”Stockholm, Stockholm, stan i världen…”

Ett härligt inlägg.

---

 

Hej, hej! Har du saknat mig? (Detalj från Annas tischa.)

När man kommer hem efter att ha varit borta ett par dar, du vet… Lägenheten är mörk och instängd, väskan kräver uppackning, smutskläderna måste i karantän… Och så den där känslan av… tomhet. Tystnad, ensamhet, visst, men framför allt tomhet. För nu är det gjort och nu är det liksom slut på det roliga. Det roliga som var två nätter inklusive frukost på Clarion Hotel på Ringvägen i Stockholm, tack vare Fästmön (som vann dem)!

Min hemkomst bestod av att fixa lite tvångsadministration och därefter skriva en bokrecension. Jag packade upp. Mamma fick ett samtal och hon förstod inte varför jag ringde, nästan. Och nu… en mugg kaffe vid datorn och jag ska berätta… eh nästan allt om våra dar i Kungliga Hufvudstaden!

Vi tog 11.11-tåget från Uppsala i lördags i sällskap med våra små resväskor på hjul. Vi hade sån tur när vi kom fram till hotellet att vårt rum var klart! Vi kunde inte bara ställa in våra väskor, vi kunde packa upp upp också. Sen tog vi t-banan in till stan igen. Första stoppet blev Alfa antikvariat där jag fyndade den av de fyra Maria Lang-ungdomsdeckarna som saknades i min samling (den som var så svår att få tag i att den inte ens fanns i Nora!) samt Sigrid Combüchens Den umbärliga – båda stod på min lista! Vätskepaus blev det på det innan vi traskade upp till Vasaparken och Sven-Harrys konstmuseum. Där såg vi flera utställningar, mer om dessa kommer ett separat inlägg senare!

På seneftermiddagen intog vi kaffe och scones hos Coffeehouse by George vid Odenplan. Jag tog en helt underbar Cinnamon spicey med massor av grädde. Till sconesen fick vi Philadelfphiaost och jordgubbssylt (valde jag, inte Anna). Det var ljuvligt gott med nåt sött och väldigt skönt att vila fötterna – innan vi tog t-banan ”hem”. Där vilade vi lite till, det vill säga jag somnade! Och sen var det dags att fräscha till sig inför middagen.

Anna hade vid en tidigare vistelse helt nyligen på Söder noterat Stavros taverna. Dit styrde vi stegen på lördagskvällen. Två regnbågsflaggor välkomnade oss. Det kändes skönt och rätt att äta på en gayvänlig restaurang. Servicen var utmärkt, maten underbart god, vinet, Piccini Memoro, fylligt och ljuvligt, bra priser… Och bäst av allt – vi kunde sitta utomhus.

Här är några bilder från vår lördag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Böcker och en gammal skrivmaskin blev häftigt som skyltning i Sturegallerian.

På söndagen satte vi alarmet så vi inte skulle missa hotellfrukosten (den serverades fram till klockan elva). Jag försökte äta lite grönsaker som var röda, men en och annan sockerstinn godbit blev det också. Anna, däremot, tycktes odla saker för sitt akvarium. Eh… ja…

Anna hade ett ärende i Sturegallerian på Östermalm, så vi tog tunnelbanan till Östermalmstorg. Efter utfört ärende slank vi in för en vätskepaus på Wienercaféet som vi har åkt förbi så många gånger. Vi var för mätta för att äta, så det blev en öl respektive ett glas rosé till lunch.

Vi flanerade, varma i den heta augustisolen, ända från Östermalm till Stadsgårdskajen vid Slusken Slussen. Där satt vi sen och försökte känna fläktande vindar från vattnet.

Nästa mål var Fotografiska. Det är ett av våra favoritmuseer i Stockholm. Den här gången kan man väl säga att… viss fotokonst förstår man, annan inte. På Fotografiska skedde dagens första Could be Catastrophe – jag tappade min mobil på golvet, med skärmen neråt. Tack och lov höll den!!! Mer om Fotografiskas pågående utställningar kommer i ett separat inlägg!!! 

