Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘översättare’

Ett inlägg om en bok.


 

En hemlig platsI februari vann jag en bok i en utlottning. Det är så sällan jag vinner nåt, men extra roligt är det när det blir en bok. Ett antal saker har kommit emellan, men nu är det april månad och mitt bokmål är att läsa brittiska deckare. Då passade det alldeles utmärkt att läsa Tana Frenchs* bok En hemlig plats. Tack till Johanna och Bonniers

Ett år har passerat sen en ung kille hittades mördad i gräset utanför ett flickinternat. Killen var elev på en pojkskola intill. Polisens utredning gav ingenting, men så dyker en av tjejerna från flickinternatet upp hos polisen. Hon har hittat ett foto på mordoffret med texten: ”Jag vet vem som dödade honom”. Polisen Stephen Moran får i uppdrag att tillsammans med Antoinette Conway lösa fallet. Inte helt lätt – av flera skäl: Conway är besvärlig och tjejerna på internatet är grupperade i hårt slutna kretsar som inte släpper in nån obehörig.

Tana French var en ny bekantskap för mig och jag måste ärligt säga att jag trodde att hon var yngre. Språket i boken är väldigt ungt. Ibland så ungt att jag undrar om det är författarens avsikt eller översättaren som syns. Jag reagerar på flera språkliga konstigheter och sånt drar ner mitt omdöme rejält. Till exempel har jag svårt att acceptera

[…] jag vart […]

i löpande text när det heter

jag blev.

Inte heller tycker jag att det är OK när det står…

[…] Det här rummet är bättre än de förra gången. […]

Är deT dåligt korrekturläst eller är deT meningen att det ska vara talspråk? Jag har flera exempel på grammatiska fel och annat som i mina ögon är språkliga grodor. Vi böjer till exempel inte orange i plural i svenska till orangea utan vi låter det stå just orange. Med mera.

I övrigt påminner boken en hel del/alltför mycket? om Donna Tartts Den hemliga historien – såväl titel och innehållsmässigt som till omfånget. En del tjocka böcker skulle bli bättre om de hade något färre sidor.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


*Tana French föddes visserligen i USA, men växte upp bland annat på Irland och är bosatt där idag.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

En sång från havet

Efter mitt besök hos mamma brukar det kännas både skönt och tomt att komma hem. Men jag hade tur att de här dagarna få sällskap av en massa spännande människor, om än fiktiva, i Katherine Webbs senaste bok En sång från havet. Tack till förlaget Historiska Media för recensionsexemplaret!

Zach driver ett galleri som inte är särskilt framgångsrikt. Hans fru har lämnat honom och han är pappa på distans. I ett tämligen desperat försök att få en inkomst bestämmer han sig för att ta tag i den där boken han länge tänkt skriva: boken om konstnären Charles Aubrey. Zach reser till en liten by vid Englands sydkust. Där träffar han så småningom en gammal dam, Dimity Hatcher. Och av nån anledning får han intervjua henne. En fantastisk historia spelas upp eftersom Dimity, Mitzy kallad, umgicks med Charles Aubrey och hans familj när de kom till byn om somrarna. Ganska snart blir det klart att det är Charles som Mitzy är mest intresserad av, inte nån av döttrarna Élodie eller Delphine. Men Mitzy är inte den enda kvinnan som förälskar sig i konstnären. En annan är Zachs farmor…

Jag blir galen på den här boken då och då under läsningen. De dryga 500 sidorna försvinner inte lätt in genom mina ögon, ut i min boktokshjärna. Det är så mångas historier som berättas i boken att det understundom känns som ett debutverk. (Detta är författarens tredje bok som har kommit ut på svenska.) Det är inte bara Mitzys, Zachs och Charles liv som skildras utan även Delphines, Hannahs, Celestes, Ilirs… Det handlar om allt från skilsmässobarn via konstnärer till romer med flera. Och alla liven går in i varandra och påverkar och påverkas. Till sist lyckas emellertid författaren med nåt jag inte trodde var möjligt: hon får ihop alla trådarna till ett fint nystan – och slutet ”funkar”.

Utöver detta gillar jag formgivningen av boken och typsnittet, Garamond, om jag inte har fel..? Språket flyter fint och utan att ha läst boken på originalspråket tycker jag att översättaren Annika Sundberg har gjort ett otroligt bra jobb.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

SyndafalletFör ett tag sen träffade jag en av stans trevliga journalister på en sopplunch i Missionskyrkan i Uppsala. Medan jag väntade på mitt lunchsällskap upptäckte jag en hylla begagnade böcker som såldes för en billig penning. Självklart botaniserade jag där, varpå två böcker à fem kronor fick ett nytt hem i New Village. Nu har jag plöjt den första av dem, Syndafallet av Ruth Rendell, en Wexford-deckare som faktiskt har ett Uppsalainslag!

Spänd av förväntan blir jag genast när jag ser att Syndafallet är dedicerad till Karl och Lilian Fredriksson, författare, översättare och förlagsmänniskor här i Uppsala. Sen börjar jag läsa – microstilen i denna ganska slitna pocket, utgiven 2002. Jag hamnar i Sussex, i vars östra delar jag en gång bott i min ungdom. Regnet vräker ner och floden svämmar över. Då får kommissarie Wexford ett samtal från en mamma som tror att hennes båda tonårsbarn har drunknat i vattenmassorna. De är i vart fall inte hemma när föräldrarna återvänt efter en kort tids frånvaro. Dessutom är deras ”barnvakt” också borta. Wexford jobbar med fallet och inser snart att det är nåt knepigt med föräldrarna till de försvunna tonåringarna. När en helgboende så hittar en bil med ett lik i och försöker dölja detta blir det än mer oklart vad som egentligen har inträffat och hur. Genom utredningen hamnar Wexford i Uppsala.

Jag tycker att boken är lite seg, ärligt talat. Under hela läsningen sitter jag och väntar på Uppsala. Det blir en kort stund i stan och det är först mot slutet. Boken är välskriven, men lite för tjock – vissa delar leder inte handlingen särskilt mycket framåt, enligt min mening. Jag irriterar mig även lite på att nya stycken inte är bra markerade alla gånger i kapitlen.

Det samlade Toffelomdömet blir medel. Boken är emellertid helt klart värd den femma den kostade, men jag rekommenderar dig mer att ta en tur till Missionskyrkan och äta en fin och prisvärd sopplunch!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett litterärt inlägg.


 

Igår hade Svenska Deckarakademin sammanträde i Eskilstuna. På mötet utsågs årets bästa kriminalromaner.

Tove Alsterdals roman Låt mig ta din hand (Lind & Co) utsågs till årets bästa svenska kriminalroman. Motiveringen lyder:

En utstuderad och språkligt nyanserad väv av mysterium och samtidshistoria.

Jørn Lier Horsts bok Jakthundarna (Översättare: Per Olaisen; Lind & Co) utsågs till årets bästa till svenska översatta kriminalroman. Motiveringen lyder:

En originellt turnerad roman om en polismans kamp i spänningsfältet mellan katastrof och upprättelse.

Totalt var fem böcker nominerade i respektive klass. En av de nominerade var Philip Kerrs Tyskt rekviem, (Översättare: John-Henri Holmberg; Historiska Media). Läs min recension av boken här! 

Förlaget Historiska Media gick emellertid inte lottlöst vad gäller priser. Årets debutpris gick nämligen till Anna Lihammer för boken Medan mörkret faller, utgiven på Historiska Media.

 

Grattis till vinnarna!

Låt mig ta din handJakthundarnaMedan mörkret faller

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Orange is the new blackEn av de böcker jag fick i födelsedagspresent anlände från vännen FEM och hennes Finske Pinne ett par dar efter min födelsedag. Det är alltid spännande att se vad FEM hittar på – även om jag tycker att hon INTE ska köpa presenter till mig. Men i paketet låg Orange is the new black. Och eftersom jag älskar orange och klär mig i svart gissade jag att det skulle bli en favoritbok. Tack, FEM och Finske Pinnen!

Boken är självbiografisk. Författaren, Piper Kerman, jobbar som kommunikationsstrateg (!) idag och har skrivit om sina 13 månader i fängelse. Som ung hjälpte hon sin dåvarande flickvän att smuggla drogpengar. Tio år senare kliver hon in i kvinnofängelset Danbury för att avtjäna sitt straff.

Piper Kerman beskriver fängelselivet, som ju naturligtvis inte är nåt glamoröst eller trevligt liv. Men jag kan känna mig lite irriterad på henne. Här sitter hon ungefär ett år. Annika Östberg satt 28 år. Boken som Annika skrev… fångar (!) mig mera, ärligt talat. Inte för att Piper Kerman gnäller. Men Piper Kerman har gjort business av sin fängelsevistelse trots att hon inte behöver det. Boken ligger till grund för en hyllad TV-serie och hon har dessutom ett vanligt jobb nu. För övrigt är hon gift med killen hon var förlovad med när hon åkte in. Annika Östberg är visserligen fri och hemma i Sverige. Men hon har inte ens nån pension att se fram emot.

Nåja, jag ångrar på intet sätt att jag läste boken. Fast jag retar mig på ännu lite mer. Ibland undrar jag om inte översättarna har misslyckats på vissa ställen. Eller vad sägs om detta syftningsfel:

[…] Hon var en gråsprängd, irländsk kvinna med jättelika bröst som suttit nästan femton år för narkotikabrott. […]

Inte kan väl jättelika bröst dömas för narkotikabrott?..

En annan sak jag hänger upp mig på är Pipers väldigt homofoba uttalande:

[…] En stor , svart kvinna med lesbiskt utseende […]

Vad är ett lesbiskt utseende? Är det en kvinna med prickar i ansiktet, rosa kläder eller tatueringar?

Hur som helst, jag ska vara snäll. Den här boken är läsvärd. Men Toffelomdömet blir enbart medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Äntligen blev det så dags för den stora (nåja… ) prisutdelningen i Finn Fyra Fel-tävlingen. Bibbi stod som ensam segrare – och som sådan blev hon idag bjuden på seger-fika på Kafferummet Storken i centrala Uppsala.

Efter sedvanlig kram, inhandlande av kaffe med tillbehör och bänkning vid lämpligt bord utbrast ett totalt asgarv. Bibbi blev riktigt förvånad…


Förlåt, jag lovade ju att inte lägga ut den här bilden, men jag kunde inte låta bli!

                                                                                                                                                         Efter fotograferingen asgarvade vi ännu mer. För att förstå hur vi kunde skratta åt nästan ingenting ska du veta att Bibbi och jag har känt varandra i ungefär tolv år. Från början var Bibbi frilansanställd och jag var redaktör och arbetsledare för henne och två urduktiga tjejer till. Ganska snart insmög sig emellertid en varm vänskap bland oss tre. Idag är vi Bara Vänner – och det är fantastiskt det också!

Bibbi har sett några år tillabaka ett eget företag. Hon jobbar bland annat som lärare och översättare till teckenspråk. Bibbis förstaspråk är nämligen inte svenska utan svenskt teckenspråk eftersom hon är döv. Idag är det en tuff tillvaro att vara arbetssökande. Om man dessutom har ett funktionshinder som dövhet kan du ju bara föreställa dig hur många grader värre det kan vara… Men Bibbi har förmågan att kämpa vidare och just idag tog hon hem en upphandling där hon ska jobba som teckenspråkslärare på halvtid för döva invandrare. Och nästan samtidigt blev hon kontaktad av en myndighet i Stockholm som erbjudit henne ett heltidsvikariat med bland annat översättning och adminstrativa arbetsuppgifter kring teckenspråket. Så hur ska hon göra nu??? Fortsättning följer och jag håller naturligtvis tummen för en bra lösning!

Den andra tummen håller jag för Bibbis senaste projekt, rökslut. Jag är säker på att det går bra om hon är tillräckligt motiverad. Och det verkar hon vara! När jag nu dessutom bloggat om det torde hon känna kraven på sig att kämpa hårt!


Här har Bibbi nästan skrattat färdigt och ser rätt normal ut.

                                                                                                                                                             Bibbi vann alltså fototävlingen hos mig och fann de fyra felen:

  1. Fel storlek på t-shirten – inte alls Tofflans!
  2. Fel färg, rosa, på t-shirten – inte alls Tofflan!
  3. Fel budskap på t-shirten – Tofflan hatar sport.
  4. Fel logotyp på väskan/ryggsäcken – den hör inte alls ihop med Tofflan!

Det var duktigt gjort, men det handlar förstås om att känna sin Toffla väl. Så här såg priset ut:


Ostmacka till segraren och räkmacka till Tofflan. Rättvist, eller hur?!

                                                                                                                                                    Bibbi har blivit så liten i maten, emellertid, så hon ville faktiskt bara ha en liten ostfralla och en bit snickerskaka. Tofflan själv kalasade på en räkmacka som var så gigantisk att hon inte orkade göra rent på assietten. Tyvärr!

Var nu med och håll tummarna för Bibbi dels vad gäller jobb och dels vad gäller rökningen! Vi ska ses om ett tag igen och då kommer en uppföljande rapport, naturligtvis på en blogg nära dig.

Read Full Post »