Windows 10 – en vanlig användares första intryck

Ett inlägg om en systemuppgradering.

---

 

Jaha. I helgen blev jag Windows 10-användare. Nog hade jag tänkt bli det förr eller senare, men snarare förr. Men på fredagskvällen, runt midnatt, tyckte Microsoft att det var dags och installerade systemet på min påslagna dator. Det gillar jag INTE! Jag vill bestämma själv. Min tanke var dessutom att inhämta lite synpunkter på systemet från andra användare först. Nu blev det inte så. Därför berättar jag i stället för andra användare i det här inlägget om mina första intryck av systemet. Och även om jag numera jobbar på en IT-avdelning är jag definitivt inte nån IT-expert. Det finns många andra saker jag är betydligt bättre på. Jag är en vanlig användare – och kanske är det intryck och synpunkter från just såna som mig som kan ge andra användare nåt av värde..? För att du ska kunna skumma texten har jag markerat bra saker med grön färg och dåliga med röd färg i texten.

Dags för Windows 10, tyckte Microsoft, och installerade det på min dator sent i fredags.

Att Microsoft utan mitt medgivande uppgraderade systemet på min dator är långt ifrån OK. Det gjorde mig avogt inställd direkt till Windows 10. Men sen när jag väl fått systemet installerat var det bara att sätta igång och kolla så att inget gått förlorat. Därefter har jag försökt orientera mig och testa nya funktioner med mera.

Alla filer och program kom med och verkar fungera. Det är bra eftersom jag ju inte hade hunnit göra nån aktuell säkerhetskopia av saker och ting. Däremot kallas program inte längre program utan appar, vilket är lite förvirrande för mig. Appar är visserligen en sorts program, applikationer, men det är ju såna jag har på mobilen. Nu vill Microsoft att jag ska hämta eller köpa och installera appar även på datorn.

Microsoft-konto krävs.

För att kunna hämta och köpa appar – detta gäller även för gratis-appar – måste jag skapa ett Microsoft-konto, motsvarade det jag har hos Apple för mobilerna . När jag fick Office-paketet av Världens Bästa Anders var jag tvungen att skapa ett Microsoft-konto. Det har jag inte använt sen dess – med påföljd att kontot och den därtill hörande e-post-adressen inte längre existerar. Suck… Dumt och irriterande! Jag ogillar tvång. Att sen det jag skapar under tvång bara tas bort gör mig inte gladare.

Efter lanseringen av Windows 8 fick Microsoft ganska mycket kritik från användarna. Jag uppgraderade faktiskt aldrig till åttan, utan hade kvar Windows 7 Professional – tills i fredags, dårå. Jag har varit mycket nöjd med sjuan. Uppenbarligen har Microsoft tagit till sig en del av kritiken. Jag noterar till exempel till min glädje och tacksamhet att skärmklippverktyget, snipping tool, fanns kvar! Det använder jag mycket för att göra skärmdumpar – eller spara ner delar av vad som visas på skärmen.

Skärmklippsverktyget är tillbaka! Hurra!

Bland de nyheter jag noterar först är förstås Startmenyn (fönstersymbolen). Där hittar jag Stäng av – Starta om – Starta långt ner vid Av/På. Logiskt! På vanlig plats hittar jag program etc som jag använder ofta, men också appar. Jag kan dra över program i appdelen. Som bilder jag kan storleksförändra, flytta och placera var jag vill i appdelen blir de aningen lättare och snabbare att hitta. Men sen finns en del av dem i aktivitetsfältet i botten på skärmen OCKSÅ. De flyttades med från hur jag hade det i Windows 7. Och det blir lite… mycket… Men OK, jag kör så här ett tag så får jag se vad jag ändrar, tar bort och använder.

Webbläsaren Edge har jag testat lite grann. Besöker en vissa webbplatser hänger den sig nästan, eller står i vart fall och tuggar länge. Bra funktioner i den är att jag kan använda en penna och till exempel markera ställen på en webbplats liksom skriva några rader i en anteckningspratbubbla. Jättebra funktion om en till exempel ska blogga eller skriva en artikel om nånting och hittar underlag på en webbplats! Andra funktioner är att jag kan ta bort sånt som distraherar mig runt omkring och till exempel bara visa texten. Jag kan spara bokmärken och annat som tidigare och det var hur lätt som helst att kopiera över bokmärken och favoriter från andra webbläsare. Tills vidare fortsätter jag nog använda min vanliga gamla webbläsare, men Explorer slipper jag tack och lov!

Webbläsaren Edge är helt ny och har flera användbara funktioner.

Utseendet tycker jag annars är rätt… fult. Typsnittet känns trist och gammalt och färgerna… naiva. Typiskt Microsoft, alltså. Aviseringar och annat kommer med ett ljud som jag först tycker är rätt ovant, sen ganska OK. Ovant är också att datorn tycks hamna i nån sorts strömsparläge ett tag när den inte används och innan den går över på skärmsläckaren. Skärmen blir helt svart. Första gången det hände trodde jag att datorn alternativt skärmen hade dött. Det är konstigt och irriterande, men går säkert att ändra inställningar för. I övrigt tycker jag att datorn startar, men framför allt stänger ner snabbare än tidigare. Det är bra!

Windows 10 – rätt OK, faktiskt.

Det här var några av mina första intryck av Windows 10. Har DU några eller vill du kommentera mina intryck??? Skriv några rader i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En sång från havet

Ett inlägg om en bok.

---

 

Efter mitt besök hos mamma brukar det kännas både skönt och tomt att komma hem. Men jag hade tur att de här dagarna få sällskap av en massa spännande människor, om än fiktiva, i Katherine Webbs senaste bok En sång från havet. Tack till förlaget Historiska Media för recensionsexemplaret!

Zach driver ett galleri som inte är särskilt framgångsrikt. Hans fru har lämnat honom och han är pappa på distans. I ett tämligen desperat försök att få en inkomst bestämmer han sig för att ta tag i den där boken han länge tänkt skriva: boken om konstnären Charles Aubrey. Zach reser till en liten by vid Englands sydkust. Där träffar han så småningom en gammal dam, Dimity Hatcher. Och av nån anledning får han intervjua henne. En fantastisk historia spelas upp eftersom Dimity, Mitzy kallad, umgicks med Charles Aubrey och hans familj när de kom till byn om somrarna. Ganska snart blir det klart att det är Charles som Mitzy är mest intresserad av, inte nån av döttrarna Élodie eller Delphine. Men Mitzy är inte den enda kvinnan som förälskar sig i konstnären. En annan är Zachs farmor…

Jag blir galen på den här boken då och då under läsningen. De dryga 500 sidorna försvinner inte lätt in genom mina ögon, ut i min boktokshjärna. Det är så mångas historier som berättas i boken att det understundom känns som ett debutverk. (Detta är författarens tredje bok som har kommit ut på svenska.) Det är inte bara Mitzys, Zachs och Charles liv som skildras utan även Delphines, Hannahs, Celestes, Ilirs… Det handlar om allt från skilsmässobarn via konstnärer till romer med flera. Och alla liven går in i varandra och påverkar och påverkas. Till sist lyckas emellertid författaren med nåt jag inte trodde var möjligt: hon får ihop alla trådarna till ett fint nystan – och slutet ”funkar”.

Utöver detta gillar jag formgivningen av boken och typsnittet, Garamond, om jag inte har fel..? Språket flyter fint och utan att ha läst boken på originalspråket tycker jag att översättaren Annika Sundberg har gjort ett otroligt bra jobb.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

April i juni – i vanliga fall

Ett inlägg om väder och utevistelser, straff och i vanliga fall.

---

 

Man kan nästan tro att det är april – såsom vädret beter sig. Som född i april blir jag då och då benämnd Aprilskämtet. Detta öknamn/smeknamn kan vi nu nästan sätta på juni månad i Sverige också. Fast… jag gillar det. Jag gillar att en dag kan bete sig både si och så. Den kan börja med regn och sluta i starkaste kvällssol, så där obevekligt så att mitt glasbord i vardagsrummet ser hårigt ut av allt damm. (Glasbord är snyggt. Det tyckte jag när jag köpte bordeN – ja, jag har två – för typ 13 år sen och det tycker jag fortfarande. Men ur dammsynpunkt och repsynpunkt är de besvärliga.) Eller tvärtom. Igår började dan i alla fall så här:

Igår morse hängde molnen mörka över hustaken i New Village och det regnade.