Innan vi äntrade Götgatsbacken behövde vi vätskepaus. Den tog vi på Old Beefeater Inns uteservering. Vi förfasade oss över en man som inte hade hundra procent kontroll över ett litet barn. En annan man förfasade sig säkert över oss, för han glodde på oss under hela vår vätskepaus.

Strax efter vätskepausen, på Götgatan, inträffade dagens andra Could be Catastrophe – jag trampade snett. Som tur var varken ramlade jag eller vrickade eller bröt foten. Men nära var det…

Efter en kort vilopaus och lite uppfräschning på hotellet tog vi tunnelbanan till Gamla stan. Jag vågade inte riskera frakturer igen. Vi intog middag på Michelangelo – och där inträffade dagens tredje Could be Catastrophe! Jag såg inte riktigt vad som hände, men nån klippte till en gäst så att blodvite uppstod. Den slagne var mer än salongsberusad och alla gäster, inklusive jag, tyckte att det var mycket obehagligt. Man kan säga att detta förstörde en annars god middag. Vi bröt upp tidigt. Trist! Men jämfört med det som hände på IKEA i Västerås av alla ställen idag var det förstås en baggis…

Här är några bilder från vår söndag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Måndag… Hemfärd… Vi grundade med en rejäl hotellfrukost innan vi tuffade hem till Uppsala. I kväll serverar köket i New Village en upptinad matlåda med lasagnette och till den vatten eller möjligen en öl. Nej, det blir ingen snygg bild på maten! Anna har åkt till Himlen, men vi ska återförenas för ett par, tre dar redan i morgon.

Några måndagsbilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Stort TACK till Anna som gjorde den här trippen möjlig och som ville ha just mig med på den! Inlägg om utställningarna kommer som sagt separat, eftersom jag använde mitt presskort i stället för att betala entréavgifter, men senare.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gammalt möter nytt och en liten värld

Ett småskrattande inlägg om en liten värld, men också om spännande gamla byggnader och böcker.

---

 

I förmiddags var jag iväg för att leta upp en blomsterbutik här i Metropolen Byhålan. Sist jag var här låg den på ett ställe, nu på ett annat. Men jag hittade den! Påskliljor inhandlades för vidare spridning å gravar senare idag. Eftersom mamma var hemma promenerade jag till stan, det är ju inte alls långt att gå. Jag slogs av hur fint det är att man har bevarat viss gammal bebyggelse trots att man byggt hyreshus både på längden och höjden.

Alla gamla hus revs alltså inte. Ett av de finaste är Dubergska gården, en blå träkåk där det visas konst. Didrika Duberg var en gammal Motalaprofil som inte bara var gift med en häradshövding – hon såg till att det startades en flickskola i Byhålan. Skolbyggnaden blev klar 1860 och är alltså den blåa träkåken som står där än idag. Fram till 1910 var där skola för tjejer vars föräldrar inte hade pengar till döttrarnas skolgång. Sen dess har huset varit både bostad och affär.

Dubergska gården var ursprungligen en flickskola. Huset är från 1860. Notera hur gammalt möter nytt i såväl stensättningen som husen träkåk – höghus.

På eftermiddagen slängde jag in mamma och rollatorn i bilen och passade på att klämma mitt finger på den senare. Mamma ville till en affär och jag skjutsade. När mamma senare rollade över till sin frissa gick jag ner i källaren med lite grejor. Inte så lätt att kolla läget i förrådet när bara ett fåtal lampor fungerade. Men jag hade tur! Jag mötte… inte källartrollet utan vännen M:s (h*n som såg mig svischa förbi i bilen igår) mamma! Och när hon tände i sitt förråd kunde jag se även i mammas. Det blev en lång och trevlig pratstund, dessutom. Snacka om att det är en liten värld här i Metropolen…

Nu väntar ett besök hos pappa och di gamle på kyrkogården, därefter mat från samma ställe som igår. Jag har fått en vägbeskrivning inför utflykten till landsbygden på påskdagen. I morgon ska jag försöka göra fint på mammas balle* om det är soligt. Och framåt kvällen ska vi titta i en riktigt gammal bok. Det är ju långfredag och vi behöver vara lite kristliga av oss, så vi ska öppna den stora Karl den XII-bibeln. Enligt mamma är denna bibel inte bara en gammal bibel utan innehåller dagboksanteckningar förda av nån Bernadotte… Silkesvantarna lär åka på!!!

Denna ska vi öppna och titta i i morgon på långfredagen.

*mammas balle = mammas balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ironside

Ett inlägg om en modäääääääärn TV-serie.

När jag var barn, på stenåldern, brukade det gå polisserier på lördagskvällarna. Eller deckare, kallade man dem. En av dem var en blekfet gammal surgubbe som hette Ironside. Nu har han återuppstått och jag kollade in första avsnittet av nio – och fick lite av en chock: Ironside hade blivit brun/svart/färgad/afroamerikan, vältränad och 30 år yngre än på stenåldern. Det enda som var samma som då, anno dazumal, var surheten och att båda var rullstolsburna.

Ironside av idag. (Foto: NBC. Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Ironside sitter visserligen i rullstol, men har är fortfarande snut, precis som han var innan han blev skjuten. På ytan ser det ut som om hans partner mår sämre än han själv på grund av skuldkänslor. Fast frustrationen och ilskan får vi tittare se emellanåt.

I det här första avsnittet hittas en ung kvinna död nedanför ett höghus. Vid första anblicken ser det ut att vara självmord. Men är det verkligen det? Ironside och hans team kommer snabbt på att kvinnan höll på med skumma affärer å sin pojkväns vägnar…

Ja, jo… Ironside från 2013 (avsnitten är väl inspelade då, gissar jag) ser ju lite fräschare ut än på 1960-talet. Men frågan är om TV-serien är så mycket bättre. Scenerna är typiskt nutida TV-serier väldigt korta. Växlingarna är lite för snabba för att tilltala mig. Visst ger de fart och fläkt till programmet, men hallå… Jag är inget dagisbarn.

Nye Ironside får medelbetyg. Bra att en person med funktionshinder har en huvudroll, men serien i övrigt känns rätt… amerikansk och det är ganska stor dussinvarning.

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ögonblick: Genom arbetsrumsfönstret

Ett inlägg om ett ögonblick.

En bild. Tusen tankar. Inte vet jag hur många som far igenom ditt huvud när du ser den här bilden, men genom mitt…

En ögonblicksbild genom arbetsrumsfönstret.

Jag älskar mitt arbetsrum. Här finns hyllorna med alla mina böcker. Här finns morfars skrivbord och farfars arkivskåp i ek med jalusidörr. Här finns Storebror*. Här finns jag – en stor del av dagarna, numera.

Om jag skulle bli tvungen att lämna arbetsrummet skulle det inte vara frivilligt och jag skulle kämpa till sista bloddroppen. Har jag klarat mig igenom flera livskriser, tänker jag inte ge upp bara så där. Aldrig! Men om… OM! Då klättrar jag upp på höghuset på bilden och hoppar rakt ner i asfalten. Splatt!

*Storebror = min stationära dator

Livet är kort.

Read Full Post »

Omvärldstur – eller otur..?

Ett inlägg där Tofflan är på språng ute i omvärlden.

Dags att kolla runt lite vad som händer i omvärlden. Den som vill får förstås följa med på turen – eller oturen…

IT-företag vill rektrytera personer med Asperger. Ett tyskt IT-företag har visat ett stort intresse för att rekrytera personer med Asperger. Företaget anser att personer med denna neuropsykiatriska funktionsnedsättning har en unik talang för just IT. Så många som en procent av de 65 000 anställda ska senast 2020 ha nån sorts liknande diagnos. Tänk om svenska IT-företag kunde ha liknande funderingar… Så många bra anställda de skulle få tag i då!

Kostnadsjakt viktigare än anställdas hälsa. Resultaten av en studie gjord av bland andra Skandia visar att kostnadsjakt numera är det viktigaste på svenska arbetsplatser. Ansvar och fokus är också viktigt. Men den anställde själv vill helst ha hälsa, humor och lagarbete. Nöjda kunder kommer långt ner. Och när man kategoriserar den egna arbetsplatsen använder man ord som  förvirring, hierarki, byråkrati och försiktighet… Det rimmar inte särskilt bra.

Foten hem för nästan 200 svampar. Tro inte att skogen är svampens hem! Närå, det är det faktiskt din fot som är! Närmare 200 sorters svamp finns nämligen på en människas fot, enligt amerikanska forskare som nyligen har studerat detta närmare. Eller räknat efter, snarare. Flest svampar är det på hälen, hela 80 stycken. Jämför det med bara mellan två och tio sorter på huvudet, magen och bröstkorgen…

Vintagetrenden spiller över på cyklar. Nu är det tydligen jätteinne med gamla cyklar. På Blocket, där det säljs andrahandsprylar, har intresset för framför allt franska och italienska cyklar av äldre modell ökat. Men även svenska märken som Skeppshult, Kronan, Monark och Crescent har blivit mer intressanta bland hojköparna. Så vem vet… Jag kanske har en riktig dyrgrip i mitt kallförråd, rostig och jäklig, men… vintage…

Längre liv för den som bor högst upp. Schweiziska forskare har kommit fram till att den som bor högt upp i ett hus lever längre än de som bor på bottenvåningen. Hur kan det komma sig då? Jo, de som bor längst ner riskerar i högre grad att drabbas av allvarlig lungsjukdom. Även hjärtsjukdomar och lungcancer var vanligare bland dem på botten. Vidare har de som bor högre upp bättre hälsa, kanske för att de går oftare i trappor. Det enda som är mindre bra att bo högt upp är att självmorden är vanligare där än bland människor i entréplan. Studien grundar sig på över 200 000 dödsfall bland människor som bodde i höghus.

Iprenmannen: ”Det är ju lite knapert idag.” Tänk att jag tillhör dem som älskade älskar den lilla gubben med blåa armar som gjorde reklam för Ipren! Jag tyckte att det var hur korkat som helst att sluta med honom. Iprenreklamen sen dess kännetecknas av två ord: tråkig och knäpp. Därför skär det i mitt hjärta när Johann Neumann, som spelade Iprenmannen, säger att han har det knapert idag. Johann Neumann är 63 år och utbildad urmakare och konservator, men har gått arbetslös i två år. Detta sedan Iprenreklamen vid samma tidpunkt slutade kännetecknas av orden: rolig och underhållande.

Inga nya vårdplatser. Och nej. Trots upprustningen för miljarders miljarder blir det inga fler vårdplatser på Sjukstugan i Backen än de 1 140 som redan finns. Var det nån som trodde nåt annat? Pengarna måste ju räcka till alla feta direktörslöner. Där snackar vi inte knapert, inte…

Livet är kort.

Read Full Post »

En tur i environgerna

Ett inlägg i vilket Tofflan flaxar ut i cyberspace för att kolla läget i environgerna.

Efter en varm och loj helg är det dags att öppna ögonen för annat än schlagers och hockey. Häng med på tur i environgerna!

Vårdcentraler missbrukar ersättningssystem. Ungefär hälften av de organisationer i landet som ansvarar för vår vård och hälsa ger ersättning till sina vårdcentraler efter hur många diagnoser som ställs på patienter där. Tanken är att pengarna ska användas för de mest så kallade vårdtunga patienterna. Men naturligtvis missbrukas systemet. Flera vårdcentral har ställt inte bara väldigt många diagnoser utan också felaktiga. Ja, vem är förvånad? Det klart att felaktiga system kan manipuleras.

Husdjur på modet i Japan. Det ryktas (!) att hundar och katter har blivit japanernas substitut för barn. Allt färre barn föds i Japan, men husdjuren blir fler. Och företagen är inte sena att haka på trenden. Nu finns massor av företag som tillhandahåller både varor och tjänster med fokus på smådjur. Japanerna lägger ut totalt 60 miljarder kronor, ungefär, varje år på sina små älsklingar. Även stora modehus designar kläder för djur. Nog för att det är lite gulligt, men ska inte djuren få vara djur? Kanske veterinäryrket är på frammarsch i Japan också. Hoppas bara att de inte manipulerar några felaktiga ersättningssystem…

Arbetslösa kan varnas. Från september förändras lagen om a-kassan. Bland annat ska det bli tydligare krav på den arbetssökande att redovisa sökta jobb. Dessutom ska den som missköter sig kunna bli varnad. Vad man menar med att ”missköta sig” går ju att spekulera om, men gissningsvis handlar det om att inte skicka in nån aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen. Som arbetssökande kan avstängd en, fem eller tio dagar, men avstängningen innebär bara avbrott i utbetalningarna. Jag tycker att det är bra att lämna rapporter om vilka jobb man har sökt. Det var nånting jag försökte göra själv när jag var arbetssökande, men på Arbetsförmedlingen var man inte särskilt intresserad. Så frågan är om man är mer intresserad i september.

El-Sayeds stora korthus. Tillhör du dem som minns Refaat ”Raffe” el-Sayed? Han som blev Årets svensk, Sveriges rikaste man och som sa sig ha doktorsgrad i biokemi? Vad hände med honom egentligen? Tja, så småningom vände alltihop, hans bolag blev värdelöst. Raffe dömdes till fängelse 1989 och fick näringsförbud för bokföringsbrott och brott mot insiderlagen. År 1997 hade han planer på revansch genom att tillverka läkemedel i Egypten med billig arbetskraft. Det nya bolaget gick i konkurs 2011 och sen 2012 är han efterlyst av Interpol på grund av en bedrägeridom. Turbulens…

Kommunal strand marknadsförs med stora tuttar. Badholmarna i Sotenäs marknadsförs på en turistkarta med tuttar. Eller en tecknad bild på en tjej med bara bröst. Nåt nakenbad är där inte. Samtidigt är bröst kvinnliga kroppsdelar. Turistbyrån anklagas för sexism, ordföranden värjer sig och säger att ”det har varit så i urminnes tider”. Personligen har jag inget emot kvinnobröst, men såsom de används i marknadsföringen här är faktiskt sexistiskt. Skäms! 

Rivning på Sjukstugan. Idag börjar man riva på Sjukstugan i Backen. De två höghusen ska renoveras. Avdelningarna ska moderniseras och rustas. För miljarder. Frågan är om man har några anställda kvar som jobbar med vården sen, när allt står fint och färdigt. Det är ju tufft nog som det är redan idag. Besparingsåtgärderna har nämligen medfört allvarliga brister i arbetsmiljön, enligt en undersökning som ett av facken har gjort. Och bristerna är så stora att man har svårt att såväl behålla som rekrytera personal. Det hjälper ju inte med moderna lokaler om man inte hinner ta rast eller skadar sig för att det är så stressigt.

Livet är kort.

Read Full Post »

Himlen är oskyldigt blå

Det var Fästmön som gjorde mig uppmärksam på att det skulle visas en troligen bra film på SvT 1 i kväll. Och som vanligt hade hon alldeles rätt. Himlen är oskyldigt blå (2010) är både spännande och dramatisk.

Så oskyldigt var det inte i filmen.

Martin, som bor på Lidingö fast i höghusen, blir utbjuden till Sandhamn av kompisen Micke en sommar. Mickes föräldrar har fixat sommarjobb – fast bara åt Martin. Micke själv struntar i Martin och hänger med sina seglarpolare. Ändå stannar Martin. För det är bättre på Sandhamn än hemma i lägenheten där mamma har en massa dagbarn och pappa är alkoholist. Martin ska sommarjobba på krogen. Krogens ägare, Gösta, tar av nån anledning Martin under sina vingar. Anledningen, förresten, är knark.

Den här filmen innehåller såväl spänning som kärlek. Men framför allt handlar den om droger och alkohol. Det är väldigt smärtsamt att se Martins pappa förstöra för sin familj. Samtidigt är Gösta, knarkhandlaren, nån som ser Martin och som bryr sig om. Men han är ju inte mycket bättre än Martins pappa…

Det här är en av de bästa filmer jag har sett på länge! Det blir högsta betyg!

Livet är kort.

Read Full Post »

En tur till Gamlis och andra gamla ställen

Söndag och hemfärdsdag för FEM. Men att vara i Uppsala utan att besöka Gamla Uppsala går ju inte. Vi for dit vid elvasnåret.

Turist FEM.

Eftersom man numera får beträda högarna, var det också lika självklart med en tur upp på den ena. Jag släpade min feta lekamen, medan FEM skuttade raskt på sina sprinterben. Ja, för den som inte visste det var FEM världsbäst i Metropolen Byhålan på löpning 60 meter på mellanstadiet.

FEM uppe på toppen.

Gamla Uppsala är verkligen en mycket speciell plats. Trots alla turister känner man historiens vingslag smeka en lätt som en beröring av Hvita Frun… Fast i det här fallet är det kanske Aun, Egil och Adils beröringar. Det är nämligen dessa tre som man tror vilar i de tre Kungshögarna. Men riktigt säker kan man inte vara, för högarna är inte särskilt utgrävda, faktiskt…

De tre Kungshögarna i Gamlis. I området finns det totalt 250 gravhögar av olika storlek…

Vi traskade runt lite och jag fotade ett fint träd i motljus.

Ett fint träd i motljus.

Det var soligt och varmt och vi blev sugna på nånting. Jag hade glömt plånboken hemma, så FEM var snäll och bjöd mig på en GB Sandwich. Själv åt hon belgisk våffla med grädde och sylt så att hon skulle orka köra de cirka 28 milen hem.

FEM äter belgisk våffla med sylt och grädde. Vid pilen mitt glasspapper.

Efter ett snabbt stopp i New Village för toabesök och för att hämta packning blev det så dags för avfärd. Jag åkte ledarbil fram till Flogsta och FEM fortsatte neråt landet. Bye, bye! See you soon!

Jag svängde in på parkeringen vid ICA Väst. Här i området bodde jag från 1986 och fram till 1994. Först i studentrum i höghusen, sen i en lägenhet i Hamberg. Goda minnen och mindre goda minnen strömmade mot mig och jag blev lite… ledsen.

Traskade in på kiosken, som numera är en mini-affär, och hämtade ut de två trisslotter jag fått för att jag har svarat på 2 000 undersökningar från lokalblaskan. Vi får se om det var oerhört snålt av blaskan eller väldigt generöst…

Oerhört snålt eller väldigt generöst av lokalblaskan?

Inne på ICA Väst handlade jag lite förnödenheter – och en påse kanelsnäckor som jag tänkte inta tillsammans med kaffe och bok på ballen* om en stund.

Förnödenheter.

Kvar i bilen finns bara… påsen med pantburkar och -flaskor…

Pantpåsen är kvar.

Jag tvättar två maskiner och jag har pratat med mamma två gånger i telefonen. Blödningarna är värre än värst just nu. Jag känner mig ledsen och ensam. Min intuition talar till mig och jag vill som vanligt inte lyssna. Jag vet bara att ensam inte alls är stark. Inte ett dugg.

*ballen = balkongen

Read Full Post »

Pocketsläpp i mars

Månpockets månadsbrev hittade fram till min inbox. En snabb titt fick mig att inse att det är många bra pocketar på väg ut. Här är några som jag har valt ur mars-släppet:

Korparna av Tomas Bannerhed
En pojke ser, med stigande skräck, sin lantbrukande far förtvivla över omständigheterna. De magra åkrarna ger inte tillräckligt, men trots att fadern plågats intill galenskapens rand av det tröstlösa slitet på gården är han som besatt av att sonen måste ta över och föra arvet vidare. Kedjan av generationer med plågade småbönder får inte brytas. Pojken räddar sig undan hos fåglarna. Det är Sverige, det är Småland, det är ett annat sjuttiotal.

Viskleken av Arne Dahl
Boken utsågs till 2011 års bästa kriminalroman av Svenska Deckarakademien! Öppnare gränser har förändrat Europas brottslighet. Därför startas Opcop, en ny och än så länge hemlig operativ enhet inom Europol. Flera svenskar, med den rutinerade kriminalaren Paul Hjelm i spetsen, ingår i den nya gruppen. Med säte i Haag och med kontakter i Europas alla hörn ska man bekämpa internationell brottslighet. Men trots att all information rörande Opcop är konfidentiell, verkar någon ha läckt: ett lik, arrangerat i en bisarr ställning, påträffas utanför London, och i kroppen finns ett meddelande riktat till gruppen.

