”Stockholm, Stockholm, stan i världen…”

Ett härligt inlägg.

---

 

Hej, hej! Har du saknat mig? (Detalj från Annas tischa.)

När man kommer hem efter att ha varit borta ett par dar, du vet… Lägenheten är mörk och instängd, väskan kräver uppackning, smutskläderna måste i karantän… Och så den där känslan av… tomhet. Tystnad, ensamhet, visst, men framför allt tomhet. För nu är det gjort och nu är det liksom slut på det roliga. Det roliga som var två nätter inklusive frukost på Clarion Hotel på Ringvägen i Stockholm, tack vare Fästmön (som vann dem)!

Min hemkomst bestod av att fixa lite tvångsadministration och därefter skriva en bokrecension. Jag packade upp. Mamma fick ett samtal och hon förstod inte varför jag ringde, nästan. Och nu… en mugg kaffe vid datorn och jag ska berätta… eh nästan allt om våra dar i Kungliga Hufvudstaden!

Vi tog 11.11-tåget från Uppsala i lördags i sällskap med våra små resväskor på hjul. Vi hade sån tur när vi kom fram till hotellet att vårt rum var klart! Vi kunde inte bara ställa in våra väskor, vi kunde packa upp upp också. Sen tog vi t-banan in till stan igen. Första stoppet blev Alfa antikvariat där jag fyndade den av de fyra Maria Lang-ungdomsdeckarna som saknades i min samling (den som var så svår att få tag i att den inte ens fanns i Nora!) samt Sigrid Combüchens Den umbärliga – båda stod på min lista! Vätskepaus blev det på det innan vi traskade upp till Vasaparken och Sven-Harrys konstmuseum. Där såg vi flera utställningar, mer om dessa kommer ett separat inlägg senare!

På seneftermiddagen intog vi kaffe och scones hos Coffeehouse by George vid Odenplan. Jag tog en helt underbar Cinnamon spicey med massor av grädde. Till sconesen fick vi Philadelfphiaost och jordgubbssylt (valde jag, inte Anna). Det var ljuvligt gott med nåt sött och väldigt skönt att vila fötterna – innan vi tog t-banan ”hem”. Där vilade vi lite till, det vill säga jag somnade! Och sen var det dags att fräscha till sig inför middagen.

Anna hade vid en tidigare vistelse helt nyligen på Söder noterat Stavros taverna. Dit styrde vi stegen på lördagskvällen. Två regnbågsflaggor välkomnade oss. Det kändes skönt och rätt att äta på en gayvänlig restaurang. Servicen var utmärkt, maten underbart god, vinet, Piccini Memoro, fylligt och ljuvligt, bra priser… Och bäst av allt – vi kunde sitta utomhus.

Här är några bilder från vår lördag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Böcker och en gammal skrivmaskin blev häftigt som skyltning i Sturegallerian.

På söndagen satte vi alarmet så vi inte skulle missa hotellfrukosten (den serverades fram till klockan elva). Jag försökte äta lite grönsaker som var röda, men en och annan sockerstinn godbit blev det också. Anna, däremot, tycktes odla saker för sitt akvarium. Eh… ja…

Anna hade ett ärende i Sturegallerian på Östermalm, så vi tog tunnelbanan till Östermalmstorg. Efter utfört ärende slank vi in för en vätskepaus på Wienercaféet som vi har åkt förbi så många gånger. Vi var för mätta för att äta, så det blev en öl respektive ett glas rosé till lunch.

Vi flanerade, varma i den heta augustisolen, ända från Östermalm till Stadsgårdskajen vid Slusken Slussen. Där satt vi sen och försökte känna fläktande vindar från vattnet.

Nästa mål var Fotografiska. Det är ett av våra favoritmuseer i Stockholm. Den här gången kan man väl säga att… viss fotokonst förstår man, annan inte. På Fotografiska skedde dagens första Could be Catastrophe – jag tappade min mobil på golvet, med skärmen neråt. Tack och lov höll den!!! Mer om Fotografiskas pågående utställningar kommer i ett separat inlägg!!! 

Innan vi äntrade Götgatsbacken behövde vi vätskepaus. Den tog vi på Old Beefeater Inns uteservering. Vi förfasade oss över en man som inte hade hundra procent kontroll över ett litet barn. En annan man förfasade sig säkert över oss, för han glodde på oss under hela vår vätskepaus.

Strax efter vätskepausen, på Götgatan, inträffade dagens andra Could be Catastrophe – jag trampade snett. Som tur var varken ramlade jag eller vrickade eller bröt foten. Men nära var det…

Efter en kort vilopaus och lite uppfräschning på hotellet tog vi tunnelbanan till Gamla stan. Jag vågade inte riskera frakturer igen. Vi intog middag på Michelangelo – och där inträffade dagens tredje Could be Catastrophe! Jag såg inte riktigt vad som hände, men nån klippte till en gäst så att blodvite uppstod. Den slagne var mer än salongsberusad och alla gäster, inklusive jag, tyckte att det var mycket obehagligt. Man kan säga att detta förstörde en annars god middag. Vi bröt upp tidigt. Trist! Men jämfört med det som hände på IKEA i Västerås av alla ställen idag var det förstås en baggis…

Här är några bilder från vår söndag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Måndag… Hemfärd… Vi grundade med en rejäl hotellfrukost innan vi tuffade hem till Uppsala. I kväll serverar köket i New Village en upptinad matlåda med lasagnette och till den vatten eller möjligen en öl. Nej, det blir ingen snygg bild på maten! Anna har åkt till Himlen, men vi ska återförenas för ett par, tre dar redan i morgon.

Några måndagsbilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Stort TACK till Anna som gjorde den här trippen möjlig och som ville ha just mig med på den! Inlägg om utställningarna kommer som sagt separat, eftersom jag använde mitt presskort i stället för att betala entréavgifter, men senare.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En sång från havet

Ett inlägg om en bok.

---

 

Efter mitt besök hos mamma brukar det kännas både skönt och tomt att komma hem. Men jag hade tur att de här dagarna få sällskap av en massa spännande människor, om än fiktiva, i Katherine Webbs senaste bok En sång från havet. Tack till förlaget Historiska Media för recensionsexemplaret!

Zach driver ett galleri som inte är särskilt framgångsrikt. Hans fru har lämnat honom och han är pappa på distans. I ett tämligen desperat försök att få en inkomst bestämmer han sig för att ta tag i den där boken han länge tänkt skriva: boken om konstnären Charles Aubrey. Zach reser till en liten by vid Englands sydkust. Där träffar han så småningom en gammal dam, Dimity Hatcher. Och av nån anledning får han intervjua henne. En fantastisk historia spelas upp eftersom Dimity, Mitzy kallad, umgicks med Charles Aubrey och hans familj när de kom till byn om somrarna. Ganska snart blir det klart att det är Charles som Mitzy är mest intresserad av, inte nån av döttrarna Élodie eller Delphine. Men Mitzy är inte den enda kvinnan som förälskar sig i konstnären. En annan är Zachs farmor…

Jag blir galen på den här boken då och då under läsningen. De dryga 500 sidorna försvinner inte lätt in genom mina ögon, ut i min boktokshjärna. Det är så mångas historier som berättas i boken att det understundom känns som ett debutverk. (Detta är författarens tredje bok som har kommit ut på svenska.) Det är inte bara Mitzys, Zachs och Charles liv som skildras utan även Delphines, Hannahs, Celestes, Ilirs… Det handlar om allt från skilsmässobarn via konstnärer till romer med flera. Och alla liven går in i varandra och påverkar och påverkas. Till sist lyckas emellertid författaren med nåt jag inte trodde var möjligt: hon får ihop alla trådarna till ett fint nystan – och slutet ”funkar”.

