Nobelpriset och annat litterärt och medialt

Ett litterärt inlägg.

---

 

Belöningen!

Nu har jag lagt ner pennan (eg. slutat hamra på tangentbordet) för det jag har skrivit på under några månader. Det kan bli en tillfällig nedläggning, men det kan också bli den sista vad gäller vissa ord – och en, vid det här laget, ganska stor pappershög. Från och med nu gäller med all säkerhet tystnad från min sida kring den specifika pappershögen. Jag ber dig respektera det och inte utsätta mig för frågor. Det kommer nämligen att bli skitsvårt, men jag måste stänga min muntliga dragkedja. Här. Nu.

Belöningen för utfört arbete – och dagens sökta jobb – blev ett par knäckemackor med leverpastej och gurka och två glas mjölk. Jag slarvar så förbaskat med näringsintaget och måste äta gris, som jag inte äter i vanliga fall. Illamåendet har dansat rumba i min mage, men förhoppningsvis håller mackorna och mjölken det i schack nu.

Affe himself.

Nåt Nobelpris för det jag har skrivit förväntar jag mig inte. Men på torsdag klockan 13 delas årets pris i litteratur ut. Som vanligt hoppas jag på Joyce Carol Oates, men Haruki Murakami är också en tänkvärd kandidat. Nytt för i år är att man måste vara journalist, representera bokbranschen eller vara samarbetspartner med Svenska Akademien för att få delta i Börssalen när tillkännagivandet görs. Ett sånt deltagande måste också föranmälas. Det har varit lite rabalder kring detta, men jag kan tänka mig att det handlar om såväl säkerhet som fysiskt utrymme. Hur som helst, jag tycker förstås att det är lika spännande som alltid och ska försöka följa tillkännagivandet via nån livesändande tidning. Men jag skulle kunna anmäla mitt intresse och gå dit, jag har ju faktiskt Svenska Journalistförbundets presskort…

Nåt spännande på TV?

Den skarpsynte ser på bilden av mina mackor att jag läser TV-tidningen. I högra hörnet skymtar en penna. Ja, jag erkänner: det är en av mina egenheter att köpa TV-tidningen varje vecka, läsa och markera vilka program jag ska se eller spela in. De kommande dagarna har jag markerat Downton Abbey, som har säsongspremiär i SvT1 klockan 21.30 på lördag (totalt blir det åtta delar) och Veckans brott, också säsongspremiär och SvT 1 men på tisdag klockan 21 (tio avsnitt). På lördag tror jag att en viss Pinne sitter klistrad framför burken och på tisdag gör definitivt jag det – jag bara älskar kombon Leffe – Camilla Kvartoft! I söndags somnade jag ifrån Poirot, så jag fick aldrig veta vem mördaren var. Den här söndagen ska jag eventuellt i stället titta på Fjällbackamorden: Strandridaren, som går på SvT1 mellan 21 och 22.30 – kanske bättre tid för kvällströtta mig. Filmen ska för övrigt inte ha visats på SvT tidigare.

Men nu ska jag läsa lite tidningar på nätet innan jag åker och hämtar hem min överjobbande Fästmö klockan 16. Jag har ringt och bokat tid för bilservice och hjulbyte i mitten av november. Till dess måste jag spara ihop 5 000 kronor. Jag får helt enkelt öppna Katastroflådan och hoppas på tur.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Minns mig som en ängel

Ett inlägg om en bok.

---

 

Kristina Appelqvist är ganska ny som svensk deckarförfattare. Jag har läst hennes böcker om Västgöta universitet och fnissat lite åt vissa likheter med ett annat universitet, där jag själv har arbetat. Minns mig som en ängel utspelar sig också i universitetsvärlden, men bland litteraturforskare. Och det gjorde Appelqvists nya deckarserie med Helena Waller i huvudrollen mer intressant än den tidigare serien. Jag valde boken som en av de födelsedagsböcker mamma betalade.

Ett litterärt sällskap träffas på ett slott för att diskutera vilken författare som ska få ett pris. Men en av personerna i sällskapet hittas död morgonen därpå. Mord eller inte, dödsfallet är mystiskt. Och snart visar det sig att alla i sällskapet känner sig smått förföljda och hotade. Litteraturforskaren Helena Waller jobbar vid sidan av som talskrivare och hamnar i en märklig sits. En av dem hon jobbar åt avslöjar dessutom vem som ska få nästa Nobelpris. Helenas bästa väninna Eva är chef inom äldreomsorgen. En av hennes anställda mördas och mördaren är en av gamlingarna. Mystiskt nog hänger dödsfallen ihop. Mer än så avslöjar jag inte!

