Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bordell’

Ett inlägg om Fotografiskas pågående utställningar.


 

Naket, obegripligt och engagerande. Det är i korthet min sammanfattning av besöket på Fotografiska museet i söndags. Som fjärde ord borde det också kanske stå

överraskande,

men det är mitt favoritmuseum i Stockholm alltid. Ja dess utställningar är överraskande, vill säga.

Jag försöker alltid besöka Fotografiska när jag är i Stockholm. Den här gången gick jag in på mitt presskort eftersom jag ville skriva om de pågående utställningarna. Det kändes liiite märkligt att bli tillfrågad om jag sökt ackreditering för utställningar som har pågått ett tag, men efter att kassakillen (ingen avstavning!) gått bakom kulisserna och frågat ”nån” fick jag tillträde. Nåt pressmaterial fick jag däremot inte, för det fanns inget (?!). Det hittade jag i stället på Mynewsdesk, tack så mycket!

Me kissing Vinoodh

Me kissing Vinoodh, en sorts ”we-fi” av de båda fotograferna Inez och Vinoodh.

På entréplanet möttes vi besökare av Inez & Vinoodhs utställning Pretty much everything. Utställningen öppnade redan den 12 juni och pågår till den 27 september. Inez & Vinoodh är två holländska fotografer som blandar foto och konst, kan man enkelt uttrycka det. Med Cecil Beaton-utställningen i bakhuvudet skulle man kunna säga att de använder mera skruvade sätt att porträttera människor på. De har gjort porträtt och kollage för många kända varumärken och av många stor stjärnor. Och jag måste nog säga att bilderna av lady Gaga, som finns med i just den här utställningen på Fotografiska, är väldigt annorlunda. För mig är många av deras verk till och med så annorlunda att de blir obegripliga och inte heller så sällan obehagliga.

Lion Before Storm II- Sitting Profile 10inW

Lion before storm av Nick Brandt visar ett stolt och kraftfullt djur.

Museets Nick Brandt-utställning, On this earth a shadow falls across the ravaged land, öppnade redan den 22 maj och finns att se till den 13 september. Det här är en riktigt engagerande – och sorglig – samling sepiabilder på temat Östafrikas hotade djurliv. Jag hade ingen aning om att mellan 30 000 och 35 000 elefanter slaktas varje år eller att noshörningshorn är mer värdefullt än guld. Det är bilder på kraftfulla lejon och magnifika elefanter vi betraktare får se. Men vi får även se jägarna med sina troféer. Några jaktscener bjuds vi däremot inte på. I stället fascineras i alla fall jag av att Nick Brandt kommer så nära de fantastiska djuren. Det är omöjligt att gå opåverkad från de här bilderna!

Aktstudie i skärgården med Zorns ansikte i förgrunden

Aktstudie i skärgården av Anders Zorn – en liten selfie, minsann! Bilden tillhör Zornmuseet.

Det finns väl knappast nån hyfsat allmänbildad svensk som inte känner till konstnären Anders Zorn, eller? Du vet, han som kanske är mest känd för att ha målat de där frodiga kullorna. Men faktum är att Anders Zorn även var fotograf. På Zornmuseet i Mora finns ett tusental av hans bilder från 1890-talet och fram till hans bortgång 1920. På Fotografiska finns några av dessa foton att se till och med den 30 augusti i utställningen Zorn och kameran. Det är oerhört spännande att se fotona som tagits för att vara förlagor till konstverken, men också de annorlunda bilderna av prostituerade på bordeller i bland annat Egypten. (En del foton är synnerligen erotiska. Bland annat får vi se ett par kvinnor ”in action”. Pryda jag rodnade i mörkret.) Anders Zorn var en av de första konstnärerna att använda just kameran som hjälpmedel. Eftersom det ansågs vara lite fusk var fotografering av modeller inte nåt man talade om offentligt. Att Anders Zorns foton lyfts fram här gör därför denna utställning extra intressant.