På kvällen sen blev himlen alldeles blå och molnfri och solen tittade fram. Allt damm, allt smuts på fönstren (mina fönster på framsidan ser helt oputsade ut) blev synligt och jag fick mig nästan att sätta på mig solbrillor. Inomhus. I morse tog jag den här bilden:

Igår kväll – och i morse, när jag tog den här bilden – var himlen alldeles blå och inte ett moln fanns att se.

Igår höll jag mig inte till mina regler. Jorå, jag skötte det administrativa, men jag gick inte ut. Hela dan var jag hemma och satt här ugglade och roade mig med att läsa en deckare på engelska. (Om inte Fästmön hade ringt hade jag inte pratat med nån människa heller på hela dan.) Den är riktigt bra, även om jag känner mig skeptisk till författarens sätt att knyta ihop sin hjältinna (lesbisk småbarnsförälder och polis) med en av hjältarna (Sherlock Holmes) i sin andra serie böcker. Just nu sitter hjältinnan och läser ett upphittat manus som kan vara en outgiven bok om den gamle detektiven… Ett kul grepp vad gäller formgivningen på boken jag läser är att detta manus lyfts fram genom att det är tryckt i gamla hederliga typsnittet courier. Eller ”skrivmaskinsstil”, för dig som var med ”då”…

Det upphittade manuset lyfts fram i boken via typsnittet courier.

”Straffet” för gårdagens regelbrott blir att gå ut TVÅ gånger idag. De flesta skulle inte se det som nåt straff och inte heller jag själv – i vanliga fall. Men det har inte varit

i vanliga fall

på ett bra tag nu. Det innebär att varje utflykt från hemmet, som egentligen är kvasisäkert, blir nåt… stort och lite svårt. Ändå är det jag ska göra varken stort eller svårt utan mest kul. Mitt på dan idag ska jag hasa över och handla en kasse mat på Tokerian. I eftermiddag ska jag plocka upp Anna efter att hon har varit på ett jobbmöte. Därefter åker vi ut till Himlen och klockan 18 är det skolavslutning för yngsta bonussonen. Det innebär tårta efteråt. Nästan som april i juni igen, alltså (både Anna och jag är Aprilskämt, så det kan bli tårta två gånger då…). Förra året kunde jag inte vara med på nån skolavslutning för att jag jobbade. Nu misstänker jag starkt att detta blir den sista skolavslutningen jag är med på. Barn blir större och det är inte alltid tonåringar vill ha en massa gamlingar omkring sig. Och vem vet om jag finns kvar här i juni nästa år. Eller ens i april. Det kan ingen veta. 

Jordgubbstårta – en tradition i familjen vid skolavslutningen.

Men just nu, i den här stunden, är det en solig juniförmiddag. Vaktis klipper gräset och jag har köksfönstren öppna. Himlen är blå. Om jag blundar och anstränger mig kan jag försöka minnas hur det var

i vanliga fall…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ingen tidningsdöd: Grattis, 223-åringen!

Ett inlägg om en häftig tidning som inte hade en tanke på tidningsdöd.

---

 

Stockholms Posten från den 15 mars 1792 finns i min ägo. En 223-åring, alltså…

Man skulle kunna tro att jag gratulerar mig själv. Idag är ryggen inte att leka med. Antingen beror det på att jag har suttit stilla för mycket eller på promenaderna jag har tagit de senaste dagarna. I vart fall skuttade jag upp och skjutsade Fästmön till jobbet i morse. Då kände jag mig som en ung tjej (nåja…), trots att jag hade drömt en mardröm om att jag hade en tumör på överläppen. Men lite senare, när jag hade återvänt till bädden och slumrat en stund… Jag vaknade av att nån i huset hade springtävling. Sen hade nån (samma person?) sparka-i-väggen-tävling. Springtävling kan jag förstå att man har när benen är fulla av just spring. Men sparka-i-väggen-tävling finns det inga ursäkter för. Det gör ont till slut och det blir fula märken och kanske rentav hål i vissa väggar. Och ens grannar får inte sova.

Det är när jag skriver den sista meningen i förra stycket som jag undrar om det ändå inte är jag som fyller 223 år idag… Fast det är det inte. Jag är än så länge bara 52. Men jag har en tidning i min ägo som kom ut idag för 223 år sen – ett exemplar av Stockholms Posten* från torsdagen den 15 mars 1792.

Hur just denna tidning hamnade hos mig är rena turen. Det ska dock sägas att den som ursprungligen har ägt den är min farfar, så jag har inte köpt den eller snott den av nån.

Stockholms Postens baksida med anteckningen om maskeradbalen. 

Min farfar gick bort 1973 och efterlämnade en massa böcker. En del tog pappa hand om, men det mesta var kvar hos farmor, som gick bort i slutet av 1982. Då hamnade alla böcker hos mina föräldrar. En gång under 1980-talet skulle pappa få hjälp med en renovering i huset av en granne. Överenskommelsen var att grannen i stället för pengar skulle få böcker. Pappa och grannen bestämde vilka böcker. Det var en fin samling och ett stort antal böcker i ett visst ämne. Men så råkade jag säga att ämnet intresserade mig, varpå pappa ändrade sig och behöll böckerna. Vad grannen fick i stället är oklart. Troligen var det några andra böcker. Böcker har nämligen aldrig varit nån bristvara i mina hem.

När jag i mitten av 1980-talet flyttade från mitt studentrum till min första lägenhet följde böckerna med. Det var ena riktigt tunga as. En natt vaknade jag av att ett hyllplan i mina dåvarande vita Billyhyllor brakade. Böckerna står numera i en rödbrun Billy hylla.

En dag på 1980-talet satt jag och bläddrade i en av böckerna på jakt efter en uppgift. Det var då jag fann den – Stockholms Posten från den 15 mars 1792 låg mellan två sidor! Det är en liten, skör och fyrsidig tidning. Insidan har jag inte läst på länge, för jag vill inte riskera att pappret ska gå sönder. Jag kan förresten knappt läsa vad det står, för typsnittet är så gammalt. Men på baksidan har nån för länge sen skrivit med bläckpenna ovanför en annonstext

På denna maskerad blef Gustaf III skjuten

Visst är det lite häftigt?! Jag gillar historiska prylar och det här födelsedagsbarnet ska jag fortsätta vårda ömt. Det ligger fortfarande på samma ställe, mellan två sidor i en av mina miljoner böcker…

Det känns nästan magiskt också att läsa följande på baksidan:

[…] I morgon kl 8 f. m. utgifves nästa Blad häraf. […]

Ingen tidningsdöd i sikte, där inte!..

*Stockholms Posten grundades av Johan Henric Kellgren i oktober år 1778. Sista numret av tidningen gavs ut 1833. Tidningen skrevs ursprungligen i frakturstil.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett så starkt ljus

Ett inlägg om en bok.

---

 

Den som har svårt för det lilla ordet

hen

kanske ska välja en annan bok än Lyra Ekström Lindbäcks Augustnominerade Ett så starkt ljus. Mitt förhållande till ordet är dubbelt, men efter läsningen av den här boken känns det bekvämare för mig. I alla fall att se på pränt.

Det är med en viss skepsis jag öppnar boken och börjar läsa. Kan en 24-årig författare verkligen skriva nåt som intresserar mig? Men så blir jag nyfiken, eftersom boken ju har ett HBTQ-tema. Bokens jag heter Sara. Det är hennes olika förälskelser som skildras av henne själv. Lesbiskheten beskriver hon så här:

[…] Att vara lesbisk är att krampaktigt attackera sin egen kropp för att hindra att det enda av värde i den ska bli osynligt igen. […]

Inte helt… lättillängligt, eller?

Saras förälskelser rinner liksom mellan fingrarna. Tills hon träffar C. Och allt ställs på ända. Eller på sin spets?

Hur det nu än är med åldersskillnaden mellan mig och författaren finner jag mig fullkomligt sluka boken. Jag läser de 262 sidorna i ett nafs, nästan. För trots allt känner jag igen mig i mycket. Som det där att man slutar säga hur man egentligen mår när mamma frågar hur man har haft det eller känslan av att känna sig som en utomstående betraktare i stora gemenskaper. Eller det faktum att meningarna stockar sig när man försöker beskriva saker som andra människor inte förstår.

Lyra Ekström Lindbäck har ett helt makalöst… vuxet språk dessutom. Ibland är meningarna vindlande långa, för att i nästa sekund bli staccatokorta. Jag tilltalas av beskrivningar som

[…] de krogosande kläderna […]

och

[…] Täcket är för varmt, men utan det känns kroppen oskyddad. […]

Extra plus blir det för den otroligt snygga formgivningen. Jag fullkomligt älskar typsnitt, pappersval och format. Ytterligare plus blir det för jag bara hittar två yttepytte korrekturfel: en sida saknar paginering och på ett ställe står det

tills dess.

