Ensam i mitten

Ett trött, men nöjt inlägg.

---

 

Ensam i mitten…

Det är bra att träna på saker som man tycker är svåra. Igår var en hemsk dag. Eftersom jag är En Hemsk Människa passade jag på att vara hemsk mot mig själv. Och det gick alldeles utmärkt. Dessutom överlevde jag att gå på bio ensam, att sitta solo precis i mitten av alla stolsrader. För jag upptäckte att jag inte var ensam. Det kom flera som skulle se filmen och en och annan var, liksom jag, ensam. Men det var jag som satt ensam i mitten. HA! 

I natt blev det alldeles för lite sömn. Ändå vaknade jag åtta minuter före larmet klockan sju. Klockan elva hade jag en inbokad tid. Jag hann utföra sedvanliga arbetsuppgifter, duscha och slänga i mig en skål med fil innan det var dags att ge sig iväg i snön. Ja, det kom snöblandat skit i förmiddags och vid lunchtid från ovan. Dagens möte avlöpte bra. Jag blev lyssnad på, det antecknades, jag fick bekräftat saker, till exempel förtal (jag är inte helt dum i huvet alltså!) och vi diskuterade hur vi skulle gå vidare. Det är fortfarande jag som sitter ensam i mitten, så att säga. Jag som måste bestämma hur jag vill gå vidare. Men jag får hjälp.

Efteråt hade jag en klumpvärk som hette duga. Man får det när man pratar om vuxna människor som beter sig sämre än barn. Barn är liksom inte alltid medvetna om att de är elaka, till skillnad mot vuxna människor. Hemma blev det macka, mjölk och en huvudvärkstablett samt därefter ett samtal med min vackra fästmö (idag är hon extra vacker!).

Jag är oerhört trött, men väldigt nöjd. För nu sitter jag ensam i mitten och stolarna i salongen rämnar inte, båten kapsejsar inte. Jag har tagit ansvar och jag har kommandot. Är det nån jag måste lita på nu så är det mig själv. Den här gången viker jag inte. Och jag är fortfarande stolt över att mina ord berör!

Du som läser just dessa ord får emellertid inte beröra mina ord. Samla i stället dina åsikter om dem i dina egna tankar. Det kan du kanske behöva.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fredagsförkylning

Ett inlägg i vilket skribenten verkligen odlar självömkans konst.

Uppdaterat inlägg: Och dessutom har jag skrivit min första tweet på finska idag. Bara det, alltså…

Redan igår kväll kände jag mig risig. Men jag är ju så där att jag ibland kan bota mig själv. Och kanske var det för att jag kände mig så ledsen igår kväll som jag inte lyckades kurera mig: i morse var jag definitivt förkyld och hade ont i halsen. Tackade chefen och kollegan K så mycket för det fina jag hade fått – deras förkylningar.

Det var en bra dag på arbetet idag. Jag gjorde inga fel, bara rätt, vad jag vet. Lite kvalitetssäkring gav vid handen att en och annan uttryckte sitt gillande med mig, typ

Du är den enda som är trevlig och som man får hjälp av.

Ja, nu skryter jag, men citatet är äkta. Det stoppar jag inuti och tar fram nästa gång det blir fel och bannor.

Öl och kuponger från Agneta.

Miljöpartiet bjöd på banantårta (!) i morse, L bjöd på geléhjärtan och M och B bjöd på ost och kex idag. Så nån större nöd har det inte gått på mig. Men seg som jag känner mig åkte jag hem lite tidigare för att inhandla ett par saker på vägen hem.

Hemma i New Village är det ljuvligt tyst numera. Inga puckon som skriker. Jag börjar tro att jag behöver hörapparat, tror knappt mina öron. Men så är det. Och jag njuter nu så länge det går.

Toffliska sjuktillbehör.

