Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘utställningar’

Ett inlägg om Fotografiskas pågående utställningar.


 

Naket, obegripligt och engagerande. Det är i korthet min sammanfattning av besöket på Fotografiska museet i söndags. Som fjärde ord borde det också kanske stå

överraskande,

men det är mitt favoritmuseum i Stockholm alltid. Ja dess utställningar är överraskande, vill säga.

Jag försöker alltid besöka Fotografiska när jag är i Stockholm. Den här gången gick jag in på mitt presskort eftersom jag ville skriva om de pågående utställningarna. Det kändes liiite märkligt att bli tillfrågad om jag sökt ackreditering för utställningar som har pågått ett tag, men efter att kassakillen (ingen avstavning!) gått bakom kulisserna och frågat ”nån” fick jag tillträde. Nåt pressmaterial fick jag däremot inte, för det fanns inget (?!). Det hittade jag i stället på Mynewsdesk, tack så mycket!

Me kissing Vinoodh

Me kissing Vinoodh, en sorts ”we-fi” av de båda fotograferna Inez och Vinoodh.

På entréplanet möttes vi besökare av Inez & Vinoodhs utställning Pretty much everything. Utställningen öppnade redan den 12 juni och pågår till den 27 september. Inez & Vinoodh är två holländska fotografer som blandar foto och konst, kan man enkelt uttrycka det. Med Cecil Beaton-utställningen i bakhuvudet skulle man kunna säga att de använder mera skruvade sätt att porträttera människor på. De har gjort porträtt och kollage för många kända varumärken och av många stor stjärnor. Och jag måste nog säga att bilderna av lady Gaga, som finns med i just den här utställningen på Fotografiska, är väldigt annorlunda. För mig är många av deras verk till och med så annorlunda att de blir obegripliga och inte heller så sällan obehagliga.

Lion Before Storm II- Sitting Profile 10inW

Lion before storm av Nick Brandt visar ett stolt och kraftfullt djur.

Museets Nick Brandt-utställning, On this earth a shadow falls across the ravaged land, öppnade redan den 22 maj och finns att se till den 13 september. Det här är en riktigt engagerande – och sorglig – samling sepiabilder på temat Östafrikas hotade djurliv. Jag hade ingen aning om att mellan 30 000 och 35 000 elefanter slaktas varje år eller att noshörningshorn är mer värdefullt än guld. Det är bilder på kraftfulla lejon och magnifika elefanter vi betraktare får se. Men vi får även se jägarna med sina troféer. Några jaktscener bjuds vi däremot inte på. I stället fascineras i alla fall jag av att Nick Brandt kommer så nära de fantastiska djuren. Det är omöjligt att gå opåverkad från de här bilderna!

Aktstudie i skärgården med Zorns ansikte i förgrunden

Aktstudie i skärgården av Anders Zorn – en liten selfie, minsann! Bilden tillhör Zornmuseet.

Det finns väl knappast nån hyfsat allmänbildad svensk som inte känner till konstnären Anders Zorn, eller? Du vet, han som kanske är mest känd för att ha målat de där frodiga kullorna. Men faktum är att Anders Zorn även var fotograf. På Zornmuseet i Mora finns ett tusental av hans bilder från 1890-talet och fram till hans bortgång 1920. På Fotografiska finns några av dessa foton att se till och med den 30 augusti i utställningen Zorn och kameran. Det är oerhört spännande att se fotona som tagits för att vara förlagor till konstverken, men också de annorlunda bilderna av prostituerade på bordeller i bland annat Egypten. (En del foton är synnerligen erotiska. Bland annat får vi se ett par kvinnor ”in action”. Pryda jag rodnade i mörkret.) Anders Zorn var en av de första konstnärerna att använda just kameran som hjälpmedel. Eftersom det ansågs vara lite fusk var fotografering av modeller inte nåt man talade om offentligt. Att Anders Zorns foton lyfts fram här gör därför denna utställning extra intressant.


Men… Låt nu inte mina åsikter om verken styra! Gå dit och gör din egen bedömning.

 

Här hittar du Fotografiska museet:

Fotografiska museet finns på Stadsgårdshamnen 22, nära Slussen, i Stockholm.

Museet har öppet alla dagar utom midsommarafton och julafton kl. 9 – 23.

Entré: 120 kronor. Pensionär och studerande (ta med giltigt studentbevis!) samt grupper om minst 20 personer: 90 kronor. Barn under tolv år: gratis.

Museet finns också på Facebook, Instagram och Twitter.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om what’s up, babe!