(Det heter till dess eller tills.)

Bara 24 år ung och redan två böcker utgivna. Ja, författaren debuterade redan för två år sen. Och nu är hennes bok nominerad i kategorin Årets svenska skönlitterära bok. Om Lyra Ekström Lindbäck inte vinner är jag säker på att hon trots det kommer att gå långt. Det här är en riktigt duktig författare och den nominerade boken väjer inte en millimeter i det allt annat än enkla ämnet. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att vi läsare aldrig får veta annat om C än att hen är fotograf.

Toffelomdömet blir förstås det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Månpocketsläpp i maj

Ett inlägg där Tofflan skriver om några böcker som nyligen eller snart ges ut i pocketform av Månpocket.

Äntligen trillade Månpockets månatliga nyhetsbrev in i inboxen! Jag noterar flera spännande och bra titlar – både lästa och nya för mig. Här kommer ett urval av just dessa spännande och nya för mig:

Vattenänglar av Mons Kallentoft
Kriminalinspektör Malin Fors är våldsrotelns stjärna. Envis och skicklig, intuitiv och intelligent. Besatt. Ständigt på flykt från sig själv, uppslukad av arbete.
En septemberonsdag kallas hon till ett av Linköpings finare områden. Ett gift par har hittats mördade i sin jacuzzi. Deras femåriga adoptivdotter Ella är försvunnen. Sökandet blir intensivt, och medan tunga regnmoln vakar över staden dras Malin Fors och hennes kolleger in i ett fall där gränserna har blivit otydliga. Mellan döda och levande, mellan gott och ont.

Mississippi av Hillary Jordan
År 1946 flyttar Henry McAllan med sin hustru Laura till en bomullsfarm i Mississippideltat. Henrys kärlek till lantlivet delas inte av Laura, som sliter hårt med att uppfostra deras två barn under sträng övervakning av sin hatiske, rasistiske svärfar. Regnet öser ned och familjen blir strandsatt i ett hav av gyttja. Till farmen återvänder två unga män från krigets Europa. Jamie, Henrys yngre bror, charmerar och förför men plågas av minnen från kriget. Ronsel Jackson, son till de svarta dagverkarna på farmen, kommer tillbaka som en hjälte bara för att konfronteras med den djupt rotade rasismen hos sina egna landsmän. Vänskapen mellan de två männen drar in dem alla i en förgörande tragedi.

När skönheten kom till Bro av Anna Jansson
Medeltidsveckan pågår i Visby. I Sankt Clemens ruin har ett hemligt teatersällskap intagit scenen nattetid. En dubbelgrav från 1100-talet där en ung kvinna och en äldre man vilar står i centrum. Paret har brutalt blivit mördade, nedhuggna i sömnen. Historien upprepar sig i teaterföreställningen. För att bli invigd måste Malva, sexton år, tillbringa natten i graven och sedan ta sig ut av egen kraft.
En tid senare blir Maria Wern uppsökt av Malvas far Mikael, som är orolig — ingen har sett hans dotter på en vecka. Samtidigt hittas en kvinna död på en stenig strand. Det kan vara en olycka, men flera personer tjänar på hennes död.

Precis min typ av Simon Garfield
Följ med på en fantastisk resa genom typsnittens historia och användningsområden. Möt skaparna bakom klassiska typsnitt som Futura och Verdana, och få reda på hur Times New Roman och Garamond kom till. Oavsett om du är en fullkomlig novis eller väl insatt i typsnittens förtrollade värld är det här boken för dig. Simon Garfield har skrivit en bok som är lika mycket kulturhistoriskt äventyr som tankeväckande handbok. Detta är en bok som oundvikligen får sin läsare att känna sig klokare och mer beläst och populärhumaniora när den är som allra bäst, enligt förlaget.

Major Pettigrews sista chans av Helen Simonson
Major Pettigrew är en gentleman av den gamla stammen. Som änkling lever han ett inrutat och ganska ensamt pensionärsliv i en liten engelsk by. Mrs Ali från Pakistan äger byns mataffär. På ytan har hon och majoren inte mycket gemensamt, men av en slump upptäcker de att de båda älskar böcker och i synnerhet Kiplings romaner. Major Pettigrews sista chans är en varm och humoristisk  Romeo- och Juliahistoria om kulturkrockar och kärlek på äldre dar.

