Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘verk’

Ett inlägg om en bok.


 

Min kamp 1I början på sommaren kastade Återbruket här i Uppsala böcker alldeles gratis på sina kunder. En av dem jag ryckte åt mig var första delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp. Det har pratats och tyckts en hel del om Min kamp-böckerna, men som vanligt ville jag läsa själv först och tycka sen, oberoende av vad andra har för åsikter. Jag reagerade naturligtvis direkt på bokens titel och kände ett ganska stort obehag. Varför väljer man att kalla en serie självbiografiska böcker för detta som ju associerar till ett visst annat litterärt verk (som jag aldrig skulle ta i mina händer, för övrigt)?

Det är en liten tegelsten jag har läst. Författaren beskriver här sin barn- och ungdomstid och sin familj, med en del fokus på fadern. I bokens andra hälft berättar han om faderns död och hur han och brodern Yngve städar upp efter sin pappa. Pappan har då tillbringat sina sista år i livet hos sin mamma, sönernas farmor. Där har han i princip ägnat sig åt att dricka ihjäl sig.

Ja det är ingen munter historia, detta. En kan störa sig på detaljrikedomen i berättelsen bitvis, men samtidigt inser jag att detta gör en stor del av boken. Läsaren får liksom veta ”allt” – författaren väjer inte för det obehagliga eller äckliga, såsom avföring, blod med mera. Jag berörs av boken, framför allt dess andra hälft. Det är rörande att läsa hur de vuxna sönerna städar efter sin pappa och hur de hanterar farmodern som blivit lite… märklig. Faktum är att jag troligtvis läser ytterligare en del i serien om jag kan komma över den till ett rimligt pris.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett verkligt inlägg om mer assistans, obegripligheter i tillvaron och… andra bullar.


 

WiFi

Jag behöver ingen wi-fi-assistans.

Det var väl inte det allra smartaste av mig att starta en uppdatering av min mobil i morse innan jag skulle åka och jobba. iOS 9.1 aviserades redo att installeras och jag tryckte OK. Sen tog det sin lilla tid. Men jag hann! Jag tycker att batteriet till min iPhone 5 börjar ladda ur lite väl snabbt den senaste tiden. Kanske har det att göra med att mobilen börjar bli gammal. Närmaste kollegan på jobbet tipsade mig om att kolla om jag kunde stänga av vissa inställningar. Det har jag gjort, utan att det blev nån större förändring. I morse hann jag läsa på DN om en annan funktion som drar ur batteriet och som känns ganska onödig. Det handlar om wi-fi-assistans. Den kan vara bra för en del, sämre för andra och går ut på att växla från wi-fi till mobilnät om wi-fi-signalen/kontakten med det trådlösa nätverket är svag. Inställningen kom med uppdateringen iOS9 och den är förinställd i på-läge. Så jag har dragit av den nu så får vi se om det gör nån skillnad på batteriladdningen. Klickar du på länken ovan hittar du instruktioner för hur du stänger av funktionen. För övrigt är Apple stämt för funktionen. De som har stämt Apple menar att företaget inte har varnat för att funktionen kan vara kostsam. En liknande funktion finns på Samsungmobiler, för övrigt. Oavsett utgången kan funktionen säkert vara bra för några och inte lika bra för andra. Jag har, som sagt, stängt av den.

Kollegans förklaring

Du fattar skissen, va’?

Jag vaknade till en rosa soluppgång i morse, men kunde inte ta några fina bilder – det är för många flerfamiljshus i vägen. Jaa, jag drömmer fortfarande om mitt lilla hus i skogen, fritt från grillande, gullande och nattvättande personer. Trots mobiluppdateringen var jag på jobbet två minuter i åtta. Min kollega har haft lektion med mig både igår eftermiddag en stund och idag kring formgivning av de texter vi granskar. Jag är nog inte så utvecklingsbar som jag trodde mig vara, för jag känner ett stort motstånd inför att lära mig detta. Det är som om jag blev färdig med trycksaksproduktion på 1990-talet. På 2000-talet har jag jobbat mer med webb, intranät och sociala medier. Men, jag biter ihop och förhoppningsvis fastnar nånting. En del kommer jag faktiskt dessutom ihåg, tro det eller ej, för allt har inte ändrats sen 1999 i mjukvaran. Kollegan är mycket tålmodig och snäll, trots att jag vet att h*n har massor att göra för egen del. Det funkar i alla fall att h*n instruerar mig via en trycksak som h*n ändå ska göra, så helt bortkastat är det ju inte. Men långsamt… För att hjälpa mig lite på traven ritade h*n den oerhört tydliga och förklarande illustrationen här till höger. Eh hum jaaa… Du får berätta i en kommentar till det här inlägget om du fattar! (Skissen är ett internt skämt oss emellan som illustrerar hur icke pedagogiska människor förklarar ett visst element.)

Bullar

Många bullar små behövs för en go-fika.