Snälla vännen Agneta hade skickat ett kuvert med öl till mig och kuponger till Fästmön. TACK! Men jag tror inte att det blir nån öl för min del i afton. Jag sörplar just nu på lite uppvärmt kaffe som jag inte hann dricka upp i morse. Sen blir det nog te med honung från jobbet. Möjligen. Jag har ju också varit och handlat lite tillbehör som en Toffla kan behöva när hon känner sig risig: en påse prästostbågar och en ny morgonrock. Pengarna till den senare tar jag ur julklappssedlarna från mamma. Som komplement gjorde jag ett smärre fynd vid utgrävningarna av mitt barskåp. Jag fann en karaff med en liten, liten skvätt Laphroaig på botten. Kanske tar mig en hutt lite senare.

Tvättmaskinen kör lite handdukar och tröjor. Ska väl klara av att hänga den tvätten sen innan jag däckar. Självklart hade jag hellre varit hos min älskade på Alla hjärtans dag, men dels vill jag inte smittas och dels är jag för seg. Kanske, om jag vilar i kväll och gör allt för att mota infektionen, att jag kan hämta Anna efter jobbet i morgon eftermiddag och hänga med ut. Kanske. Man vet ju aldrig, för när en Toffla är förkyld, allra helst en fredag, då är hon verkligen sjuk. En gång, för typ tre år sen och lite till, gjorde hon till och med en filminspelning om detta och den bjuder jag på som avslutning:

Livet är kort. Just nu är jag lite over and out.

Read Full Post »

Mina vårdkontakter – vems är informationsansvaret?

Ett ilsket inlägg om ansvarslöshet.

Varje söndag brukar jag fördela mina mediciner i en liten dosett. I söndags noterade jag att två av min mediciner håller på att ta slut. Det är inte helt tomt i burkarna, men det skramlar bara några piller på bottnarna. Satte mig därför vid datorn, surfade in på min husläkarmottagnings webbplats och hittade ett enkelt och bra kontaktformulär.

Jag fördelar mina mediciner varje söndag i min förträffliga ANABOX!

Tidigare, när jag var listad hos doktor Anders, kunde jag mejla honom direkt när nån medicin tog slut. I regel svarade han vid slutet av dan och svaret var för det mesta:

Ett e-recept är skickat!

Nu är det ett tag sen doktor Anders slutade vid mottagningen, men jag har fortsatt att vara listad vid själva mottagningen. Alltså fick jag hålla tillgodo med ett kontaktformulär – som alla andra patienter vid mottagningen.

Jag fyllde i mina uppgifter, personnummer, mediciner, styrkor, min e-postadress och mitt mobilnummer. I söndags kväll, som sagt. När jag hade skickat iväg formuläret fick jag ett autosvar via e-post där det bland annat stod:

Ditt meddelande har tagits emot. Vi svarar dig normalt inom 1 arbetsdag. […]

Igår eftermiddag, tisdag, passade jag på att kolla på apoteket om det hade kommit nåt e-recept. Då hade det ju gått nästan två arbetsdagar. Men nåt recept hade inte kommit till apoteket! Jag ringde då mottagningen och knappade mig fram till Receptförnyelse. Läste i stället in mina uppgifter på en telefonsvarare samt sa att jag hade fyllt i och skickat ett kontaktformulär i söndags men inte fått nåt recept.

I morse ringde A från mottagningen för att bekräfta att de hade tagit emot mitt meddelande och för att tala om att ett recept skrivs i morgon, torsdag, kväll. Om man ringer in och förnyar recept tar det nämligen fem (5) arbetsdagar innan man får sitt e-recept. Varför sämre service??? Sen började vi prata om Mina vårdkontakter. Och då förstod jag ett och annat…

Mottagningen har anslutit sig till Mina vårdkontakter, ett påfund från den verksamhet som ansvarar för allmänhetens hälso- och sjukvård. På mottagningens webbplats fanns rörig information om detta, viss information var dessutom motsägelsefull. Men det går ut på att man som patient ska logga in på Mina vårdkontakter och sköta bland annat receptförnyelse därifrån. För att kunna göra detta behöver man e-legitimation. För min del är e-legitimation väldigt struligt. Troligen beror det på att jag har en gammal dator. Jag får ofta göra flera försök att logga in och dessutom ofta starta om innan jag lyckas. Krångligt, med andra ord. Och eftersom kontaktformuläret låg kvar på webbplatsen utgick jag ifrån att det fungerade.