Mor, mamma, morsan av Roberth Ericsson och Sonja Schwarzenberger
Tretton berättelser om kvinnorna som formade oss. Att skriva sin mammas historia innebär oundvikligen att man skriver sin egen. En utmaning som tretton framstående författare och kulturpersonligheter har antagit. Boken är en kärleksförklaring och samtidigt en berättelse om moderskapets skuggsidor. Det är djupt personliga porträtt – modern som med sina tre barn tvingas lämna Libanon för Sverige utan en krona på fickan, mamman vars karriärdrömmar låg undanstoppade i det välpolerade vitrinskåpet och den nyfriserade morsan som simmar i Medelhavet med hakan högt.

Livet är kort.

 

Nu skildras mammorna i en bok som rymmer både närhet, skratt och mörker. Det är tänkvärd läsning för alla som någon gång berörts av relationen mellan mor och barn.

Read Full Post »

Magsurt

Lite magsurt verkar det vara här och var, inte bara hos mig. Det är som att magen reagerar mest på frukosten, men jag vet inte vad jag ska plocka bort. Jag kan inte ta bort kaffet, för jag dricker bara två koppar vanligt kaffe om dan – de två på morgonen. Om jag inte dricker detta vaknar jag inte ordentligt. På jobbet dricker jag cappuccino eftersom magen har reagerat på det vanliga svarta automatkaffet. Irriterande!

Lite vanligt svart kaffe måste jag få dricka varje dag.

Det kanske inte var magsurt men rejält surt i alla fall nånstans i huset i morse. Jag hörde en unge gasta i minst en halvtimma – den gastade fortfarande när jag gick. Det går ju inte att låta bli att undra om föräldrarna bara ignorerar ungen eller vad eftersom den skriker så länge. Det är ofta så här och jag blir riktigt nervös. Barnskrik är ett ljud som jag har extremt svårt att tåla. Det är väl en väldigt tur att jag aldrig fick egna barn och att bonusbarnen kom in i mitt liv när de var tonåringar (tre stycken) respektive fem år (en)… Jag är väl jävig eftersom dessa fyra är del av min familj, men jag tycker att det är bra mycket roligare med barn och unga man kan prata med. Vissa ungar skriker ju bara och beter sig illa. Hur man lyckas – misslyckas, snarare – uppfostra barn på detta liktgiltiga sätt förstår jag inte. Inte heller tycker jag att det är OK att sjuka barn skickas både till skola och kompisar när de samtidigt hostar lungorna ur sig. Det hörs och det syns och det är inte kul när ”våra” ungar smittas. Håll sjuka barn hemma!

Idag händer inte så mycket planerat mer än institutionsinformation på förmiddagen där jag som vanligt har ett par punkter. Igår kom två män och borrade och skruvade upp skylthållare utanför våra kontor. Bara det att ingen vet hur man får tag i papperskorten med namn och titel som ska sättas in bakom en plastskiva i skylthållaren. Sånt kan irritera mig gränslöst, jag tycker INTE att det är OK att var och en kontaktar företagets tryckeri för att få sitt namn och sin titel tryckt på styvt papper. Varför vet aldrig Nån nåt om såna här praktiska prylar??? Därför gjorde jag i all hast igår eftermiddag en mall som jag har mejlat ut till insitutionen samtidigt som jag skrev att jag kan hjälpa till om nån inte kan själv. Typsnittet är nämligen inte nåt standardtypsnitt, vilket ställer till det för vanliga användare. Så lite sånt gjorde jag igår och idag lär jag få fortsätta.

Tänkte försöka fokusera på min kommunikationsplan och texten i den. Eventuellt tar jag med den på fil hem över helgen. Nåt att greja med när jag kvicknat till efter undersökningen på måndag, kanske?

