Sjunga, dansa, drömma…

Ett inlägg om pengar, livet och laglösheten.

---

 

Sjunga, dansa, drömma… (Den lilla tavlan såg jag på Helping Hand i lördags. Pris: 20 kronor.)

Pengar är inte allt här i världen, men att säga att de inte fyller nån funktion i ens tillvaro vore att ljuga. Helt klart underlättar pengar att leva livet. Idag upptäckte jag hur mycket mer pengar jag får den här månaden efter att ha jobbat fem dar i september och fått ersättning från a-kassan för 13 dar. Ersättningen från a-kassan var dessutom höjd från 680 kronor till 910. Ja, det var länge sen jag slog i ersättningstaket, men det var 14 år sen a-kassan höjdes. Jag tror bestämt att det skulle gå att leva på den nu. I reda pengar handlar det om 5 000 kronor – före skatt – varje månad. Fast nu ska jag inte titta bakåt utan se framåt mot några månader med lön. Kanske kan jag till och med spara lite. Det finns alltid hål att stoppa pengarna i. Och så vill jag, som alla andra, sjunga, dansa och drömma…

Mitt lunchsällskap idag var inte min närmaste kollega. Kollegan är ute och ser sig om i världen den här veckan. Jag marscherade ner till restaurangen ensam, men fick sällskap av en lugn, klok och trevlig person som också är kollega fast lite på håll. Det gick bra att äta vegetarisk ärtsoppa och pannkakor med den kollegan också. Vi kom att prata om resor just med anledning av min kollegas semester. Mitt lunchsällskap frågade hur det ser ut för mig, om det blir nån ledighet eller resa framöver. Tyvärr blir det inte det som jag kan se – inte inom den närmaste framtiden, i alla fall. Jag har ju nyss fått jobb och vill jobba nu, inte vara ledig. Och ska jag vara ledig får jag vara det utan lön. Det går ju inte heller. Sen har jag naturligtvis ingen hemlig rese- eller semesterkassa heller i mina gömmor. Så jag harvar på, men har det ganska gott i tillvaron i alla fall.

Det har gått ganska smidigt att byta mönster. (Mönstret på bilden finns på min besöksstol på kontoret.)

Det har gått ganska smidigt att byta mönster i tillvaron. Jag är visserligen fortfarande mycket trött om kvällarna, men jag är mindre trött nu än de första veckorna. Nattsömnen är bättre, krampen i benen borta och viktminskningen… står lite stilla nu. I helgen blev det en smaskig kakbit på söndagen, men annars är det som om jag har tappat sötsuget helt. Matportionerna är mindre också, ändå är jag sällan hungrig. Trots höstmörkret är mina dagar för det mesta ljusa. Det var länge sen jag hade en svart dag. Jag hinner inte ens känna mig bortglömd längre. Är jag det, så må det vara hänt. Fast det finns vänner som fortfarande vill träffa mig. Genom att jag mår bättre i mig själv och också vågar sänka ribban vad gäller framtid och drömmar till en mer realistisk nivå går det sakta men säkert åt rätt håll.

Men det är i min lilla värld. Världen utanför är kall och hemsk. Idag har det varit en svart dag i en svensk skola. Det är hemskt att tänka på att barn, unga vuxna och lärare inte är säkra på sin arbetsplats. Vart bär det hän? Det är lika gräsligt som alla bränder på asylboenden – eller planerade asylboenden. Laglöst land… Har människoliv verkligen blivit så lite värda? Vi pratade lite om detta, mitt lunchsällskap och jag. Rörande eniga var vi om att samhället har vänt alltför många som behöver hjälp, stöd och kanske vård ryggen. Och samhället… det är ju faktiskt… vi…

 

Det är så många människor som aldrig mer får sjunga, dansa, drömma…

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”hur livet är…”

Ett inlägg om hur livet är, precis som det står i rubriken.

---

 

Tack till alla 500 gilla-klick!

Det finns några läsare som är mina favoriter. Dit hör Grethe, som envisas med att säga om sig själv

jag är bara en gammal tant.

Jag har aldrig träffat Grethe, men vi har telefonerat några gånger. Även om åldern på ID-handlingarna säger en sak är det en synnerligen vital, pigg, klok och ungdomlig kvinna har jag pratat med. Igår skrev Grethe att hon har saknat mina inlägg om hur livet är, så jag tänkte skriva ett sånt inlägg nu – med alla de risker det innebär med kommenteringen påslagen. Förresten fick jag igår kväll en badge från WordPress att jag uppnått 500 gillar. Nu gillar inte jag gilla-funktionen särskilt mycket. Jag tycker att det är slött att klicka gilla i stället för att kommentera. Men det har ju inte gått att kommentera här på ett tag, så… Tack till alla gillare, får jag väl ändå säga!!! Samtidigt blir det lite ironiskt. Av bloggutrymmet återstår fortfarande nio procent innan det här inlägget är färdigskrivet. När de nio procenten tar slut är det verkligen slut.

Nio procent kvar av utrymmet. Sen tar det slut.

Nu ska jag berätta om hur livet i den VERKLIGA världen är för min del:

Varje vardag går jag upp vid sjutiden. Visst skulle jag kunna piska upp mig tidigare, men varför? Dagarna, de tomma, blir så oändligt långa. Förmiddagarna främst ägnar jag mig åt att söka jobb, rapportera vilka jobb jag har sökt, leta lediga tjänster samt skriva. Det brukar bli en rast vid tiotiden och då tvättar jag mig/duschar och petar in linserna. Sen kör jag ett tag till, ibland fram till klockan tolv. Då äter jag brunch, det vill säga frukost fast vid lunchtid. Två rostade mackor och fil med müsli.

Eftermiddagarna är oftast hemska. Då blir jag rastlös, känner mig ostimulerad. Jag försöker lura mig till att ha ett ärende utanför hemmet, men det blir svårare och svårare att ens lura mig själv till soprummet. Ibland åker jag ut på en biltur (om så bara för att skjutsa hem en arbeterska), men dessa gånger blir färre och färre. Vanligen är jag här hemma eftermiddagar, kvällar och nätter. Pratar med väggarna då och då för att jag ska få höra min egen röst. Ringer mamma, så jag ska få höra en annan mänsklig röst.

När Anna är här är få min tillvaro konturer i form av en riktig dag.

Nu undrar du säkert var Fästmön är i det hela? Jo, hon finns kvar, men hon jobbar, har barn och katt med två kattungar. När Anna är här blir min tillvaro lättare och tydligare. Den får konturer i form av en riktig dag. Anna är med mig så ofta hon har möjlighet, men eftersom jag blir som hennes femte barn kan jag tänka mig att det blir ganska jobbigt. Jag vet inte vem Anna pratar med om detta eller om hon bär tyngden och oron inuti. Självklart blir det slitningar i vårt förhållande. Det sägs att svåra tider gör en starkare. Det är en underdrift att säga att vi har haft en och annan svår period under de åtta år vi har varit tillsammans – vi har haft det tufft nästan hela tiden. Inte har det underlättat heller att det under dessa år alltid har funnits människor som har tyckt/tycker att vi inte ska vara tillsammans, heller. Men kärleken är en stark kraft. Den ska varken du, jag eller nån annan underskatta!

 

Anna bjöd på fredagsfika, riktig gofika, på sin balle.

Den gångna helgen har Anna varit här. I fredags var hon ledig. En ledig dag – och vad ska en göra? Det blev en del vila innan vi tog oss iväg till Tokerian så att Anna fick handla hem lite. Hon ska vara hemma hos sig ett par dar, men kommer förhoppningsvis tillbaka hit nån dag den kommande veckan. Vi åkte ut till katterna på fredagseftermiddagen och kunde även ta en fika i eftermiddagssolen på Annas balle*.

 

 

 

 

 

En flaska Zensa blev det till fredagsmiddagen och till lördagskvällen.

Och det var tur att det blev gofika, för middagen blev väldigt sen – jag tror vi bänkade oss vid mitt köksbord nånstans mellan 19.30 och 20 på fredagskvällen. Jag hittade ett gott vin, Zensa, i vinskåpet, men eftersom vi inte vräker i oss vin för att bli fulla utan för njutningens skull blev det var sitt glas även igår kväll, efter att Anna hade jobbat dubbelpass (8 – 13, 15 – 21). Nej, hon hann inte komma hem emellan passen. (Vinet är ekologiskt, italienskt och fylligt, för övrigt, och passar till såväl mörkt som ljust kött. Och ostar. Det kostar 89 kronor flaskan på Systemet.) Efter maten glodde vi på sista delen av Black Work.

Igår var det lördag och Kulturnatt här i Uppsala. Jag klarade inte av att åka in till stan på egen hand, naturligtvis, så jag var hemma och tvättade, telefonerade först med mammas vän, senare med mamma själv 48 minuter; örat kokade), skrev och läste. Dan gick. På eftermiddagen tvingade jag mig över till Tokerian och köpte kycklingchorizo som jag åt med bröd, räksallad och mjölk till middag. Sen kollade jag på näst sista delen av Broadchurch som jag hade spelat in på DVD-hårddisken i torsdags kväll.

