Nya alter egon

Ett inlägg om att vara en fast flera.

Virgil och Irving, kanske?

Fästmön och jag har ju, som jag har berättat om här på bloggen tidigare, flera olika alter egon. Anna har nog flest, ändå. Hon är till exempel Fryntlige Herrn, Spanaren, Strykaren, Sören Snigg, Nunnan för att nämna några. Själv är jag Christer (uttalas Kreeester) och Brööövlådan. Och så är vi ju Offret och Martyren, lite oklart där, bara, vem som är vem.

Nu har vi emellertid skaffat oss ytterligare två alter egon. Dessa tu är något Amerika-inspirerade. Anna är Virgil och jag är Irving. Fast namnen ska inte uttalas amerikanskt långt ner i halsen utan svenskt, precis som de stavas.

Och tänk så roligt det är med alla dessa människor! Det ligger verkligen en hel del sanning i uttrycket

The more, the merrier…

Vi skrattar i alla fall så vi nästan kissar på oss. Vi tycker nämligen att vi är skitroliga. Sen får andra tycka vad de vill. HA!

Livet är kort.

Read Full Post »

Offer och andra alter egon samt pappa

Idag på förmiddagen var det en synnerligen motvillig Fästmö på besök här. Hon ville inte kliva ur sängen och hon ville inte åka och jobba.

Offerkoftan åkte på direkt. Jag hade dukat fram rostbröd, men frågade ändå om hon ville ha grovt bröd.

Nehej du! Du har ju bara dukat fram vitt bröd, så.

Jag spillde yoghurt på hennes bordstablett. Hon vek upp kanten.

Varför viker du upp kanten?

undrade jag.

Jamen du säger ju att det här bordet inte tål blöta fläckar och jag vill inte få skulden för att det blir en fläck här nu.

Till frukosten skulle vi läsa lokalblaskan. Jag frågade vilken del Anna ville ha, om hon ville ha första delen idag eftersom hon började med del två igår.

Ja ge mig nån del bara. Jag tar det lilla jag får… Tänk inte på mig!..

Och så där höll vi på i ett par timmar – OCH SKOJADE!!! Tonen kan vara ganska rå oss emellan, nämligen. Jag tycker för övrigt att hon är så söt i sina stödstrumpor, en riktig liten pudding!

Snigga spiror, va? (Anna godkände att jag tog bilden och jag tror att hon förutsatte att den skulle hamna på en blogg nära dig.)

Är det nån som kan få mig att skratta när livet känns som mörkast så är det Anna! Det finns tillfällen när jag har skrattat så åt hennes galenskaper att jag har varit tvungen att köra in på en parkering och stanna bilen!

Nånting som jag bara har hintat om här är det galleri av alter egon vi båda har. Fryntlige Herrn fick du ju se på bild igår. Men för dig som missade detta kommer här en favorit i repris:

Fryntlige Herrn.

Några av Annas andra alter egon är Spanaren och Strykaren. Och så har vi ju Sören Snigg… Spanaren dyker ofta upp oanmäld, vanligen när vi är ute bland folk. En gång tittade han fram när vi var på Jysk och handlade.

Spanaren gnider Buddhas mage.

Strykaren brukar titta fram när vi går på utställningar. Då stryyyker han väl valda kroppsdelar mot Petite Moi…

Sören Snigg har jag inte riktigt grepp om, men han är kompis med Kreeester, det vill säga ett av mina alter egon. Kreeester pratar långsamt, med utdragna vokaler och flåsig röst som om han… ja, du fattar. Och nån gång kommer en presentation av dessa två, jag lovar.

Den här dagen har varit mörk och regnig från det vi klev upp. Jag gissar att folk är iväg och firar sina fäder idag.  Även min pappa hade förresten alter egon. Vaglice var ett av dem…

Vaglice och Dälly, det vill säga pappa och vår hund Nellie. 

Jag tror att pappa skrattar uppe från sin himmel när han ser den här bilden! Namnet Vaglice (uttalas: Vaglis) fick han av mig och FEM för att han så ofta hade vaglar i ögonen. När han var Vaglice var han iklädd den stora, bruna pälsen, gärna ryssmössan till och på nederdelen, ett par åtsmitande tränkabrallor på sina smala ben. En riktigt tjusig karl, med andra ord.

Det var svårt att få pappa att se seriös ut på bild, men här är en fin bild på honom, tycker jag.

Pappa från 1947, 20 år gammal. Rejält avmagrad efter kriget.

Nu ska jag tända ett ljus vid en av bilderna av min pappa. Och det blir ingen av de två ovanstående utan bilden av honom som jag minns att han såg ut den sista gången vi sågs.

Pappa fotad av Henrik Gedda nån gång på 2000-talets början.

Livet är kort.

Read Full Post »

Saké eller ägg..?

Fästmön lagade sanslöst god lasagne igår kväll. På kycklingfärs till mig och sig, övriga fick nöt. Det blev så gott att vi åt upp hela formen. Ja, alltså inte formen i sig utan det som var i formen. Vi var rätt sega på kvällen. Anna sprang förstås omkring och plockade, diskade, städade, men vi softade ganska mycket framför TV:n också. Både med och utan sällskap och en stund med bajsostarna som vi hade tagit med från New Village.

Idag sov vi jättelänge. Klockan var över tio innan vi vaknade ordentligt. Jag känner mig fortfarande ganska seg och vädret är som vanligt fram och tillbaka. Man får ingen lust att göra nånting. Men kanske blir det ändå en sväng till New Village för min del, för jag glömde ju halsbandet jag hade lovat nån.

Det var nog bra att det inte blev nån färskpressad apelsinjuice idag, för Anna förklarade för Idiot-Tofflan att det inte alls är bra med fruktsocker för en diabetiker. Blodsockret åker upp i taket. Så i stället serverade Anna… saké…

Kampai! Sakémugg eller äggkopp?

Närå, även om det har blivit lite mycket alkohol på semestern börjar vi definitivt inte dagen med japanskt brännvin. Vi åt äggfrukost med kaffe och rostat bröd och engelska marmelader. Morgonens Lunchtidens samtalsämne var lynnighet. Jag berättade om mina barndomserfarenheter av att leva med en person som ena sekunden var en ängel, den andra Den Onde själv. Med mera. Vi har nog lite till mans/kvinns erfarenheter av lynniga människor och jag tänker inte hänga ut nån här även om jag har god lust. Men jag vet ju att det inte skulle göra nån sorts nytta, för jag inser att lynnighet är en sorts sjukdom. Däremot tycker jag förstås att den som är sjuk bör ta sitt ansvar och söka hjälp. Det är ju ingen annan som kan göra åt en. Problemet är bara att en del människor inte har sjukdomsinsikt.

Vad händer idag då? Tja, jag vet inte. En sväng till New Village blir det nog, som sagt. Tänk vad Lotta Svärd skulle kunna underlätta och förkorta saker, men hon är nog tyvärr rätt långt bort, Lotta-Potta! Så det blir Chreeester och Sören Snigg ett tag till, med gästspel då och då av Lennart Den Lelle. Ja allt det här är interna skämt och jag tänker inte förklara dem mer ingående.

Vad ska du göra idag???

Livet är kort.

Read Full Post »

Alter egon and such…

Kärt barn har många namn, men alter egon har bara en del! Själv är jag ju som bekant Ulrika när jag är privat och Tofflan när jag är här och bloggar. Elakt. För bara så du vet är den däringa Ulräääka (skånskt uttal) en riktig mes!

Ett av Annas alter egon, Nunnan, ser ut lite som denna donna…

Men internt har Fästmön och jag många alter egon. Ett favorit-dito som jag har som är Annas är Nunnan. Jag skrattar så jag kissar på mig – nästan – varje gång Anna blir Nunnan. Tyvärr är Nunnan synnerligen ortodox för det är totalt fotoförbud. Men jag lovar dig att Nunnan är

a sight for sore eyes…

Ibland har vi manliga alter egon också. Annas manliga heter Sören Snigg och min heter Christer, uttalas Chreeesteeeeeerhhh… med släpig röst och stön på slutet. Det är Christer som brukar ringa och stånka i luren ibland till Sören Snigg. Christer är den där snuskiga typen som luktar svett och visar brevlådan. Och det är ju synnerligen passande, eftersom ett annat av mina alter egen är Brööövlådan…

En vanlig gul brevlåda.

Det finns säkert flera alter egon i familjen, men dessa tre är de mest aktuella. Nu vill jag förstås veta hur det är med dig! Har DU några alter egon och vilka då, i såna fall???

Read Full Post »

Det rasslar in jobb…

Alltså det är inte precis stiltje på jobbfronten… Det rasslar in jobb – ja, arbetsuppgifter, alltså, inte jobberbjudanden som sådana. Nu har jag emellertid fått mejl-kontakt angående det andra intressanta jobbet och förhoppningsvis kan vi höras under dagen. Det vore lite spännande att återknyta jobbkontakten med en person som var mycket duktig, men som liksom jag själv, behandlades mycket illa av en före detta arbetsgivare.

Varje morgon när jag kommer är inboxen full av mejl med folk som vill ha min hjälp. Det är fantastiskt! Men det gäller samtidigt att jag inte åtar mig för mycket. Och framför allt, att jag inte åtar mig att göra andras jobb. Men jag har hellre mycket att göra än för lite.

Det jobbas intensivt, men jag har kläderna på mig på jobbet!..

Idag ska jag tillbringa de första timmarna på ET, det vill säga jobb nummer ett där jag har varit sen februari. Jag har 20 procent arbetstid där. Varje tisdagsförmiddag är det institutionsinformation och då är det viktigt att delta. Jag har i min kommunkationsplan rekommenderat att just detta möte ska vara obligatoriskt att delta i.

Jag har lite småplock att göra här, så jag kliver nog inte en trappa ner förrän efter lunch. Då blir det mest för att boka in intervju- och samtalstider med en del av personal. Jag måste göra ett annat upplägg på VM, det vill säga jobb nummer två där jag sen maj jobbar 80 procent, än jag har gjort på ET. Dels därför att jag har ett lite annorlunda uppdrag på VM, men också för att den institutionen är mer än dubbelt så stor som ET. Det finns helt enkelt inte tid att intervjua alla. För, som bekant, jag har en tidsbegränsad anställning och den slutar den 31 juli.

Fästmön har sin andra lediga dag efter en jobbarhelg. Jag skulle vissa stunder vilja vara mer med henne än jobba, men jag vet att hennes ensamtid är mycket begränsad, så hon behöver säkert få gå och skrota i sin ensamhet. För resten har det kommit en viss person emellan oss och vid tillfälle ska jag presentera honom lite mer ingående. Men jag kan avslöja att han heter Sören Snigg – och är allt annat än snigg…

Sören Sniggs baksida, månntro???

To be continued…

Read Full Post »