Eh ja. Visst är det här en bok i genren

trivsam deckare

Men den är också lite för… tjock. Bitvis tycker jag att det inte händer så mycket. Det harvas på, berättelsen kommer lite för långsamt framåt. Fast det är spännande! Och naturligtvis gillar jag att det hela utspelar sig inom litteraturvetenskapens värld. Därför blir det högt Toffelbetyg sammantaget.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dofter av divergerande slag

Så har min första semesterdag snart gått till ända. Mörkret som har sänkt sig är nästan kompakt. Det känns som om dan bara har dragit förbi, men lite nyttigt har det blivit gjort ändå.

Jag har försök torka av lite i köket efter att det tillretts julmat där. Men dofterna blir jag inte av med – det stinker doftar sill, lök, stekta kycklingköttbullar… och bajsost, som Elias säger, trots att den är inpackad i två plastpåsar.

Var iväg till Stormarknaden idag för att inhandla gröngöling. Cirkulerade i minst en kvart där innan jag hittade parkeringsplats. Och granförsäljningen var naturligtvis flyttad från stället den var på förra året – till rakt motsatt ställe på andra sidan byggnaden. Jorå, jag svor några gånger. Det var främst kärringar som inte kunde parkera och mammor med småbarn som jag skulle ha kedjat fast vid mig och gubbar som var uppstressade och suckade irriterat när jag betalade min lilla gran som fick mina mentala eder. För lite uppfostrad är jag, trots allt, så jag bara tänkte det mesta. Utom när jag sitter i bilen – då svär och skriker jag alltid högt.

Årets lilla gran i nätat skick på ballen*.

                                                                                                                                                             Granen jag köpte var inte världsastor, men nåt mellanting mellan vanlig rödgran och kungsgran. Trots att den knappt når mig över huvudet kostade den 440 pix.

Jajamens!

som BJ skulle ha sagt.

Här rullar pengarna fritt,

som jag säger och svettas lite.

Granen barrade inte mycket i bilen och jag la den på baksidan av min filt. Filten skakade jag sen av och jag hittade inte många barr i inne i bilen sen! Lyckades fälla passagerarsätet fram på ett smartare sätt och jag hade nog kunnat ta med mig en större gran hem, den hade fått plats. Men när det gäller granar spelar storleken inte nån avgörande roll för mig. Eller jo! Granen ska inte vara för stor, för det är trångt här hemma och den får stå upptryckt i ett hörn. Men det är ju doften som är det viktiga! Nu när sill, lök, kycklingköttbullar och bajsost har trängt bort den underbara doften av mina tre blåa hycanciner hoppas jag att granens intåg – vilket nog sker redan i afton – ska gå segrande ur kampen om att bli min näsas favorit! Det kommer en bild sen, förstås, på mitt

Maaasterpiece!

Efter graninköpet och en mugg java packade jag in mamma och rollator och for till ICA Heidan och handlade. Det hade liksom inte funkat att dra till ICA Kvantum och forcera massorna. På ICA Heidan var det en dragspelande tomte som förföljde mig igen. Jag vet inte vad det är med dragspelande tomtar, men de tycks tro att jag estimerar deras närvaro. Det gör jag… inte.

Hemma igen blev det nyperkolerat kaffe och var sitt pecanwienerbröd. Och så grävde vi lite i chokladasken som jag fick med mig från jobbet – jag och en tjej fick ju en stor sak att dela på.

Kom på att jag glömde visa att jag inte bara fick fikon på gårdagens möte utan också två julklappar från avdelningen. Den ena blir säkert väldigt användbar. Det var en Barry – och då snackar jag inte en av bröderna Gibb – utan en sorts säck som man bär ut granen i när det är tjugondag knut.

Barry tror jag blir användbar i januari!

                                                                                                                                                           Den andra klappen var, för jag vet inte vilken gång i ordning, handdukar med ny logotyp på – det lanseras en ny grafisk profil på jobbet efter nyår. Ja ja, grönt är skönt, men inte min favoritfärg, kan jag väl säga. Handdukar går kanske ändå åt och är en användbar pryl, även om det är en fantasilös julklapp.

Grönt är skönt – men inte min favoritfärg…

                                                                                                                                                        Fästmön saknar jag som 17 och jag tror att det är ömsesidigt. Hon messade en bild för ett tag sen på ett rum hon har storstädat idag. Jag kände inte igen det, men när jag såg datorskärmen som skymtade till höger på bilden insåg jag att det är Slaktar-Pojkens rum. Vilken snäll mamma, va´?.. Som städar sin snart 21-årige sons stia rum…

Om du har orkat läsa ända hit är nog både du och jag värda Nobelpriset… Jag tänker dricka vin i kväll igen, för jag står inte ut annars. Mamma får revbensspjäll, jag grillad kyckling och så några kladdsallader till. Snabbt och enkelt och rätt gott! Vad ska du äta i kväll???

                                                                                                                                                          *ballen = balkongen

Read Full Post »

Babel den 31 mars – blommor, självmord och Japan

Min förra torsdag var fylld av så mycket annat att jag inte hade möjlighet att se litteraturprogrammet Babel. Underbart då att kunna slå sig ner i bäste fåtöljen en söndag som denna, knäppa på TV och DVD samt kolla vad som hände i programmet! Play i all ära, men fåtölj och stor skärm är lite ”najsigare”…

En spontan reaktion från förra programmet är att Eva Beckman var utmärkt som programledare! (Men hon har inte ens nån fått nån presentation på Babels hemsida på SvT! Skamligt!) Så varför inte låta denna duktiga människa få fortsätta leda programmet så kan Daniel Sjölin vara putslustig och förnumstig nån annanstans??? Tyvärr är han tillbaka nästa vecka… 😦

Titta en liten stund på en del av mina böcker innan vi kör igång!

                                                                                                                                                   Veckans tramserier, dokuförfattarna, bestod av Göran Greider, en vid det här laget tämligen uttjatad Babel-favorit. Snälla nån, finns det inga andra än dessa ständiga GUBBAR? Men kanske är det så att vi kvinnor är mindre benägna att delta i trams av det här slaget..? Om redaktionen åtminstone tog in lite NYA gubbar, men nej. Tråååååååkigt!

Kerstin Ekman, för övrigt född i Östergyllen, uppvuxen i Uppland, förstås, var kvällens första gäst. Härligt! Kerstin Ekman inledde sin författarkarriär med deckare. Så småningom blev hon ledamot av Svenska Akademien, men lämnade sin stol tom 1989 i samband med en konflikt kring Salman Rushdie. Intervjun inleddes med en lång och intressant dialog om glömska. Kerstin Ekman har på senare år skrivit två fackböcker om skogen och om blommorna.

Malte Persson kommer med sin femte bok. Diktsamlingen Underjorden består av versmåttet sonetter, ett inte helt enkelt sätt att skriva dikt på. Dikterna utspelar sig för övrigt i tunnelbanan, nåt som man kanske inte direkt förknippar med sonetter… Och ärligt talat känns det lite pretto. Bara så där. Efter att ha fått några enstaka smakprov.

Sonetter om tunnelbanan.

                                                                                                                                                         Nästa gäst i studion var författaren Martina Lowden  och ämnet var nyutgåvan av min gamla favorit, Den unge Werthers lidanden (jag har ett exemplar som i det närmaste är sönderläst och fullklottrat med egna kommentarer…). Martina Lowden, som för övrigt påminde mig otroligt mycket om Isdrottningen*, har skrivit förordet till nyutgåvan. Boken kom ut 1774 och satte igång en serie självmord! Jan Gradvall, med lika konstig frisyr som jag har just idag, kom med i diskussionen kring Werthers lidanden och hur boken kunnat överleva. Förvånande nog hade Jan Gradvall inte läst boken förrän nyligen…

Nästa reportage handlade om konstnären Linda Spåman och hennes bok Misslyckat självmord i Mölndals bro, en tecknad roman om ett självupplevt misslyckat självmordsförsök på grund av olycklig kärlek.

En tecknad roman om ett självupplevt, misslyckat självmordsförsök.

                                                                                                                                                      Den långväga reportageresan gick till Japan – FÖRE katastrofen där i år. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe pratade om sitt svarta skrivande och om hur Nobelpriset faktiskt räddade hans liv! Mycket i hans författarskap handlar om hjärnskadade barn, naturligtvis präglat av den egne hjärnskadade sonen. Nu ska Kenzaburo Oe börja skriva sin allra sista bok.

Veckans boktips var böcker på temat Japan:

• Kerstin Ekman: Plötsligt slår blixten ned av Lars Granström
• Jan Gradvall: Kök av Banana Yoshimoto
• Martina Lowden: Hikaru No Go av Yumi Hotta och Takeshi Obata

 

                                                                                                                                                    *Isdrottningen = obehaglig person med litet huvud och stor brist på empati

Read Full Post »

Nära hem

I två veckor har jag tragglat med en pocketbok. Två veckor. Och boken var inte ens en roman av tegelstenstyp utan en samling noveller, totalt 377 sidor. Äntligen har jag fått lägga Alice Munros bok Nära hem till handlingarna!

Äntligen hemma med Nära hem!

                                                                                                                                                        Boken består av tolv noveller ur de tre första av kanadensiskan Alice Munros novellsamlingar som getts ut på svenska. Böckerna gavs ut kring mitten av 1980-talet och början av 1990-talet. De flesta av novellerna handlar om uppbrott och relationer, sett från kvinnors synvinkel.

