Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘obehaglig’

Ett inlägg om en film.


 

Devil's childEn gång hösten 2014 eller nåt spelade jag in Devil’s child (2007) från Tv4 på DVD-hårddisklen. I kväll var en passande kväll att se skräckfilm om märkliga och onda barn.

Pojken Joshua bor med sin mamma och pappa. Allt verkar frid och fröjd tills lillasystern Lily föds. Då börjar konstiga saker hända familjemedlemmarna. Först blir mamma galen, sen farmor och pappa… Fast galnast av dem alla är nog… Joshua.

Det här är en både obehaglig och underlig film. Jag tänker på Rosemary’s baby blandat med den onde Damien i Omen. För nåt konstigt är det med Joshua även om inte ens jag som tittare får nån form av bevis. Filmen var nominerad för och fick en massa priser. Själv tycker jag mest att den var… konstig. En får liksom inga svar på nånting.

Toffelomdömet blir lågt.

rosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

GårdenJag plöjer vidare i högen med julklappsböcker. Vännen FEM hade lyckats få tag i Tom Rob Smiths bok Gården, en bok jag letat efter länge. Jag hade tidigare läst författarens debut, Barn 44, och nästan blivit avskräckt från vidare läsning. Men nånting sa mig att Gården var annorlunda… Tack snälla FEM!!!

Det lilla förlaget Stimpla Publishing har gett ut Gården på svenska och klassar den som en psykologisk dramathriller. Jag vill ju heller kalla böcker för typ deckare eller skräckromaner, men i det här fallet viker jag mig. Boken handlar om Daniel som bor i London med sin kille Mark. Daniel har dolt förhållandet med Mark för föräldrarna. Dessa har lämnat London och köpt en gård i mammans hemland Sverige. En dag ringer Daniels pappa och berättar att mamman är sjuk – hon har fått en psykos och är intagen på sjukhus. Daniel bestämmer sig för att åka till Sverige, men så dyker mamman upp. Hon gömmer sig i Daniels och Marks hem och berättar en underlig historia. Bland annat hävdar hon att allt Daniels pappa har sagt är lögner…

Det här är en bok som är både obehaglig och fantastisk. Författaren är en underbar berättare, trots att han är lite svag på att beskriva karaktärer. Kanske han och Mats Strandberg skulle skriva nåt ihop..? Skämt åsido, det är en riktigt spännande roman med många bottnar i såväl verkligheten som i sagovärlden bland trollen. Jag kan inte lista ut slutet i förväg och det är ett synnerligen gott betyg.

Toffelomdömet blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Mannen på taket År 1976 var jag 14 år. Jag gick på bio då och då med mina kompisar. En av filmerna jag såg som jag har bestående minnen av är Mannen på taket. (Bland annat minns jag biobesöket för att min vän FEM fick ett skrattanfall under en av reklamfilmerna.) Jag hann precis hälla ner mig i tid framför TV:n när SvT1 visade filmen direkt efter en dokumentär om författarparet Sjöwall-Wahlöö. (Dokumentären spelade jag in och ska kika på i kväll, kanske.) Filmen är baserad på en av deras deckare, Den vedervärdige mannen från Säffle.

Filmen börjar riktigt obehagligt: en patient mördas i sin säng på sjukhuset, ett regelrätt blodbad. Det visar sig att mannen är polis – och att han som sådan var ganska… vedervärdig. Men kårandan inom polisen är stark och det är tack vare den han har klarat sig. Tills nu. Mördaren är en person som vill hämnas och det blir inte bara den sjuke polisen som får sätta livet till. Mannen tar sig upp på ett tak i Vasastan och börjar skjuta vilt omkring sig. Men det är inte allmänheten han vill åt utan poliser…

Den här filmen har 40 år på nacken. Nästan alla skådespelare – utom Sven Wollter (som för övrigt visar sin snorrkas) – i filmen – inklusive dess regissör – är döda. Det är så tittaren vet att filmen är gammal. Kläder och bilar avslöjar det förstås också liksom avsaknaden av mobiltelefoner, men förutom det… Filmen håller fortfarande! Den är fortfarande spännande och obehaglig och mycket skickligt gjord, särskilt helikopterscenen vid Odenplan. En annan stark scen är när mannen just skjutit sina första poliser och en liten knatte kommer cyklande på en trehjuling.