A från mottagningen berättade att alla nu måste ansluta sig till Mina vårdkontakter. Detta innebär att alla måste ha en dator och e-legitimation.

Våra gamla föräldrar förutsätts få hjälp av sina barn och anhöriga.

berättade A.

Men ska man ta ifrån en gammal människa, som är klar i huvudet, rätten att själv kunna förnya sina recept – bara för att h*n inte har en dator eller e-legitimation?

svarade jag indignerat.

Tydligen är det så ansvarig myndighet har tänkt. Eller inte tänkt. Eller tänkt, men struntat i. Människor är faktiskt myndiga trots att de är 70+.

Jag skyller naturligtvis inte på min husläkarmottagning, det är ju inte mottagningen som har bestämt att vi patienter ska tvingas in i Mina vårdkontakter. Men jag blir förbannad när vi patienter inte ens har fått information om att detta ska införas. I alla fall har jag inte fått information mig tillsänd på nåt sätt.

Det är så säkert att jag inte ens kommer in i ”systemet”…

Skälet till att myndigheten har bestämt att införa Mina vårdkontakter är säkerhet. Ja visst! Det är ju så himla säkert att vissa av oss inte ens kommer in i ”systemet”. Jag undrar hur många som skiter i att försöka boka en tid, ändra en redan bokad tid eller förnya recept… Det är ju inte alla som har barn eller närstående som kan hjälpa till ifall man själv inte har de tekniska möjligheterna eller kompetensen, vill säga…

Nu ska just min mottagning ha kvar möjligheten att ringa in receptförnyelse. I alla fall ett tag till. Formuläret på webbplatsen tas bort i slutet av denna månad, när Mina vårdval ska vara infört fullt ut. Alternativet för min del blir väl att ÅKA DIT och vägra gå därifrån innan jag fått framföra mitt ärenden, förnya mitt recept, samt legitimerat mig. Med mitt presskort eller körkort. Dessa kort FUNGERAR nämligen alltid som legitimation.

Men, som sagt… Det är inte mottagningen jag snear till på. Det är den myndighet, eller vad det nu är, som har bestämt att Mina vårdval ska införas. Det kanske är jättebra, men… Varför tar ni inte informationsansvaret??? Varför får vi,

allmänheten,

ingen information? Jag har inte ens vetat att det finns nåt som heter Mina vårdval, än mindre att det ska införas och att jag måste se till att ha fungerande teknisk utrustning för att kunna boka ett jävla läkarbesök i primärvården eller förnya mitt stående gamla recept! Inte konstigt om jag sätter mig på akuten nästa gång jag tycker att det blir kris. Och då har den informationsansvarig* totalt misslyckats med att styra vårdströmmarna rätt!

Livet är kort. Mitt blodtryck är rätt högt just nu.

Read Full Post »

Saved by the be… eh, bulb

Ett inlägg om en respit.

Det sägs att om man sjunger på morgonen, så gråter man före kvällen. Jag blev väckt av sång i morse och grät innan solen gick ner. Uppenbarligen är det gamla ordspråket utvidgat.

Det är en skör, skör tråd jag står på. Jag vickar fram och tillbaka. Hur lätt som helst att falla. Lätt som ett tunt löv som blåst mot fönstret och som plötsligt lossnar från glaset när vinden rör vid det.

Lika lätt att falla som ett löv…

Jag misslyckas hela tiden. När jag för en gångs skull försöker vara snäll, blir det fel. Det måste jag lära mig att acceptera, att alla inte uppskattar eller vill ha uppmärksamhet. Att föra andras talan har jag slutat med. Det gjorde bara ont och blev fel och ingen blev nöjd.

