Dödlig åtrå

Ett inlägg om en bok.

---

 

Erotisk deckare… Kan det verkligen vara nåt för mig? Jo deckare gillar jag ju, erotik också. Men det senare gör mig så ofantligt generad – även om jag ”inmundigar” det i min ensamhet. Samtidigt var jag väldigt nyfiken på Susanne Ahlenius debutbok Dödlig åtrå (utgiven 2014 på Hoi förlag). Detta uppfattade författaren och var så vänlig att hon sände mig ett exemplar med en hälsning på försättsbladet. En hälsning där hon målat röda hjärtan, en symbol som återkommer i boken och som gjorde mig lite nervös när jag senare under läsningen påmindes om hälsningen…

Alice Wiklund är en ung polis som jobbar på Rikskrim i Stockholm. En dag får hon chansen att åka till England och jobba vid Scotland Yard. Fallet hon ska jobba med handlar om en seriemördare. Det är en otäck person som kidnappar unga och ganska framgångsrika kvinnor. Han håller dem vid liv ett tag och utnyttjar dem sexuellt innan han dödar dem. Offren lämnar han märkta med en sorts kärleksförklaring. Dessutom skriver han till polisen Tyler, som blir Alice kollega. Jakten på mördaren är spännande i sig, men minst lika spännande är den mystiske bartendern på kvarterspuben – tycker Alice, i alla fall.

Självklart vill jag inte avslöja för mycket av handlingen, men författaren har jobbat med några få och väldigt tydliga symboler – röda hjärtan och röda scarves. Den senare symbolen får mig att tänka på Maria Langs debutdeckare, Mördaren ljuger inte ensam (och det är inte dåligt!). Annars är det inte mycket som påminner om Langs ofta ganska ”snälla” mord. Den här mördaren är förslagen, manipulativ och väldigt… skruvad.

Dödlig åtrå börjar aningen trevande, tycker jag. Meningarna är väldigt långa och ibland upprepas ord på ett lite irriterande sätt. Nåt korrekturfel ser jag också. Vidare hänger jag upp mig på att en professor stoppar en glasögonbåge i käften – det han stoppar i sin mun är troligen en glasögonskalm (en båge lär knappast få plats ens i en väldigt stor trut). Inte heller är det trovärdigt med en engelsman som inte vill ha nåt i sitt te (varken mjölk eller socker). Men var lugn – boken blir väldigt bra! Susanne Ahlenius lyckas bygga upp en spänning som håller fullt ut. Den kommer visserligen inte till mig förrän jag har läst två tredjedelar av boken, men den kommer. Och då blir det riktigt ruskigt!

Ytterligare pluspoäng får författaren där hon skriver dialog som sker på engelska men som återges på svenska. Jag kan nästan se dialogen framför mig på engelska. Och det är mycket bra språkligt sett! Vidare gillar jag bindningen vars omslag består av mjuk pärm med flikar, så kallat flexband. Inlagans lätt gultonade papper gillar mina ögon.

Jag tror att Susanne Ahlenius lär vara med i kampen om titeln Ny svensk deckardrottning de kommande åren. (Med kortare meningslängd!) Nu väntar jag med otåligt på Alice nästa uppdrag.

Toffelomdömet blir högt.

Tack för boken, Susanne Ahlenius!

 

---

Livet är kort.

Annonser