Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kreeester’

Ett inlägg i vilket Tofflan, som vanligt i ord och bild, beskriver dagens promenad.


Vi blev tvungna att åka ett ärende
till Stormarknaden, men tack och lov skulle vi inte in på Systemet.

Vi överlevde och jag fick inte ens utbrott på alla som gick på mig. Så när vi återvänt hem beslutades att vi skulle gå ut och promenera. Först promenerade vi bort mot Restaurang Maestro, som har en rövkliare anställd.Vi gick naturligtvis inte in även om en öl hade smakat gott.

Sist jag var på Maestro på påskdagen hade de juldekorationer kvar i fönstren. Nu passerade vi ett hus som hade påskdekorationer kvar. Men ganska söta sådana! Tyvärr blev bilden, som vanligt, inte bra med Ajfånens kamera 😦

Påsklåda
En del har brevlåda, andra brööövlåda och några påsklåda.


Det blåste som 17
och jag frös mest om min gigantiska kran. Vi vek därför av in mellan husen vid ödehuset/spökhuset.

Ödehus
Ödehus eller spökhus – eller kanske både och?


Vi var ute ungefär 45 minuter
och gick väl en tre kilometer. Vi stannade ju och fotade en del. Men vi tränar för att kunna gå till Förorten nån gång. Dit är det ju bara ungefär en mil.

Skyltar
Snart ska vi gå till Förorten.


Vi hade ett mål med promenaden
och det var att plåta den gamla bilen igen. Men först fotade jag denna. Hur kan man ha firmanamnet Elak? Ja, när man heter Krister. Eller Kreeeeeeeeester, som ett av mina alter egon heter (inte bara Martyren).

Krister Elak
Krister Elaks bil.


Vid den gamla Volvon
tog Fästmön en ny jättefin bild. Jag försökte fånga interiören, som såg ut att vara i toppenskick! Baksätet hade plats för fyra – ett säte och två små sittplatser att fälla ner. Framsätet var som en soffa. Bilden blev emellertid kass. JÄVLA AJFÅN!

Inuti en gammal Volvo
Inuti en gammal Volvo…


Mamma är telefonerad med
och potatisen är snart färdigkokt. Nu väntar vårt härliga sillbord!


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag på förmiddagen var det en synnerligen motvillig Fästmö på besök här. Hon ville inte kliva ur sängen och hon ville inte åka och jobba.

Offerkoftan åkte på direkt. Jag hade dukat fram rostbröd, men frågade ändå om hon ville ha grovt bröd.

Nehej du! Du har ju bara dukat fram vitt bröd, så.

Jag spillde yoghurt på hennes bordstablett. Hon vek upp kanten.

Varför viker du upp kanten?

undrade jag.

Jamen du säger ju att det här bordet inte tål blöta fläckar och jag vill inte få skulden för att det blir en fläck här nu.

Till frukosten skulle vi läsa lokalblaskan. Jag frågade vilken del Anna ville ha, om hon ville ha första delen idag eftersom hon började med del två igår.

Ja ge mig nån del bara. Jag tar det lilla jag får… Tänk inte på mig!..

Och så där höll vi på i ett par timmar – OCH SKOJADE!!! Tonen kan vara ganska rå oss emellan, nämligen. Jag tycker för övrigt att hon är så söt i sina stödstrumpor, en riktig liten pudding!

Snigga spiror, va? (Anna godkände att jag tog bilden och jag tror att hon förutsatte att den skulle hamna på en blogg nära dig.)


Är det nån
som kan få mig att skratta när livet känns som mörkast så är det Anna! Det finns tillfällen när jag har skrattat åt hennes galenskaper att jag har varit tvungen att köra in på en parkering och stanna bilen!

Nånting som jag bara har hintat om här är det galleri av alter egon vi båda har. Fryntlige Herrn fick du ju se på bild igår. Men för dig som missade detta kommer här en favorit i repris:

Fryntlige Herrn.


Några av Annas
andra alter egon är Spanaren och Strykaren. Och så har vi ju Sören Snigg… Spanaren dyker ofta upp oanmäld, vanligen när vi är ute bland folk. En gång tittade han fram när vi var på Jysk och handlade.

Spanaren gnider Buddhas mage.


Strykaren brukar titta fram
när vi går på utställningar. Då stryyyker han väl valda kroppsdelar mot Petite Moi…

Sören Snigg har jag inte riktigt grepp om, men han är kompis med Kreeester, det vill säga ett av mina alter egon. Kreeester pratar långsamt, med utdragna vokaler och flåsig röst som om han… ja, du fattar. Och nån gång kommer en presentation av dessa två, jag lovar.

Den här dagen har varit mörk och regnig från det vi klev upp. Jag gissar att folk är iväg och firar sina fäder idag.  Även min pappa hade förresten alter egon. Vaglice var ett av dem…

Vaglice och Dälly, det vill säga pappa och vår hund Nellie. 


Jag tror att pappa skrattar
uppe från sin himmel när han ser den här bilden! Namnet Vaglice (uttalas: Vaglis) fick han av mig och FEM för att han så ofta hade vaglar i ögonen. När han var Vaglice var han iklädd den stora, bruna pälsen, gärna ryssmössan till och på nederdelen, ett par åtsmitande tränkabrallor på sina smala ben. En riktigt tjusig karl, med andra ord.

Det var svårt att få pappa att se seriös ut på bild, men här är en fin bild på honom, tycker jag.

Pappa från 1947, 20 år gammal. Rejält avmagrad efter kriget.


Nu ska jag tända ett ljus
vid en av bilderna av min pappa. Och det blir ingen av de två ovanstående utan bilden av honom som jag minns att han såg ut den sista gången vi sågs.

Pappa fotad av Henrik Gedda nån gång på 2000-talets början.


Livet är kort.

Read Full Post »