Utöver detta gillar jag formgivningen av boken och typsnittet, Garamond, om jag inte har fel..? Språket flyter fint och utan att ha läst boken på originalspråket tycker jag att översättaren Annika Sundberg har gjort ett otroligt bra jobb.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 46: Lycka och Krycka

Torsdag och dags för veckans höjdpunkter (lycka, förstås!) respektive lågvattenmärken (krycka, naturligtvis!). Det är inte svårare än så här:

Lycka

• Fredagens besked (det slår allt just nu!)
• Ett trivsamt väntrum (det första jag har sett, alltså…)
• Biokväll med min älskade (det sker alltför sällan!..)
• Våra alter egon (ett galleri som piggar upp!)
• Snälla Mie (som lånade ut en krycka så att jag slipper snedbelasta ryggen)

Krycka

• Konstiga kriterier för att få jobb (vad hände med kompetens, liksom?)
• Sjukhuset och polisen som inte underrättade en minderårigs föräldrar (hur kunde ni missa det???)
• Prioriteringar för miljarder – men inte enbart på vård (Sjukstugan i Backen gör det igen! Och igen. Och igen…)
• Två kryckor – underlättar inte enbart… (av praktiska skäl blir man ännu mer funktionshindrad)
• Lite nedstämd (ibland orkar man inte bara skratta åt eländet)

 

Livet är kort.

Read Full Post »

Offer och andra alter egon samt pappa

Idag på förmiddagen var det en synnerligen motvillig Fästmö på besök här. Hon ville inte kliva ur sängen och hon ville inte åka och jobba.

Offerkoftan åkte på direkt. Jag hade dukat fram rostbröd, men frågade ändå om hon ville ha grovt bröd.

Nehej du! Du har ju bara dukat fram vitt bröd, så.

Jag spillde yoghurt på hennes bordstablett. Hon vek upp kanten.

Varför viker du upp kanten?

undrade jag.

Jamen du säger ju att det här bordet inte tål blöta fläckar och jag vill inte få skulden för att det blir en fläck här nu.

Till frukosten skulle vi läsa lokalblaskan. Jag frågade vilken del Anna ville ha, om hon ville ha första delen idag eftersom hon började med del två igår.

Ja ge mig nån del bara. Jag tar det lilla jag får… Tänk inte på mig!..

Och så där höll vi på i ett par timmar – OCH SKOJADE!!! Tonen kan vara ganska rå oss emellan, nämligen. Jag tycker för övrigt att hon är så söt i sina stödstrumpor, en riktig liten pudding!

Snigga spiror, va? (Anna godkände att jag tog bilden och jag tror att hon förutsatte att den skulle hamna på en blogg nära dig.)

Är det nån som kan få mig att skratta när livet känns som mörkast så är det Anna! Det finns tillfällen när jag har skrattat så åt hennes galenskaper att jag har varit tvungen att köra in på en parkering och stanna bilen!

Nånting som jag bara har hintat om här är det galleri av alter egon vi båda har. Fryntlige Herrn fick du ju se på bild igår. Men för dig som missade detta kommer här en favorit i repris:

Fryntlige Herrn.

Några av Annas andra alter egon är Spanaren och Strykaren. Och så har vi ju Sören Snigg… Spanaren dyker ofta upp oanmäld, vanligen när vi är ute bland folk. En gång tittade han fram när vi var på Jysk och handlade.

Spanaren gnider Buddhas mage.

Strykaren brukar titta fram när vi går på utställningar. Då stryyyker han väl valda kroppsdelar mot Petite Moi…

Sören Snigg har jag inte riktigt grepp om, men han är kompis med Kreeester, det vill säga ett av mina alter egon. Kreeester pratar långsamt, med utdragna vokaler och flåsig röst som om han… ja, du fattar. Och nån gång kommer en presentation av dessa två, jag lovar.

Den här dagen har varit mörk och regnig från det vi klev upp. Jag gissar att folk är iväg och firar sina fäder idag.  Även min pappa hade förresten alter egon. Vaglice var ett av dem…

Vaglice och Dälly, det vill säga pappa och vår hund Nellie. 

Jag tror att pappa skrattar uppe från sin himmel när han ser den här bilden! Namnet Vaglice (uttalas: Vaglis) fick han av mig och FEM för att han så ofta hade vaglar i ögonen. När han var Vaglice var han iklädd den stora, bruna pälsen, gärna ryssmössan till och på nederdelen, ett par åtsmitande tränkabrallor på sina smala ben. En riktigt tjusig karl, med andra ord.

Det var svårt att få pappa att se seriös ut på bild, men här är en fin bild på honom, tycker jag.

Pappa från 1947, 20 år gammal. Rejält avmagrad efter kriget.

Nu ska jag tända ett ljus vid en av bilderna av min pappa. Och det blir ingen av de två ovanstående utan bilden av honom som jag minns att han såg ut den sista gången vi sågs.

Pappa fotad av Henrik Gedda nån gång på 2000-talets början.

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite kultur trots allt

Det blev hur som helst lite kultur idag, trots allt. Fast programtidningen låg kvar i tidningskorgen. Men några saker ville vi göra som fanns på min lista.

Programtidningen låg i tidningskorgen.

Vi gav oss iväg från Förorten just som himlen öppnade sig. Blöta om strumpor och skor klev vi på bussen – som den här gången inte åkte förbi oss utan stannade.

Kvällens måste var att titta på Kittys utställning på Svensk Konsthandel. Hon ställde ut tillsammans med en annan, mer traditionell konstnär, Helena Larsson. Galleriägaren kallade det hela Kontraster – ett mycket passande namn. Tyvärr var Helena Larsson sjuk, det hade varit kul att se de två konstnärerna ihop. Helenas tavlor är nästan som fotografier, Kittys är färgsprakande regnbågar, såna som man blir både glad och eftertänksam inför. Båda konstnärerna hade fått tavlor (notera plural!) sålda redan när vi dök upp, vid 17-tiden (de öppnade klockan 16). Du som inte hann att titta på KulturNatten har chans att se tavlorna under två veckor till.

Kitty Konstnär i mitten, Monica till vänster, min Fästmö till höger.

Vi fluktade på böcker, bland annat på antikvariatet Röda rummet, som ligger alldeles intill galleriet. Där fanns väldigt fina böcker, men tyvärr inga som vi ville eller kunde köpa. Jag såg till exempel en fin bok om vin. Den kostade 300 spänn och vägde säkert 300 kilo också. Orka bära… Vi hittade emellertid ett litet bokstöd, som jag fotade för att visa Kitty, faktiskt!

En liten en…

Efter tre K – Kitty, Konst och K.? – behövde få nåt i oss. Men en kulturnatt i Uppsala är man sällan ensam på stan. Det var massor av folk, dofter, ljud, musik… och ett och annat ”upptredande”…

Ett och annat ”upptredande” var det på stan.

Vi gick till Forno Romano i Svavagallerian. Där åt vi var sin god pasta och tog en öl till. Maten var inte gratis, men att kolla på folk kostar ingenting. Och vi såg, vi häpnade, vi skrattade, vi kommenterade. Själva var vi snyggast och bäst – som vanligt.

Forno Romano hade god mat, men organisationen bland personalen hade en hel del att önska…

Det tjocknade till med folk och de som jobbade på restaurangen hade stora problem. Det bildades en lång kö – som bestod av såväl färdigätna som ville betala som oätna som ville äta. Och så en och annan som ville beställa mat och ta med hem. Jaa, det var sannerligen svårt att låta bli att organisera om!!! Alla som jobbade i restaurangen gjorde allting – plockade disk, tog beställningar, serverade, tog betalt, visade gäster till borden… Nej, det flöt TRÖGT så nån dricks blev det inte!

Anna åt pasta med räkor och saffran, jag med svamp och ost. 

Hälen gjorde sig påmind, så vi tog bara en kort tur upp på gågatan för att köpa remmar och glo på bokbord. Därpå blev det en tur ner till Kungsgatan och Mollbrinks för att se på naket. Åter fann vi ett och annat objekt som vår kära Kitty säkerligen skulle estimera…

Vi häckade lite på Centralen innan vi tog bussen hem till Himlen. Jag har nu jätteont i hälen och dessutom satte allt promenerande fart på ett visst flöde, så jag fick både tvätta och låna kläder. Nej fy te rackarns, nu kräver jag snar amputation av både häl och alien.

Livet är kort.

Read Full Post »