Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘döttrar’

Ett inlägg om en film.


 

Fredagskväll efter min första, hela arbetsvecka på över ett år. Ja, det är synd att säga att jag var pigg. Efter tvätt, dammsugning och lite middag slog jag mig ner i bästefåtöljen för att läsa och slöglo lite på TV. Jag fastnade på SvT2, vid filmen Broken (2012). Och där blev jag kvar.

BrokenFilmen handlar om tjejen Skunk, elva år, som bor med sin pappa och bror i en trist förort till London. Grannskapet består av en familj vars mamma nyligen dött, en familj med en psykiskt sjuk vuxen son och så Skunks familj, också den trasig. Mamman lämnade familjen för en ny kärlek, men bandet mellan Skunk, som egentligen heter Emily, och hennes pappa är nästan överstarkt. Skunk har diabetes, nåt som inte görs nån större affär av. Större blir i stället det faktum att en av döttrarna i grannfamiljen anklagar den psykiskt sjuke unge mannen för våldtäkt. Sen blir det bara värre och värre. Ändå är ingen rakt igenom ond i filmen, det bara sker onda saker och det är ”synd om” alla!

Den här filmen är så svart, så svart att jag nästan inte pallar med att se hela. Men jag sitter som sagt var kvar. Slutet är väldigt starkt och döden beskrivs trovärdigt, som den skulle kunna vara. Frågan är bara om vad som är starkast: döden eller livet.

Det här är en riktigt bra film, men det krävs ett stabilt psyke för att klara av att se den. Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


 

Prästen Åke var 57 år och levde ett vanligt liv som gift och far till tre, numera vuxna, döttrar. Men Åke levde också ett liv i lögner. För fem år sen exakt på dagen idag blev han Ann-Christine. Nu gick inte den förvandlingen helt enkelt och lätt på en dag, naturligtvis. I kväll satt jag som klistrad framför SvT2 som visade dokumentärfilmen Vägen till Ann-Christine.

Ann-Christine

Åke blev Ann-Christine. (Fotot är lånat från SvT:s webb.)


Det är faktiskt sant att jag satt som klistrad framför TV:n. 
Det här är en sån rörande historia om en sån modig person som har tagit tag i sitt liv och förändrat det så. Dessutom med risk att förlora både sin familj och sitt jobb. För en präst kan väl inte leva ostraffat öppet som transperson, eller? Jo, det går! Visst blev det förluster, men också vinster. Ann-Christine har bevisat att det är möjligt. Dessutom har hon varit en förebild för andra i samma situation. I den här dokumentärfilmen får vi nämligen inte bara höra Ann-Christine och Åke berätta utan även en annan person som också levt ett långt liv med känslan av att vara fel. En person som efter att fått vetskap om Ann-Christine nu sökt hjälp att komma tillrätta med sitt eget liv.

I filmens början får vi tittare träffa Åke. I nästa scen är det Ann-Christine som berättar. Vidare får vi höra vad såväl församlingsmedlemmar som biskopen tänker och tycker om det hela samt också en av Ann-Christines döttrar. En dotter, för vars lille son Ann-Christine ändå är morfar.

Om du bara läser den här texten jag skriver nu låter det säker mest förvirrande. Men att se och höra Ann-Christine berätta gör allt kristallklart och inte ett dugg konstigt! Ann-Christine är nämligen inte den där mediebilden av en transa. Hon är så naturlig och enkel och klok i sin kvinnlighet. Det är en väldigt fin och sevärd ny film av Helena Isaksson Baeck.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 

Med detta sagt och sett är det verkligen inte så att vi har kommit långt här i Sverige med vår öppna på allas rätt att finnas till och synas. Eller för att citera Ann-Christine i filmen:

[…] Man ser inga transpersoner läsa nyheter i Rapport. […]


Missade du Vägen till Ann-Christine kan du se den här på SvT Play
eller under morgondagen (måndagen den 3 augusti), när den går i repris i SvT2 klockan 16.05.

Du kan också läsa Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

En sång från havet

Efter mitt besök hos mamma brukar det kännas både skönt och tomt att komma hem. Men jag hade tur att de här dagarna få sällskap av en massa spännande människor, om än fiktiva, i Katherine Webbs senaste bok En sång från havet. Tack till förlaget Historiska Media för recensionsexemplaret!

Zach driver ett galleri som inte är särskilt framgångsrikt. Hans fru har lämnat honom och han är pappa på distans. I ett tämligen desperat försök att få en inkomst bestämmer han sig för att ta tag i den där boken han länge tänkt skriva: boken om konstnären Charles Aubrey. Zach reser till en liten by vid Englands sydkust. Där träffar han så småningom en gammal dam, Dimity Hatcher. Och av nån anledning får han intervjua henne. En fantastisk historia spelas upp eftersom Dimity, Mitzy kallad, umgicks med Charles Aubrey och hans familj när de kom till byn om somrarna. Ganska snart blir det klart att det är Charles som Mitzy är mest intresserad av, inte nån av döttrarna Élodie eller Delphine. Men Mitzy är inte den enda kvinnan som förälskar sig i konstnären. En annan är Zachs farmor…

Jag blir galen på den här boken då och då under läsningen. De dryga 500 sidorna försvinner inte lätt in genom mina ögon, ut i min boktokshjärna. Det är så mångas historier som berättas i boken att det understundom känns som ett debutverk. (Detta är författarens tredje bok som har kommit ut på svenska.) Det är inte bara Mitzys, Zachs och Charles liv som skildras utan även Delphines, Hannahs, Celestes, Ilirs… Det handlar om allt från skilsmässobarn via konstnärer till romer med flera. Och alla liven går in i varandra och påverkar och påverkas. Till sist lyckas emellertid författaren med nåt jag inte trodde var möjligt: hon får ihop alla trådarna till ett fint nystan – och slutet ”funkar”.

Utöver detta gillar jag formgivningen av boken och typsnittet, Garamond, om jag inte har fel..? Språket flyter fint och utan att ha läst boken på originalspråket tycker jag att översättaren Annika Sundberg har gjort ett otroligt bra jobb.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en underlig bok.


Ganska nyligen
hittade jag på antikvariat en bok som jag länge hade sökt. Jag gav 60 kronor för ett inbundet exemplar Tahar Ben Jellouns bok Sandbarnet. Och nu har jag läst den. Blev jag rikare eller blev jag fattigare?

Sandbarnet

En underlig liten bok med många bottnar.


Grundtemat är ganska enkelt.
Det föds bara döttrar i en marockansk familj. Fadern blir hånad av sina bröder och bestämmer att det åttonde barnet ska vara en pojke – oavsett. Naturligtvis föds en flicka. Hon uppfostras emellertid som Ahmed. När fadern dör tar Ahmed hans plats. Ahmed väljer ett liv som man och gifter sig till och med – med sin kusin. Men lycklig är Ahmed inte. Ahmed drar sig undan alltmer och man kan nästan säga att Ahmed blir en berättelse i sig.

Den här boken har många bottnar. Man skulle kunna se den som ett inlägg i hijabdebatten, i debatten om islam. Man skulle också kunna se den som ett lika viktigt inlägg i hen-debatten… Jag är inte riktigt säker på att jag förstår den. I vart fall är den inget inlägg i hen-debatten, eftersom boken kom ut redan 1985. Men som läsare kan jag förstås välja hur jag vill tolka den. För mig blir den ett argument till att man inte ska leka med barns sexuella identitet och könstillhörighet. Alla människor, även barn, har rätt att själv bestämma om jaget är en hon, han eller en hen. Så det så!

En riktigt knepig bok som är svår att betygsätta. Därför tar jag en gyllene medelväg och ger den medelbetyg.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


Att försöka sätta sig ner
och sammanfatta filmen Svinalängorna (2010), baserad på boken med samma namn, går nästan inte. Det var länge sen en film berörde mig så. Jag spelade in filmen på DVD-hårddisken från SvT2 och såg den tillsammans med Fästmön i eftermiddag.

Svinalängorna

En film som inte kan lämna nån oberörd.


För ganska länge sen
läste jag Susanna Alakoskis bok Svinalängorna. Den handlar om en flickas uppväxt i ett alkoholisthem. Filmen följer inte boken slaviskt, men man får samma känsla av obehag. Man blir berörd på samma sätt, nästan ännu mer i filmen eftersom man ju inte lägger den ifrån sig på samma sätt som man kan göra med en bok.

Filmen börjar med att Leena får ett telefonsamtal från sjukhuset att hennes mamma är döende. Leena vill inte åka dit, men hennes man Johan sätter familjen i bilen och åker de 60 milen till Ystad. Uppenbarligen vet varken Johan eller de små döttrarna att Leenas mamma ens var i livet. Därefter varvas nutid med dåtid. Vi får se hur Leena växer upp med sina alkoholiserade föräldrar. Föräldrar, som verkligen älskar varandra, men också alkohol.

Den här filmen är grym. Men den skildrar också verkligheten för många. När jag nu har sett den inser jag att jag har haft en mycket lycklig och skyddad barndom. Och jag kan inte hjälpa att fundera över varför familjen inte fick hjälp. Och hur det är idag. För det finns fortfarande alkoholistfamiljer där barnen far illa.

Det kan inte bli annat än högsta betyg.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Är det nånting vi människor behöver så är det att ha nånstans att ta vägen. Nånstans att bo. De hemlösa kan snart se fram emot varmare tider, men de är lik förbannat utan nånstans att ta vägen, att bo. Ett eget hem. Och hur många halvgamla ”barn” bor inte kvar hemma hos mamma och/eller pappa därför att de helt enkelt inte kan bo nån annanstans.? Hur kul är det liksom att vara 25 – 30 bast och vara mambo? Det finns säkert söner och döttrar som tycker att det är livet på en pinne och får full service av sin/a förälder/föräldrar. Men nog vill väl de flesta av oss vara vuxna när vi är vuxna, så att säga?

Istappar
Vi behöver bo – även om det är på otursnumret 13…


Såväl villapriserna
som priserna på bostadsrätter ökar igen. Det beror bland annat på att det fortfarande är så låga räntor, men också på att det är brist på bostäder. Enligt en ledare i lokalblaskan flyttar 35 000 människor till Stockholm varje år – men det byggs bara 8 000 nya lägenheter. Nej, ekvationen går inte ihop alls. Här i Uppsala byggs det visserligen flest hyresrätter i Sverige, sägs det. Det handlar om 1 500 – 2 000 under fyra år. Och det är ju hyresrätter som troligen är mest lockande när man är ung och inte har hunnit spara ihop till grundplåten för en bostadsrätt eller en villa.

Samtidigt som det byggs många nya lägenheter undrar i alla fall jag vem som har råd att bo där. För inte är det just nån ung person eller knappt nån medelinkomsttagare heller, snarare direktörer och dess likar. Såna med månadslöner över 70 papp, liksom.

Bostadsbidrag är det visst bara barnfamiljer som får numera. Så här står det på Försäkaringskassans webbplats:

[…] Barnfamiljer med låga inkomster kan få bostadsbidrag. […]

Men när barnen har blivit vuxna och förväntas ha både egen inkomst och egen bostad – trots att de inte har det – då stryps bostadsbidraget. Och nåde den som har fått 50 kronor för mycket! Det ska betalas tillbaka – med ränta! Strunt samma då om man fortfarande har bostadsbidrag. Har man fått för mycket tidigare år ska man göra rätt för sig. Försäkringskassan ger och Försäkringskassan tar.

Den som lever på sjukersättning eller aktivitetsersättning har inte råd att bo. Bostadsbidrag får man som sagt inte om man inte har barn, men pensionärer, som oftast inte har småbarn, men låga inkomster och dessutom betalar mer i skatt – vem sa att livet är rättvist? – kan ansöka om bostadstillägg hos Pensionsmyndigheten. Alltid något…


Livet är kort.

Read Full Post »

Förra året läste jag så varma rader hos min syster om Kristin Hannahs bok Den frusna trädgården. Boken hamnade på min önskelista och Fästmön inhandlade den till mig i julklapp. I kväll läste jag det allra sista kapitlet.

Den frusna trädgården

En sorglig bok.


Boken handlar om en familj.
När fadern blir sjuk återvänder de två vuxna döttrarna till sitt barndomshem. Så dör pappan och kvar är den kalla modern. Modern som alltid har hållit avstånd till sina döttrar. En av döttrarna får igång modern att berätta en saga som de fick höra som barn. De inser att det egentligen inte är nån saga. Och efter hand som berättelsen växer fram förändras deras bild av modern. Slutet, ska vi inte tala om! Det är så rörande och oväntat!

Jag brukar inte fastna för gråtböcker, men den här boken är i särklass. Den känns ärlig och uppriktig och det skulle inte förvåna mig ett dugg om den är based on a true story!

Högsta betyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Jaha. Nu var det slut på det roliga. Fästmön börjar jobba idag. Och det var nog inte roligt att kliva ur sängen klockan sex i morse. Morgonen var inte bara mörk, den var fem grader kall, också. Tur för Anna att hon bara jobbar till klockan 14 idag…

Tidig januarimorgon 2013

Mörkt och kallt i morse.


Det blev lite sent igår kväll.
Vi tittade ju på en bra film och den slutade inte förrän klockan var en kvart före midnatt. Sen var det inte särskilt lätt att somna.

Själv tycker jag väl inte att det var nån större fara att gå upp och skjutsa Anna till jobbet. Men jag är ju fortfarande sjukskriven och kan ta det lugnt idag.

Jag har haft ont i magen ett tag och jag misstänker att det är tarmarna som inte riktigt känner sig hemma i magen. De blev ju, som jag skrev i ett tidigare inlägg, troligen urplockade och islängda under operationen och det tar väl tid innan de hamnar på rätt plats, så att säga. Förutom magen och hälen, som nu gör sig påmind igen, har eksemen efter sprutorna kommit tillbaka. Framför allt en fläck på högra skinkan är väldigt kliig och upphöjd. Jag började smörja med Emovat igår igen, men jag är inte så förtjust i den. Föredrar Locoid.

Trots allt mår jag rätt bra just nu. Jag blir starkare för var dag som går, även om jag börjar få lite social fobi, nästan. Jag är ju aldrig ute bland folk och det börjar kännas lite skrämmande. Nästa vecka ska jag försöka att göra en utflykt till Stormarknaden nån dag. Gissningsvis är det inte så mycket folk där då och jag behöver inhandla lite strumpor och underkläder.

I eftermiddag, när jag har hämtat hem Anna, ska jag försöka följa med till Arge Kaj som ligger bredvid Tokerian. Anna ska träffa sina döttrar där och det kan ju vara en lagom aktivitet för mig.

Till kvällen tänkte jag laga till italiensk pastasås på kycklingfärs. Behöver nog bara handla lite lök och tomater, tror jag. Det här med matlagning är inte min grej, men jag försöker. Det är också bra för mig att ha nån meningsfull sysselsättning och inte bara vara konvalescent rakt igenom. Anna har hjälpt mig med så mycket, så det minsta jag kan göra är att laga mat åt henne när hon har jobbat!

Men vad ska jag göra fram till klockan 14? Just nu funderar jag på att krypa ner i sängen igen och läsa en stund, kanske slumra till ett ögonblick – det vill säga göra en FEM. Det är ganska tyst i huset, den ökända ungen har ylat lite grann än så länge bara, så det kanske går att somna om.

Nån som definitivt inte sover är min vackra polkaamaryllis. Den fullkomligt exploderar av liv. Så här såg den ut i natt:

Amaryllis natt 5 jan 2013

Den här sover inte!


I kväll blir det Stjärnorna på Slottet
klockan 20 på SvT1. Det är Lill-Babs dag och henne är jag nyfiken på!

Vad händer hos dig idag och i kväll??? Skriv gärna en rad och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Jaha. Här sitter jag nu och funderar över det här med ålder. Om jag ska känna mig konstigt äldre i morgon eller inte. Har ringt och grattat och konsulterat min ett år och en dag äldre vän Mia. Hon garanterade två saker:

  1. det är ingen större skillnad
  2. men vi är inte längre… tonåringar

Högen med kort och paket som ramlat in via snigelpost har växt sig betydligt större idag. Jag har inte öppnat nånting – det blir inte förrän i morgon – men jag har noterat avsändare som mammakusinen B, fru Klon och Arga Klara. Jag får tacka er på förhand, i morgon vet jag inte om det blir nåt bloggande! Men jag kanske är ursäktad..? 😉

En stor hög.


Annas snälla mamma har ringt
och berättade bland annat att det finns ett paket till mig som jag får vid annat tillfälle, kanske tillsammans med en bit mat på Slottet.

Jag har jagat min lägenhetsvakt flera gånger och har terroriserat först äldsta dottern, sen yngsta dottern och sist maken. Men jag är inte orolig, det ordnar sig. Och när vi kommer tillbaka reser de bort. Perfekt att kunna hjälpa varandra.

Men jag var tvungen att städa av lite i badrummet och på toa idag. Det gick inte att låta bli – eller det behövdes. Nån annan städning blir det inte förrän nån gång nästa vecka. Nu ska jag vara ledig i sex dar…

Fästmön jobbar ända till klockan 21 i kväll. Det kom ett sms med några längtansfulla rader om kall öl – och vilken tur att jag har just var sin i kylen!..

Väskan är packad och nu borde jag in i duschen. Men jag blev så väldigt, väldigt trött… Kan det bero på att det är sista kvällen på 40-talet???

Read Full Post »

Just nu verkar det hända så mycket i omvärlden och jag sitter mest i min lilla kupa och knåpar. Men några kommentarer om Det Verkliga Livet ska jag väl få till…

Dagens Nyheter toppar sin hemsida i skrivande stund med att utropa Fejan för porr- och våldfri. Det kan jag väl aldrig tro..? Det som avsågs var att Fejan blivit utsatt för en attack av porriga och våldsamma bilder och nu har man rensat bort det. Bara resten återstår, dårå, eller..?

En tant på 103 år har inte fått tårta på fem år. Skälet var att hon fått diagnosen laktosintolerant. Fast det var hon ju inte… Och nu kräver kvinnans döttrar (!) kompensation för alla uteblivna godsaker. Men vänta nu! Kvinnans döttrar..? Tanten själv då? Är inte hon värd minst ett tårtkalas? Det kan gott hennes döttrar ordna åt henne, eftersom de uppenbarligen försöker roffa åt sig tantens kompensation. HA!


Klart tanten ska få tårta! Men döttrarna och äldreboende kan vara utan!

                                                                                                                                                                 En kristdemokrat ville dra av godis i sin deklarartion. Men hallå! Har inte politiker fifflat tillräckligt den senaste tiden?! Ger man bort godis som en gåva så är det väl en gåva och inget man kan begära avdrag för när man deklarerar? Jag tar mig för min panna. Hårt.

Sämsta bortförklaringen: 28 spikar, sprutnålar och aluminiumstavar som satt i en treårig flicka från Indonesien skylls på… häxkraft! Nog för att vissa häxor är av naturen onda, men detta var det dummaste jag har hört! Så dumma är inte ens de dummaste häxor, liksom…

Men detta är sant: en klänning gjord av mjölkfibrer från sex liter mjölk! Vän av Värdelöst Vetande undrar då: lättmjölk, mellanmjölk eller röd mjölk?

Som grädde på moset – eller askan som får cigarretten att… nej, det blev inte bra! Jag är bara väldigt fundersam över nåt som låter som rena aprilskämtet: från och med i morgon ska alla cigarretter som säljs inom EU vara självslocknande. Syftet är att motverka alla bränder som cigarretter orsakar. Fast jag kan ju inte låta bli att tänka att man kanske skulle ha förbjudit rökning inom EU överhuvudtaget. Jag menar, om ciggen uppfanns idag, skulle den säkerligen vara olaglig. Särskilt med tanke på att 90-nånting procent av alla som får KOL får det av rökning… Bara det borde väl för hundra gubbar vara ett bra skäl till förbud???

Read Full Post »

Older Posts »