Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘döttrar’

Ett inlägg om en film.


 

Fredagskväll efter min första, hela arbetsvecka på över ett år. Ja, det är synd att säga att jag var pigg. Efter tvätt, dammsugning och lite middag slog jag mig ner i bästefåtöljen för att läsa och slöglo lite på TV. Jag fastnade på SvT2, vid filmen Broken (2012). Och där blev jag kvar.

BrokenFilmen handlar om tjejen Skunk, elva år, som bor med sin pappa och bror i en trist förort till London. Grannskapet består av en familj vars mamma nyligen dött, en familj med en psykiskt sjuk vuxen son och så Skunks familj, också den trasig. Mamman lämnade familjen för en ny kärlek, men bandet mellan Skunk, som egentligen heter Emily, och hennes pappa är nästan överstarkt. Skunk har diabetes, nåt som inte görs nån större affär av. Större blir i stället det faktum att en av döttrarna i grannfamiljen anklagar den psykiskt sjuke unge mannen för våldtäkt. Sen blir det bara värre och värre. Ändå är ingen rakt igenom ond i filmen, det bara sker onda saker och det är ”synd om” alla!

Den här filmen är så svart, så svart att jag nästan inte pallar med att se hela. Men jag sitter som sagt var kvar. Slutet är väldigt starkt och döden beskrivs trovärdigt, som den skulle kunna vara. Frågan är bara om vad som är starkast: döden eller livet.

Det här är en riktigt bra film, men det krävs ett stabilt psyke för att klara av att se den. Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


 

Prästen Åke var 57 år och levde ett vanligt liv som gift och far till tre, numera vuxna, döttrar. Men Åke levde också ett liv i lögner. För fem år sen exakt på dagen idag blev han Ann-Christine. Nu gick inte den förvandlingen helt enkelt och lätt på en dag, naturligtvis. I kväll satt jag som klistrad framför SvT2 som visade dokumentärfilmen Vägen till Ann-Christine.

Ann-Christine

Åke blev Ann-Christine. (Fotot är lånat från SvT:s webb.)


Det är faktiskt sant att jag satt som klistrad framför TV:n. 
Det här är en sån rörande historia om en sån modig person som har tagit tag i sitt liv och förändrat det så. Dessutom med risk att förlora både sin familj och sitt jobb. För en präst kan väl inte leva ostraffat öppet som transperson, eller? Jo, det går! Visst blev det förluster, men också vinster. Ann-Christine har bevisat att det är möjligt. Dessutom har hon varit en förebild för andra i samma situation. I den här dokumentärfilmen får vi nämligen inte bara höra Ann-Christine och Åke berätta utan även en annan person som också levt ett långt liv med känslan av att vara fel. En person som efter att fått vetskap om Ann-Christine nu sökt hjälp att komma tillrätta med sitt eget liv.

I filmens början får vi tittare träffa Åke. I nästa scen är det Ann-Christine som berättar. Vidare får vi höra vad såväl församlingsmedlemmar som biskopen tänker och tycker om det hela samt också en av Ann-Christines döttrar. En dotter, för vars lille son Ann-Christine ändå är morfar.

Om du bara läser den här texten jag skriver nu låter det säker mest förvirrande. Men att se och höra Ann-Christine berätta gör allt kristallklart och inte ett dugg konstigt! Ann-Christine är nämligen inte den där mediebilden av en transa. Hon är så naturlig och enkel och klok i sin kvinnlighet. Det är en väldigt fin och sevärd ny film av Helena Isaksson Baeck.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 

Med detta sagt och sett är det verkligen inte så att vi har kommit långt här i Sverige med vår öppna på allas rätt att finnas till och synas. Eller för att citera Ann-Christine i filmen:

[…] Man ser inga transpersoner läsa nyheter i Rapport. […]


Missade du Vägen till Ann-Christine kan du se den här på SvT Play
eller under morgondagen (måndagen den 3 augusti), när den går i repris i SvT2 klockan 16.05.

Du kan också läsa Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

En sång från havet

Efter mitt besök hos mamma brukar det kännas både skönt och tomt att komma hem. Men jag hade tur att de här dagarna få sällskap av en massa spännande människor, om än fiktiva, i Katherine Webbs senaste bok En sång från havet. Tack till förlaget Historiska Media för recensionsexemplaret!