Krigare av Johanne Hildebrandt
Vad gör Sverige i Afghanistan? I maj 2010 åkte de femhundra svenska soldaterna i FS19 till Afghanistan för att ”upprätthålla freden och stötta civilbefolkningen”. Där mötte de en verklighet som de aldrig hade kunnat föreställa sig.
Johanne Hildebrandt följde soldaterna från utbildningen till deras riskfyllda uppdrag i ett av världens fattigaste länder. Resultatet är ett unikt reportage om den svenska insatsen i Afghanistan. En nödvändig läsning för alla som vill veta vad som sker med de soldater som Sverige har skickat ut i krig.

För evigt dömd av Harlan Coben
TV-reportern Wendy Tynes har specialiserat sig på att avslöja pedofiler genom att på nätet utge sig för att vara minderårig. Dan Mercer, som arbetar med vinddrivna ungdomar, är hennes senaste scoop. Han låter sig luras att bege sig till ett övergivet hus mitt i natten, där hon väntar med ett kamerateam. Men Dan frikänns i brist på bevis och Wendy får sparken från sitt jobb. Är Dan Mercer offer för olyckliga omständigheter eller är han verkligen pedofil? Har hon gjort ett förfärligt misstag eller går en farlig man fri?

Shoo Bree av Douglas Foley
Det är vårtermin i nian i förorten. Oscar och Elias ser ljuset i tunneln, men mycket ställs på sin spets under några intensiva månader. Förbjuden förälskelse och snabba pengar präglar livet i centrum, skolkorridoren, vid sjön, i höghusen. Betongen glöder. Om kärlek, lojalitet och vägskäl. Om livet när man är ung, i det nya Sverige.

 

 

Read Full Post »

Hur goda är dina grannar?

Ha ha ha, jaa, det är ju en otroligt intressant fråga – tycker somliga! Rubriken är från Svenska Dagbladet som har besökt ett höghus vid Danvikstull. Där har journalisterna intervjuat en del boende och jag kan ju inte låta bli att referera lite:

• En äldre farbror säger sig känna till ett par grannars efternamn. Han har bott i huset i 14 år och hälsar och pratar med grannar när han träffar dem. Men han har aldrig varit hemma hos nån granne.
• En man i 30-årsåldern kanske kan högst tre grannars efternamn och känner ingen. Men hälsar på några. Han känner inget behov av att få komma hem till sina grannar för han har vänner.
• En kvinna i 30-årsåldern, lite mer närmare 40, känner kanske till 15 grannars efternamn. Men så jobbar hon i bostadsrättsföreningens styrelse. Hon har bott i huset i två år och har en fem, sex grannar som hon stannar och pratar länge med.
• En äldre kvinna säger sig kunna ungefär fem grannars efternamn, men vill inte ha nån kontakt med grannarna. Men hon hälsar på alla. Hon har bott i huset sen 1955 och på den tiden var alla som en enda stor familj.
• En kvinna i yngre 70-årsåldern känner till tre grannars efternamn. Hon har en hyfsad relation med grannarna, hon hälsar, men vill inte ha mer kontakt.
• En kvinna i 50-årsålder kan ungefär fem grannars efternamn och pratar med ungefär tio. Några brukar hon fika med.

Jag har bott i mitt hus i 17 och ett halvt år. I min trappuppgång finns det fyra lägenheter och pratar jag med en av grannfamiljerna. Jag vet vad två av de andra familjerna heter i efternamn. Jag har varit hemma hos alla – utom de nyinflyttade (fast jag har varit hemma hos dem som bodde där innan). En grannfamilj bara glor, men hälsar inte och då hälsar förstås inte jag heller. Att glo på dem är jag inte heller intresserad av. Den tredje familjen håller på att renovera och har inte flyttat in än. Jag hejar på dem som jobbar i lägenheten när jag har mött dem i trappuppgången, men jag vet inte vem eller vilka som ska bo där mer än att det står ett mansnamn och ett kvinnonamn på postboxen.

Vet du vad dina närmaste grannar heter i efternamn och brukar du heja, prata eller kanske till och med umgås med dem???

Read Full Post »