron var totalsvart. Tänk om alla vore som hon! Nej, hon fixade inte heller nåt jobb åt mig, men hon bemötte mig som en människa som faktiskt vill ha ett nytt jobb, inte bara lura till sig ersättning.

Eftersom jag sitter i kontorslandskap gick jag ut ur rummet när handläggaren ringde. Man vill ju inte att alla ska höra, precis. Jag hade därför inget att anteckna på, så vi kom överens om att min nya handläggare skulle mejla sina kontaktuppgifter till mig. Det har nu gått flera timmar och något mejl har ännu inte kommit. Så… det i sig överraskande samtalet från Arbetsförmedlingen innebar bara en vanlig överraskning. Igen.

Vidare har även ryggen kommit med sin vanliga överraskning också: den gör ont. Igen.

Har du råkat ut för några överraskningar idag??? Skriv gärna några rader och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lappar hit och dit

Ett inlägg om kom-ihåg-lappar och andra lappar.

Idag har det flutit på bra på jobbet. Inga större malörer – förutom att storskärmen nere i ljusgården slog av rätt som det var. Nu är det inte jag som ska sköta den utan kollegan I, men det var faktiskt jag som kom på att I behövde ändra en inställning. HA! Blev lite stolt över det.

I övrigt var det manfall på jobbet: två sjuka, chefen på semester och den tillförordnade chefen var på möten hela dan. En ganska typisk arbetsplats, med andra ord.

Helgen som nyss har passerat är jag väldigt nöjd med, även om den kändes en dag för kort. Jag har för mycket att göra, helt enkelt – både hemma och på jobbet. Men jag blev också stolt över att allt på helgens kom-ihåg-lapp blev fixat! Snälla Fästmön bockade av den sista punkten i eftermiddags när hon dammsög. TACK!

Helgens agenda – min härliga kom-ihåg-lapp.

Som alltid när jag har mycket omkring mig måste jag skriva kom-ihåg-lappar. Jag har ytterligare en i köket. En lång, en… Men det mesta på den börjar bli avprickat. Nu står mest saker och företeelser på den som har med julen att göra. Plus avfrostning av frysen, när jag nu ska hinna göra det… Fredag kväll? Den kommande helgen är min intention att städa av lite sisådär, lägga på juldukar och julpynta. Och veckan därpå måste jag köpa julmat. Nånstans däremellan hoppas jag att jag kan hjälpa Anna att få hem lite julmat också. Hon har ju trots allt bara två armar…

Idag har jag svarat på frågor som har med operationen för snart ett år sen att göra. Lite problem kvarstår, men jag är till största delen nöjd.

Klockan 17.30 hade jag tid hos frissan. Det var välbehövligt! Mona Frizza rakade ännu mer idag. Mitt hår växer som ogräs och så här års, när det är kallt och luften är torr, blir det gärna platt och livlöst. Efter kvällens klippning har håret fått nytt liv igen! Jag har nämligen världens bästa frissa, tycker jag själv.

Hemma i New Village låg ett brev från Arbetsförmedlingen. I min enfald trodde jag att de skrev till mig för att bekräfta att de ändrat det felaktiga datumet de har anmält till min a-kassa att jag började jobba. HA! Brevet innehöll bara en bekräftelse, jorå. På FEL datum.

Eftersom jag mejlade min handläggare förra veckan och ännu inte har fått svar ringde jag AF Kundtjänst för att få hjälp. De skulle göra en notering till a-kassan, men sa att jag är tvungen att kontakta min arbetsförmedling. Ett problem i det hela är att jag inte kan sitta och ringa privatsamtal om dagarna – jag arbetar i ett kontorslandskap. Fick då rådet att mejla min handläggares chef. Det har jag gjort nu och det var inget glatt och vänligt mejl…

Inte nog med att Arbetsförmedlingen här i Uppsala UNDERLÄT att påanmäla mig till a-kassan från min första arbetslösa dag i höstas. De har alltså klantat till det igen och avanmält mig från a-kassan från och med fel dag. Man undrar vad det är för nötter som inte kan läsa innantill (jag mejlade, så det går inte att skylla på att jag skriver som en kratta). Jag blir så trött. Det är trist att bli arg varenda kväll för att myndigheter gör fel. När en liten människa gör fel straffas hon direkt i form av utebliven ersättning eller liknande. När myndigheten gör fel – händer ingenting. Man får nog inte ens en ursäkt… Det ska bli väldigt intressant att se om jag får nåt svar på mitt andra mejl.