Zach driver ett galleri som inte är särskilt framgångsrikt. Hans fru har lämnat honom och han är pappa på distans. I ett tämligen desperat försök att få en inkomst bestämmer han sig för att ta tag i den där boken han länge tänkt skriva: boken om konstnären Charles Aubrey. Zach reser till en liten by vid Englands sydkust. Där träffar han så småningom en gammal dam, Dimity Hatcher. Och av nån anledning får han intervjua henne. En fantastisk historia spelas upp eftersom Dimity, Mitzy kallad, umgicks med Charles Aubrey och hans familj när de kom till byn om somrarna. Ganska snart blir det klart att det är Charles som Mitzy är mest intresserad av, inte nån av döttrarna Élodie eller Delphine. Men Mitzy är inte den enda kvinnan som förälskar sig i konstnären. En annan är Zachs farmor…

Jag blir galen på den här boken då och då under läsningen. De dryga 500 sidorna försvinner inte lätt in genom mina ögon, ut i min boktokshjärna. Det är så mångas historier som berättas i boken att det understundom känns som ett debutverk. (Detta är författarens tredje bok som har kommit ut på svenska.) Det är inte bara Mitzys, Zachs och Charles liv som skildras utan även Delphines, Hannahs, Celestes, Ilirs… Det handlar om allt från skilsmässobarn via konstnärer till romer med flera. Och alla liven går in i varandra och påverkar och påverkas. Till sist lyckas emellertid författaren med nåt jag inte trodde var möjligt: hon får ihop alla trådarna till ett fint nystan – och slutet ”funkar”.

Utöver detta gillar jag formgivningen av boken och typsnittet, Garamond, om jag inte har fel..? Språket flyter fint och utan att ha läst boken på originalspråket tycker jag att översättaren Annika Sundberg har gjort ett otroligt bra jobb.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en underlig bok.


Ganska nyligen
hittade jag på antikvariat en bok som jag länge hade sökt. Jag gav 60 kronor för ett inbundet exemplar Tahar Ben Jellouns bok Sandbarnet. Och nu har jag läst den. Blev jag rikare eller blev jag fattigare?

Sandbarnet

En underlig liten bok med många bottnar.


Grundtemat är ganska enkelt.
Det föds bara döttrar i en marockansk familj. Fadern blir hånad av sina bröder och bestämmer att det åttonde barnet ska vara en pojke – oavsett. Naturligtvis föds en flicka. Hon uppfostras emellertid som Ahmed. När fadern dör tar Ahmed hans plats. Ahmed väljer ett liv som man och gifter sig till och med – med sin kusin. Men lycklig är Ahmed inte. Ahmed drar sig undan alltmer och man kan nästan säga att Ahmed blir en berättelse i sig.

Den här boken har många bottnar. Man skulle kunna se den som ett inlägg i hijabdebatten, i debatten om islam. Man skulle också kunna se den som ett lika viktigt inlägg i hen-debatten… Jag är inte riktigt säker på att jag förstår den. I vart fall är den inget inlägg i hen-debatten, eftersom boken kom ut redan 1985. Men som läsare kan jag förstås välja hur jag vill tolka den. För mig blir den ett argument till att man inte ska leka med barns sexuella identitet och könstillhörighet. Alla människor, även barn, har rätt att själv bestämma om jaget är en hon, han eller en hen. Så det så!

En riktigt knepig bok som är svår att betygsätta. Därför tar jag en gyllene medelväg och ger den medelbetyg.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


Att försöka sätta sig ner
och sammanfatta filmen Svinalängorna (2010), baserad på boken med samma namn, går nästan inte. Det var länge sen en film berörde mig så. Jag spelade in filmen på DVD-hårddisken från SvT2 och såg den tillsammans med Fästmön i eftermiddag.

Svinalängorna

En film som inte kan lämna nån oberörd.


För ganska länge sen
läste jag Susanna Alakoskis bok Svinalängorna. Den handlar om en flickas uppväxt i ett alkoholisthem. Filmen följer inte boken slaviskt, men man får samma känsla av obehag. Man blir berörd på samma sätt, nästan ännu mer i filmen eftersom man ju inte lägger den ifrån sig på samma sätt som man kan göra med en bok.

