Lördagscirkel i Uppsala

Ett lördagligt inlägg.

---

 

Vet du nån som kan gå på stan i en hel arbetsdag (åtta timmar) och inte köpa en pryl mer än fika och mat? Ja, det gör du ==> jag. Inte ens en bok från Röda rummet följde med mig hem igår!

Vi tog bussen både in till stan och hem. Det var som vanligt en pina, framför allt eftersom mitt busskort alltid krånglar och alla glor. Men jag överlevde – Fästmön var ju med och då blir inte tankarna om att bussresor är jobbiga för själen så påträngande.

Inte var det jättemycket folk på stan heller, vilket också passade mig utmärkt. Men det blåste som 17 och vinden var nordlig.

Vaksala torg  var halvdött när vi kom dit. I affärerna vid Katalin fanns både roliga och fula prylar och alla var skitdyra. Röda rummet hade inte en bok som jag ville köpa med mig hem.

Vi fikade hos min vän Greken. Där såg vi en apa i taket. Min vän Greken var för en gångs skull dock inte där. Mycket förvånande – och lite oroväckande.

Det blev några besök i affärer. Anna kom ut med en liten, liten påse från en av dem. Sen var det dags för vätskekontroll. Vi hittade lite sol och lä på Villa Romanas uteservering. Där glodde vi på folk och där passerade verkligen såväl höga som låga, lustifika som propra, präster som icke helt laglydiga, konstiga hattar som stekarmössor… tja, egentligen borde ingen nämnas så att ingen glöms. Några bilder blir det i alla fall inte på alla kufar. Som vanligt var vi snyggast själva, för övrigt. (<== ironi. Jag är skitfet och jätteful, har fått det bekräftat nu.)

Lördagsgodis inhandlades på ICA Torgkassen (svindyrt, förstås). Mat intogs på Soul Food – vid Vaksala torg. Där var så lite folk att ägaren ägnade sig åt att putsa fönster medan vi åt. Fast en och annan skrattande man pratade i mobil och ett ungt par som var gravida åt där också. Och eftersom vi återvände till Vaksala torg kan man ju säga att vår dag gick i cirkel.

Som vanligt vid hållplatsen på Väderkvarnsgatan är jag rädd att bussen bara ska köra förbi oss (den har ju gjort det förr), men igår kväll stannade den och körde oss ända till slutstationen. Hemma blev det lite TV med delar av en skräckis och fem bitar godis. Vi orkade varken film eller godis och somnade säkert före midnatt.

Här kommer ett bildspel från gårdagens utflykt. Kommentera gärna nåt på bilderna:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I taket lyser stjärnorna

Ett inlägg om en film.

Inte nog med att du skaffar barn med en fransman, du går och får cancer också!

Nånting i den stilen säger Jenna till sin mamma i en av de starkaste scenerna i filmen I taket lyser stjärnorna (2009). En annan stark scen är när Jenna kryper upp i mammas säng på sjukhuset och de gråter tillsammans. Jag spelade in filmen på min DVD-hårddisk för snart ett år sen från SvT 1. Så länge har jag väntat med att se den – jag har inte vågat förrän nu.

En film om att bli vuxen.

Jenna är en tonårstjej, på väg att bli vuxen. Hon har vuxit upp med sin mamma, pappan var, som sagt, en okänd fransman. Men så blir mamma sjuk. Mamma tappar allt hår av sin behandling och folk glor. För Jennas mamma var den snyggaste tjejen i skolan en gång i tiden. Jenna och mamma flyttar till mormor som bara tjatar. När Jenna inser att resan till Thailand med mamma aldrig blir av rasar tillvaron. Hon blir så himla arg. Mest av allt blir hon arg på mamma. Vilken tur att hon har sin nya kompis Ulrika (snyggt namn).

Första halvtimmen undrade jag om jag skulle vilja se klart den här filmen. Jag kände mig som helt fel målgrupp, för detta var en ungdomsfilm, tyckte jag. Men sen dras jag in i filmen. Känner med såväl dotter som mamma – och även med mormor. Det går inte att stoppa tårarna när de väl kommer.

Det här är en skitbra film om en jävla sjukdom(sgrupp).

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite kultur trots allt

Det blev hur som helst lite kultur idag, trots allt. Fast programtidningen låg kvar i tidningskorgen. Men några saker ville vi göra som fanns på min lista.

Programtidningen låg i tidningskorgen.

Vi gav oss iväg från Förorten just som himlen öppnade sig. Blöta om strumpor och skor klev vi på bussen – som den här gången inte åkte förbi oss utan stannade.

Kvällens måste var att titta på Kittys utställning på Svensk Konsthandel. Hon ställde ut tillsammans med en annan, mer traditionell konstnär, Helena Larsson. Galleriägaren kallade det hela Kontraster – ett mycket passande namn. Tyvärr var Helena Larsson sjuk, det hade varit kul att se de två konstnärerna ihop. Helenas tavlor är nästan som fotografier, Kittys är färgsprakande regnbågar, såna som man blir både glad och eftertänksam inför. Båda konstnärerna hade fått tavlor (notera plural!) sålda redan när vi dök upp, vid 17-tiden (de öppnade klockan 16). Du som inte hann att titta på KulturNatten har chans att se tavlorna under två veckor till.

Kitty Konstnär i mitten, Monica till vänster, min Fästmö till höger.