Det lilla räcker. Jag var på väg till spåret, för nu är jag så trött, så trött att jag inte vet om jag orkar ta ett endaste steg till. Ville inte tänka på andra, bara vara självisk och sluta. Men vet du vad som hindrade mig, ironiskt nog? En trasig lampa. En jävla trasig lampa i bilen.

En sån som jag är så förbannat plikttrogen. Inte kunde jag ställa in bilen med en trasig strålkastare i garaget, heller! Jag for i sporrsträck – som värsta stridshingsten stridsstoet – till bilverkstan. Hann precis få hjälp av en snäll Robert innan de skulle ta helg.

Tillbaka i garaget hemma hånskrattade jag åt mig själv. Saved by a bulb…

Nu håller jag mig inomhus och drar nåt gammalt över mig. I morgon är en ny dag. Jag är inte ens ung nog att bli ett vackert lik. Jag har fått veta hut idag. Jag har fått läsa att jag är en lögnare. Men jag har också fått läsa att jag är fin, att jag är uppskattad och att jag är förlåten. Det är inga halmstrån, det är tjocka rep för mig.

Livet är kort. En dag till har jag överlevt.

Read Full Post »

Att man ska behöva bli arg varenda dag…

Ett inlägg om den lilla människans utsatthet, om bullar och om brännare.

Du ska veta att jag verkligen, verkligen försöker hålla humöret uppe. Jag gör saker som är bra och vettiga för mig, men jag gör framför allt det jag måste och bör göra: söka jobb. Mitt mål är att söka minst tre jobb om dan, samtidigt ska det vara jobb som jag verkligen är intresserad av. Jag vill inte slösa nån bort varken min egen eller nån annans tid. Igår sökte jag därför tre spännande jobb, alla i Stockholm, idag tre lika spännande jobb i Uppsala. Fick ett urtrevligt mejlsvar, personligt ställt till mig (inget jävla autosvar) från ett företag i Stockholm, där kontaktpersonen är på semester, men uppenbarligen ändå läser både mejl och kollar in min profil på LinkedIn. Där har vissa företag och myndigheter ett och annat att lära…

Städningen tog min förmiddag. Därefter blev det ett besök på Tokerian för att inhandla förnödenheter. Hur det var med skåpen? Tja… så här såg det ut den 28 juli:

Trasiga skåp på Tokerian. Bilden är tagen den 28 juli.

Och så här såg det ut idag:

Lika trasiga skåp idag den 6 augusti.

Det här blir garanterat en spännande fortsättning, att se vad som händer, menar jag. Om det överhuvudtaget händer nåt. To be continued…

Jag slog en signal till mamma, för jag kände att hon nog var ganska ensam. Efter det messade jag Fästmön och erbjöd hämtning och hemskjutsning – allt för att få en puss. (Hann knappt få en…)

Sen ringde a-kassan…

För tredje gången var det en trevlig person i andra änden. Jag pratade ju med a-kassan ett antal gånger förra svängen jag var arbetssökande och tro mig: de flesta var så jäkla otrevliga. Som medlem känner man sig ganska liten och utsatt när man ringer…

Tjejen som ringde idag tackade för min ansökan och mina papper. MEN… hon hade inte fått nån signal från Arbetsförnedringen att jag var inskriven där! TACK SÅ JÄVLA MYCKET, ARBETSFÖRNEDRINGEN! Ytterligare dar åt skogen, utan ersättning. Ytterligare längre väntan på pengar, förutom de karensdagar som a-kassan har. Dessutom behövde jag komplettera med ett intyg om utbetalad ersättning från Försäkringskassan. Jag hade ju lite tumörer som opererades bort i vintras, remember? Enligt a-kassetjejen kunde jag ringa både AF kundtjänst och FK kundtjänst och be att de registrerade mig respektive skickade det intyg som erfordras. (Man får inte ha svårt med språket, har jag lärt mig.)