Det var mörkt strax före klockan 21 igår kväll när jag åkte och hämtade Anna från jobbet. Det var mörkt i morse vid halv sju när jag skjutsade henne. När jag kom tillbaka hem på morgonen idag lyckades jag slumra till ytterligare en stund, för ovanlighetens skull. Men jag fick ju ingen sovmorgon den här veckan, så det kunde jag väl få göra utan att få dåligt samvete? Nej. Samvetet gnaver. Och så tänker jag på vännen, som går upp klockan 3.45 för att pendla till sitt jobb… Hon är fantastisk som orkar!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Min söndagsförmiddag har jag ägnat åt att ta hand om ren tvätt, bädda, diska, fördela medicin för mage och mot brister i dosetten samt skriva det här inlägget. När Anna slutar jobbet i eftermiddag åker jag och hämtar henne för vidare färd till Himlen i Förorten. Där ska vi stråla samman med barnafadern och sen stannar jag på middag med Anna och äldste bonussonen innan jag åker hem till mitt, lagom för att se Mammon.

I morgon är det måndag. Då väntar uppstigning senast klockan sju, jobbsökerier, skriverier, rapporteringar, prat med väggarna, en stunds läsning, rastlöshet, oro, ängslan… Det är hur livet är för mig.

Och har du orkat läsa hela det här inlägget är du välkommen att skriva några rader i en kommentar om hur DITT liv är.

*Annas balle = Annas balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I cyberspace och i verkliga livet

Ett inlägg om våra livet – i rymden och i verkligheten.

---

 

Igår läste jag på nätet hos Breakit att svenska Instagrammare ska drabbas av annonser i sina flöden från den 1 oktober. Detta slogs upp som en stor nyhet – i alla fall i sociala medier. Och visst är det irriterande med reklam! Samtidigt har vi ju svårt att värja oss när vi använder gratisappar och dito sajter för att synas i cyberspace. För nånstans måste ju ägarna dra in pengar. På Twitter finns sen ett tag tillbaka sponsrade tweets. På bloggar, till exempel WordPress gratisbloggar, syns annonser på sidorna eller mellan inläggen när en del av våra läsare surfar in via sina mobiler för att läsa hos oss (gäller för WordPress, för andra bloggställen syns reklam även när man surfar in via en dator). Och själv skriver jag vissa texter här mot betalning. Det är inget jag döljer – det finns en STOR knapp i högerspalten som talar om hur mycket det kostar att köpa ett inlägg hos mig. Syftet för min del har varit detsamma som för alla andra – jag behöver också dra in pengar. Tyvärr har detta mest inneburit en massa strul med Myndigheten eftersom jag är ärlig. Snart upphör det – av detta skäl och andra. Hos Instagram, Twitter och bloggställen lär det fortsättas med annonser. Det är inget vi kan värja oss mot. Ingenting Inte mycket i livet är gratis, du vet…

Oskyddat nät?

Hur har du haft det annars i cyberspace och i livet i sommar? Jag läste en artikel så sent som idag om att många kör oskyddat. Ja, surfar på oskyddade nätverk. Surfat utan säkerhetsprogram i mobilen eller paddan. Ajsan bajsan, sånt kan sprida virus till och med till din arbetsplats – många surfar ju på samma utrustning både privat och i tjänsten. (Skattar ni för att ni får använda arbetsgivarens utrustning för privata ändamål, förresten..?) Enligt Intel Security är detta ett riskbeteende. Det finns kriminella som utnyttjar såväl privata uppgifter som möjligheter att ta sig in i företagens datainfrastruktur. Vid Folk- och Försvarskonferensen i vintras gjordes ett test som visade hur lätt det var att övervaka konferensdeltagarna via deras surfande. Upphovsmännen jämförde säkerheten med att slicka på en toalettsits…

Det finns hackare i verkliga livet.

Hackare är ett folk där ute i verkliga livet som av olika skäl roar sig (?) med att ta sig in i databaser och register i cyberspace. Idag läste jag om hur Ashley Madison, en otorhetssajt, har blivit hackad och information om 32 miljoner människor som är registrerade där har börjat läcka ut. (I sammanhanget kan jag ju inte låta bli att undra varför 32 miljoner människor är eller vill vara otrogna… Varför inte göra slut med nuvarande partner först?) Det som har läckt ut är inte bara namn och bilder utan även kreditkortsuppgifter och sexuella fantasier… Syftet med den här hackerattacken är att stänga den här och ytterligare en otrohetssajt.

What’s the point?

Samtidigt, i verkligheten, i Sverige, vill moderaterna ge fler barn sovmorgon, bland annat. Gruppen ”Ett modernt yrkesliv, ett tolerant och jämställt Sverige” har fokuserat på det de kallar

familjernas livspussel

och bland annat kommit fram till att sovmorgnar skulle underlätta för föräldrar. Denna fråga ska partistämman ta ställning till i oktober. Men… alla föräldrar börjar väl inte jobba fram på förmiddagen heller? Föräldrar som börjar tidigare får ju lämna sina barn på morgonfritids tidigt ändå. So what’s the point?

En sak som jag tycker att ingen ska göra är att fuska med handikapptillstånd. Det finns människor som behöver dessa tillstånd på riktigt och som behöver parkera på så kallade handikapparkeringsplatser!!! Morr!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Otäckheter och positiva nyheter

Ett inlägg som inleds med otäckheter och som rundas av med positiva nyheter.

---

 

Fasen, så många otäcka saker som nyligen har hänt och händer i omvärlden! Och då menar jag allvarliga ting, inte turkoschockar. Jag vet inte vad det är för land jag lever i längre. Bara en sån sak som allt knivande… Är det rätt metod att ta till för att få ”hjälp” från Samhället? Varför reagerar ingen förrän det redan har hänt otäckheter? Här i Uppsala kom det upp staket vid ett ställe intill järnvägen strax innan sommaren. Men då hade redan ett antal självmord skett vid just den platsen, bland annat Ludmillas dotters – för sju år sen. Det är inte utan att man vill skrika till Samhället:

Sent ska syndaren vakna!

Fast det är inget roligt sammanhang, bara ledsamt och tragiskt.

Vatten är härligt, men också farligt.

Ovanpå det har sommaren medfört en massa tragiska drunkningsolyckor och försvunna barn, stora som små. Det är inte alltid de har hittats vid liv när de sen har hittats. I detta sammanhang är jag glad att jag inte skaffade barn – jag skulle ha varit en orolig morsa hela livet, helst stängt in ungen. Och det går ju inte!

Drunkningsolyckorna känns som om de har varit fler i sommar. Eller också är det för att media har slagit upp dem större, särskilt när det är barn inblandade. Men det är lika hemskt när nån äldre drunknar. Även om det finns simkunnighet på skolbetygen är det inte nån garanti. Min pappa lärde sig tidigt simma eftersom han tillbringade somrarna i den finska skärgården. Han drunknade ändå.

På tal om pappa läste jag igår på nätet att Bertil Torekull, han som gav pappa kåserispalten Hurtigrutten i Byhålenytt Corren i födelsedagspresent en gång, kämpar för att få sitt körkort tillbaka. Bertil Torekull är 83 år och det var våren 2014 efter ett läkarbesök som Transportstyrelsen drog in hans körkort på grund av en synskada. Bertil Torekull har nu ansökt om dispens för en viss sträcka, den mellan hemmet och Simrishamn, eftersom han ofta är ute och föreläser. Om synskadan säger han i Expressen att han ser från sitt hem ända bort till Bornholm. Underlig synskada, det…

Jag tänker gör nåt så ovanligt som att ringa för att förnya mina recept.

Åter till otäckheterna. Jag läser att antalet ID-kapningar och kontokortsbedrägerier har ökat också. Det blir ju den självklara följden av att allt ska vara så himla digitalt. Visst underlättar det digitala samhället mycket för både sändare och mottagare, men det är också väldigt sårbart. Jag tänker därför fortsätta att ringa till min husläkarmottagning när jag behöver förnya mina recept, vilket jag behöver göra nästa vecka. Tänk så förvånade de ska bli när de får höra en mänsklig röst! (<== ironi) För övrigt höll jag ju på att få betala en lunch i Nora flera gånger på grund av en ilsken restaurangägare och en dålig (?) kortläsare. Du må tro att jag är extra vaksam sen dess! Inte känns det särskilt bra, heller, eftersom den ilskne fick mitt visitkort med mina kontaktuppgifter på…

Händer det verkligen inte bra och roligt längre? Är positiva nyheter av det slaget som vem som blir nästa programledare för Falsksång Allsång på Skansen? Det blir för övrigt Sanna Nielsen, enligt Aftonbladet. Jag hade tippat på Kalle Moraeus, därför att det är ett program jag inte tittar på samtidigt som jag vet att herr Moraeus är väldigt musikalisk. Det är Sanna Nielsen också – hon sjunger definitivt inte falskt. Det gör däremot många i broilerfarmprogrammet Idomin Idiot Idol. Småungar, som tror att de är världsstjärnor bara för att de får vara med i TV. Sen klarar de flesta inte av det så kallade kändisskapet och det går åt skogen för många av dem, även om undantag finns. En del blir ju, till exempel programledare för Falsksång Allsång på Skansen…

Personligen vill jag helst inte synas i TV, men nu är det så att Antikrundan, mitt favvo-program på SvT, kommer till stan på lördag. Jag tänker dra ner på Vaksala torg och köa för att komma in på Uppsala Konsert & Kongress, där rundan spelas in mellan klockan 12 och 18. Vad jag tänker ta med mig? Litteratur, förstås, som jag vill veta mer om! Det blir en blandning av uppslagsverk, historiskt, media, sakralt och profant.

För att fylla på med positiva interna nyheter ska Uppsalaewa och jag ha bokbytarstund om en vecka. Äntligen! Vi byter deckare mot deckare.

Jag får Dödens bok och Ewa får Dödsdomen… Inte särskilt positiva titlar, men…

Har det hänt nåt positivt i DITT liv i sommar? Varför inte skriva några rader i en kommentar här nedan och berätta!!! Jag menar, har du orkat läsa hela den här drapan, kanske du har nåt att säga själv..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hårresande tisdagsäventyr

Ett inlägg om hår och annat äventyrligt.

---

 

Vad tycks om min nya frilla? Äh, jag bara skojar!

Bland det bästa jag vet är att få krypa upp i skinnstolen som är ett mellanting mellan fåtölj och tandläkarstol, svepas in i en vid särk och bara få lägga huvudet i M:s kompetenta händer. Eftersom jag har en kort frisyr måste jag klippa håret var sjätte veckan. Ja, detta är en lyx jag unnar mig och tänker så göra så länge jag kan. Jag har ett besvärligt hår, med virvlar på fel ställen, tunt på vissa ställen, tjockt på andra. Det måste tuktas. Ofta. Om jag inte gör det ser jag väldigt ovårdad ut. Det senaste året har jag rakat nacke och sidor och haft en ganska tuff frisyr, men förra gången gjorde M på ett lite annat sätt för att jag idag skulle testa en delvis ny frisyr. Se bilden ovan!

Jag med snedseglarfrilla.

Äh jag bara skojar! Personen på bilden såg vi på bussen hem. H*n hade krulligt och tjockt hår… och väldigt rött. Jag har numera flera färger i mitt hår – grått, vitt, brunt, blont – men alla är ==> naturliga. M sa att det ser ut som om jag har en kippa baktill. Konstgjord färg eller slingor är alltså varken nödvändigt eller behövligt just nu – jag har färger i huvet så det räcker, om man säger så.

M rakade sidor och nacke och lämnade längd kvar uppe på huvet. Sen hade hon i en massa klegga, rufsade runt och blåste. Det braiga med min nya frisyr är att jag kan göra håret upptill fluffigt om jag vill, slickat om jag vill eller nånstans mitt emellan. När det var nygjort var det emellertid åt snedseglarhållet. Lite kul och busigt.

Het thaimat och en kall Singah var toppen!

Efter klippningen travade jag ner till stan. Jag var så stolt att jag fixade att åka buss på egen hand till frissan, men jag hade tuggummi i käften och en bok i näven som verktyg att klara resan. Inte var det mycket folk på bussen ner heller. Det underlättade för mig. Från frissan är det promenadavstånd till stan och Fästmön och jag möttes mitt i centrum. Anna hade lovat att bjuda på thaimat, så vi gick till Thai Village och åt buffé.

Jag åt som vanligt alldeles för mycket. Det blev två tallrikar fulla av godsaker. Kycklingspetten var goda, men jag tyckte nog att jordnötssåsen saknade en och annan jordnöt. Sesambullarna var väldigt kletiga också, som om de inte hade blivit färdiggräddade.

Anna kollade sin mobil medan jag fipplade med min.

Min iPhone har krånglat lite i ett par dar, så medan vi åt tog jag till det äldsta tricket i världen, typ: omstart. Jag sitter alltid och håller andan lite när jag gör sånt, men allt gick bra och efteråt fungerade den som den skulle. Mitt bundna abonnemang går snart ut och jag hoppas att det för med sig en lägre månadskostnad. Självklart har jag sneglat på en nyare modell, men det är bara att slå bort av ekonomiska skäl. Förresten ska jag ju försöka hitta en mobil till mamma i första hand, i födelsedagspresent.

Att titta på och fota blommor är gratis.

På jobbfronten intet nytt. Det jag hade hoppats på till hösten ser ut att skita sig – som allting annat. Detta innebär att jag måste försöka ta fram nån form av plan C. Hela tillvaron gungar och jag lever från dag dag och får försöka vara tacksam för var dag jag överlever. Det här livet är inget hårresande äventyr på annat sätt än att det är ett äventyr att få det ekonomiska att gå ihop. Hittills har jag lyckats och DET kanske är nåt jag kan sätta upp på mitt CV.

Att titta på och fota blommor är i alla fall gratis. Dessa röda gjorde både mig och Anna glada på hemvägen igår. Vi tog nämligen ett annat bussnummer hem, så vi fick promenera en bit. Det var skönt att inte gå och lägga sig med full mage… Tack, min älskling, för den goda maten!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Soligare skrivande och högtidsdagar

Ett soligare inlägg än igår.

---

 

Jag fick beröm för mitt skrivande igår och det gjorde mig glad!

Att göra-listan idag är lång. Och så sitter jag här och skriver i stället. Nåja, listan omfattar en del skrivande och visst sånt har jag klarat av. En liten bock framför en av punkterna, alltså. Nu återstår bara resten. Men att skriva ser jag som ett rent nöje – för det mesta. Allra helst när man som jag igår fick höra så fina och berömmande ord om hur jag skriver. Jag blev så otroligt glad. Tack G!!!

Visst ser jag i statistiken att bloggen har många läsare, men det är inte många som kommenterar mina öppna inlägg. Och då vet jag ju inte varför man läser mina ord. De lösenskyddade inläggen får desto fler kommentarer. Där förs oftare en livligare dialog, i skydd från ovälkomna läsare. Jorå, såna envisas med att finnas kvar, en person har bitit sig fast i fem år. Nån som är fixerad på nåt sätt, eller? (Nog för att jag är långsint, men…) Du vet, typen som läser ”allt” och gärna dessutom rapporterar vidare – med syfte att håna, kränka och näthata. Så sent som igår stötte jag på en olyckssyster i detta. På sätt och vis är det gott att inte vara ensam, men samtidigt är vi några som börjar bli rejält trötta och riktigt förbannade på detta, på ren svenska.

Solen finns!

Men nu skulle det här inlägget visa sig lite soligare än gårdagens. Det är en underbar dag idag vädermässigt sett. Solen skiner och där jag sitter i arbetsrummet ser jag inte ett moln på himlen. Det känns om den här dan blir full av ös och vettiga aktiviteter. Gårdagen var dyster och ledsam, dagen idag har alla möjligheter att bli tvärtom.

En del av dan ska jag ägna åt rensning och arkivering. Det är sånt man bör göra då och då i sitt liv, tycker jag. Det underlättar för andra. Nånstans mitt på dan ska jag grotta ner mig i lite siffror. Sen ska jag ut och få sol på min bleka näsa och ansiktet, där bruna fläckar indikerar brist på solvitaminer. Nyckeln ska till grannen, väskan ska packas och listor prickas av. När jag åker till mamma gäller det att få med sig det man ska – det går ju inte precis att gå hem och hämta sånt man har glömt. Det irriterar mig lite att jag har bestämt mig för att skriva en rapport i morgon bitti. Men samtidigt vet jag att jag känner en stor lättnad sen när det är gjort. Då kan jag fokusera på både viktigare och roligare saker.

I sommar fyller min mamma 80 år. Jag kan inte fatta det! Men så är det. Jag tänkte höra lite fint med henne nu när jag kommer på besök om det finns några önskemål kring själva firandet. Jag tror inte att mamma vill ha gäster, nämligen, men jag vet inte. Jag är inte så bra på kalas, men självklart vill jag ordna födelsedagen så att mamma blir nöjd och glad.

Före mammas födelsedag infaller två stycken nästa månad. En helg mellan de två ska ägnas åt firande av nåt slag. Det blir nog väldigt stilla firande, men på nåt sätt ska det firas. Drömmen vore en resa, nåt som dessvärre inte är möjligt just nu. Jag får fortsätta resa med Stagnelius och med alla andra som berättar om sina upplevelser.

Har du nåt att fira framöver??? Eller ska du göra nån spännande resa??? Skriv gärna några rader och berätta!

 

Och tyvärr måste jag fråga igen: finnes någon här i närheten som skulle kunna tänka sig att hjälpa mig med en längre utskrift eller två??? Jag betalar efter bästa förmåga. 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Halva bokpriset hos Myrorna

Ett fyndigt inlägg.

---

 

Halva priset på alla böcker på Myrorna på gågatan i Uppsala. Men bara februari ut! (Foto: Johan)

Behöver du fylla på ditt bokförråd samtidigt som du känner dig lite snål? Jag har tipset för dig! Fick just inside information att Myrorna på gågatan i Uppsala har halva priset på böcker februari månad ut! Och då är ordinarie bokpris INTE högt…

En del second hand-affärer har bara slängt upp sina böcker i en salig blandning. Men hos Johan är det ordning. Bokavdelningen på Myrorna i centrum är dessutom välsorterad, påfylld efter höstens översvämning och den därpå följande renoveringen. Att böckerna står i bokstavsordning underlättar när en bokmal som jag är där med min och FEM:s boklistor.

 

Bäst du skyndar dig om du vill fynda – så inte JAG köper allt.

 

 

PS Hälsa Johan från hans bonusmorsa!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Busy, busy, busy…

Ett upptaget inlägg.

---

 

Ja busy i rubriken är engelska. Rubriken anspelar på den där fruktansvärda låten som var en schlagerplåga för några år sen när den dessutom nästan vann. Tänk om rader som

[…] don’t wanna work, work, work
I wanna make money while I sleep […]

skulle ha vunnit och fått representera Sverige i Eurovision Song Contest… Maj gadd så pinsamt! Men på lördag är det dags igen. Då börjar årets melodifestival med den första svenska deltävlingen i Göteborg. Varje år säger i alla fall jag att jag inte ska se på skiten. Sen gör jag det ändå, för jag kan inte låta bli att hoppas. Hoppas att tävlingen lyfter fram starka låtar som för en fem, sex år sen. Då var det kvalitet. De senaste åren har vissa artister inte ens kunnat sjunga. Man undrar hur det står till med den som gör urvalet, men även med självinsikten.

Vi är lite insnöade här… Snön ligger tung på fönsterblecket utanför sovrummet.

I morse var jag trött när jag klev ur sängen. Men stackars Fästmön var nog ännu tröttare, för hon klev upp en stund före mig. Jag steg upp bara för att skjutsa henne till jobbet. Jag vet att det fortfarande finns människor som har synpunkter på det. Återigen kan jag säga att det är jag som erbjuder mig, särskilt nu när det är kallt. Anna kan åka buss en del av vägen, men får gå en bra bit. Kan jag då hjälpa min kära så att hon dessutom slipper kliva ur sängen ännu tidigare tycker jag att det känns bra. Dessutom kommer jag själv upp i vettig tid och kan ta itu med mina sysslor. För såna har jag…

Jag fortsatte min morgon med att ta en tablett, för det kändes som om jag hade varit på fest igår när jag vaknade idag: ont i huvudet och torr i käften. Men nån alkohol har jag inte druckit sen det där glaset vin i lördags. Ett par timmar har jag ägnat åt att leta intressanta lediga tjänster och söka dem. Motivationen är extremt låg nu av olika skäl, så jag måste verkligen piska mig. Det gör jag så gärna.

Insnöade även utanför köket.

Idag ska jag utföra ett antal ärenden utanför hemmet. Jag upptäckte igår kväll att en lampa i bilen hade pajat, så den (lampan, alltså) ska jag åka och byta till en som fungerar. I eftermiddag ska jag till Annas snälla mamma och återlämna en resväska som hennes dotter lånade för ett par månader sen. Slutligen ska Annas snälla mammas dotter och jag ut på presentjakt efter jobbet. Vi har ju en födelsedag i familjen nästa vecka.

Det är väldigt praktiskt att ha en fungerande bil när man ska fara kors och tvärs. Men bitvis är det svårt att köra eftersom det inte alltid är plogat så bra. Igår vid lunchtid hade en energisk man uppenbarligen fått nog och skottade hela längan utanför garageportarna med armkraft och en snöskyffel. Vaktis hade bara plogat lite sisådär och sandat hade han ju inte orkat. I morse var det tack och lov sandat här, för det är isfläckar under snön.

Nästa vecka händer det bara roliga saker, hoppas jag. Det ser jag fram emot, allra helst torsdagen när jag ska få besök av en vän. Jag har isolerat mig lite ett tag, men nu börjar det bli dags att ta upp mitt sociala liv igen.

Lilla mamma ska på sitt årliga läkarbesök nästa vecka. Hon har varit och tagit prover inför det i veckan. Jag är så stolt över henne, att hon tar sig för saker och tar sig ut! Det är inte lätt när man är gammal och sjuk, men det underlättar när färdtjänsten hittar en utanför ens hem. Sen förstår jag att det måste vara jättejobbigt att få sitta och vänta på hemfärd i nästan två timmar på en hård trästol på sjukhuset. Det skulle till och med ha gjort mig alldeles slut. Jag önskar att jag hade bott 30 mil närmare mamma ibland.

Nu är det dags att sätta i ögonen och flukta igenom veckans nummer av UppsalaTidningen. Den kändes oroväckande tunn när jag hämtade upp den från postboxen…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Två steg framåt och bara ett steg bakåt

Ett inlägg om steg.

---

 

Annas vardagsrumsfönster sett från golvet.

Om jag fick vakna och därefter erhålla några timmars smärtfrihet så var det underbart. Sen återvände smärtan och det visste jag nästan. Ändå blev jag besviken. Jag blir 52 bast om mindre än en vecka. Ska jag vara en pipplig figur som bara mår hyfsat bra på golvet resten av livet? Nej. Jag försöker se nåt positivt i det hela.

Det är omväxlande, för övrigt, att ligga på nån annans golv.

Annas födelsedagsrosor och min bok på gång.

Jag tittar på Fästmöns tak, på hennes vardagsrumsfönster, på rosorna hon fick när hon fyllde år. (Ja, vi är aprilbarn båda två.)

Anna vid spisen, sedd genom mina ögon på golvet.

Och så tittar jag förstås på Anna också. Hon har varit sugen på att baka – hur man nu kan vara det – i ett par dar. Idag blev det verklighet. Nu står en dessertkaka i ugnen. En kaka med ananas. Det doftar ljuvligt, kan jag meddela…

Det är intressant att ligga på golvet och betrakta saker och ting. Det känns lite grann som att vara barn på nytt. Jag minns faktiskt hur det var. Eller påminns. Att sitta där på golvet och pyssla med nåt medan mamma och pappa och kanske mormor och morfar satt i soffor och fåtöljer och troligtvis glodde på sport på TV eller så.

Vägen hem.

Men vi har faktiskt inte varit inne hela dan. Det är ju bra för min rygg att gå och dessutom behövde vi handla ingredienser till kakan, så vi traskade iväg till ICA Solen. Jag endast iförd jacka och ingen tröja mellan t-shirten och jackan! (Jag har varit så frusen de senaste veckorna.)

Det var många människor ute och prome-nerade. Ännu fler höll på med sina allar*. Jag hade fullt sjå att fokusera på mina steg. På hemvägen hade vi var sin glass att slicka på också. Det underlättade. Glassen blev en morot att kämpa på. Kämpa på…

En lånad bokhög.

Jag har lånat en hel hög med böcker av Anna. Såväl böcker som Anna följer med in till New Village i morgon, tror jag. Anna ska jobba då igen och det blir ju kortare transportsträcka från mitt hem.

Men nu är vi i Himlen. Det är gott att vara. Vara utan ett bara. Anna gör en ny Janssons frestelse, för snart ska det ätas också. Själv är jag mest en betraktare idag. Två steg framåt och bara ett steg bakåt blev det idag. Visst, det kunde ha blivit bättre, men jag är nöjd. Nöjd för ännu en dag med min kära och lite mindre besvär från min baksida.

*allar = altaner

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tummen upp!

Ett inlägg där tummen pekar uppåt!

En dag med tummen upp är en dag att hålla i minnet!

En del tycker säkert att jag är tråkig när jag skriver om mina tankar kring jobbet eller när jag skriver om jobbet överhuvudtaget. Men den som känner mig vet hur viktigt det är för mig att jobba och vilken stor plats jobbet har i mitt liv. Jag har ju inte haft något fast jobb sen början av 2009, så av praktiska skäl är förstås ett jobb viktigt också: jag behöver en inkomst för att kunna betala skatt och mina räkningar, för att kunna köpa mat och kläder och böcker etc. Utöver det behöver jag ett jobb för att må bra. Ett jobb för mig är inte bara att åka iväg och utföra nån form av uppgifter mellan åtta och 17 på vardagar. Det ska helst vara nånting jag brinner för som jag håller på med dessa dagar. Ett meningsfullt jobb. Ett jobb där jag gör nånting som underlättar för andra människor.

I mitt förrförra arbetsliv var jag väldigt mycket mitt jobb. Så är det, av naturliga skäl, inte idag. Och visst påverkar det faktum att jobbmattan drogs undan under mina fötter mitt sätt att lite grann idealisera det faktum att inneha en tjänst. Men jag fick lära mig den hårda vägen att inte ta nåt – inte ens ett fast jobb, en tillsvidareanställning – för givet. Det har varit – och är – en lång väg tillbaka. Jag har inte nått mitt mål än. Målet är förstås ett nytt jobb, men också att få en ny och bättre självkänsla.

Det är så många av oss som älskar att trycka ner varandra i arbetslivet. Som gillar att påtala fel som till exempel en kollega har gjort eller att chefen inte är nån bra ledare bara för att. Visst är det viktigt att få veta om man gör tokiga saker, men det är också viktigt med positiv återkoppling. Just idag på förmiddagen fick jag positiv återkoppling på två saker. Båda var ganska enkla, men betydde så otroligt mycket för mig som person. Jag ÄR alltså inte bara skit och jag GÖR alltså inte
bara ett dåligt jobb.

Den ena positiva saken var ett bra möte som jag och chefen hade i morse om sociala medier. Inte bara kände jag mig lyssnad på, jag fick ett tack för mina värdefulla synpunkter. Och ändå gjorde jag bara mitt jobb…

Den andra positiva återkopplingen var från en person som uppskattade att jag hade lyft fram en demokratiaspekt, kan man säga, på en av webbplatserna jag jobbar med. Alltså, jag gjorde bara mitt jobb… Igen.

MEN… jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Tack är ett underskattat ord!

Så…

TACK snälla för den positiva återkopplingen! 

(Inte för att de tu läser min enkla blogg, men…). Dessa två gjorde att dagen idag fick tummen upp av mig redan på förmiddagen. Det är inte illa pinkat!

Livet är kort.

Read Full Post »