”Nej, jag tror faktiskt inte på att du förstår hur det är…”

Ett inlägg om hur ont dagens förnedrande besök gjorde.

Idag betalade jag 65 kronor plus bensin för att ta mig till Arbetsförmedlingen och vänta i 50 minuter. (Nej, jag kan inte åka buss.) Därefter fick jag gå in i ett fem minuter långt (!) möte. Min senaste aktivitetsrapport skulle följas upp. Ett mer meningslöst möte får man leta efter!

Som vanligt var jag inte ensam i det stora huset av glas. Det var en hord av människor och alla skulle inte åt samma håll.

Den lilla människan i orange cirkel har besökt Arbetsförnedringens hus. Igen.

Jag skulle en trappa upp för första gången. En kvinna delade ut ljusblåa kölappar. Av och till kom det folk som jobbade i huset. De  ropade upp viskade numren. En del av oss som väntade på vår tur gav upp. Vi var kanske 20 – 30 personer som satt kvar.

De som jobbade i huset hade uppenbarligen dyskalkyli. De visste inte om det 100nånting på lapparna eller nollnoll. När jag fick min lapp sa kvinnan att det stod nio på den. Vid ett tillfälle hörde jag mitt nummer, nummer nio, trots att de var nummer 94:s tur. Jag undrar hur dessa har fått sina jobb. Inte kan det vara för att de kan läsa innantill, i alla fall.

Nummer nio var jag idag. Fast det står ju faktiskt 109 på lappen.

En av dem som ropade upp viskade nummer och som jobbade i huset var en muskulös, snygg och välklädd ung man med en massa blankt i håret. Jag ville INTE följa upp min rapport med honom. Vem tror du ropade upp viskade mitt nummer? Han, förstås. I mina fådda jeans och tröja, med leriga skor, skitigt hår och elva år gammal fleecejacka (den var i alla fall rentvättad) fick jag komma med till ett rum. Där ombads jag att legitimera mig och sen började det hela. Jag inledde med att be honom att vänligen stänga dörren så att alla utanför slapp höra vad vi sa…

Jag ser här att du söker en hel del jobb… Får du nån återkoppling?

undrade han bland annat.

Nej, för det mesta inte. Men när jag i enstaka fall får återkoppling på ett nej från en arbetsgivare handlar det om att man har sökt en mer junior förmåga,

svarade jag.

Jag har varit på en del intervjuer, men kommer visst alltid tvåa, 

fortsatte jag.

Men va bra! Det visar ju att du i alla fall har nåt som arbetsgivarna söker! Det är bara att fortsätta att söka!

sa Mr Muscle.

Alltså, jag är på väg att ge upp helt!

svarade jag med gråt i halsen och tårar som försökte tränga sig ut ur mina tårkanaler.  Jag drämde Excel-listan med alla mina 160nånting sökta jobb på bordet.

Jag kan ju inte ljuga om min ålder. Så jag lägger av snart, allt känns meningslöst.

Han tittade på mig och sa:

Jag förstår. Men det gäller att inte ge upp, att fortsätta, nån gång ger det utdelning.

Framför mina ögon dansade ett rött skynke…

Nej, jag tror faktiskt inte på att du förstår hur det är att vara arbetslös och att minst en gång i veckan fundera över om jag ska hoppa framför tåget i Gamlis eller nån annanstans.

Då tittade han på mig igen och sa ingenting. Till sist tog jag ordet och undrade om vi var klara med uppföljningen. Vidare tillkännagav jag att jag naturligtvis fortsätter att söka jobb fram till den dan jag inte längre trampar denna jord, för jag är ju så jävla plikttrogen.

Vi var klara. Den sista förnedringen blev att dragkedjan i min jacka inte gick att dra upp. Vilken tur att jag hade en fådd tröja från min förra arbetplats under, för det är ju inte precis sommarvärme utomhus.

Det här inlägget har jag skrivit i ett förtvivlat skick. Jag förväntar mig inte att nån har orkat läsa det eller ens orkar kommentera det. Jag bloggar nämligen inte för att få uppmärksamhet eller bekräftelse. Just det här inlägget har haft till syfte att jag försöker skriva av mig ångesten så att den inte tar överhanden och får mig att verkligen hoppa framför tåget. Jag har ju lovat att skjutsa i eftermiddag…

Livet är kort.

Read Full Post »

Mina vårdkontakter – vems är informationsansvaret?

Ett ilsket inlägg om ansvarslöshet.

Varje söndag brukar jag fördela mina mediciner i en liten dosett. I söndags noterade jag att två av min mediciner håller på att ta slut. Det är inte helt tomt i burkarna, men det skramlar bara några piller på bottnarna. Satte mig därför vid datorn, surfade in på min husläkarmottagnings webbplats och hittade ett enkelt och bra kontaktformulär.

Jag fördelar mina mediciner varje söndag i min förträffliga ANABOX!

Tidigare, när jag var listad hos doktor Anders, kunde jag mejla honom direkt när nån medicin tog slut. I regel svarade han vid slutet av dan och svaret var för det mesta:

Ett e-recept är skickat!