Alla som har spelat kommissarie Martin Beck kan slänga sig i väggen: Carl-Gustaf Lindstedt ÄR och kommer alltid att vara Beck för mig. Thomas Hellberg är också betydligt bättre än han… vahetteran Micke nånting… i rollen som Gunvald Larsson.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Min kamp 1I början på sommaren kastade Återbruket här i Uppsala böcker alldeles gratis på sina kunder. En av dem jag ryckte åt mig var första delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp. Det har pratats och tyckts en hel del om Min kamp-böckerna, men som vanligt ville jag läsa själv först och tycka sen, oberoende av vad andra har för åsikter. Jag reagerade naturligtvis direkt på bokens titel och kände ett ganska stort obehag. Varför väljer man att kalla en serie självbiografiska böcker för detta som ju associerar till ett visst annat litterärt verk (som jag aldrig skulle ta i mina händer, för övrigt)?

Det är en liten tegelsten jag har läst. Författaren beskriver här sin barn- och ungdomstid och sin familj, med en del fokus på fadern. I bokens andra hälft berättar han om faderns död och hur han och brodern Yngve städar upp efter sin pappa. Pappan har då tillbringat sina sista år i livet hos sin mamma, sönernas farmor. Där har han i princip ägnat sig åt att dricka ihjäl sig.

Ja det är ingen munter historia, detta. En kan störa sig på detaljrikedomen i berättelsen bitvis, men samtidigt inser jag att detta gör en stor del av boken. Läsaren får liksom veta ”allt” – författaren väjer inte för det obehagliga eller äckliga, såsom avföring, blod med mera. Jag berörs av boken, framför allt dess andra hälft. Det är rörande att läsa hur de vuxna sönerna städar efter sin pappa och hur de hanterar farmodern som blivit lite… märklig. Faktum är att jag troligtvis läser ytterligare en del i serien om jag kan komma över den till ett rimligt pris.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om Fotografiskas pågående utställningar.


 

Naket, obegripligt och engagerande. Det är i korthet min sammanfattning av besöket på Fotografiska museet i söndags. Som fjärde ord borde det också kanske stå

överraskande,

men det är mitt favoritmuseum i Stockholm alltid. Ja dess utställningar är överraskande, vill säga.

Jag försöker alltid besöka Fotografiska när jag är i Stockholm. Den här gången gick jag in på mitt presskort eftersom jag ville skriva om de pågående utställningarna. Det kändes liiite märkligt att bli tillfrågad om jag sökt ackreditering för utställningar som har pågått ett tag, men efter att kassakillen (ingen avstavning!) gått bakom kulisserna och frågat ”nån” fick jag tillträde. Nåt pressmaterial fick jag däremot inte, för det fanns inget (?!). Det hittade jag i stället på Mynewsdesk, tack så mycket!

Me kissing Vinoodh

Me kissing Vinoodh, en sorts ”we-fi” av de båda fotograferna Inez och Vinoodh.

På entréplanet möttes vi besökare av Inez & Vinoodhs utställning Pretty much everything. Utställningen öppnade redan den 12 juni och pågår till den 27 september. Inez & Vinoodh är två holländska fotografer som blandar foto och konst, kan man enkelt uttrycka det. Med Cecil Beaton-utställningen i bakhuvudet skulle man kunna säga att de använder mera skruvade sätt att porträttera människor på. De har gjort porträtt och kollage för många kända varumärken och av många stor stjärnor. Och jag måste nog säga att bilderna av lady Gaga, som finns med i just den här utställningen på Fotografiska, är väldigt annorlunda. För mig är många av deras verk till och med så annorlunda att de blir obegripliga och inte heller så sällan obehagliga.

Lion Before Storm II- Sitting Profile 10inW

Lion before storm av Nick Brandt visar ett stolt och kraftfullt djur.

Museets Nick Brandt-utställning, On this earth a shadow falls across the ravaged land, öppnade redan den 22 maj och finns att se till den 13 september. Det här är en riktigt engagerande – och sorglig – samling sepiabilder på temat Östafrikas hotade djurliv. Jag hade ingen aning om att mellan 30 000 och 35 000 elefanter slaktas varje år eller att noshörningshorn är mer värdefullt än guld. Det är bilder på kraftfulla lejon och magnifika elefanter vi betraktare får se. Men vi får även se jägarna med sina troféer. Några jaktscener bjuds vi däremot inte på. I stället fascineras i alla fall jag av att Nick Brandt kommer så nära de fantastiska djuren. Det är omöjligt att gå opåverkad från de här bilderna!

Aktstudie i skärgården med Zorns ansikte i förgrunden

Aktstudie i skärgården av Anders Zorn – en liten selfie, minsann! Bilden tillhör Zornmuseet.

Det finns väl knappast nån hyfsat allmänbildad svensk som inte känner till konstnären Anders Zorn, eller? Du vet, han som kanske är mest känd för att ha målat de där frodiga kullorna. Men faktum är att Anders Zorn även var fotograf. På Zornmuseet i Mora finns ett tusental av hans bilder från 1890-talet och fram till hans bortgång 1920. På Fotografiska finns några av dessa foton att se till och med den 30 augusti i utställningen Zorn och kameran. Det är oerhört spännande att se fotona som tagits för att vara förlagor till konstverken, men också de annorlunda bilderna av prostituerade på bordeller i bland annat Egypten. (En del foton är synnerligen erotiska. Bland annat får vi se ett par kvinnor ”in action”. Pryda jag rodnade i mörkret.) Anders Zorn var en av de första konstnärerna att använda just kameran som hjälpmedel. Eftersom det ansågs vara lite fusk var fotografering av modeller inte nåt man talade om offentligt. Att Anders Zorns foton lyfts fram här gör därför denna utställning extra intressant.


Men… Låt nu inte mina åsikter om verken styra! Gå dit och gör din egen bedömning.

 

Här hittar du Fotografiska museet:

Fotografiska museet finns på Stadsgårdshamnen 22, nära Slussen, i Stockholm.

Museet har öppet alla dagar utom midsommarafton och julafton kl. 9 – 23.

Entré: 120 kronor. Pensionär och studerande (ta med giltigt studentbevis!) samt grupper om minst 20 personer: 90 kronor. Barn under tolv år: gratis.

Museet finns också på Facebook, Instagram och Twitter.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Främlingars domInspirerad av Eskilstuna-Åsa plöjer jag nu Roth-trilogin. Främlingars dom är den andra boken i trilogin av Andrew Taylor och den har jag läst ut alldeles nyssens. Boken fyndade jag på Emmaus i Gryttby för 30 kronor.

Vi går bakåt i tiden. Den första delen, De fyra yttersta tingen, utspelade sig på mitten av 1990-talet. Denna den andra delen utspelar sig 1970. Huvudkaraktär i tvåan är prästen David, han som är gudfar och beskyddare åt Michael, som är en av huvudkaraktärerna i den första delen. Michael är med även i andra delen, som barn, förstås. David är änkling, men efter tio år träffar han på en kvinna som han snabbt blir väldigt förtjust i. De gifter sig och Vanessa flyttar in i prästgården i byn Roth utanför London. Davids tonåriga dotter Rosemary bor där också när hon inte pluggar. Godset Roth Park får nya ägare i form av ett halvsuspekt syskonpar. Deras intentioner är luddiga, men de attraherar många i sin omgivning på olika sätt. I persongalleriet finns också en ättling till en poet och påträngande församlingsbor. För att inte tala om Lord Peter. Det är när den gode lorden hittas huvudlös som det börjar hetta till i byn. Klimax kommer vid en stor fest i Roth.