Vi fluktade på böcker, bland annat på antikvariatet Röda rummet, som ligger alldeles intill galleriet. Där fanns väldigt fina böcker, men tyvärr inga som vi ville eller kunde köpa. Jag såg till exempel en fin bok om vin. Den kostade 300 spänn och vägde säkert 300 kilo också. Orka bära… Vi hittade emellertid ett litet bokstöd, som jag fotade för att visa Kitty, faktiskt!

En liten en…

Efter tre K – Kitty, Konst och K.? – behövde få nåt i oss. Men en kulturnatt i Uppsala är man sällan ensam på stan. Det var massor av folk, dofter, ljud, musik… och ett och annat ”upptredande”…

Ett och annat ”upptredande” var det på stan.

Vi gick till Forno Romano i Svavagallerian. Där åt vi var sin god pasta och tog en öl till. Maten var inte gratis, men att kolla på folk kostar ingenting. Och vi såg, vi häpnade, vi skrattade, vi kommenterade. Själva var vi snyggast och bäst – som vanligt.

Forno Romano hade god mat, men organisationen bland personalen hade en hel del att önska…

Det tjocknade till med folk och de som jobbade på restaurangen hade stora problem. Det bildades en lång kö – som bestod av såväl färdigätna som ville betala som oätna som ville äta. Och så en och annan som ville beställa mat och ta med hem. Jaa, det var sannerligen svårt att låta bli att organisera om!!! Alla som jobbade i restaurangen gjorde allting – plockade disk, tog beställningar, serverade, tog betalt, visade gäster till borden… Nej, det flöt TRÖGT så nån dricks blev det inte!

Anna åt pasta med räkor och saffran, jag med svamp och ost. 

Hälen gjorde sig påmind, så vi tog bara en kort tur upp på gågatan för att köpa remmar och glo på bokbord. Därpå blev det en tur ner till Kungsgatan och Mollbrinks för att se på naket. Åter fann vi ett och annat objekt som vår kära Kitty säkerligen skulle estimera…

Vi häckade lite på Centralen innan vi tog bussen hem till Himlen. Jag har nu jätteont i hälen och dessutom satte allt promenerande fart på ett visst flöde, så jag fick både tvätta och låna kläder. Nej fy te rackarns, nu kräver jag snar amputation av både häl och alien.

Livet är kort.

Read Full Post »

Test: Kändisars annorlunda kroppsdelar

Alla vet väl att jag är snyggast och bäst och har en helt perfekt kropp? Om det var nån som inte uppfattade ironin i detta inläggs första mening, så sluta läs min blogg.

Men tro det eller ej, det finns många kändisar som inte har perfekta kroppar heller utan snarare många med annorlunda kroppsdelar.

Här kan du roa dig med att testa dina kunskaper om kändisars annorlunda kroppsdelar. 

Här kan du skratta åt min fula högerfot, till exempel.

Read Full Post »

Hälften av alla kvinnor vill inte vara med på bild

En brittisk undersökning visar att hälften av alla kvinnor inte vill vara med på bild. Det handlar om att kvinnor avskyr sitt utseende. Eller framför allt sitt leende. Intressant nog är det ett tandkrämsföretag som gjort undersökningen…

Vad ska man säga om trovärdigheten för en sån här undersökning? Klart tandkrämsföretaget vill ha nya kunder, kunder som förstås vill ha vita tänder.

Coach Elizabeth, som jag bloggade om igår, har också några funderingar. I Pravda Aftonbladet, där hon dessutom även har blivit krishanterare, säger hon:

[…] Undersökningar har visat att kvinnor ofta har en helt felaktig uppfattning om till exempel sin kroppsstorlek och vi är bra på att fokusera på det negativa. […]

Hon menar att vi kvinnor har uppfostrats negativa. (Vadå negativ? Jag? 😈 )

Coach Elizabeth fortsätter:

[…] Men vi hänger också upp oss på de där missfärgade tänderna i stället för på det tjocka håret eller de supersnygga benen. […]

(Får människan betalt för att säga sånt här? Snacka om utseendefixerad!)

Ett skäl till att man inte vill vara med på bild är att man inte vill att ens fula nuna ska dyka upp i sociala nätverk som Facebook. Men sociala nätverk har även en mer motsatt funktion: självbekräftelse. Många kvinnor publicerar på sig själv för att höja sin självkänsla och tävla om uppmärksamhet.

Kloka (ehum…) Elizabeth igen:

[…] Det finns en helt ny möjlighet till jämförelse. Vi får kontakt med människor vi känt i barndomen som ser jättefräscha ut och här går jag med mina rynkor. Facebook har uppfyllt ett enormt behov hos människor om att bli sedda och det är ett jäkligt ytligt forum, man tävlar om uppmärksamhet. Det funkar precis som snabbmat – du blir mätt för stunden men hungrig snabbt igen […]

(Facebook = snabbmat? Snabbmat är gott, juh… 😉 )

För mig behövs det inga undersökningar som talar om själklarheter – att skälet till att vi inte vill visa upp bilder på oss själva är för att vi är missnöjda med utseendet – på ett eller annat sätt. Jag tycker att det är hemskt att dessa tankar redan slår rot hos våra unga, som ju på många sätt är fina och vackra och alldeles bra. I VÅRA ögon.

Och som vanligt är ju jag snyggast… NOT!

Inte ens en peruk hjälper… Skämt åsido, jag gillar mitt hår. Mitt RIKTIGA hår, alltså!

Read Full Post »