Nu är det ett tag sen doktor Anders slutade vid mottagningen, men jag har fortsatt att vara listad vid själva mottagningen. Alltså fick jag hålla tillgodo med ett kontaktformulär – som alla andra patienter vid mottagningen.

Jag fyllde i mina uppgifter, personnummer, mediciner, styrkor, min e-postadress och mitt mobilnummer. I söndags kväll, som sagt. När jag hade skickat iväg formuläret fick jag ett autosvar via e-post där det bland annat stod:

Ditt meddelande har tagits emot. Vi svarar dig normalt inom 1 arbetsdag. […]

Igår eftermiddag, tisdag, passade jag på att kolla på apoteket om det hade kommit nåt e-recept. Då hade det ju gått nästan två arbetsdagar. Men nåt recept hade inte kommit till apoteket! Jag ringde då mottagningen och knappade mig fram till Receptförnyelse. Läste i stället in mina uppgifter på en telefonsvarare samt sa att jag hade fyllt i och skickat ett kontaktformulär i söndags men inte fått nåt recept.

I morse ringde A från mottagningen för att bekräfta att de hade tagit emot mitt meddelande och för att tala om att ett recept skrivs i morgon, torsdag, kväll. Om man ringer in och förnyar recept tar det nämligen fem (5) arbetsdagar innan man får sitt e-recept. Varför sämre service??? Sen började vi prata om Mina vårdkontakter. Och då förstod jag ett och annat…

Mottagningen har anslutit sig till Mina vårdkontakter, ett påfund från den verksamhet som ansvarar för allmänhetens hälso- och sjukvård. På mottagningens webbplats fanns rörig information om detta, viss information var dessutom motsägelsefull. Men det går ut på att man som patient ska logga in på Mina vårdkontakter och sköta bland annat receptförnyelse därifrån. För att kunna göra detta behöver man e-legitimation. För min del är e-legitimation väldigt struligt. Troligen beror det på att jag har en gammal dator. Jag får ofta göra flera försök att logga in och dessutom ofta starta om innan jag lyckas. Krångligt, med andra ord. Och eftersom kontaktformuläret låg kvar på webbplatsen utgick jag ifrån att det fungerade.

A från mottagningen berättade att alla nu måste ansluta sig till Mina vårdkontakter. Detta innebär att alla måste ha en dator och e-legitimation.

Våra gamla föräldrar förutsätts få hjälp av sina barn och anhöriga.

berättade A.

Men ska man ta ifrån en gammal människa, som är klar i huvudet, rätten att själv kunna förnya sina recept – bara för att h*n inte har en dator eller e-legitimation?

svarade jag indignerat.

Tydligen är det så ansvarig myndighet har tänkt. Eller inte tänkt. Eller tänkt, men struntat i. Människor är faktiskt myndiga trots att de är 70+.

Jag skyller naturligtvis inte på min husläkarmottagning, det är ju inte mottagningen som har bestämt att vi patienter ska tvingas in i Mina vårdkontakter. Men jag blir förbannad när vi patienter inte ens har fått information om att detta ska införas. I alla fall har jag inte fått information mig tillsänd på nåt sätt.

Det är så säkert att jag inte ens kommer in i ”systemet”…

Skälet till att myndigheten har bestämt att införa Mina vårdkontakter är säkerhet. Ja visst! Det är ju så himla säkert att vissa av oss inte ens kommer in i ”systemet”. Jag undrar hur många som skiter i att försöka boka en tid, ändra en redan bokad tid eller förnya recept… Det är ju inte alla som har barn eller närstående som kan hjälpa till ifall man själv inte har de tekniska möjligheterna eller kompetensen, vill säga…

Nu ska just min mottagning ha kvar möjligheten att ringa in receptförnyelse. I alla fall ett tag till. Formuläret på webbplatsen tas bort i slutet av denna månad, när Mina vårdval ska vara infört fullt ut. Alternativet för min del blir väl att ÅKA DIT och vägra gå därifrån innan jag fått framföra mitt ärenden, förnya mitt recept, samt legitimerat mig. Med mitt presskort eller körkort. Dessa kort FUNGERAR nämligen alltid som legitimation.

Men, som sagt… Det är inte mottagningen jag snear till på. Det är den myndighet, eller vad det nu är, som har bestämt att Mina vårdval ska införas. Det kanske är jättebra, men… Varför tar ni inte informationsansvaret??? Varför får vi,

allmänheten,

ingen information? Jag har inte ens vetat att det finns nåt som heter Mina vårdval, än mindre att det ska införas och att jag måste se till att ha fungerande teknisk utrustning för att kunna boka ett jävla läkarbesök i primärvården eller förnya mitt stående gamla recept! Inte konstigt om jag sätter mig på akuten nästa gång jag tycker att det blir kris. Och då har den informationsansvarig* totalt misslyckats med att styra vårdströmmarna rätt!

Livet är kort. Mitt blodtryck är rätt högt just nu.

Read Full Post »

En seger… eller i alla fall nånting avklarat

Ett inlägg om dagens utflykt.

Idag är det min första arbetslösa dag. Alltså måste jag till Arbetsförnedringen för att skriva in mig. Jag mådde jättedåligt innan, hade svår ångest och med nattsömnen blev det inte mycket bevänt. Men nu är det gjort, vilket för min personliga del är en seger, för andra kanske bara nåt som ska klaras av.

Att ta bussen in till stan var inte att tänka på. Det fungerar inte när ångesten är svår, så det fick bli bil. Stället jag skulle till har flyttat för nåt år sen, men det ligger fortfarande hyfsat centralt. Jag hade svårt att hitta och det berodde nog på att jag mådde så dåligt och var orolig, men också på usel skyltning. Det gick emellertid att hitta både parkering och stället till slut.

Mitt första intryck när jag kom in var att det var väldigt rörigt. Det satt folk på stolar och väntade och det stod några och väntade. En kvinna pratade högljutt om privata saker i sin mobiltelefon hela tiden jag väntade. Det var väldigt otydligt vart man skulle ta vägen, men till sist gissade jag rätt. Jag fick legitimera mig och som tur var fanns mina uppgifter kvar sen förra svängen. Detta innebar att jag slapp sätta mig och mata in saker och ting för sjuhundrafyrtiofjärde gången. I stället fick jag en nummerlapp.

Gul nummer 22 var jag.

Jag fattade aldrig riktigt systemet, men det fanns gula nummerlappar och det fanns rosa. Jag blev gul. (Typiskt, för gult är ju, som bekant, alltid fult.) Det blev en ganska lång väntan, trots att jag hade hängt på låset. Men jag hade Lena Nyman med mig. Tyvärr kunde jag inte koncentrera mig på boken. Den var ändå bra att gömma sig bakom.

Däremot konstaterade jag att jag kände mig som en riktig loser där jag satt och gömde mig bakom boken. Det är svårt att beskriva känslan. Den består av en blandning av att skämmas och att känna sig förnedrad. För nån dag sen var jag efterfrågad och konsulterad, idag var det ingen som frågade efter mina tjänster eller kompetenser. Det är inte så lätt att förklara och då går det inte att riktigt förstå heller. Men jag kände inga positiva känslor, kort sagt.

Sen blev det min tur och jag fick träffa Annika. Vi gick iväg till ett litet rum nånstans och så började vi gå igenom steg för steg. Jag fick papper att ta med hem och läsa, jag fick svara på frågor, komplettera, visa papper med mera med mera. Nästa vecka ska jag dit på ett obligatoriskt möte om a-kassan.

Från och med den 1 september blir det nya regler kring rapportering av till exempel vilka jobb man har sökt. Det känns bra, då är det i alla fall nån som efterfrågar det jag sammanställde förra svängen. Då när jag skulle visa det fick jag till svar att handläggaren inte visste hur man öppnade en bifogad fil eller hur man använde en USB-sticka… Det har hänt en del, tror jag, för Annika var riktigt bra. Inget tjafs. Dessutom kände hon av och förstod att jag inte mådde bra. Jag försökte vara ärlig och jag försökte förklara, men, som sagt, det går inte att förstå en annan människas känslor och upplevelser till hundra procent. Det handlar inte bara om inställning…

Det är en del som har blivit bättre sen sist, upptäckte jag, men det var fortfarande saker som kan bli bättre. Till exempel är placeringen av kommunikatör oklar. Eventuellt hör jag till kulturdelen i organisationen. Annika visste inte. Sånt där struntar jag i, ärligt talat, men jag måste få en handläggare utsedd. Jag vill gärna ha en handläggare som är bra och som inte jiddrar en massa strunt, bara.

Det gick inte heller att lägga in jobbsökningar som

skribent.

Märkligt, för det finns väl folk som skriver saker lite här och var? Det fick bli

copy writer.

Inte riktigt samma, men…

Innan jag gick fick jag kopiera de arbetsgivarintyg jag hade med mig. Därefter gjorde jag iordning mitt medhavda kuvert, signerade min a-kasseansökan och stoppade i originalhandlingarna. Glömde min tröja när jag var halvvägs till parkeringen, men jag upparbetade den sista kraften jag hade till att gå tillbaka och hämta den. På vägen hem svängde jag in till Tokerian och postade brevet till a-kassan.

Kuvertet till a-kassan.

Hela utflykten tog nästan två och en halv timme. Jag är helt slut nu av att försöka hålla mig upprätt, inte bryta ihop och att klara av det som måste göras. Men nu är det gjort och det är en riktig seger! Eller i alla fall nånting avklarat.

Och du som raljerar över mina känslor och hur jag mår kan ju fortsätta att göra det. Det hjälper mig inte, snarare tvärtom. Men du har naturligtvis rätt att tycka vad du vill även om du inte kan förstå hur jag känner.

Till alla andra som stöttar och peppar och skriver snälla saker och tror på mig – TACK!!! Ni är ovärderliga! Utan er…

Livet är kort.

Read Full Post »