Alice Munro har fått flera stora litterära priser, bland annat Man booker International Prize 2009. Av somliga utpekas hon som en kandidat för Nobelpriset. Men ärligt talat, det här är INTE min grej! Noveller för mig har tidigare varit lite lättsammare läsning, läsning som har fängslat en kort stund. De här novellerna känns bara röriga och det stora persongalleriet gör att jag inte klarar att hålla ordning på vem som har – eller har haft! – en relation med vem. Meningarna är ofta långa. Boken är helt klart välskriven, språket är bra. Men nej. Det här tänder inte mig!

Tack ändå, Fritz & Ståhl, för boken var en av de två som låg i ett bokpaket från er!

Read Full Post »

Babel den 7 oktober: Nobelpriset i litteratur

Gårdagens Babel på SvT2 innebar nästan en hel timma om Nobelpriset i litteratur. Tidigare på eftermiddagen tillkännagav ju Svenska Akademien att peruanske författaren Mario Vargas Llosa fått priset. Författaren själv sade sig vara förvånad och först trodde han att det var ett skämt, men givetvis är han mycket nöjd och lycklig.

Mario Vargas Llosa på en bild från 2005.

                                                                                                                                                    Inbjudna till studion var Peter Englund och Per Wästberg från Svenska Akademien. Samtalet inleddes förstås med valet av årets Nobelpristagare i litteratur. Personligen gläds jag åt att det är en författare som jag känner till! Per Wästberg har för övrigt till och med bott hos Vargas Llosa under 1970-talet och hade bara gott att säga om honom.

Mario Vargas Llosa är journalist och litteraturhistoriker i botten. Han blev först känd som författare 1962 med boken La Ciudad y los Perros (sv. Staden och hundarna). Han har besökt Sverige flera gången, bland annat 2006 när han också intervjuades av Babelprogrammet. Mario Vargas Llosa är en produktiv författare. Totalt har han skrivit ett sextiotal böcker. Han blir internationellt känd ganska tidigt och flyttade till Europa en sväng. Han har genom sitt författarskap ett stort samhällsengagemang, men när han under 1970-talet fick mer nyliberala åsikter blev den intellektuella vänstern mycket förvånad. Han ställde till och med upp i presidentvalet 1990, men förlorade. Idag bor han i Madrid i Spanien.

Tredje gästen dyker upp i studion efter det inledande reportaget om Mario Vargas Llosa. Det är Ingrid Enkvist, professor i spanska, som länge velat se honom som litteraturpristagare. Hon har bland annat skrivit sin avhandling om Mario Vargas Llosa.

Per Wästberg menade att Mario Vargas Llosa inte skriver dokumentärromamer men han ofta skriver om det vardagliga, ibland lite mörka skildringar. Peter Englund fyllde i att författaren har som mål att förändra verkligheten.

Nästa reportage visar en storleende Eva Gedin, för tillfället på bokmässa i Frankfurt, från Norstedts förlag där Mario Vargas Llosa ges ut i Sverige. 

En av Mario Vargas Llosas romaner, Det gröna huset, tipsade Ingrid Enkvist om.

                                                                                                                                                                   Åter i studion hade journalisten och författaren Inti Chavez Perez, som precis skrivit en ganska kritisk artikel på nätet om Nobelpristagaren, tillkommit. Chavez Perez menar att Vargas Llosa inte är nån populär person i Peru, utan han anses vara en politiker som svikit sina vänsterideal.

Samtalet i studion gled sedan in på Vargas Llosas kvinnoporträtt och sexskildringar i böckerna. Kvinnoporträtten är inte särskilt bra, enades man om. Vidare skildrades fejden mellan Vargas Llosa och den colombianske författaren Gabriel García Márquez.

Tant Julia och författaren är en självbiografisk roman.

                                                                                                                                                                Nästa gäster i studion var kritikern Malin Ullgren, som nyligen intervjuat Mario Vargas Llosa samt kulturchefen på Dagens Nyheter Björn Wiman. De båda diskuterade utnämningen och vad Vargas Llosa belönas för – kan det vara politiken? Därpå blev det ett inslag om motiveringar till litteraturpristagarna genom åren. Och en diskussion om priset som dödskyss, det vill säga att det ger skrivkramp. Om före och efter priset handlar ett reportage med och om Nadine Gordimer, Nobelpristagare år 1991.

Veckans boktips, alla av författaren Mario Vargas Llosa, förstås, blev:
Per Wästberg: Kriget vid världens ände
Ingrid Enkvist: Det gröna huset
Björn Wiman: Tant Julia och författaren

Nästa Babel handlar om Märta Tikkanen och en ny tysk framtidsroman.

Detta Babel finns att se på SvT Play till och med  lördagen den 18 december.

Read Full Post »