Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘eftertänksam’

Ett inlägg i vilket de tre ledorden i rubriken börjar på t. En allitteration, alltså.


 

Jaha. Nu undrar du säkert hur jag ska få till det här inlägget med tanke på rubriken. Jaa… jag tycker att det är jättesvårt att sätta rubriker som är bra och som lockar till vidare läsning. Ibland kommer rubriken till mig direkt, för att andra gånger verkligen gömma sig för mig och dyka upp i form av en trist överskrift när allt annat är färdigskrivet sen länge. Men nu ska vi inte uppehålla oss vid dett. Let’s move on och kolla vad det är jag är ute efter! Först en liten linje för pauserandets skull…

Regnbågshuvud bloggen

Regnbågslinje, passande nog!

 

Till att börja med handlar mitt inlägg om vanor och rutiner. Har DU såna??? Det har jag. Det måste jag ha på vardagarna för att min tillvaro inte ska rämna. Jag har ganska strikta rutiner, men mina vardagar börjar alltid på samma sätt: jag vaknar vanligen mellan halv sju och sju, jag går på toa och jag topzar (ja, jag tycker att det är snyggt att stava ordet med z!) öronen.

topzDet där med att topza öronen har jag gjort ett tag, men det tog sin lilla tid. Då och då läser jag i media om vad man ska och inte ska göra. Vid ett läkarbesök som barn sa min generade pappa när doktorn skulle titta in i mina öron, att min öronhygien nog var lite eftersatt. Gissa vad doktorn svarade? Han sa att man INTE ska tvätta öronen för det är inte bra! Så jag fortsatte att inte tvätta öronen, men sen jag blev vuxlig och anlade en korthårig frilla kände jag mig nödd och tvungen att topza öronen varje morgon. Det ser ju verkligen inte trevligt ut med öronvax och annat gojs i öronen. Och det syns ju rätt mycket mer när man har kort hår.

tangentbordstopz

Jag topzar tangentbord också. Här är det mitt gamla tangentbord som får en genomgång.

Häromdan läste jag i nån Expressenbilaga på nätet att man aldrig ska använda topz. Gulp! Varför då då? Jo, vax är bra för öronen för det håller skräp och bakterier borta samtidigt som det gör hörselgångarna och trumhinnorna rena och mjuka. Dessutom gör kroppen sig av med öronvax på egen hand – varje gång du pratar, skrattar och tuggar kryper överflödigt vax ut. Uuuuääääääck, så läbbigt det låter! Det tredje skälet har jag lättare att köpa: med topz kan man i stället råka trycka tillbaka bakterierna in i örat så att det kan bli infektioner.

Trasigt öra till Höganäskrus

Ett trasigt öra, vad nu det har med texten att göra..?

Hur ska man hantera vaxet då? Det ser ju verkligen äckligt ut med vaxiga öron! Jo, det finns öronvaxlösande medel som mjukar upp vaxet (receptfritt på apoteket). Eller så kan man skölja ur öronen med ljummet vatten när man duschar. Fast har man mycket besvär får man gå till doktorn. Nja, det där med vatten i öronen tror jag inte på. OK, det hamnar ju lite i öronen när man duschar, men jag skulle aldrig ”vattna” öronen medvetet. Nej, jag fortsätter med mitt topzande. Det kliar faktiskt rätt bra i öronen på morgnarna och då är topz kanon! Men naturligtvis kör jag bara runt i ytterörat, jag trycker verkligen inte in topzen!

Elias vid skrivbordet

Här är vår tonåring inte så gammal, typ sex år… Redan då var bokstäver viktiga i hans liv.

Så. Det var toa och topz. Nu till dagens höjdpunkt: tonåringen. Idag blir nämligen Fästmön tonårsmamma igen – vår minsting fyller 13 bast!!! Det är inte klokt så gamla barnen blir, det är bara vi vuxna som aldrig blir äldre. (Nåja…) Jag har känt Elias sen han var fem år. Då var han en intensiv och kvick liten rackare som älskade Fem myror är fler än fyra elefanter (helst i litterär form) OCH att plocka med storebrorsans pokerspel. Idag är han en lugn och eftertänksam kille. Duktig i skolan och en bra kamrat, sägs det. Vår tonåring… (ja, jag är ju bara bonusmorsa, men han är lite min ändå). I eftermiddag är jag därför och firar den här killen.

I övrigt har jag följt sedvanliga rutiner och vanor den här dan. Men jag har också ringt Ryds och bokat tid för att få stenskottet lagat. På tisdag eftermiddag ska jag dit och jag kan vänta under tiden det lagas (det tar mellan 20 och 30 minuter). Håll nu en tumme för att rutan inte har spruckit helt när jag kommer ut i garaget!

Ha en bra fredag! Jag hoppas att du har nåt att se fram emot den här helgen. Det har jag och det är jag tacksam för!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det blev hur som helst lite kultur idag, trots allt. Fast programtidningen låg kvar i tidningskorgen. Men några saker ville vi göra som fanns på min lista.

Programtidningen låg i tidningskorgen.


Vi gav oss iväg från Förorten
just som himlen öppnade sig. Blöta om strumpor och skor klev vi på bussen – som den här gången inte åkte förbi oss utan stannade.

Kvällens måste var att titta på Kittys utställning på Svensk Konsthandel. Hon ställde ut tillsammans med en annan, mer traditionell konstnär, Helena Larsson. Galleriägaren kallade det hela Kontraster – ett mycket passande namn. Tyvärr var Helena Larsson sjuk, det hade varit kul att se de två konstnärerna ihop. Helenas tavlor är nästan som fotografier, Kittys är färgsprakande regnbågar, såna som man blir både glad och eftertänksam inför. Båda konstnärerna hade fått tavlor (notera plural!) sålda redan när vi dök upp, vid 17-tiden (de öppnade klockan 16). Du som inte hann att titta på KulturNatten har chans att se tavlorna under två veckor till.

Kitty Konstnär i mitten, Monica till vänster, min Fästmö till höger.


Vi fluktade på böcker,
bland annat på antikvariatet Röda rummet, som ligger alldeles intill galleriet. Där fanns väldigt fina böcker, men tyvärr inga som vi ville eller kunde köpa. Jag såg till exempel en fin bok om vin. Den kostade 300 spänn och vägde säkert 300 kilo också. Orka bära… Vi hittade emellertid ett litet bokstöd, som jag fotade för att visa Kitty, faktiskt!

En liten en…


Efter tre K
– Kitty, Konst och K.? – behövde få nåt i oss. Men en kulturnatt i Uppsala är man sällan ensam på stan. Det var massor av folk, dofter, ljud, musik… och ett och annat ”upptredande”…

Ett och annat ”upptredande” var det på stan.


Vi gick till Forno Romano
i Svavagallerian. Där åt vi var sin god pasta och tog en öl till. Maten var inte gratis, men att kolla på folk kostar ingenting. Och vi såg, vi häpnade, vi skrattade, vi kommenterade. Själva var vi snyggast och bäst – som vanligt.

Forno Romano hade god mat, men organisationen bland personalen hade en hel del att önska…


Det tjocknade till med folk
och de som jobbade på restaurangen hade stora problem. Det bildades en lång kö – som bestod av såväl färdigätna som ville betala som oätna som ville äta. Och så en och annan som ville beställa mat och ta med hem. Jaa, det var sannerligen svårt att låta bli att organisera om!!! Alla som jobbade i restaurangen gjorde allting – plockade disk, tog beställningar, serverade, tog betalt, visade gäster till borden… Nej, det flöt TRÖGT så nån dricks blev det inte!

Anna åt pasta med räkor och saffran, jag med svamp och ost. 


Hälen gjorde sig påmind,
så vi tog bara en kort tur upp på gågatan för att köpa remmar och glo på bokbord. Därpå blev det en tur ner till Kungsgatan och Mollbrinks för att se på naket. Åter fann vi ett och annat objekt som vår kära Kitty säkerligen skulle estimera…

Vi häckade lite på Centralen innan vi tog bussen hem till Himlen. Jag har nu jätteont i hälen och dessutom satte allt promenerande fart på ett visst flöde, så jag fick både tvätta och låna kläder. Nej fy te rackarns, nu kräver jag snar amputation av både häl och alien.


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är det fem år sen jag föll. Fallet hade föregåtts av ett tufft år (2006) – organisationsförändringar på jobbet med stor oro på avdelningen, en separation, en utsliten axel som äntligen blev opererad efter ett års väntan på operation och så min pappas hastiga och onödiga bortgång – bara för min del. Vi hade stämt träff efter jobbet. Först skulle vi bara ses och ta en fika, men eftersom det var middagstid föreslog jag att vi skulle gå och äta nånstans i stället. Från min sida var syftet med träffen att träffa en bekant som jag hade ”pratat” lite med på nätet.

Fästmön på Pride 2009, en av mina favoritbilder!


Det var inte läge för nån av oss
att inleda nånting annat än en vänskap. Men jag erkänner ärligt att jag föll. Jag föll verkligen som en fura – med ett stort brak. Särskilt minns jag ett ögonblick, jag tror Anna hade varit och pudrat näsan. När hon är på väg tillbaka till bordet bara inser jag att den här kvinnan vill jag älska och följa och ha vid min sida resten av livet.

Fem år sen är det idag. Fem år sen jag fick den insikten och fem år sen jag såg Anna första gången och fem år sen jag föll. Anna hade sett mig nån dag innan när vi var på ICA Kvantum och körde var sin stridsvagn. Eller Anna körde varuvagn, jag stridsvagn – jag hatar nämligen att storhandla.

Det är lätt att vara med Anna. Vi är väldigt olika som personer, men när jag härsar upp mig, som vi säger på östgötska, är Anna lugn som en filbunke. Anna är mer eftertänksam och klok än jag, jag är mer impulsiv och efterklok. Vi är båda – även jag, tro det eller ej! – snälla och omtänksamma.

Anna har fyra fina barn, som jag inte längre skriver om här så mycket av olika skäl. Men jag vill säga att de är en härlig bonus i livet! Jag har inga egna barn och jag lär inte få några – en alien räknas inte.

Livet har inte direkt fortsatt vara enkelt sen vi träffades. Kris på kris har följt och en och annan har försökt söndra och förstöra det Anna och jag ”har”. Dock utan framgång. Det finns inget värre en avundsjuka/missunnsamhet och sånt slår bara tillbaka på den som inte kan glädjas eller åtminstone acceptera andras lycka. Dessutom kommer vi starkare och än mer sammansvetsade ur varje kris.

Vi har nu en minst sagt osäker tid framför oss, men eftersom vi kämpar mot samma mål vill jag tro att framtiden är ljus för oss. Därmed inte sagt att allt lär bli enkelt alltid för oss. Jag vet bara att jag fortsätter att falla för Anna – varje dag.

Anna, jag älskar dig!


Livet är kort.

Read Full Post »

Varning! Det här inlägget innehåller en del kiss- och bajsfissnack och avrundas med lite menserier. Usch, alltså!

                                                                                                                                                                 Nu kan jag ärligt säga att jag har gått från ap-trött till as-trött… Efter jobbet åkte jag, gasen i botten för jag var seeen, till frissan för att få barret klippt. Nu har jag snygg frisyr – till i morgon bitti. Då ser det väl ut som Arne, Frälsishatt eller Galne Professorn-frisyr – okärt barn har många namn… Skönt var det som vanligt att lägga huvudet i M:s kompetenta händer. Det var mycket rörigt innanför håret…

Telefonen ringde när jag kom hem och just hade tagit av mig ytterkläderna. Det var fru Engelwinge och vi pratade tills Marias telefon hade laddat ur… Sen höll jag på att kissa på mig, men hann i tid innanför dörren med en inramad ängel (med e och enkel-v) som fiser på…


Den här ängeln sitter på Domkyrkan och fisar inte. I alla fall inte vad jag vet…

                                                                                                                                                               Hann knappt spola så ringde telefonen igen. Mamma. Hon var nog lite… eftertänksam vad gäller samtalet tidigare på dan. Nu blev det ett betydligt mer givande samtal och jag tyckte att hon både lyssnade och hängde med.

Klockan 20.30 kunde jag äntligen slå mig ner vid köksbordet med min middag – cornflakes med mjölk och rostat bröd idag igen.  Dessförinnan hade jag utfört ett skrivuppdrag och bloggat.

Hann lagom diska och så knöla ner mig i favoritfåtöljen, slå på TV:n och stereon (börjar jag bli lomhörd eller är ljudet väldigt dåligt på SvT ibland???) och glo på det åttonde avsnittet av Bron. Nu återstår endast två avsnitt och det har blivit riktigt spännande. Saga Polis var knäppare än vanligt. Särskilt en scen minns jag från kvällens avsnitt. Hon bestämmer sig för att delta i kollegornas fikarast där de småpratar. Saga försöker delta och säger:

Jag fick mens i morse.

GAH! Jag måste erkänna att hon påminner lite om mig – även om jag inte skulle säga detta på nån fikarast till mina jobbarkompisar. Jag skriver ju bara om lingonveckor på min blogg, så hela internet kan läsa… 😳

För övrigt är lingonveckan fortfarande här och går i morgon in på sin tionde dag. Jag har inte förlorat så mycket blod, men ändå för mycket med tanke på mina skitblodvärden. Antagligen är det därför jag är otroligt glömsk och har en fruktansvärd huvudvärk. En värk som dundrar bakom pannan trots två omgångar Ipren idag.

Nej, det är dags att lägga sig och sova bort det som gör ont och det as-trötta. I morgon är en ny dag – och på kvällen ska jag städa. Det knastrar under Tofflans tofflor och det gillar jag inte! 😦

Det värsta är att jag sitter och tänker och våndas över en dundertabbe jag har gjort på jobbet idag!.. Misstänker starkt att den har med min bloddefektglömska att göra…


Även en Toffla kan fela…

Read Full Post »

När man går bort på visit ska man ha nånting med sig. Men jag är en slarvig och ouppfostrad typ så jag hade bara mig själv med mig när plingade på hos Monica. Och när jag dessutom hade så mycket med mig när jag gick därifrån borde jag skämmas alldeles förskräckligt. Skam är nu inte den känslan jag bär på efter besöket utan en darrig lättnad – och en portion trötthet. Och mest av allt: en glädje.

Att komma hem till Monica och hennes K i deras vackra hem var bara det en upplevelse i sig. K målar nämligen de mest fantastiska och färgstarka tavlor. Och deras gemensamma hem speglar verkligen de tu: K ÄR en otroligt färgstark person, medan Monica är den lugna, betraktande, eftertänksamma. (Nu var ju inte K hemma och jag kan inte påstå att jag känner paret så väl att jag djupare kan analysera vars och ens egenskaper. Vi har träffats några gånger i samband med fest och glam, hittills.)

När K hade vernissage på söder i Stockholm i början av 2000-talet inhandlade jag emellertid en otroligt vacker tavla som sedan dess hänger i mitt kök. Både färg och budskapet om kommunikation i tavlan tilltalar mig oerhört mycket fortfarande! Se själv:


En tavla om kommunikation! I tavlan döljer sig texten: ”Jag vill nå dig.”

                                                                                                                                                  Emellertid var det Monica jag skulle träffa för att få låna lite förströelse – i form av ett pussel om 1 500 bitar. Både jag och Fästmön känner att vi behöver göra nånting annat än sitta vid våra datorer om kvällarna, nånting vi kan göra tillsammans. Pussel är bra. STORA pussel är JÄTTEBRA. Men frågan är om vi inte har tagit oss vatten över våra huvuden nu… Det är väldigt många små bitar, 1 500… Väldigt många små bitar, är det…

Jag blev bjuden på kaffe och härliga kakor och ett samtal som jag inte alls tänker berätta här alltför detaljerat om. Men det handlade bland annat om att blogga, kärlek, skilsmässor, barn, vänskap, gamla oförrätter och livet i allmänhet.

Och jag kunde inte motstå att svara

Ja tack!

när Monica undrade om hon skulle titta lite bland mina stjärnor och planeter. (Ja alltså, hon ställde inte frågan just så, utan mer seriöst.) Eftersom jag visste tid och plats för min födelse och kände mig mottaglig för att testa nåt för mig nytt fick hon titta efter. För det är bland annat sånt Monica gör när hon inte dricker champagne eller bakar kakor: hon ställer personliga horoskop.

Det som sen sades tänker jag inte heller berätta detaljerat om, men jag kan säga att det gav mig vissa förklaringar och ett stort mått lättnad. Jag fick bekräftat att jag har gått igenom kanske det som uppfattas som Den Stora Livskrisen, men att jag nu är på väg ut ur den svåra perioden. En period där jag bland annat har ägnat mig åt att skala bort företeelser och personer. Nu är det dags att släppa det gamla och gå vidare. Verkligen!

Att säga att jag var omtumlad när jag lämnade Monica är en underdrift. Jag var lättad, men trött – på ett behagligt sätt. Det var ett par timmar som jag verkligen fick med mig nånting i från – en stor behållning av att prata med denna eftertänksamma person, en bekräftelse på att jag har varit med om nånting svårt men att vägen går framåt – och så ett gigantiskt pussel till låns samt en påse hembakade jordnötskakor. Det du! Det är nog inte alla som får nånting med sig när man går FRÅN en visit, eller?


En eftertänksam Monica som verkligen gav mig massor idag!!! TACK!

                                                                                                                                                              Tyvärr kunde jag inte rusa hem och samla alla intryck och börja pussla och knapra på kakor direkt. Jag var tvungen att stanna till vid Tokerian och inhandla lite förnödenheter såsom smör, fil, grönsaker, glödlampor, lite salva och en TV-tidning, bland annat. Där blev jag uttittad av en kille som måtte ha käkat blängsylta i minst ett halvår och en tjej som höll på att vrida nacken av sig (de var inte ens i sällskap med varandra), så jag började undra om jag hade clownnäsa eller om jag hade kissat på mig eller nåt annat tok (jag hade ingetdera). Sen kom jag ju på att jag flanerade runt med en varuvagn på Tokerian…

Hemma igen har jag lagt kartongen på matsalsbordet, som nu har blivit pussel- och kakbord. En stund vid datorn har det blivit och strax en stund vid dagens post innan jag drar mig inåt vardagsrummet. För nu är jag sugen på kakor att börja pussla! Kan inte vänta tills Anna kommer hem i kväll!.. (Hon får nog vara glad om det finns en kaka kvar…)


Kakor och pussel var något av det jag fick med mig från dagens visit.

Read Full Post »

Connie är tillbaka. Hon från Dårens dotter. Hon som är sämst i klassen och lite annorlunda. Mian Lodalens bok Tiger är en mer eftertänksam bok än föregångaren. Men bra! Jag fick den av Fästmön på vår tvååriga förlovningsdag.


Tiger är en bok som känns mer eftertänksam än Dårens dotter.

                                                                                                                                                       Connie är annorlunda. Men så får hon tre tjejkompisar som är tuffa och kaxiga. De festar och träffar killar, gör en del småbrott. Connie tänjer som förut på gränser. Och så träffar hon Anna. Snart är Connies tillvaro i religiösa Jönköping inte lika enkel längre.

Medan Dårens dotter var en bok jag bitvis skrattade högt åt – även om den OCKSÅ hade sina allvarliga bitar – är Tiger en mer tankeväckande bok. Visst skrattade jag under läsningen också och visst är det en hel del DETALJERADE sexbeskrivningar också, men… Tiger är mer allvarlig. För jag vet hur det var att vara tonåring i en småstad på 1970-talet och ha en stor hemlighet. Inte var det en glad tid, precis…

Boken slutar både sorgligt och lyckligt. Bitvis känns den lite haltande, det blir lite för mycket beskrivningar av sånt som inte för berättelsen direkt framåt. Men Mian Lodalen tar upp boken på spåret igen mot slutet och det är helt klart en bok du ska läsa! Högt betyg!

Read Full Post »