Uppryckning!
Ut i omvärlden och spana, Toffla! Hör så jag peppar mig! För det händer saker utanför min glasbur, helt klart.

 

 

svetslåga

Har nån formgett skydd mot att vara i hetluften, tro?

Prins Carl Philip – formgivare eller inte? Nja, ett gnistskydd från 2010 har lyfts fram i hetluften (!) Det var i själva verket Eric Ericsson, prinsens handledare, som ritade gnistskyddet. Och enligt egen utsago ville EE inte stå med (?) som formgivare. Han är så skygg. Men nu, när allt har avslöjats, träder han fram. Skygg eller modig, Tofflan kan inte låta bli att kommentera: Eh?.. Hovet försvarar dock sin prins.


Churchill stod för den mest dräpande kommentaren.
The Independent har ställt samman en lista över de tio mest dräpande kommentarerna i historien. And the winner is Winston Churchill med denna:

Jag må vara full, men i morgon kommer jag att vara nykter och du kommer fortfarande att vara ful.

Hur dräpande som helst, ju.

 

Antje Jackelén

Ärkebiskop Antje. (Bilden är lånad från Svenska kyrkans webbplats. Foto: Magnus Aronson)

Svenska kyrkan får sin första kvinnliga ärkebiskop. Dags för varannan damernas även i kyrkan? Nåja, Antje Jackelén har valts till den första kvinnliga ärkebiskopen i Svenska kyrkan. Och det var väl på tiden. Vi har haft kvinnliga präster i 50 år. Bara. Antje Jackelén avlöser nuvarande ärkebispen när han går i pension i mitten av juni.


Uppsalas första choklad- och kaffefestival.
 Det är inte bara dags för vår första kvinnliga ärkebiskop. I helgen går Uppsalas första choklad- och kaffefestival av stapeln. Festivalen arrangeras av Kulturhjältarna och frossar på det goda gör man i Svandammshallarna och på Flustret. Det blir utställningar, kaffeceremonier, föredrag och provningar – förstås! Här har du fullt program samt möjlighet att köpa biljetter.


Livet är kort. Choklad och kaffe tillhör dess guldkanter.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan välkomnar freden.


Nästa år, 2014,
har det varit fred i Sverige i 200 år. Det var konventionen i Moss den 14 augusti 1814 som gjorde att dagen därpå, den 15 augusti, blev den första dagen utan krig. Sverige har faktiskt rekord i fred. Därför har Uppsala kommun bestämt att satsa på ett jubileumsår. Syftet är att stärka stans kopplingar till fredsarbete, fredsforskning och fredskultur. Tre miljoner kronor ska fredsåret få kosta.

Kommunalrådet Mohamad Hassan, (FP), säger i en nyhet på kommunens webbplats bland annat:

[…] Uppsala är en internationell mötesplats med stark forskning på fredsområdet och många organisationer som arbetar med fredsfrågor. Vi är också den enda staden i Sverige som har ett fredsmuseum, Fredens Hus. Den bärande idén är att vi ser jubileumsåret som ett startskott för 200 år av fortsatt fred i Sverige. […]

I juni förra året besökte jag och Fästmön Fredens Hus uppe på Uppsala slott. Där fanns massor av intressanta utställningar att titta på. Kommer du till Uppsala och har en stund över rekommenderar jag verkligen ett besök där! Här kan du läsa om öppettider, aktuella utställningar med mera! 

Fredens Hus var för övrigt ett av de nominerade museerna till utmärkelsen Årets museum. Priset gick emellertid till Jamtli, länsmuseet i Östersund.

Dag Hammarskjöld
Den här mannen, Dag Hammarskjöld, möter du bland annat på Fredens Hus. 


Livet är kort. Fred ska vi ha länge.

Read Full Post »

Idag på förmiddagen var det en synnerligen motvillig Fästmö på besök här. Hon ville inte kliva ur sängen och hon ville inte åka och jobba.

Offerkoftan åkte på direkt. Jag hade dukat fram rostbröd, men frågade ändå om hon ville ha grovt bröd.

Nehej du! Du har ju bara dukat fram vitt bröd, så.

Jag spillde yoghurt på hennes bordstablett. Hon vek upp kanten.

Varför viker du upp kanten?

undrade jag.

Jamen du säger ju att det här bordet inte tål blöta fläckar och jag vill inte få skulden för att det blir en fläck här nu.

Till frukosten skulle vi läsa lokalblaskan. Jag frågade vilken del Anna ville ha, om hon ville ha första delen idag eftersom hon började med del två igår.

Ja ge mig nån del bara. Jag tar det lilla jag får… Tänk inte på mig!..

Och så där höll vi på i ett par timmar – OCH SKOJADE!!! Tonen kan vara ganska rå oss emellan, nämligen. Jag tycker för övrigt att hon är så söt i sina stödstrumpor, en riktig liten pudding!

Snigga spiror, va? (Anna godkände att jag tog bilden och jag tror att hon förutsatte att den skulle hamna på en blogg nära dig.)


Är det nån
som kan få mig att skratta när livet känns som mörkast så är det Anna! Det finns tillfällen när jag har skrattat åt hennes galenskaper att jag har varit tvungen att köra in på en parkering och stanna bilen!

Nånting som jag bara har hintat om här är det galleri av alter egon vi båda har. Fryntlige Herrn fick du ju se på bild igår. Men för dig som missade detta kommer här en favorit i repris:

Fryntlige Herrn.


Några av Annas
andra alter egon är Spanaren och Strykaren. Och så har vi ju Sören Snigg… Spanaren dyker ofta upp oanmäld, vanligen när vi är ute bland folk. En gång tittade han fram när vi var på Jysk och handlade.

Spanaren gnider Buddhas mage.


Strykaren brukar titta fram
när vi går på utställningar. Då stryyyker han väl valda kroppsdelar mot Petite Moi…

Sören Snigg har jag inte riktigt grepp om, men han är kompis med Kreeester, det vill säga ett av mina alter egon. Kreeester pratar långsamt, med utdragna vokaler och flåsig röst som om han… ja, du fattar. Och nån gång kommer en presentation av dessa två, jag lovar.

Den här dagen har varit mörk och regnig från det vi klev upp. Jag gissar att folk är iväg och firar sina fäder idag.  Även min pappa hade förresten alter egon. Vaglice var ett av dem…

Vaglice och Dälly, det vill säga pappa och vår hund Nellie. 


Jag tror att pappa skrattar
uppe från sin himmel när han ser den här bilden! Namnet Vaglice (uttalas: Vaglis) fick han av mig och FEM för att han så ofta hade vaglar i ögonen. När han var Vaglice var han iklädd den stora, bruna pälsen, gärna ryssmössan till och på nederdelen, ett par åtsmitande tränkabrallor på sina smala ben. En riktigt tjusig karl, med andra ord.

Det var svårt att få pappa att se seriös ut på bild, men här är en fin bild på honom, tycker jag.

Pappa från 1947, 20 år gammal. Rejält avmagrad efter kriget.


Nu ska jag tända ett ljus
vid en av bilderna av min pappa. Och det blir ingen av de två ovanstående utan bilden av honom som jag minns att han såg ut den sista gången vi sågs.

Pappa fotad av Henrik Gedda nån gång på 2000-talets början.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här inlägget handlar förstås inte bara om själva Pride-evenemanget. För alltid när Fästmön och jag är här brukar vi ägna dagarna åt att få oss till livs lite kulturella godbitar.

Igår traskade vi ner till Gamla stan och tog färjan till Djurgården. Målet var Spritmuseum som ganska nyligen flyttat dit från en tämligen osynlig tillvaro i Vasastan.

Spritmuseet från utsidan.


Spritmuseets hus är häftigt.
Men frågan är om det var lika häftigt inuti… Det kostade 100 kronor i entré och jag fick behålla ryggan på – om jag bar den på magen eller i handen så att jag inte skulle ha ner saker med den. Trams! Det var gott om tomma utrymmen och inte trångt nånstans. Efter ett tag bar jag ryggan på axeln igen. Det hade varit bättre om tjejen i kassan hade talat om var ingången till utställningarna var, för den var nämligen inte på nåt sätt skyltad eller utmärkt.

Inledningsvis var det en massa konst kring Absolut Vodka. Urläcker reklam! 

Absolut Vodka inom ram.


All Absolut Vodka
var inte inom glas och ram.

Absolut Vodka i neon.


En del verk var…
konstig konst…

Konstig konst, men läcker.


På museet fick man lära sig
en massa om sprit, även hur alkohol påverkar sinnena. En tänkvärd sektion handlade om sprit och sex.

Sprit och sex.


Anna tog tillfället i akt
att lära sig koka sprit.

Anna kokar sprit.


Det fanns massor av intressanta och tänkvärda sektioner,
bland annat från en husvagn där man kunde spela upp hur olika människor i ett sällskap reagerade på alkohol, vuxna såväl som barn som drack saft. Synnerligen obehagligt. I en annan sektion kunde man klicka på en person varpå denne eller denna berättade vilken sorts alkohol h*n föredrar. Också intressant – och i vissa fall oväntat.

Vem dricker vad?


Tro det eller ej, vi var INTE sugna på sprit
efter detta museibesök. Däremot törstiga. Därför traskade vi iväg till O’Leary’s och tog var sin härligt kall Staropramen med lite salta nötter till.

Härligt kall.


Efter ett tag blev vi ombedda att byta bord
eftersom vi hade satt oss vid det enda, när vi anlände, tomma bordet som hade så många som sex sittplatser. Så klart vi flyttade på oss, men det hade ju varit trevligt om personalen åtminstone hade torkat av den kletiga vaxduken på bordet vi hänvisades till…

Jag tittade djupt ner i ölglaset och fattade ett par beslut som har inneburit ett avsked. Och jag känner mig förunderligt fri!


Vi tänkte att vi nog skulle palla med ett museum till,
så när vi anlänt med färjan till Gamla stan gick vi runt vattnet och stapplade in på Fotografiska, vårt favoritmuseum i Stockholm, tror jag. Vi går i alla fall jämt dit när vi är här.

Regnbågsflaggorna vajade på Patricia.


Min häl gjorde vid det här laget ganska ont,
så vi gick i sakta mak längs vattnet.

Medan vi köade för att betala den ganska höga entréavgiften, 110 spänn, dök plötsligt ett knollrigt huvud upp från ingenstans. Det var konstnärliga Kitty som hade sett oss gå in. Trevligt med såna överraskningar! Och ja, jag ska inhandla nånting av Kitty när vi kommer till Uppsala. För övrigt, för den som ofta går på Fotografiska kan det löna sig att köpa ett medlemskort för 495 kronor/år. Då går man in fritt.

På Fotografiska fanns en utställning om sport. Den sprang vi väl mest förbi, för ingen av oss är så intresserad. Men jag kunde ju inte låta bli att stanna vid denna donna, för övrigt med ett fantastiskt fint förnamn.

Ulrika Knape i medaljhopp.


Sally Manns bilder sprang vi också nästan förbi.
Jag tyckte att de var hemska. En sektion bestod av bilder som jag uppfattade som snudd på barnpornografiska, en annan sektion bestod av döda kroppar och kroppsdelar i olika stadier av förruttnelse. Nej tack, sånt vill jag inte se!

Den del av utställningen jag gillade bäst var August Strindbergbilderna. August is my man och soulmate i mångt och mycket. Men jag har ju lyckligtvis inte gift eller skilt mig tre gånger, en ex-fru räcker.

August Strindberg med blicken långt borta i fjärran.


Efter all denna andliga spis
behövde Anna få i sig nåt ätbart. Det blev en tjockkorv som jag tvingade i henne medan vi njöt av solen, vinden och vattnet.

Anna korvar sig.


Så styrde vi stegen hem till hotellet
för att fräscha upp oss och byta kläder. Vi slappade en stund och jag vilade min häl som nu gjorde mer än väldigt ont. Vi kom till Tanto runt 19-tiden – och vi var inte ensamma… Där var packat med folk, gamla goa vänner liksom en del puckon som for runt som jehun med en rullstol och ett ben rakt ut. Funderade på att sno rullstolen och placera mig själv i den, men just dessa ville vi undvika. Mycket! Däremot träffade vi på goa Gunilla som för kvällen höll sig till H2O.

Goa Gunilla med H2O.


Anna var söt i sin svarta La Coste,
den vi internt benämner öltröjan eftersom folk brukar hälla öl över den. Denna kväll var inget undantag, men den som hällde var Anna själv.

Söt i öltröjan.


Framåt kvällen blev det middag
på papperstallrik och med plastbestick. Vi åt vegetariska haloumiburgare. Det var gott ända tills jag hittade ett hårstrå på tallriken.

Halloumiburgaren var god tills jag hittade ett hårstrå.


Och vad ska jag nu tycka om schlagerkvällen,
för det är ju den som har gett det här inlägget sin rubrik..? Tja, nu låter jag gammal och trist, men min åsikt är att det var bättre förr. För ett par, tre år sen stod till och med jag upp på bänkarna – tillsammans med de flesta andra – och dansade loss. Igår kväll var det ingenting på mig som stod upp. Däremot rusade barnen till när artister som Amy Diamond och Sean Banan framträdde. Nä, mitt slutomdöme är trist, trist, trist!! Jag vill inte lyssna på en ny version av årets Melodifestival, jag hade velat höra en blandning av det bästa från då och nu. Som det brukade vara på Prides schlagerkvällar.