Jag ringde AF kundtjänst, som jag också har goda erfarenheter av. Min plats i telefonkön var… 111… Nåja, efter en kvart kom jag fram, framförde mitt ärende och fick hjälp. Tjejen som svarade där sa att de normalt inte gör såna anmälningar till a-kassan, men när hon gick in och läste såg hon ju att jag hade varit på Arbetsförnedringen den 1 augusti (min första arbetslösa dag). Dessutom stod det att Arbetsförnedringen hade meddelat min a-kassa. Det hade man INTE gjort! Så nu gjorde hon på AF kundtjänst det. Får vi hoppas!!!!

Klockan tickade på och jag skulle hämta Anna klockan 16. Men jag behövde ringa FK kundtjänst också och de stänger klockan 16. En halvtimme kvar… Nästa telefonkö. Jag blev nummer 77. Ytterligare en kvarts väntan. BÅDA mina öron kokade efteråt. Men även på FK kundtjänst fick jag hjälp och intyget bör vara hos mig om två dar. Sen ska jag skicka det vidare till a-kassan. Ytterligare fördröjning! Det hade ju varit bra om det stod nånting om att man måste skicka in intyg även från Försäkringskassan om man har varit sjukskriven en längre tid… Jag blev sjukskriven fyra veckor och trots att jag långt ifrån hade återhämtat mig började jag jobba heltid direkt. (Så otroligt duktigt! Nej, men jag ville jobba och jag behövde få en lön.)

TRO NU INTE ATT JAG TYCKER SYND OM MIG SJÄLV, FÖR DET GÖR JAG INTE, ÄR BÄST ATT SKRIVA HÄR!!!

Men det som gjorde mig riktigt förbannad är att Arbetsförnedringens miss att inte lyckas skicka in en bekräftelse till min a-kassa att jag hade varit där och skrivit in mig! Jag blir fullkomligt rasande, till och med! Det förutsätts att vi som söker hjälp via olika myndigheter, till exempel arbetssökande eller sjuka, enbart är ute efter att luras och sno åt oss pengar. HA! Om en sån som jag ens skulle försöka lura till mig en hundring lovar jag dig att det skulle bli påkommet och jag skulle få straff! Men när myndigheterna gör fel, vad händer då? INTE ETT JÄVLA SKIT!

(Dessutom tvingades jag, medan jag häckade i de två telefonköerna, lyssna till en viss unges skitsnack om en annan unge som sagda unge brukar leka med. Skulle ungen inte ha gjort, jag överväger starkt att rapportera till den omtalades mamma som är en vän till mig! Dumma, mobbiga unge!)

Tre minuter i fyra stod jag utanför Annas jobb. Prick klockan 16 kom hon ut. Vi åkte i sporrsträck (kan man göra det i en bil?) till ICA Solen. Där tittade vi på bullar, en aktivitet som är mycket lugnande för uppretade Toffelnerver. Men vi tittade bara och köpte inga.

Att titta på kanelbullar inverkar lugnande på uppretade Tofflor.

Däremot hittade jag kalkonbrännare som jag inhandlade två paket av. Cayenne och chipotle, riktig dynamit, alltså! Dessa ska vi klämma nån kväll nästa vecka när Anna är här.

Riktig dynamit köpte jag!

Till middag i kväll blir det också korv, men kokt sådan. Jag tänkte tvinga i mig de två kvarvarande wienerkorvarna i paketet jag åt ur häromdan. De var inte goda, men nu har jag inte råd att vara knusslig. Sen floppar jag i fåtöljen med min bok på gång och försöker hålla mig vaken till klockan 22.50 när nionde delen av Bates Motel går på SvT 1.

Vad ska du göra i kväll??? Skriv gärna några rader och berätta! Om du har lust. Annars låter du bli.

Livet är kort.

Read Full Post »