Men… Låt nu inte mina åsikter om verken styra! Gå dit och gör din egen bedömning.

 

Här hittar du Fotografiska museet:

Fotografiska museet finns på Stadsgårdshamnen 22, nära Slussen, i Stockholm.

Museet har öppet alla dagar utom midsommarafton och julafton kl. 9 – 23.

Entré: 120 kronor. Pensionär och studerande (ta med giltigt studentbevis!) samt grupper om minst 20 personer: 90 kronor. Barn under tolv år: gratis.

Museet finns också på Facebook, Instagram och Twitter.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett mat-inlägg.


 

Anna röd

Åter en gammal Hillman-deckare – Mannekäng i rött?

Igår kväll hade Fästmön och jag en kinesisk dejt. Jag försökte ta några bilder, men på dessa ser det mer ut som om vi är på bordell. Fast påklädda, dårå, vill jag ha till protokollet! Anna blev glatt överraskad av mitt förslag, jag överraskade mig själv också genom att göra nåt spontant. Vi tog bussen in till stan och gick till Dragon Palace för att äta middag.

Men först tampades jag med UL:s webbplats. Jag har sett töntig reklam för att man ska kunna fylla på sitt busskort via datorn och tänkte att det kanske var dags för påfyllning. Fast det gick ju inte. Jag provade fyra (4) webbläsare. En av dem har jag på jobbet. Det var den enda som funkade. Men på jobbet vill jag ju inte hålla på med pengatransaktioner. Så det var ju väldigt bra – NOT! – UL, att en enda webbläsare funkar. Nä, skitdåligt var ordet, sa Bull. Dessutom irriterar jag mig på att UL använder uttrycket

blippa

i sin reklam. Det är för övrigt inget ord, så varför ska man använda såna uttryck som kan försvåra för människor att förstå? Uttrycket i sig är onomatopoetiskt, men alla människor har inte bra hörsel. Bara det, liksom… Och by the way, för mig blippar det väldigt sällan. Jag kan stå en kvart och hålla kortet mot läsaren utan att det händer ett skit. Jag hade pengar på kortet så det räckte in till stan, i alla fall. Där fyllde jag sen på det – i en godisaffär.

På Dragon Palace var det rejält omgjort sen jag var där sist. Fräscht. Små avdelade bås där borden kan dras isär eller ställas ihop beroende på hur stort ens sällskap är. Smart. Det som inte var lika bra var belysningen (jag såg inte att läsa menyn i det röda skenet – för nej, jag ville inte äta buffé – är jag konstig då???) och stolarna. De senare gav träsmak efter två minuter. Hört talas om dynor???

Först blev vi anvisade ett bord mitt emot buffén. Där ville vi inte sitta, liksom mitt i folks spring. Vi hittade ett egen bord längre in. När sen personalen som anvisat oss det första bordet kom fram till vårt nya bord uppfattade vi inte vad som sades. Vi trodde att vi fick skäll för att vi hade bytt bord. Till sist kom en svensktalande personal och berättade att personal ett hade frågat oss vad vi ville ha för dryck.

Eh… kan vi få titta på en meny först, kanske?

sa jag då.

Svärd i glassen

Svärdet i glassen – meaning..?

Vi valde scampi szechuan båda två. Det var gott, men lite dyrt. Maten serverades direkt på tallrikar och riset bredvid. Jag tyckte att det var lite väl många grönsaker och sås, men få scampi. Fast sen hittade jag några mot slutet. Till dessert blev det cocosglass för min del. Glass i ett nötskal – med ett plastsvärd i. Svärdet hade ingen som helst funktion och jag undrade om det var den första personalens sätt att uttrycka sitt ogillande eller nåt.