Igår kväll var det 8,4 grader varmt när jag gick och la mig vid 22.30-tiden. Och i morse messade Fästmön att dagens klädsel bestod av tunn jacka och tejpade gympadojor (ja, de är trasiga, men bäst för hennes fötter att gå i). Det är mulet just nu, men jag tror att vi kan räkna med riktiga vårtemperaturer under dan…

Read Full Post »

Bonda eller inte

Jag orkar inte med folk. Det är så här att jag börjar isolera mig igen. Jag pallar inte att bonda med folk som jag sen inte ska umgås med. Det blir för jobbigt. Nu låter det som om jag har förhållanden till höger och vänster. Det har jag förstås inte. Men när man vill tillhöra ett sammanhang och inte får det blir det jobbigt.

All kraft går fortfarande åt till att ta mig ur sängen om morgnarna. Att försöka fungera ”normalt”. Att inte bryta ihop var eller ens varannan sekund. Autopiloten är inkopplad. Den är känslolös. Fast i morse blev jag lite upprörd när typsnitten fortfarande inte var installerade på min dator.

Snurrigt med typsnitten.

                                                                                                                                                                 Att bli ilsken kanske är ett tecken på att jag trots allt lever. Likaså den molande magvärken. Så nog känner jag lite. Och nog har jag svårt att låta bli att inte framföra åsikter, tankar och idéer i vissa sammanhang.

På jobbet försöker jag nu febrilt få till ett nyhetsbrev innan jag ska ha semester för jul. Jag blir konstant avbruten av folk som tycker att jag ska ta hand om just deras ”bebisar”. Förståelsen för tidspressen jag arbetar under är obefintlig.

I helgen köpte jag en julklapp för många hundralappar. Blev något förbannad när Fästmön messade från stan att samma julklapp finns i en affär där, men tvåhundra spänn billigare. Detta innebär att vi ska åka och byta julklapp nummer ett i kväll. Jag åker från jobbet och hem och hämtar Anna och julklapp och sen halvvägs tillbaka till jobbet igen. Tvåhundra spänn är för mycket pengar.

Nej, jag är inte särskilt sprudlande idag. Jag var jättelåg igår och sken upp först framåt kvällen när jag fick hämta Anna från jobbet. Hon kan till och med få mig att skratta när jag gråter!

Ingen kraft att interagera ens med en vänlig människa. 

                                                                                                                                                           Jag skulle ha lämnat tillbaka ett pussel igår. Det ligger i bagaget på min bil fortfarande. Jag hittade inte kraften att interagera ens med en vänlig människa. Förlåt.

Read Full Post »

Lämna mig inte

I natt läste jag ut en vidunderlig liten bok. Stieg Sæterbakkens bok Lämna mig inte var en gång ett lästips jag plockade upp från Marcus Birro! Marcus Birro, vars krönikor jag älskade, men som jag inte läser längre. Varför? Därför att han gav upp och drog från Sverige när det blåste för snålt och jag tappade lite tro på honom samtidigt som jag förstod varför han drog… Hur som helst, detta var en av böckerna som presentkortet jag fick av Rippe till födelsedagen gick till. TACK!

En vidunderlig liten bok.

                                                                                                                                                              Den här boken börjar lite i fel ände – slutet. En kärlekshistoria som har tagit slut, en ung kvinna har lämnat sin unge man därför att han helt enkelt inte går att leva med. Genom berättelsen förs vi bakåt i tiden och inser VARFÖR han inte går att leva med. Via svartsjuka hamnar vi i svek och tillvarons svarthet. Mobbning. Utsatthet. Ett litet HBTQ-tema också. Ja det låter mycket och kanske rörigt, men det hela blir faktiskt ganska logiskt – trots allt.

För att orka läsa den här boken måste man vara stark. Jag klarde inte av att läsa mer än några sidor v de 239 åt gången för att den berörde mig så starkt. Jag tilltalas emellertid av bokens yttre – det lilla formatet, typsnittet (som jag tror är en Garamond-sort) och pagineringen, som ligger i mitten av marginalen i stället för i botten på sidan eller uppe i övre kanten. Skitnyggt!

Jag ger inte högsta betyg, för boken är lite rörig bitvis och vissa delar har jag svårt att foga samman. Men högt betyg blir det!

Read Full Post »

Lite annan läsning…

Den här gamla haggan passar bäst i en tjock bok med ålderdomliga typsnitt, eller hur..?

Meh! Den DÄR gamla haggan…

                                                                                                                                                  Fast VEM är inte nyfiken på vår GEMENSAMMA fotobok..?

Två trevliga tanter, eller hur? 😉

Read Full Post »