Det här är en obehaglig och ruggig historia. Den första delen handlade om seriemördande pedofiler. Här är finner sig läsaren hålla i en Agatha Christie-liknande deckare. Men Främlingars dom är mer åt thrillerhållet. Prästen David, som i den första delen var en knastertorr präst, visar sig vara en liderlig sälle, dessutom.

Toffelomdömet blir det högsta. Dessutom har jag redan grabbat tag i tredje och sista delen!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

På sommaren gillar jag extra mycket att se läskiga filmer. När natten kryper på, mörkret sänker sig – och ändå blir det inte riktigt mörkt ute. Bara så där så att skuggorna djupnar. I kväll hade solen just sjunkit bakom husen när filmen Den som söker (2013) startade på SvT2.

Den som söker


I TV-tidningen
var filmen kategoriserad som thriller. Jag skulle vilja lägga den nånstans mellan drama och spökhistoria. Det är nämligen en kuslig historia som spelas upp för oss tittare. I samband med att Tuvas föräldrar har omkommit i en bilolycka upptäcker hon att hon är adopterad. Tuva tar med sig åttaåriga dottern Saga till en håla i Västmanland (länet som är fullt av hålor och ödebyar i verkligheten…) – så mycket spår efter sina biologiska föräldrar får Tuva fram. Och så har hon ett foto på en kvinna som kan vara hennes mamma samt ett namn på en präst. Tuva åker och pratar med prästen och det blir ganska uppenbart att han döljer nånting. När hon nästa gång kommer tillbaka och finner att prästen har hängt sig förstår Tuva att hon är sanningen på spåren…

Jo nog är det både kusligt och obehagligt. Samtidigt tycker jag att stämningen kunde ha gjorts ännu mer läskig – jag menar en stor del av filmen utspelar sig i skogen… Men det är ändå en hyfsat bra film, tycker jag, för den är otäck på flera sätt än ett.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om tiggeri och politik.


 

Vi ser dem utanför nästan alla livsmedelsaffärer. Jag har också sett dem utanför second hand-affärer och Systembolaget. De sitter på dynor eller stolar, skramlar med en pappersmugg med några mynt i och när de inte pratar i sina mobiler ber de mig och de förbipasserande om pengar.

Please money, please!

Jag ska erkänna, jag har aldrig lämnat en spänn. Jag går förbi dem, har svårt att möta deras blickar. Vet inte var jag ska titta. Känner mig osäker, det är obehagligt för mig. Naturligtvis pratar jag om tiggarna, som jag har skrivit om här förr. Idag skulle våra politiker berätta hur de tänker hantera tiggeriet, för nånstans verkar det som om även politikerna anser att det är ett problem.

Det var presskonferens, men jag hade inte möjlighet att följa den – jag satt och skrev jobbansökningar. Nu har jag försökt läsa mig till vad som sades. Några filmklipp från presskonferensen vill jag inte glo på, jag vill fortfarande läsa mig till information, inte höra den.

Min spontana känsla är den vanliga när det gäller sossarna:

Nja!..

Det är sällan det blir nåt annat än varken bu eller bä, menar jag, när sossarna är inblandade. Det blir i vart fall inget förbud mot tiggeriet. Däremot vill regeringen se över lagarna kring när folk tjänar pengar på andras tiggeri. Det är nämligen inte förbjudet idag. Och det är väl bra att se över dessa lagar.

Det är tre saker kring tiggeriet som regeringen inte kan acceptera:

  1. om de människor som tigger utnyttjas och exploateras
  2. om det växer upp hundratals spontana bosättningar på allmän, privat eller kommunal mark
  3. trakasserier och våld mot de människor som ber om pengar
politiker

Regeringen vill se lagar mot att utnyttja andra människor för tiggeri, men också göra det lättare för markägare att avhysa tiggare.