Nu är jag lite kaffesugen och ska kolla om Anna-Panna, som ju har namnsdag idag, vill äta en kletig saffranskam och en trådrullepepparkaka med mig. Jag behöver lite energi efter att ständigt och jämt dräneras av Arbetsförmedlingen… Kanske skulle ha föreslagit dem kom-ihåg-lappar..?

Livet är kort.

Read Full Post »

Finsk början, utlåst och va… nytt jobb IGEN..?

Ett inlägg om dagens svängningar.

Men hallå! Vilken dag jag har haft! Jag skulle ha kunnat kategorisera den och arkivera den under

Skitdagar

men nu gäller det att tänka positivt och inte vara alltför hård mot sig själv. Så den hamnar under

Dagar som kunde ha varit bättre.

Dagen inleddes med… tadaaaaaaaaa… 

En invigning.

Jag har hört – nånstans – att just invigningar är en av min arbetsgivares… fäblesser. Just den här invigningen var speciell för att den hade så många invigningstalare. Annars tyckte jag att den berörde – jag blev faktiskt personligt berörd av själva evenemanget som invigdes: en finsk vecka.

Vår finska vecka har invigts!

Ingen av invigningstalarna höll sitt tal på just finska dock, men bland annat visas en jättefin utställning som är tvåspråkig just nu på mitt jobb. Varför jag känner mig berörd? Jo, just för att den på sätt och vis handlar om mig. Jag är ju andra eller tredje generations-finne, beroende lite på hur man räknar. Pappa räknade sig aldrig som finsk. Han var visserligen född i Helsingfors, men som svensk medborgare. På den tiden fick de nyfödda pappans nationalitet och min farfar var svensk. Farmor, däremot, var finsk.

Hela veckan pågår det nu olika evenemang kring det faktum att min arbetsgivare har ett särskilt uppdrag gentemot sina finska invånare. Jag tycker att det är rent fantastiskt!

Till och med tårtorna var finska idag.

Det var sen, när jag kom upp i kontorslandskapet (jag har oerhört svårt att jobba i ett sådant – jag är ju van vid eget kontor), som den fina inledningen på dagen gick över till… en mindre fin fortsättning. Det var stört omöjligt att logga in i webbverktyget. Jag fann ingen råd utan blev tvungen att påkalla hjälp från Per, som jag störde på hans första arbetsdag på nya jobbet. Han var vänlig nog att försöka hjälpa, men jag var utlåst från systemet fram till lunchtid. Och enligt mina egna krav skulle materialet varit utlagt både internt och externt före lunch. Fail!

Blev tvungen att kila ut och införskaffa lite lunch, som jag försökte avnjuta. Det gick inget vidare, tankarna var på all försening och allt teknikstrul. Men i eftermiddags kom så texter och bilder och till och med en film som kollegan S fixat i morse utlagt. Först vid 15-tiden kunde jag läsa dagens mejl… Vid det laget kände jag mig ganska… genomskinlig. Som om allt jag kan var bortblåst. Utfluget ur skallen.

Jag kände mig… genomskinlig idag.

Lite nytta har jag dock gjort. Förutom det publicerade har jag varit ner till IT med Pers dator och fått den fixad, så nu kan jag ta över den. Vidare fick jag äntligen ett samtal med Johan, som är chef, om vad jag förväntas ägna mig åt om dagarna. Och det blir inte bara webb och intranät. Jag kan, till exempel, tänka mig lite pressfrågor. Har redan lagt mig i omvärldsbevakningen och det mottogs positivt.

Omvärldsbevakning i lunchrummet.

I morgon har vi enhetsmöte. Eftersom en viss storhelg närmar sig ska det passas på att ätas julbord efter mötet. Vi ska nånstans med bil, nära en viss flygplats. Jag försöker följa med som passagerare, inte förare. Det känns säkrast. Evenemanget till ära har jag lagt fram en lite mer strikt tröja än luvatröjan från min förra arbetsgivare som jag hade på mig idag.

Lite märkligt, just som jag satt och läste mina mejl ringde mobilen. Det var en arbetsgivare inne i Stockholm som undrade om jag fortfarande sökte jobb… Jag fick tyvärr svara nekande, för nu känner jag att jag har förbundit mig för dessa tre månader i första hand. Men ännu mera märkligt var, att mobilen ringde igen när jag satt i bilen på väg hem. Då var det en rekryteringsfirma som… Nej, jag bad dem ringa mig senare eftersom jag körde bil. Det har de inte gjort. Samtidigt… visst är det väl lite typiskt om det skulle komma nåt erbjudande om nytt jobb igen..? Vänta gärna till i vår, tack!

Nu ska jag försöka varva ner efter denna, ganska hemska dag. Vi får se hur det går. Fästmön jobbar till klockan 20 och jag åker och hämtar henne. I morgon kväll firar vi en födelsedag ute i Himlen. Paketen är inslagna och framplockade! Vilken vecka det här ser ut att bli…

Hur ser din vecka ut???

Livet är kort.

Read Full Post »

Blåst och spillt

Ett inlägg om… hör och häpna… mitt nya jobb…

I morse blåste jag till jobbet – bokstavligt. (Det är bra med medvind, men…) Eftersom det var så halt igår kväll blev jag lite osäker på om det fortfarande var just halt eller blåsigt. Kanske en kombination. Hur som helst, jag kom hyfsat i tid.

Inledde dan med att redigera en bild till en nyhet jag hade tidsinställt för publicering på intranätet. Det var inte det lättaste, visade det sig. Bilder hanteras på olika sätt på de både webbplatserna. Men jag hade tur – Per var fortfarande på plats och kunde visa. Hur det ska bli nästa vecka vågar jag inte tänka på. Övriga kollegor lär bli rätt trötta på mig.

Tog sen mobilen och gick iväg för att ringa M på förra jobbet. Vi sitter ju nu i ett litet kontorslandskap och jag tyckte att alla kanske inte behövde höra om den knäppa fakturan som jag hade fått. Och om lite annat… Det var kul att få höra en del nytt från institutionerna. Eller gammalt. Beroende på hur man ser det…

För övrigt fortsätter det att rassla in grattis via LinkedIn från före detta kollegor och vänner och bekanta. Jag blir alldeles överväldigad och rörd över att så många bryr sig. Sen skrattade jag lite också när en av mina före detta kollegor skrev att de skulle fira finansieringen av ett forskningsprojekt med tårtor. Tårtor med bajs-dekor… (Den som vet var jag jobbade förstår precis. Man blev van…)

Större delen av dan fortsatta jag att läsa in mig på diverse. Per måste slutföra sina jobb. Jag har suttit och läst om diverse projekt som är på gång inom verksamheten.

Sen blev det lunch och jag stegade iväg till sedvanligt lunchställe. Idag blev det vegetarisk focaccia med sallad. Det är färska och fräscha grönsaker till alla rätter och jag känner mig såå nyttig.

Några av rätterna att välja mellan på lunchstället. Dessutom finns sallader och falafel.

Lunchen omfattade också en liten avtackning för Per. K hade fixat blomma och present. S hade köpt två tårtor (ingen med bajs-dekor), en White Lady (min favorittårta) och en bärig tårta.

Som hämtat från The Shining… Men det är bara snälle Per som skär bärtårta, inte nån galning med machete som skär i nåt blodigt. Inte heller nån bajs-dekor!

Så därefter hade jag allt möjligt på tischan. Det började nämligen med handsprit som skvätte som en fontän på revbenen på vänster sida, fortsatte med blue cheese-dressing på lunchen och slutligen, som dessert, lite klet från tårtan. Inser att jag VERKLIGEN behöver köpa kläder, framför allt några fina tröjor att ha när jag jobbar. Som läget är nu finns det typ två eller tre jag kan använda. Men det är varmt i huset och jag sitter och jobbar i tischa. Och t-shirtar har jag hyfsat gott om – även såna som duger att ha på jobbet. Vi får se om jag kan hitta nåt nytt ifall vi åker in till Kungliga Hufvudstaden på lördag.

Och… ja just det… Var jag jobbar??? Jo, jag sitter i en gammal kex- och brödfabrik, faktiskt… En fabrik som sen gick över till att tillverka bestick och som nu inrymmer en helt annan verksamhet…

Utsikt från fikarummet. Man ser till höger i bild delar av den gamla kexfabriken.

Och nu måste jag ju bara fråga vad det är för lokaler du sitter i när du jobbar??? Jag är ju så nyfiken, som du vet!

Livet är kort.

Read Full Post »

My head spins round, round, round…

Ett inlägg om första arbetsdagen på nya jobbet.

Plötsligt blev jag en i gänget igen. Vilken konstig – men skön! – känsla… Hade lite svårt att sova under småtimmarna i natt. Rädd att försova mig. Sånt man inte får göra den första dan på nya jobbet. Men upp kom jag och iväg. Jag var framme före klockan åtta till och med.

Det som mötte mig direkt utanför min nya arbetsplats var… en polisbil. Det var lite halvläskigt, men polisen var på parkeringen för att ta hand om en person som inte borde köra bil.

De vänliga damerna i receptionen ringde efter min chef Johan som kom ner och hämtade mig – jag har ju ingen ”passer-plupp” och kan alltså inte komma in hur som helst.

Under förmiddagen fixades parkeringstillstånd och en dator, men största delen av tiden ägnade jag tillsammans med Per, som jag ska ”efterträda”. Vi fick hålla till i fikarummet, för det borrades under vårt kontor så man blev både hörselskadad och vibrationsskadad i ars… rumpan…

Per går igenom sina strategier och planer för mig.

Per jobbar sina sista dagar den här veckan, så det gäller för mig att försöka få så mycket tid som möjligt med honom för överlämnande. Samtidigt måste Per hitta tid för att avsluta saker, hålla i utbildningar, delta i möten etc. Han börjar direkt på sitt nya jobb på måndag…

Min lånedator beställdes direkt på morgonen, men jag fick klara mig utan under förmiddagen. Jag hade i alla fall en mus…

Skrivbord utan dator, men med mus.

Jag hade knyckt med mig ett block och en penna från min förra arbetsplats, men fick sen lite koll på kontorsmaterialförrådet på nya jobbet. Samtidigt som min lånedator beställdes, gjordes också beställning på e-post, inloggningar etc. Det hände ganska mycket på förmiddagen och plötsligt var det dags för lunch.

Idag blev det avocadosallad med bröd och Ramlösa citrus.

Det finns ett bra litet ställe bara några meter från jobbet där man kan köpa sallader, pajer och lite andra smårätter. Sen kan man naturligtvis ha med sig matlåda och värma i fikarummet. Jag tänker mig att lunchen blir dagens huvudmål, så det kanske var lite klent med bara sallad. Får bli ett par kvällsmackor senare – när jag ser sista delen av Bron! Jag spelade in den igår kväll på DVD-hårddisken eftersom jag ville skjutsa hem Fästmön och Prinskorven, Det hade blivit rätt sent för dem om de skulle ha fått ta bussen. Har haft fullt sjå att hindra folk från att berätta slutet!!! Ibland är framför allt Twitter en lite alltför informativ kanal…

Efter lunch var vi och hämtade min lånedator, en liten, men ganska kvick laptop. Det enda som inte var kvickt på den var intranätet… Fast det har ju inte med datorn att göra. Dessutom var det väldigt förvirrande att nya jobbets intranät har blå dekorfärg och extranätet brun – på mitt förra jobb var det precis tvärtom… Lite bökigt på nya stället är också att intranätet körs på en lägre version av webbverktyget än extranätet. Samtidigt ska ju webben göras om och i slutänden gissar jag att tanken är att ha samma versioner på båda.

Mycket läsning blev det idag…

Per hade en del jobbmöten på eftermiddagen, så jag roade mig själv med att läsa in mig på lite informationsmaterial. Jag hade börjat på förmiddagen redan, eftersom jag inte hade nån dator. När datorn sen kom kunde jag kolla webbplatserna och snoka runt där. Jag kan meddela att det verkligen behövs en omstrukturering av extranätet – och den har ju Per nu lagt grunden för i och med sitt förslag (som också blir upphandlingsunderlag).

Det är väldigt trevliga människor som jag jobbar nära – i alla fall dem jag har träffat idag. Hjälpsamma och vänliga. Chefen är också trevlig, men som alla chefer också väldigt upptagen. Vi hann inte prata så värst mycket idag mer än att han fick mitt personnummer för datorn och inloggningens skull…

Alla utom chefen sitter i en sorts kontorslandskap. Det är väl rätt OK, men jag lär nog behöva några dagars tillvänjningsperiod. Tur att mycket sköts via e-post numera och inte telefon. Men lite jobbigt blir det till exempel när nån av oss får besök.

Just nu snurrar det rejält i skallen. Jag är glad att jag hittade både till jobbet och sen hem igen. Det gick bra att köra, även i rusningstrafik. Nu har jag slängt på en maskin tvätt och beställt en skattsedel som jag måste lämna in snarast.

I morgon är det  krisövning hela dan. Detta till trots ska jag försöka boka in fotografen, som behöver plåta mig för den där veckotidningsartikeln, runt lunchtid. Han skulle ringa mig lite senare i kväll.

Nu behöver jag rensa skallen en stund, men nån gång under kvällen tar jag förstås min surfrunda bland mina Kickor & Pluttar.

Har du haft en snurrig eller rak dag idag??? Du får gärna skriva några rader i en kommentar och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Kyla, GODA vänner och drömmar igen

Ett inlägg om nattens övningar och dagens prövningar.

Uppenbarligen har det varit en kall natt. Jag ser att taken är vita, liksom gräset. Frost! Vi går oundvikligen mot den årstid jag har svårast att fördra – vintern. Tiden när naturen vilar och det bara är kallt och halt och allmänt eländigt. Enligt min mening.

Det blev ingen promenad för min del igår. Inte utomhus, i alla fall. Det blev i stället en tur med snabeldraken inomhus. Jag har dessutom gjort upp en städplan för vecka 47 (nästa vecka), när jag är ensam. Detta ifall det inte sker nåt mirakel vad gäller jobb, förstås. Men, som sagt, mirakel har jag slutat tro på. Det handlar om egna insatser. Tre intressanta tjänster har jag sökt nu på morgonen. En av dem är riktigt intressant, en ger riktigt dålig lön men är värd att söka ändå och en tjänst har jag kompetens tillräckligt för att sköta. För övrigt är det inget nytt på jobbfronten, men dan har å andra sidan knappt börjat.

Igår trodde jag att vi skulle ut på landet och fira Fästmöns pappa på kvällen. Men firandet skedde dagtid och då jobbade Anna. Så vi blev hemma och firade Farsta med tonfisksås och pasta som jag snodde till vid spisen. Enkelt och gott och fettsnålt, för den som vill äta så. Jag tror nämligen inte på alla sektliknande dieter utan på en bra balans i maten, med lagom av allt.

Tofflans tonfisksås – enkel, god och fettsnål.

Telefonerade med både mamma och Pe igår och det var givande samtal båda två. Mamma var på gott humör och det blev inget tjatande av nåt slag. Nu är det bestämt att hon ska ansöka om riksfärdtjänst. Det blir i såna fall tre veckor här hos mig.

Jag har insett att jag har så många goda vänner – och jag som ibland tycker att jag har så få nära! – att jag gör som vännen Fatou (jag läste om det på hennes blogg vid nåt tillfälle): använder vännerna på lite olika sätt. Med Pe pratar jag om hur det är att vara arbetssökande och orolig för sånt som ekonomi. Pe förstår och det är skönt att slippa vara övertydlig. I gengäld kan jag vara bollplank till Pe i vissa frågor. Och det är det vänskap är för mig: nån som lyssnar och ger råd – men också nån att själv lyssna på och ge råd till! Det finns många fler vänner jag skulle kunna nämna i detta sammanhang. Men jag nämner bara ytterligare tre: FEM, Gunilla och Klara. Tack för er omtanke och för att ni bryr er!!! Ni vet själva varför ni är viktiga i mitt liv!

Min bästa vän och den som alltid kan få mig att skratta mitt i eländet är förstås Anna. Men igår var älsklingen mycket trött efter två långa arbetspass som började tidigt. Vi tittade sen på Bron – nu är det bara två avsnitt kvar! -och nåt mer på TV, innan vi knoppade in. Jag läste, Anna var för trött. Idag har jag varit uppe sen klockan sju, Anna får sovmorgon. Jag hoppas mitt knackande vid datorn inte har stört henne för mycket!

Jag skrev ju häromdan att jag har börjat drömma så mycket. Eller det kanske handlar om att jag kommer ihåg mina drömmar? I natt drömde jag att jag var tillbaka på en gammal arbetsplats. Den var helt förändrad mot när jag jobbade där tidigare. Bland annat satt vi alla i kontorslandskap och medelåldern var 25, typ. Förutom ett par gamla chefer, som också var i tjänst, varav en är död i verkligheten. Jag träffade en före detta kollega och fick tillfälle att säga till henne att jag inte var nån förrädare. Ytterligare en äldre kollega hade jag ett djupt och enskilt samtal med i ett mötesrum, eftersom hon kände sig obekväm och bortkommen på arbetsplatsen…  Sen vaknade jag och livet var som det har varit ett tag. En slutsats som jag definitivt kan dra av min dröm är att jag längtar efter att jobba och få tillhöra en arbetsgrupp igen.

Det ser ut att bli en solig dag. Jag kommer inte undan promenad idag. Dessutom behöver jag handla. Anna har lite saker för sig som gör att jag inte kan skylla på att jag vill hänga på henne. Jag har beställt nya mediciner och funderar nu på att beställa linser också. Ska bara räkna sekinerna först.

Ha en go måndag och en fin arbetsvecka, du avundsvärda som arbetar!

Livet är kort.

Read Full Post »

Presskort och räkmacka

Idag hade jag stämt träff klockan 11 på lokalblaskan med presskortsadministratören, en av tidningens journalister. Det kändes väldigt skönt att få detta fixat, för jag har varit utan giltigt presskort sen mitten av oktober förra året. Lokalblaskan finns sen några år tillbaka i nya lokaler mitt i centrala stan. Journalisterna sitter i kontorslandskap och jobbar. Sen finns det små bås och rum där man kan sitta enskilt. Vi kröp in i ett sånt, S och jag. Jag fyllde i en blankett, lämnade ett foto och legitimerade mig. Sen var det klart! Om tre veckor får jag åka dit igen och hämta mitt kort. Det tog väl en kvart. Skulle jag åka hem sen igen eller vad? Att åka buss för mig är nämligen ganska svårt och jag ville fira lite att jag hade klarat mig på egen hand – eller mycket tack vare julklappen från vännen Gunilla!

Att läsa på bussen går bra IBLAND, vissa gånger blir jag fruktansvärt åksjuk. Den här gången tyckte jag bara att det var lite väl mycket turkost i boken…

Först hade jag tänkt gå till Gary’s, som ligger mitt emot lokalblaskan,  och luncha, men hungrig på mat var jag inte. Så i stället traskade jag ner till Stora Torget och Kafferummet Storken. Cappuccino och macka skulle det bli! Och det blev det… Jag kunde inte motstå frestelsen att välja en räkmacka…

När jag kom uppför trappan vinkade jag till min vän Greken som äger Storken. Han satt i en anställningsintervju med en ung tjej, så jag ville inte gå fram och störa. Men intervjun blev klar just när jag stod och väntade på mitt cappuccino. Min vän Greken kom fram och det var så roligt att få höra senaste nytt om hans goa familj med mera. Han tyckte visst också att det var roligt att se mig, för han BJÖD på både räkmacka och cappuccino!!! Han är så hjärtesnäll, den mannen! TACK!!!

Räkmacka och cappuccino bjöd min vän Greken på! Vilken snälling, va?!

Jag slafsade i mig hela mackan, men sen mådde jag lite illa. Räkorna var handskalade och INTE från nån burk, grönsakerna fräscha. Lite mycket majonnäs, kanske, men gott var det! Mums!

På väg till bussen igen – jag kunde åka på samma biljett hem – gick jag bakom fem unga tjejer i olika anorektiska stadier, såg det ut som. Jag förfasade mig och undrade vem i hela friden skulle våga krama dem – de skulle nog gå sönder! En tjej hade riktiga tändsticksben. Jag klappade min magge lite i tanken och kände att det nog var rätt bra med lite hull – samtidigt som tio kilo minus tack vare att jag har varit sjuk också var rätt bra.

Nu är jag hemma igen och jag är inte alls trött. Jag ska ställa mig vid strykbrädan och få undan lite kläder innan jag hämtar hem Fästmön från jobbet klockan 16. Hela stadsbesöket gick väldigt bra, jag blev bara lite yr och matt när jag klev av bussen i stan. I skrivande stund är jag rätt OK, faktiskt. Det går nog bra att jobba i morgon!

Livet är kort.

Read Full Post »

Socialt liv och avskildhet

Tänk att lokalkblaskan går fortare och fortare att läsa för var dag som går. Är det jag som har blivit ointresserad och rastlös eller är det tidningen som har blivit dålig?

Idag fastnade jag emellertid för en artikel/krönika och en krönika. Artikeln/krönikan är signerad tidningens kulturchef Lisa Irenius. Då vet man att det kommer nåt intressant. Äntligen! Tyvärr ligger artikeln inte på nätet (än). Nu kan du läsa den på nätet!

Skräcken för oss själva

är rubriken på Lisa Irenius artikel. Och den inleds ganska provocerande med att artikelförfattaren vill pröva en tes:

[…] att vår kultur motarbetar avskildhet i alla former. […]

Det handlar förstås om modern teknik som mobiler, internet, Fejan, smartphones, e-böcker. Men också husen som byggs allt mer genomskinliga med stora fönster och glasväggar där alla ser allt, kontorslandskap och på toaletter, där tydligen 85 procent använder sin iPhone…

En del har blommor i sin toa i stället…

Nu ska jag inte dra Lisa Irenius artikel i sin helhet, för jag tycker att du ska läsa den själv och begrunda. Särskilt de avslutande orden:

[…] Avskildheten är helt enkelt den plats där vi möter oss själva. Men kanske är det just det vi fruktar mest av allt. 

Tänk att just dessa ord skulle ha kunnat vara skrivna av mig! Märkligt… I mitt liv är datorn på nästan jämt. Jobbdatorn dygnet runt under vardagarna, nån av hemdatorerna är på under kvällar och helger.

Jag måste bara skriva lite…

säger jag till Fästmön och smiter från frukostbordet för att blogga.

Sen jag har fått Ajfånen är det ännu värre. Det blippar och bloppar av olika ting som vill fånga min uppmärksamhet: jag läser jobbmejl halv tio på kvällen (det hade jag dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig göra…), det kommer sms snabbare än vinden (särskilt om de kommer från en annan iPhone) och, som pricken över i, har jag just inlett mina första partier Wordfeud. I skrivande stund spelar jag faktiskt… 😳

I dagens lokalblaska skriver också Anders Mildner om sociala medier i en intressant krönika (inte heller den finns på nätet – än!..) med rubriken

Du är dina vänner.

Fejan har visst nyligen aviserat att där finns över en halv miljard aktiva användare nu, vilket är många flera än alla som använde internet det år när Fejan startade…

Anders Mildner sätter fingret på det som göra att jag värjer mig – trots somligas påverkan

Nu när du har skaffat iPhone är väl nästa steg Facebook, eller hur?

Han ställer frågan

Vem ska jag egentligen betrakta som vän? Vem ska jag adda?

Vi delar så mycket av vår vardag – och jag vet att jag delar med mig alltför mycket av min genom bloggen. Därmed inte sagt att alla som läser min blogg är mina vänner! Långt ifrån, skulle jag vilja säga…

Är det så?

Det känns som att somliga på Fejan har som mål att få många vänner, att adda och bli addad. Det tycker jag är värre än det jag blev anklagad för för ett tag sen – att skriva om aktuella ämnen bara för att få många besökare till min blogg… Maj gadd!..

Men alla har inte som mål att få många vänner, för man måste verkligen fråga sig vad en vän är. Ordet har för mig inte riktigt samma betydelse på Fejan som IRL… Anders Mildner undrar i sin krönika om det är rimligt att som journalist bli vän med ett politiskt parti vars åsikter man inte delar men som man bevakar i jobbet. Han svarar själv ja på den frågan. Och det är där konflikten uppstår för mig. Hur ska jag kunna vara vän med, ungefär, mina ovänner, dem vars åsikter jag inte gillar men bevakar av till exempel nyhetsskäl?

Gillar varandra gör man visst också på Fejan. Eller man gillar det nån skriver i de korta kommentarer som utgör skrivandet på Fejan, vad jag förstår. Det finns en sån gilla-funktion här på bloggen också och det finns de som klickar på ”Gilla” ibland vid vissa av mina inlägg. Men ärligt talat tycker jag att det vore mer intressant att få en kommentar på inlägget i stället… Även från nån som ogillar vad jag skriver. Såna kommentarer publicerar jag nämligen också – så länge de inte är alltför oförskämda… (Förresten, det ligger en del oförskämda kommentarer publicerade också här – de slår ju främst tillbaka på den som har skrivit dem och inte på mig, så det är enbart av det skälet.)

Livet är kort.

Read Full Post »