Till sist gav vi upp och tog en taxi hem. Min häl gjorde då så ont att jag inte visste hur jag skulle palla att ens gå till taxin. Men det gick.

Idag är det fredag, den tredje semesterfredagen för min del. Vi ska strax ut och kolla lite i söders affärer innan vi möter en god bloggvän här på hotellet. DET ska bli spännande!!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Efter att ha telefonerat med såväl Hortellskan som mamma kom vi så iväg för att gå på fotoutställning på Upplandsmuseet. Det är de tre pensionerade lokalblaskefotograferna Jörgen Hagelqvist, Pelle Johansson och Rolf Hamilton som visar upp en bråkdel av sina verk.

Många fina bilder.


Det var cirka 50 bilder
som vi besökare fick ta del av. Somligt var vackert, annat hemskt och en del bara roligt. Som denna bild av Maud Olofsson. Vi baxnade båda två…

Fästmön tror nästan inte sina ögon.


Vi tittade också på en inspelad TV-intervju
med två av fotograferna, mycket intressant. Fast intressantast var nog att jag gjorde bort mig – ljudligt. Det tyckte i alla fall Anna.

Det är gratis inträde i Upplandsmuseet och det tycker jag är toppen! Vi passade naturligtvis på att kika i resten av museet. Nu var det inte så länge sen jag var där med en annan familjemedlem, modell yngre, men Anna hade inte sett en del av utställningarna tidigare.

Eftersom det var söndag blev det ett kyrkobesök också.


På en våning hade de ställt upp en massa tält
vilka uppenbarligen skulle gestalta olika händelser i livet förr i tiden. Anna passade på att besöka en kyrka, det var ju trots allt söndag.

Men jag vet inte om hon blev så kristlig för det. Den busiga lilla kickan syns än idag, eller vad sägs om den här blicken?

Med bus i blicken. Precis innan jag tog bilden hade Anna gungat loss på den falska båten hon lutar sig emot. 


Sen började min mobil ge ljud ifrån sig
att batteriet höll på att tappa laddning, så några fler bilder från vårt museibesök blev det inte. Vi for vidare för att äta och för att köpa bröd. Jag lämnade in mammas och mitt Lotto och fann att vi hade vunnit – 19 kronor. Jag la en tia var i våra vinstkassor.

Nu har vi softat och glott på Häxans tid och grävt i våra lördagsgodispåsar. Det fanns ju faktiskt liiite godis kvar…

Det fanns liiite godis kvar.

Read Full Post »

Det är som sagt min födelsedagsmånad. Och om jag får jobb typ den här veckan planerar jag att så snart som möjligt göra detta:

  • fira med Fästmön, Sysslingen med flera
  • gå till optikern. Idag missade jag två personer som jag känner. Den ena personen såg visserligen mig, men hälsade inte (föga förvånande, en viss sorts människor är helt enkelt ohyfsade.) Den andra personen noterade att jag inte såg honom och VINKADE. BRA gjort! 😛 (Jag vinkade förstås tillbaka!)
  • ta hit en rörmokare
  • boka tid hos tandläkaren för kontroll
  • operera mina onda ben i vinter eller nästa vår så att jag slipper få besök av Onda Lårkan igen
  • köpa den där fina Chesterfield-soffan som var på begagnat-annons igår för 1 000 kronor
  • hämta släktporträtten som jag anser är i förvar hos en lurendrejare just nu
  • skaffa mig ett socialt liv och börja umgås med kompisar igen (ja, jag har en eller två kvar och en massa nya – det trodde du inte, va?!)
  • sluta köpa det enda kött jag kan äta (kyckling och kalkon) samt bröd till halva priset för att det är kort datum
  • gå på konserter
  • gå på utställningar
  • gå på stan
  • köpa alla böcker på min boklista
  • gå och ta en öl på krogen efter jobbet, med en jobbarkompis
  • åka till Stockholm
  • åka på semester utomlands nån gång när jag får ledigt, förstås (senaste gången var Danmark 1997)
  • skaffa mig en personlig tränare så att jag kom i form
  • bjuda alla som har brytt sig och som har hållit tummarna på en champagnefrukost

Listan är fortfarande ett ironiskt skämt, bara så du vet. Inget har förändrats.

Read Full Post »

Older Posts »