Men hur vill man komma tillrätta med detta, eftersom man uppenbarligen tror eller vet att det förekommer? Förutom att se över lagarna kring att utnyttja andra som tiggare vill regeringen göra det lättare för markägare att avhysa tiggare. OK… ja det löser ju många problem… (<== ironi). Vidare vill regeringen samarbeta med frivilligorganisationer och kyrkan. Fint, men… det låter som gratisjobbande i mina öron. Då tycker jag att det låter bättre att jobba tillsammans med Rumäniens och Bulgariens (från dessa länder kommer de flesta tiggare) regeringar och bland annat se till att de använder de fondpengar de har fått från EU bättre.

Efter sommaren ska det komma ett förslag från regeringen. Moderaterna vill införa ett förbud mot tiggeri, men vill också stoppa organiserat tiggeri. Centern vill att vår regering hjälper Rumäniens regering på plats i stället för att lita på att den senare gör nåt. Folkpartiet vill att det ska bli tydligare att vi ger akut hjälp här, men inte vidta åtgärder som lockar hit fler tiggare.

Som sagt, ingen lätt fråga. Men… än så länge inga riktigt konkreta förslag från regeringen, tycker jag. Det känns som om sossarna viftar i luften, liksom. Jag hoppas att det blir mer tydligt

efter sommaren

men jag är långt ifrån säker på att det blir det… Vad har DU för tankar kring tiggeriet??? Skriv gärna några rader i en kommentar, men jag vill inte ha några rasistiska utspel! 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Seeking justiceTorsdag den här veckan är röd dag och det ville jag också känna av. Därför bestämde jag mig för att kolla in filmen Seeking justice (2011) som gick på TV4  sent på onsdagskvällen.

Filmen handlar om läraren Nick och hans fru Laura. Laura blir en kväll överfallen och våldtagen. På sjukhuset kontaktas Nick av den mystiske Simon. Simon erbjuder sig att döda gärningsmannen. Nick vägrar först, men när han ser hur illa åtgången Laura är ändrar han sig. I gengäld vill Simon att Nick gör en liten tjänst. Det visar sig att den lilla tjänsten går ut på att Nick ska döda nån. Simon tillhör en organisation som tar lagen i egna händer och dödar våldtäktsmän, pedofiler och mördare. Men Simon går längre än så och låter döda den som inte gör som han säger… Nick ligger självklart risigt till…

Det här är en riktigt obehaglig film. Den blir värre och värre ju längre in i den man kommer. Till sist undrar man inte huruvida Laura eller polisen ska tro på att Nick är oskyldig, utan om Nick och Laura överhuvudtaget ska klara sig. För vem som helst, var som helst, kan vara med i organisationen. Lita aldrig på nån som säger

hungriga haren hoppar…

Toffelomdömet blir högt för den här amerikanska actionfilmen, som inte alls är nån brittisk thriller vilket TV-tidningen anger.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Den enögda kaninenEn dag i april hittade två böcker av Christoffer Carlsson ner i min postbox. Det var vännen Inger som tyckte att jag behövde lite uppmuntran. Och tänk, det var just rätt dag för jag minns att jag var ledsen. Nu har jag läst den andra av böckerna, Den enögda kaninen. Precis som Fallet Vincent Franke var det en märklig och obehaglig historia. TACK, Inger, för böckerna!

Händelserna i boken utspelar sig i byhålan Dalen. Där finns ett övergivet hus där David och hans kompisar håller till. David bor i Stockholm, men tillbringar sommaren i sin barndomsstad Dalen. Tillsammans med kompisarna drogar han, dricker, har sex, gör inbrott och ännu värre saker. Det dröjer inte länge förrän polisen börjar bli intresserad av David och hans kompisar. Naturligtvis inträffar en katastrof…

Jag tyckte att författarens debutroman, Fallet Vincent Franke, var en riktigt mardrömslik berättelse. Liksom den handlar uppföljaren, Den enögda kaninen, om det goda och det onda, vänskaper och hemligheter. Och lögner. Den enögda kaninen, som ägs av pojken Kasper, har en rollen som bokens argusöga. Riktigt kusligt!

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »