En sång från havet

Ett inlägg om en bok.

---

 

Efter mitt besök hos mamma brukar det kännas både skönt och tomt att komma hem. Men jag hade tur att de här dagarna få sällskap av en massa spännande människor, om än fiktiva, i Katherine Webbs senaste bok En sång från havet. Tack till förlaget Historiska Media för recensionsexemplaret!

Zach driver ett galleri som inte är särskilt framgångsrikt. Hans fru har lämnat honom och han är pappa på distans. I ett tämligen desperat försök att få en inkomst bestämmer han sig för att ta tag i den där boken han länge tänkt skriva: boken om konstnären Charles Aubrey. Zach reser till en liten by vid Englands sydkust. Där träffar han så småningom en gammal dam, Dimity Hatcher. Och av nån anledning får han intervjua henne. En fantastisk historia spelas upp eftersom Dimity, Mitzy kallad, umgicks med Charles Aubrey och hans familj när de kom till byn om somrarna. Ganska snart blir det klart att det är Charles som Mitzy är mest intresserad av, inte nån av döttrarna Élodie eller Delphine. Men Mitzy är inte den enda kvinnan som förälskar sig i konstnären. En annan är Zachs farmor…

Jag blir galen på den här boken då och då under läsningen. De dryga 500 sidorna försvinner inte lätt in genom mina ögon, ut i min boktokshjärna. Det är så mångas historier som berättas i boken att det understundom känns som ett debutverk. (Detta är författarens tredje bok som har kommit ut på svenska.) Det är inte bara Mitzys, Zachs och Charles liv som skildras utan även Delphines, Hannahs, Celestes, Ilirs… Det handlar om allt från skilsmässobarn via konstnärer till romer med flera. Och alla liven går in i varandra och påverkar och påverkas. Till sist lyckas emellertid författaren med nåt jag inte trodde var möjligt: hon får ihop alla trådarna till ett fint nystan – och slutet ”funkar”.

Utöver detta gillar jag formgivningen av boken och typsnittet, Garamond, om jag inte har fel..? Språket flyter fint och utan att ha läst boken på originalspråket tycker jag att översättaren Annika Sundberg har gjort ett otroligt bra jobb.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Panta rei

Ett inlägg om flyt och om hur man bemöter kunder. Och lite om avocado, också.

---

 

Panta rei… Allt flyter… Det var den gamle grekiske filosofen Herakleitos som uttryckte detta. Det handlar om att man inte kliver ner i samma flod två gånger, att vattnet inte är detsamma. Nåja, utan att snöa in alltför mycket på de gamla grekerna kunde vi konstatera igår kväll, nån gång mellan 20 och 20.30, att telefonin och bredband via Telia fungerade igen även i Himlen i Förorten. Förutom Fästmön var också barnens pappa och en vän till mig i Förorten kabellösa fram till dess. Det är rätt makalöst att det dels ska ta över 50 timmar att laga, dels att Telia Felia har kommunicerat så dåligt med sina kunder, det vill säga inte alls. Men nu tänker jag inte älta Telia Felia nåt mer, för nu flyter ju teletrafiken på. Fast det vore intressant att veta om det bara är en provisorisk lösning eller om kabeln är lagad… jag vet nämligen inte hur jag ska tolka

[…] Omfattande skarvningsarbete har gjorts […]

Färdtjänst Bromma – Arlanda? Äh, jag bara skojar!

Nåt som inte har flutit på bra sen i vintras när reglerna gjordes om är färdtjänsten i Uppsala. Jag suckar och stönar, för jag vet hur viktigt det är för dem som är beroende av färdtjänst att tjänsten funkar som den ska. Det går liksom inte an att komma två timmar försent till ett läkarbesök. Eller bli lämnad lika länge på kyrkogården för att bilen inte kan vänta fem minuter och ny beställning måste göras. Med mera. Det finns flera förskräckliga exempel på saker som människor som redan är hårt drabbade av sjukdom eller funktionsnedsättning råkar ut för. Men har Uppsala kommun lyssnat på sina kunder? Jaa, det får man väl ändå säga. Lite grann. För jag är ytterst tveksam till att den resegaranti kommunen inför den 1 juni hjälper. En garanti gör ju inte färdtjänsten bättre och inte heller hjälper det att få pengarna tillbaka om färdtjänstbilen är 20 minuter försenad eller om omvägen är för lång. Det är ju fram till sitt mål man vill.

Grått och hårigt var det i min penicillinodling.

Här hemma då, hur flyter det på här? Jo, jag känner mig ganska nöjd med att jag dammsög igår kväll. Det enda som återstår är att skrubba inne i badrummet och i duschrummet/toan. Jag gjorde en liten utrensning av kylen igår också, så jag måste ta en sväng till soprummet med diverse äckliga fynd. Bland annat hittade jag en penicillinodling i en gammal avocado… (De inringade partierna på bilden var gråa och håriga.) Avocado är annars väldigt nyttigt, har jag förstått. Det finns till och med avocadokonton på Instagram. Av nån anledning gillade flera av dessa min bild på denna mögliga tingest… Jag kan inte låta bli att undra om de verkligen skulle våga sätta tänderna i avocadon ovan. Men vad är det som är bra med avocado då? För det första innehåller den nyttigt fett som är bra för hjärtat och som minskar sötsug och hunger. Vidare innehåller avocado många näringsämnen som mineraler, proteiner, vitaminer med mera. Sen sägs den skydda mot vissa sjukdomar, hjälper till att reglera blodsockret och är bra mot inflammationer. Men bäst av allt är ju, enligt min mening, att avocado är så gott!

Men nu ska jag sätta fart här och göra fint och snyggt så gott det går. Det är en solig dag idag och jag ljuger inte när jag säger att jag hellre skulle vilja vara utomhus. Fast vem vet… Till kvällen flyter kanske regnvattnet ner i stuprännorna igen och bildar pölar på tennisbanan på baksidan. Om jag nu ska tänka optimistiskt – för jag föredrar faktiskt regn mot stekhet sol. Regn gör luften fräsch och skön att andas – sol gör den grillrökig och svår att andas.

Och nu vill jag förstås höra om DITT förhållande till avocado – hiss eller diss? Och vad föredrar du, sol eller regn? Skriv gärna några rader i en kommentar medan jag städar så blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Surt

Ett hyfsat grinigt inlägg – med viss självinsikt, dock.

---

 

Så sur att till och med citronerna är svartvita…

Alltså, jag är rätt trött på det mesta just nu. Allting känns… surt. Hela jag är sur. Rakt igenom. Jag orkar inte ens försöka låtsas vara positiv och glad. Varför ska jag låtsas, förresten? För övrigt spelar det ju ingen roll, egentligen, om jag är sur eller glättig. Det finns så många människor som har så fasta och bestämda åsikter om min person. Det intressanta är att människor som aldrig har träffat mig vet bäst vem jag är – i verkliga livet.

Det finns en frustration just nu som gäller en viss situation. Jag kan liksom inte göra nåt åt den, bara vänta ut, låta tiden gå. Sen hamnar jag i nästa läge, som egentligen inte är mycket bättre det: jag blir utlämnad åt människors godtycke. Inte heller det kan jag göra nåt åt.

Flera gånger i veckan blir jag uppringd av folk som vill pracka på mig nånting. Är det inte prenumerationer (en dagstidning, ett glassigt magasin, en veckotidning), så är det nån som låtsas erbjuda gratis saker (en fri värdering av min lägenhet – jag tänker inte flytta. Än. Eller provköra en bil, teckna mig för telecompaket eller testa nån ny…) Nej jag orkar inte. För allt handlar om att skapa behov och sälja. Jag får betala – med pengar jag snart inte har. NIX har de uppringande inte hört talas om. Eller så finns det de som tjafsar emot när jag upplyser dem om NIX. Tror de att jag blir mer positivt inställd till deras produkt eller tjänst då..? (<== retorisk fråga)

Citroner. Nu fick de lite färg…

För övrigt är jag sur på att jag är så sur. Tro inte att jag gillar att gå omkring och sura. Men det är inte mycket som kan få mig på bra humör just nu. Krånglande wi-fi, stopp i golvbrunnar, säljare som stör mig, människor som tror att jag har lyckats (!), skitigt hem, trött rygg, trött själ, eksem i ansiktet… Jag vet inte om jag vill kliva ur sängen i morgon bitti…

Nu ska jag ringa min mamma och lyssna på hennes gnäll i trekvart. Det är så våra samtal funkar. Mamma gnäller, jag lyssnar. Själv skriver jag av mig i bloggen. Och då tror en del att de känner mig – bara för att de läser om en bråk(!)del av mina tankar och känslor… Jösses…

Jag orkar inte vara tolerant – jag är en sur tant. Just nu. (Tack, Pinglan, det känns som om du fattar!)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tomtat!

Nu har jag tomtat lite! Eftersom jag var ute en sväng strax före och under lunchen för att prova och hämta mina nya inlägg passade jag på att leka tomte: jag har köpt en (1) julklapp till Fästmön – och tre (3) till mig själv. Ja vaffan, jag måste ju ha nåt att lägga fram på julafton när jag ska egen-mysa! Vad jag har köpt till Anna kan jag naturligtvis inte berätta. Till mig själv har jag köpt en bok, för ovanlighetens skull. Den tänker jag faktiskt slå in och verkligen lägga i en liten julklappshög (inte så tokigt när man köper alla klappar själv till sig själv – då behöver man inte byta!)

Ett hårt paket till mig själv.

Via jobbet har jag nu beställt en blåtand, alltså ett slags headset samt en adapter så att jag kan ladda min Ajfån i bilen. Eftersom min fasta telefon till jobbet är ihopkopplad med min Ajfån skulle bordsapparaten egentligen kunna skrotas. Jag föredrar fortfarande att snacka i blåtand eller annat headset när jag pratar i mobil, nämligen. För då blir jag ju riktigt mobil och har händerna fria (hands free, vet du…) att till exempel anteckna eller så!

En sån här och en adapter blev de två andra klapparna till mig själv idag.

I och för sig skulle man kunna se inläggen som den fjärde julklappen till mig själv, men jag måste ju prova och gå in dem redan nu. Det kommer förstås ett särskilt inlägg om detta senare i kväll. För det var ju inte bara inläggen i sig som jag fick för 1 599 pix utan också gipsavgjutningarna av mina fötter – med extreeemt smala hälar, enligt Ortoped-Jerry Berglund. (Själv tycker jag förstås att jag har kryssningsfartiyg till fötter… Minst Titanic, alltså. Och likt Titanic står/flyter jag inte stadigt trots allt…) Inser att det är mycket inlägg just nu och i mitt liv finns två: skoinlägg och blogginlägg. Det är naturligtvis skoinläggen jag ska gå in och inte blogginläggen.

En som nog kände det som julafton för ett tag sen var före detta kollegan som fick ett nytt jobb! Och nej, jag blev inte sur trots att jag hade sökt samma jobb. Jag tyckte att det var ex-kollegan väl unt. För det ÄR bra att röra på sig arbetsmässigt – i alla fall så länge man själv bestämmer när och hur och inte nån liten fjant gör det. Då kan det bli tragedi utan like. (Jag undrar hur högt skadeståndet skulle kunna bli? Förresten går det inte att värdera i pengar det somliga har gjort gentemot andra. Att få sitt liv förstört från en dag till en annan går inte att sätta nån prislapp på.) Nästa vecka har vi bokat in en lunch, ex-kollegan och jag (Den Lille Fjanten vill jag naturligtvis inte umgås med!) och då hoppas jag att få veta ”allt” om nya jobbet – som ändå verkar både roligt och stimulerande, vad jag förstår. Å, vad jag är glad för ex-kollegans skull! (Och arbetsplatsen har fått en riktig pärla, vilket jag hoppas att de inser! Fast jag har talat om det för dem via e-post.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Får man skoja om vad som helst?

Får man skoja om vad som helst? Nej, är mitt svar. Och det sista dumma jag har sett, som man absolut inte får skoja om, är en gigantisk gul tennisboll som folk kan krypa in i när det är jordbävning eller tsunami.

Noah och styrelseordföranden i företaget som tillverkat denna gula boll. (Fotot är lånat från Dagens Nyheters hemsida.)

                                                                                                                                                             Kapseln är gjord av armerad glasfiber och bär namnet Noah. Den är tillverkad i Japan. Enligt tillverkarna har man redan sålt två (2) exemplar. Ja jisses… I kapseln, som flyter och som skyddar mot fallande föremål från ovan, får fyra personer plats. Priset är faciala 25 000 kronor. Och så kan den dessutom användas som lekstuga när det inte är katastrof.

Men får man skoja om vad som helst? Jag menar, det känns ju inte särskilt seriöst när bollen är gul. Gult är ju fult.

Read Full Post »