Personal två arbetade stenhårt hela tiden vi var där. Och för att vara en måndag var det jättemycket att göra med många gäster och flera sällskap som var större än fyra. Jag gav 70 spänn i dricks till personal två. I övrigt noterade vi en hel del arbetskraft som vi misstänker var grå – det vill säga oavlönade arbetslösa med aktivitetsstöd (räcker inte till nån hyra).

På hemvägen överraskade jag Anna igen genom att springa lite till bussen. Det var första gången hon såg mig springa. Jag antar att det var en upplevelse att se en stor röv hoppa upp och ner. Vi var hemma före klockan 21. Inget att glo på på TV, så vi softade en stund före läggdags.

Toffelomdömet för Dragon Palace blir medel. Personal som arbetar där ska kunna tala basal svenska med gästerna, tycker jag. Det ska inte heller förutsättas att gästerna vill äta buffé. Svärdet i glassen och utnyttjandet av grå arbetskraft (starkt misstänkt; ge dem riktiga jobb med lön i stället!) drar ner betyget.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Och ja just det…
Idag är det ett halvår till julafton… Klockan tio idag har jag ett möte med HR-chefen. Det blir nog allt annat än julstämning på det mötet… Fast lite frostigt kan det nog bli.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Bänkade mig för att se långfredagens Babel om påskekrim. Ett och annat tips förväntade jag mig.

Veckans dokudiktare var Mari Jungstedt. Suck! Att hon säljer sig till sånt här trams…

Första gäst i studion var Leif GW Persson. En person som inte bara har ägnat sig åt att skriva kriminalromaner. Debutromanen Grisfesten var ett sätt att bearbeta den arbetslöshet som följde efter att ha bekräftat att en minister varit på bordell… Idag jobbar han på TV och är dessutom professor. Den döende detektiven är hans senaste roman.


Professorns senaste roman. 

                                                                                                                                                        Leif GW Persson är väldigt jobbig att lyssna till, men han har mycket intressant att säga. Bland annat när han talar om romanen som hämnd och ventil. *nickar igenkännande* Därför gäller det att stå ut. Svårare är det att stå ut med programledarens tramserier. ORKA!

Nästa inslag handlade om mordets och mördandets roll och betydelse i deckarromanerna genom tiderna.  Kan deckarläsning rent av vara ett sätt för oss att lära oss umgås med döden??? Två damer hade parkerat sig i studion, Åsa Nilsonne och Kristina Ohlsson, båda deckarförfattare, Åsa Nilsonne dessutom läkare, för att diskutera mord, mordredskap och själva mördandet. I litteraturen, alltså. Leif GW Persson menade att morden i litteraturen har blivit allt blodigare, till skillnad från verkligheten. Kristina Ohlsson, också otroligt jobbig att lyssna till (jag är väldigt ljudkänslig), menade att detta nog är ett sätt att konkurrera som författare. Åsa Nilsonne talade med mycket behaglig röst och framförde åsikten att det inte alltid blir trovärdiga mord i litteraturen för att författarna är lite slarviga.

True crime, genren att skriva om riktiga brott, var nästa programinslag. Författaren Wensley Clarkson guidade oss till en verklig brottsplats i London. En äkta true crime-bok bör, enligt Wensley Clarkson, innehålla en verkligt intressant brottsling och en privat historia – alltså inte enbart en historia om brottet – utan också om livet utanför brottet.

Jo Nesbø handlade nästa reportage om. Denne norske författare som bland annat har varit börsmäklare. Nu blir det mest hårdkokta deckare. Intervjun var rätt tråkig, tyckte jag.

                                                                                                                                                 Veckans boktips var trovärdiga brottsskildringar:
Kristina Ohlsson: Där tvivlet gror av Thomas H Cook
Åsa Nilsonne kunde inte hitta nån trovärdig brottsskildring, så hon tog inte med sig nån bok.
Leif GW Persson tipsade i stället om två böcker, skrivna av två bröder: Den magiska cirkeln av Anders Sundelin och Fallet Thurneman av Arne Sundelin

Read Full Post »