Filmen börjar med att Leena får ett telefonsamtal från sjukhuset att hennes mamma är döende. Leena vill inte åka dit, men hennes man Johan sätter familjen i bilen och åker de 60 milen till Ystad. Uppenbarligen vet varken Johan eller de små döttrarna att Leenas mamma ens var i livet. Därefter varvas nutid med dåtid. Vi får se hur Leena växer upp med sina alkoholiserade föräldrar. Föräldrar, som verkligen älskar varandra, men också alkohol.

Den här filmen är grym. Men den skildrar också verkligheten för många. När jag nu har sett den inser jag att jag har haft en mycket lycklig och skyddad barndom. Och jag kan inte hjälpa att fundera över varför familjen inte fick hjälp. Och hur det är idag. För det finns fortfarande alkoholistfamiljer där barnen far illa.

Det kan inte bli annat än högsta betyg.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Är det nånting vi människor behöver så är det att ha nånstans att ta vägen. Nånstans att bo. De hemlösa kan snart se fram emot varmare tider, men de är lik förbannat utan nånstans att ta vägen, att bo. Ett eget hem. Och hur många halvgamla ”barn” bor inte kvar hemma hos mamma och/eller pappa därför att de helt enkelt inte kan bo nån annanstans.? Hur kul är det liksom att vara 25 – 30 bast och vara mambo? Det finns säkert söner och döttrar som tycker att det är livet på en pinne och får full service av sin/a förälder/föräldrar. Men nog vill väl de flesta av oss vara vuxna när vi är vuxna, så att säga?

Istappar
Vi behöver bo – även om det är på otursnumret 13…


Såväl villapriserna
som priserna på bostadsrätter ökar igen. Det beror bland annat på att det fortfarande är så låga räntor, men också på att det är brist på bostäder. Enligt en ledare i lokalblaskan flyttar 35 000 människor till Stockholm varje år – men det byggs bara 8 000 nya lägenheter. Nej, ekvationen går inte ihop alls. Här i Uppsala byggs det visserligen flest hyresrätter i Sverige, sägs det. Det handlar om 1 500 – 2 000 under fyra år. Och det är ju hyresrätter som troligen är mest lockande när man är ung och inte har hunnit spara ihop till grundplåten för en bostadsrätt eller en villa.

Samtidigt som det byggs många nya lägenheter undrar i alla fall jag vem som har råd att bo där. För inte är det just nån ung person eller knappt nån medelinkomsttagare heller, snarare direktörer och dess likar. Såna med månadslöner över 70 papp, liksom.

Bostadsbidrag är det visst bara barnfamiljer som får numera. Så här står det på Försäkaringskassans webbplats:

[…] Barnfamiljer med låga inkomster kan få bostadsbidrag. […]

Men när barnen har blivit vuxna och förväntas ha både egen inkomst och egen bostad – trots att de inte har det – då stryps bostadsbidraget. Och nåde den som har fått 50 kronor för mycket! Det ska betalas tillbaka – med ränta! Strunt samma då om man fortfarande har bostadsbidrag. Har man fått för mycket tidigare år ska man göra rätt för sig. Försäkringskassan ger och Försäkringskassan tar.

Den som lever på sjukersättning eller aktivitetsersättning har inte råd att bo. Bostadsbidrag får man som sagt inte om man inte har barn, men pensionärer, som oftast inte har småbarn, men låga inkomster och dessutom betalar mer i skatt – vem sa att livet är rättvist? – kan ansöka om bostadstillägg hos Pensionsmyndigheten. Alltid något…


Livet är kort.

Read Full Post »

Förra året läste jag så varma rader hos min syster om Kristin Hannahs bok Den frusna trädgården. Boken hamnade på min önskelista och Fästmön inhandlade den till mig i julklapp. I kväll läste jag det allra sista kapitlet.

Den frusna trädgården

En sorglig bok.


Boken handlar om en familj.
När fadern blir sjuk återvänder de två vuxna döttrarna till sitt barndomshem. Så dör pappan och kvar är den kalla modern. Modern som alltid har hållit avstånd till sina döttrar. En av döttrarna får igång modern att berätta en saga som de fick höra som barn. De inser att det egentligen inte är nån saga. Och efter hand som berättelsen växer fram förändras deras bild av modern. Slutet, ska vi inte tala om! Det är så rörande och oväntat!

Jag brukar inte fastna för gråtböcker, men den här boken är i särklass. Den känns ärlig och uppriktig och det skulle inte förvåna mig ett dugg om den är based on a true story!

Högsta betyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »