”Stockholm, Stockholm, stan i världen…”

Ett härligt inlägg.

---

 

Hej, hej! Har du saknat mig? (Detalj från Annas tischa.)

När man kommer hem efter att ha varit borta ett par dar, du vet… Lägenheten är mörk och instängd, väskan kräver uppackning, smutskläderna måste i karantän… Och så den där känslan av… tomhet. Tystnad, ensamhet, visst, men framför allt tomhet. För nu är det gjort och nu är det liksom slut på det roliga. Det roliga som var två nätter inklusive frukost på Clarion Hotel på Ringvägen i Stockholm, tack vare Fästmön (som vann dem)!

Min hemkomst bestod av att fixa lite tvångsadministration och därefter skriva en bokrecension. Jag packade upp. Mamma fick ett samtal och hon förstod inte varför jag ringde, nästan. Och nu… en mugg kaffe vid datorn och jag ska berätta… eh nästan allt om våra dar i Kungliga Hufvudstaden!

Vi tog 11.11-tåget från Uppsala i lördags i sällskap med våra små resväskor på hjul. Vi hade sån tur när vi kom fram till hotellet att vårt rum var klart! Vi kunde inte bara ställa in våra väskor, vi kunde packa upp upp också. Sen tog vi t-banan in till stan igen. Första stoppet blev Alfa antikvariat där jag fyndade den av de fyra Maria Lang-ungdomsdeckarna som saknades i min samling (den som var så svår att få tag i att den inte ens fanns i Nora!) samt Sigrid Combüchens Den umbärliga – båda stod på min lista! Vätskepaus blev det på det innan vi traskade upp till Vasaparken och Sven-Harrys konstmuseum. Där såg vi flera utställningar, mer om dessa kommer ett separat inlägg senare!

På seneftermiddagen intog vi kaffe och scones hos Coffeehouse by George vid Odenplan. Jag tog en helt underbar Cinnamon spicey med massor av grädde. Till sconesen fick vi Philadelfphiaost och jordgubbssylt (valde jag, inte Anna). Det var ljuvligt gott med nåt sött och väldigt skönt att vila fötterna – innan vi tog t-banan ”hem”. Där vilade vi lite till, det vill säga jag somnade! Och sen var det dags att fräscha till sig inför middagen.

Anna hade vid en tidigare vistelse helt nyligen på Söder noterat Stavros taverna. Dit styrde vi stegen på lördagskvällen. Två regnbågsflaggor välkomnade oss. Det kändes skönt och rätt att äta på en gayvänlig restaurang. Servicen var utmärkt, maten underbart god, vinet, Piccini Memoro, fylligt och ljuvligt, bra priser… Och bäst av allt – vi kunde sitta utomhus.

Här är några bilder från vår lördag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Böcker och en gammal skrivmaskin blev häftigt som skyltning i Sturegallerian.

På söndagen satte vi alarmet så vi inte skulle missa hotellfrukosten (den serverades fram till klockan elva). Jag försökte äta lite grönsaker som var röda, men en och annan sockerstinn godbit blev det också. Anna, däremot, tycktes odla saker för sitt akvarium. Eh… ja…

Anna hade ett ärende i Sturegallerian på Östermalm, så vi tog tunnelbanan till Östermalmstorg. Efter utfört ärende slank vi in för en vätskepaus på Wienercaféet som vi har åkt förbi så många gånger. Vi var för mätta för att äta, så det blev en öl respektive ett glas rosé till lunch.

Vi flanerade, varma i den heta augustisolen, ända från Östermalm till Stadsgårdskajen vid Slusken Slussen. Där satt vi sen och försökte känna fläktande vindar från vattnet.

Nästa mål var Fotografiska. Det är ett av våra favoritmuseer i Stockholm. Den här gången kan man väl säga att… viss fotokonst förstår man, annan inte. På Fotografiska skedde dagens första Could be Catastrophe – jag tappade min mobil på golvet, med skärmen neråt. Tack och lov höll den!!! Mer om Fotografiskas pågående utställningar kommer i ett separat inlägg!!! 

Innan vi äntrade Götgatsbacken behövde vi vätskepaus. Den tog vi på Old Beefeater Inns uteservering. Vi förfasade oss över en man som inte hade hundra procent kontroll över ett litet barn. En annan man förfasade sig säkert över oss, för han glodde på oss under hela vår vätskepaus.

Strax efter vätskepausen, på Götgatan, inträffade dagens andra Could be Catastrophe – jag trampade snett. Som tur var varken ramlade jag eller vrickade eller bröt foten. Men nära var det…

Efter en kort vilopaus och lite uppfräschning på hotellet tog vi tunnelbanan till Gamla stan. Jag vågade inte riskera frakturer igen. Vi intog middag på Michelangelo – och där inträffade dagens tredje Could be Catastrophe! Jag såg inte riktigt vad som hände, men nån klippte till en gäst så att blodvite uppstod. Den slagne var mer än salongsberusad och alla gäster, inklusive jag, tyckte att det var mycket obehagligt. Man kan säga att detta förstörde en annars god middag. Vi bröt upp tidigt. Trist! Men jämfört med det som hände på IKEA i Västerås av alla ställen idag var det förstås en baggis…

Här är några bilder från vår söndag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Måndag… Hemfärd… Vi grundade med en rejäl hotellfrukost innan vi tuffade hem till Uppsala. I kväll serverar köket i New Village en upptinad matlåda med lasagnette och till den vatten eller möjligen en öl. Nej, det blir ingen snygg bild på maten! Anna har åkt till Himlen, men vi ska återförenas för ett par, tre dar redan i morgon.

Några måndagsbilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Stort TACK till Anna som gjorde den här trippen möjlig och som ville ha just mig med på den! Inlägg om utställningarna kommer som sagt separat, eftersom jag använde mitt presskort i stället för att betala entréavgifter, men senare.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lyssnande, hjälpande och gott från naturen

Ett inlägg i vilket Tofflan avslöjar att hon inte är så bra på att lyssna, alla gånger, men att hon gärna vill hjälpa om hon kan.

---

 

Det är inte alltid jag lyssnar, mina stora elefantöron till trots…

Det är inte alla förunnat att känna sig behövd. För egen del försöker jag ta alla chanser till det, eftersom jag har begränsade sociala aktiviteter bortom cyberspace, det vi kallar In Real Life. Sen vill jag gärna hjälpa om jag kan. På intet sätt är jag emellertid nån expert på att lyssna även om jag försöker mig på det. Idag hade jag ett uppdrag hos L och Annas snälla mamma på eftermiddagen. Men det var ett par saker jag skulle fixa först under förmiddagen. Bland annat skulle jag slänga in lokalblaskan till Lucille & co. Inte hade jag tid att lyssna då, inte. Jag blev bara irriterad på att deras lås var så knäppt. Sen insåg jag att de redan hade kommit hem… Sååå pinsamt – även om det faktiskt var Lucille som hade sagt att de skulle komma hem först i kväll… Vi fick en kort pratstund medan jag förberedde min avfärd. Utan att gå in på närmare detaljer kan jag bara hålla med om att vissa sjukdomar är hemskare än andra för närstående.

En Samsung försökte jag få lite bättre fart på idag.

Hos L och Annas snälla mamma var det lite teknikstrul och ”städning” som behövdes. Jag tipsade om en del tricks och förenklingar samt gjorde några smärre ingrepp. Inte vet jag om deras dator piggnade till, men jag tror det. Medan den jobbade på enligt mina kommandon intog vi kaffe på en inglasad balle*. Det kom naturligtvis en insikt till mig att så skulle jag också vilja ha. Inglasat, alltså. Men… det är ju det där med att kunna betala…Drömmar är gratis, fast tänk så man skulle kunna förlänga utesittarsäsongen både framåt och bakåt. Sen grejade jag lite till med en mobiltelefon som vägrade ringa upp andra telefoner. Dessvärre fick jag ge upp. Detta i sin tur gör nog att ägaren blev mer motiverad att inhandla en smartphone. Det tror jag blir jättebra.

Sin familj och sina vänner hjälper en för att en vill. Betalt tar man inte. Men jag såg i ögonvrån hur Annas snälla mamma kom med en grön påse när det drog ihop sig för avfärd för min del…

En grön påse…

På hemvägen köpte jag fisk till middag. Inte kunde jag motstå att inhandla ett paket frysta, röda godingar heller. Och HEPP! så försvann en tiondel av månadens matpeng. Men det skiter jag i. Ska inte jag få äta kräftor bara för att jag är arbetslös?

ICA:s jumbokräftor brukar jag gilla bäst.

Vid garaget hemma i New Village träffade jag en granne som alltid har varit väldigt vänlig. Vi brukar småprata lite när vi ses vid våra bilar eller på affären, men idag tog vi sällskap en bit. En del av ett livsöde fick jag höra. Det gjorde att jag inte kunde låta bli att lämna mitt visitkort och ärligt säga

Ring om du behöver hjälp! Så länge jag är arbetslös har jag för det mesta tid.

Sen gick jag hem och strök kläder och funderade lite på vad jag ska packa. Jag bestämde mig också för att inte satsa på att stressa fram nästa bokrecension, utan den får göras när vi har kommit hem igen. I kväll vill jag vara lat och se en Kommissarie Banks som jag spelade in från SvT på DVD-hårddisken igår kväll. Först blir det emellertid middag. Till firren kokar jag färskpotatis (hoppas att dillen lever!) och serverar romsås.

Och nu undrar du väl vad det var i den gröna påsen??? En burk och fyra askar plockade jag upp…

En burk och fyra askar med gott från naturen!

Det var en burk svartvinbärssylt, två askar med bär (blåbär och hallon) och en ask med kantareller. Varifrån den svampen kom har jag en viss aning om. Hoppas det svider riktigt ordentligt för den så kallade ägaren som inte riktigt har koll på gränser och allemansrätt…

*inglasad balle = inglasad balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Teknikens under: Spöken, hackare eller bara jag?

Ett tekniskt inlägg.

---

 

Igår var jag så stolt över att jag själv lyckades fixa problemet med min Twitterapp. Trots detta lär det kosta skjortan eftersom jag sökte hjälp hos min bredbandsleverantör, som gick bet, och dennes underleverantör, en så kallad expert som inte heller kunde hjälpa mig. Först kostar köandet i telefonen en hel del. Jag blev ju tvungen att ringa på min fasta telefon på dyrtid eftersom problemet gällde min mobil. Sen kostar ”experten” 19 spänn i minuten. Det irriterar mig en aaaning att jag inte fick hjälp. Men mest är jag stolt för att jag fixade det själv! Kanske nåt att sätt upp på mitt CV, Twitterappsstrulfixare?

Nu har det uppstått en ny märklighet och jag kliar mig i huvet igen. Denna gång handlar det om LinkedIn. Jag har skrivit till supporten där, men ännu inte fått nåt svar. Frågan är om jag får nåt… LinkedIn är ju ett yrkesnätverk. Där kan man hålla kontakt med gamla kollegor och man kan knyta nya kontakter som kanske leder till uppdrag eller jobb. Därför gör man en profilsida på vilken man presenterar sig själv, sina erfarenheter, utbildningar, sin kompetens etc. Vidare kan man be före detta kollegor, chefer och samarbetspartners att skriva rekommendationer om en. Och så har man har även möjlighet att lägga upp länkar till arbetsprover. Det har jag gjort. Och det är där märkligheterna har dykt upp…

Spöken, hackare eller bara jag? Bedöm själv: jag skrev en bokrecension på uppdrag av ett förlag förra året. Laddade upp länken till min text och den bild som illustrerade texten, det vill säga en bild på bokens framsida. MEN... och nu kommer det märkliga… På min profilsida på LinkedIn finns länken, men det är helt fel bild som illustrerar den: bilden till länken kommer från mitt Instagramkonto! Fast det sjuka i det hela är att när jag klickar på länken som finns på min profilsida på LinkedIn kommer jag till texten och där visas korrekt bild. HUR KAN DETTA KOMMA SIG??? Notera att Instagramkontot inte på något sätt är kopplat till mitt LinkedInkonto.

Dagens lilla nöt att knäcka… För ingen expert lär väl göra det åt mig??? Nån frivillig???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den som jag… ska recensera!

Ett inlägg om en ny bok.

Idag hittade jag ett spännande paket i min postbox. Paketet innehöll Uppsalaförfattaren Christina Wahldéns nya bok Den som jag trodde skulle göra mig lycklig.

Den som jag trodde skulle göra mig lycklig – en bok att recensera för mig.

Jag har fått äran att recensera Christina Wahldéns bok, dels för min blogg, men också för UppsalaNyheter. Det har varit lite dåligt med artiklar signerade Tofflan den sista tiden till världens bästa lokala nättidning. Men snart kommer en bokrecension i alla fall.

Christina Wahldéns bok handlar om Lisa Stina, Carl von Linnés äldsta dotter, och om hans favoritelev Daniel Solander. Boken är utgiven på det förlag där jag själv tänker ge ut min debutbok, Norstedts. Mer än så avslöjar jag inte idag!

Livet är kort.

Read Full Post »

Härlig värme, mammor och lite om hur svårt det är med kommunikation (hört den förut..?)

Ett inlägg i vilket Tofflan njuter av vårvärmen, pratar med och om mammor samt får blodtryckshöjningar av irritation.

Vilken dag det blev igår! Värmemässigt sett, alltså! Det var en sån där riktigt skön värme, inte för kvävande utan bara najs. På jobbet blev det en lite splittrad dag, men jag kom iväg hemåt i skaplig tid. Stannade på Tokerian för inhandla förnödenheter såsom glass. Middagen serverade jag mig i köket. Den bestod av tre rostade mackor med kalkonsalami. Till dessert blev det en GB Sandwich. Lite senare på kvällen blev det en dessert till av samma slag.

Jag fick ju ett spännande bokpaket med posten igår och satte mig direkt efter middagen på ballen* för att läsa, med blyerstpennan i högsta hugg. Där var så behagligt. Jag fällde ner markisen något, men luft kunde ändå passera under den och genom balkongen. Högst upp på inköpslistan står nu ett myggnät. Det ska jag kika på under hemvägen idag!

Klev in för att påbörja min bokrecension, men blev avbruten av kära moder som inte riktigt känner av/förstår när jag säger att jag är upptagen och sitter och skriver. Nu hade jag nästan kommit halvvägs, emellertid, så jag satte punkt och gjorde paus. Efter detta samtal ringde jag sen Fästmön för att höra hur läget var med hennes moder som opererades under måndagen. Allt har gått bra och hon väntas hem på torsdag, redan. En hyfsat lång konvalescens väntar dock.

Fortsatte sen min läsning. Klockan hade hunnit bli alldeles för mycket. Men så ramlade flera jobbmejl in, mejl som skapade en viss… förhöjning av mitt blodtryck. Kommunikation är svårt (dagens underdrift…) det är bara att inse. Det lustiga är när vissa hävdar att kommunikation är oväsentligt och undrar vad vi ska ha det till – och samtidigt återigen misslyckas med att kommunicera nånting väldigt viktigt… Jag försökte att ta till mig och applicera något av det jag just läst i boken jag recenserade, men det var inte lätt igår kväll. Det var… svårt…

Utomhustempen var över 16 grader igår kväll vid halv elva-tiden. Det var i alla fall nånting positivt att fokusera på.

Samma blodtryckshöjning kände jag när jag i förrgår hade en mejlväxling med X på Bokus kundtjänst. Alltså, det var flera av X:s mejl som jag inte förstod för att de helt enkelt var så dåligt formulerade. Dessutom saknades vissa ord i en del meningar och hej och hå. Utöver detta blev det som när man i tjänsten mejlar för att få teknisk hjälp: man får ett ärendenummer fort som fan med vändande mejl, när man mejlar. Fast från Bokus får man ett nytt ärendenummer för varje mejl, trots att man fortsätter på tråden, så att säga. Själva svaren från kundtjänst hamnar dock, av nån anledning, i min skräpmapp… Ärendenumret kommer fort som tusan, svaren dröjer lite längre, alltså. Men de kommer, svaren. Till skräpmappen, som sagt. Eftersom jag anser att detta i sig är ett kommunikationsproblem är det lätt att det snurrar till sig. Idag på morgonen hoppas jag att vi har utrett ”allt”. Jag skickade in ingressen till min recension inklusive en länk till inlägget på bloggen. Vi får se om Bokus godkänner det eller fortsätter krångla. Krånglas det vidare blir det slut på länkningarna från den här bloggen. Och det är synd, det, för jag tycker att Bokus har ett bra utbud och bra priser. Men ibland räcker inte det. Man måste vara lite serviceinriktad och möta kunden på ett bra och inte slarvigt sätt, också.

Det är onsdag idag och redan mitten av veckan. I morgon är jag ledig och det tänker jag fira med en öl och en snaps till sillen jag ska äta i kväll. I morgon ska jag tvätta och bädda rent och eventuellt ta en fika på stan med en ny intressant bekantskap i nyhetsvärlden. Mer om detta kanske kommer på en blogg nära dig så småningom!!!

Men först ska jag på avtackning med smörgåstårta idag på lunchen och så ska jag jobba lite där emellan. Nyheter och presentationsmaterial är redan publicerade, nu väntar lite till som behöver göras…

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Hemma ÄR bäst!

Det var så skönt att bli utskriven i eftermiddags, men jag tror att den som själv aldrig legat i en sjukhussäng inte riktigt förstår. Jag hade ett allvarligt samtal med doktorn före och jag har fått förhållningsorder och svar på ett antal frågor. De övervägde att hålla mig kvar för blodtransfusion, men jag är glad att jag slapp och vill testa att järntabletterna gör verkan. Däremot var hon tydlig med att jag måste utredas vidare för de superlåga värdena, men tromboflebitens roll i det hela är en gåta. Det verkar som om ingen av de läkare jag har träffat har sett nån sån låååååång tromboflebit…

Alla uppgifter om mig skulle hon skicka till doktor Anders, för några av de kommande undersökningarna kan göras polikliniskt. Operation är jag inte redo för än, varken kroppsligt eller mentalt. Det tar vi ”sen”.

Vännen Jerry och Clark* var så gulliga och kom och hämtade mig. Jerry bar mina väskor till parkeringen och vi gick så sakta han kunde. Vid ett tillfälle, just när vi mötte fru P från mitt förra jobb, en dam med besynnerlig klädstil och fula glasögonbågar (hon tycks ha en veritabel samling av såna…), vacklade jag till och blev tvungen att ta tag i Jerry. Naturligtvis bad jag om ursäkt, varpå han svarade rått men hjärtligt:

Äh det gör inget om nån ser, mitt rykte är ändå förstört!

Härligt med sån humor!

Jag skjutsade tillbaka Jerry till jobbet och så for jag till ett apotek på vägen hem. Linn messade på vägen och hade nog tänkt komma och hälsa på, men jag var ju på väg hem. Gulligt!

Mobilen ringde och det var doktor Anders sköterska som undrade vad som hade blivit av mig efter turen till akuten i fredags… Jag var ganska trött och lite vimsig, så vi kom överens om att jag ska ringa på måndag för att få en tid till dejt med doktor Anders. Vidare ska jag lämna prover de kommande fyra veckorna, men det kan jag göra hos sköterskan.

På apoteket hämtade jag ut medicin och fick en del förhållningsorder och tips, bland annat vad jag kan inta medicinen till och vad som är mindre bra. En del apotekare är väldigt kompetenta och hjälpsamma, har jag insett, Kloppan!

Så kom jag äntligen hem! Här var så tyst och skönt – ända tills sedvanligt gäng kom hem och började smälla i sin ytterdörr (ingen i familjen tycks kunna stänga den som vanligt folk). Jag packade upp, långsamt. Fick vila emellan varven. Skickade iväg ett antal sms till vänner som tänkt komma och hälsa på och förstås också till Anna. Anna ringde upp och vi pratade en stund, men sen var hon tvungen att utfodra sina ättelägg och jag blev så trött, så trött att jag måste vila en stund.

När orken återvänt ringde jag mamma. I dagsläget är det så att jag måste prioritera telefonprat med Anna och mamma. Jag orkar inte mycket mer. Knappt mejla heller – det blir så mycket till så många. Därför får ni tills vidare följa mina öden och äventyr främst via bloggen. När jag blir piggare vill jag gärna prata och träffas! Men ni ska veta att all er omtanke berör mig varmt och jag sparar allt i mitt hjärta!

Insåg sen att det var middagsdags, så jag lagade mat. Se bara!

Medicin och ProViva till den, en mugg java och två knäckemackor med Kalles randiga och grön paprika. Till sällskap: IKEA-katalogen. Återstår att läsa: Biltema-katalogen och en recension av Ann Heberleins lilla bok om ondska.

                                                                                                                                                      Aptiten är emellertid lite dålig, så jag har bara ätit upp medicinen och en macka samt druckit ProVivan och en mugg kaffe. Ska väl återvända till bords och avverka Biltema-katalogen, som står på tur samt den andra mackan. Jag mår inte illa än så länge, skönt!

I kväll blir det nog lite TV-tittande och slumrande i favoritfåtöljen. Jag har betalat en räkning och tittat lite på min ekonomi. Fick lön idag vilket jag hade glömt bort! 

Morgondagens huvudärende på agendan är att duscha och tvätta håret. Ska köra en maskin tvätt också och försöka ta mig till Tokerian. Det blir en prövning, men jag ska testa. Svårigheter är till för att övervinnas! Därför: åter till mackan!

                                                                                                                                                     *Clark = Clark Kent, min lille bil

Read Full Post »

Några debutanter i bokhöstfloran

En är rättsläkare, en annan yogainstruktör OCH värdinna på Middagsmord, en tredje är före detta balettdansös… Och så finns det ett par med journalister. Dessa är några av höstens författardebutanter som jag läser om i en artikel i Svenska Dagbladet idag.

Det är ju alltid spännande att kolla in författardebutanter, såna som för första gången får publicera sig. Alltid spännande att läsa och gissa vem det kommer att gå bra för och vem som nog inte ger ut nån mer bok.

Svenska Dagbladet har träffat fem av höstens debutanter och ger några korta skissdrag av dem på sin hemsida. Här kommer ett kort referat:

Therese Bohman, född 1978. Debuterar med boken Den drunknade. Är redaktör och skriver själv i kvällstidningar och i tidskrifter, ofta bokrecensioner. Som så många andra författare har hon gått skrivarkurs samt läst litteraturvetenskap. Debutboken handlar bland annat om författarskap, om destruktiv kärlek, vilsenhet och skuldkänslor.

Elias Palm, född 1976. Debuterar med boken Corpus Delicti, första delen av en deckartrilogi. Jobbar som rättsläkare. Debutboken har en kvinnlig rättsläkare i huvudrollen. Boken har redan sålts till både Danmark och Norge.

Jag älskar verkligen böcker! Och här, på varuhusens pockethyllor, kanske de fem debutanternas böcker hamnar så småningom.

                                                                                                                                                  Morgan Larsson, född 1970. Debuterar med boken Radhusdisco. Författaren jobbar som programledare på P3. Debutboken är en uppväxtskildring, men ingen uppgörelse med varken familj eller småstaden. En fortsättning planeras.

Josefine Sundström. Debuterar med boken Vinteräpplen. Har bland annat varit balettdansös, redaktör och programledare för musikprogram på TV. Debutboken kan klassas som arbetarlitteratur och handlar om en plågsam fattigdom i finska Österbotten.

Josefin Palmgren, född 1989. Debuterar med boken Engångsligg. Pluggar litteraturvetenskap, är yogainstruktör och värdinna på eventföretaget Middagsmord. Författaren gillar att förvirra folk så att de inte vet om hon har skrivit ”prettofragmentariskt” eller chick lit…

Samtliga författare låter som om de bjuder på spännande böcker, om än i olika genrer!

Read Full Post »