Efter jobbet svischade jag först och tankade och sen in och ut i Tokerian. Det roligaste jag handlade var fikabröd till i morgon. Jag äter ju numera endast fikabröd en gång i veckan, vanligen på fredagseftermiddagar på jobbet. Men på fredag blir det ingen go-fika på jobbet, för då är restaurangen stängd. Vilken tur att jag får besök av Elliott och hans mormor i morgon! Det legitimerar go-fika fast på hemmafronten. Dagens shopping höll emellertid på att sluta i katastrof. När jag kom fram till kassan hittade jag inte mitt Willys-kort som jag dragit för att kunna scanna. Maj gadd, vimsmajan orsakade kö när hon sökte igenom alla fickor. Sen sprang hon bort till apoteket, där hon först varit in ett ärende. Men som i de flesta Saga Norén länskrim Malmö sagor slutade även denna lyckligt. Kortet återfanns – om än på fel plats i plånboken…

Nä. Den här tisdagen lär inte gå till världshistorien – eller till nån sorts historia överhuvudtaget – som nu superbra dag. Jag har varken gjort storverk eller underverk, bara varit dum och vimsig. Frågan är om det bästa verk jag har gjort idag var uppdateringen av mobilen och avstängningen av wi-fi-assistansen. Huvudvärk har jag däremot fått under eftermiddagen. Hjärncellen har antagligen fått jobba för hårt idag. Kanske blir det för mycket för den om jag tittar på Veckans brott klockan 21..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt stölligt inlägg.


 

Säng Vadstena

Sängen heter Stöllestan, det vill säga Vadstena.

Fy te rackarns vilken dag det var igår! Det var som rena Stöllestan* hela dan här. Det började med att jag råkade få syn på nån som har gjort mig fruktansvärt illa. Humöret sjönk nästan ända ner till Kina. Sen gav jag mig iväg till Stormarknaden för några ärenden. Ja, jag skulle handla lite mat och ett par öl eftersom jag fick lite över när alla räkningar var betalda. Och så skulle jag in till Teliabutiken ett ärende å mammas vägnar.

Enligt en digital skylt skulle det vara sex (6) personal som arbetade just då. Jag såg tre (3). Det minimala könumret som var på tur var 50. På min lapp stod det 60. Det segade på. Trots att jag är bra på att köa är det inte nåt jag tycker är särskilt roligt. Därför hoppade jag in till Systemet. När jag kom tillbaka var det fortfarande nummer 50:s tur… Nåja, jag stod och hängde på min kundvagn och blev nästan mer irriterad på en annan kund som flanerade runt i den trånga butiken och suckade och klagade på att det tog sån tid. När det sen blev min tur fattar jag inte varför jag gick dit. Ville jag ha en social kontakt IRL eller vad? Jag hade enkelt kunnat göra ärendet via nätet… DUMHUVE-TOFFLAN! 

Jag var hungrig när jag kom hem. Frukosten hade varit lite torftig, två rostade mackor, så jag hällde upp cornflakes och mjölk med en klick drottningsylt, som fortfarande levde, i en skål. Sen kontaktade jag Massolit förlag via Twitter angående den där boken jag skulle få för recension. Nåt svar fick jag inte först, men det kom ett mejl – med en länk till en e-bok. Och jag läser för bövelen inte e-böcker heller, utan så länge jag kan – för ögon och förstånd – läser jag på gammalt hederligt sätt. Jag skickade en ny tweet till förlaget och talade om att jag inte läser böcker på detta sätt. Efter ett par timmar (!) fick jag till svar att de inte skickar annat än e-böcker till bokbloggare.

Glöm recensionen!

svarade jag då.

Boken lär jag så småningom inhandla och läsa och bedöma som det verk författarna har gjort. Nån recension blir det inte, bara ett kort inlägg om den här bloggen fortfarande existerar då. Men förlaget kan jag dra sig på en tallpinne.

Telefontroll

Det var faktiskt varken Telefon-Trollet eller Gud som ringde utan Svenska kyrkan.

Vad var det mer för stölligt som hände den här dan? Jo, bäst som jag satt här hemma vid datorn och försökte vara lite seriös så börjar min fasta telefon att tokringa. Det är bara mamma och idioter till säljare som skiter i att kolla att jag har NIX som ringer på den. Nu såg jag på nummerpresentatören att det var ett Uppsalanummer. Och eftersom jag är i den situation som jag är svarade jag. Fick en ton i örat och sen bröts det. Fem gånger till, med fyra minuters mellanrum ringde det. Ibland svarade jag, ibland tryckte jag bara på luren och sa inget. Det tutade ibland, det las på i andra änden ett par gånger utan tut.

Telia logga

Telia vaknade på Twitter fram på eftermiddagen.

I samma veva som ringandet vaknade Telia på Twitter. De hade sett min bild från Teliabutiken på Instagram och ett antal timmar senare kommenterade de bilden… fast på Twitter. Ja det här med att kommentera saker i rätt kanal tycks inte ens företagen ha koll på. Men just då var det faktiskt OK, för jag kunde fråga om råd kring eftermiddagens telefonterror. Och hör och häpna, jag tror det var Han Där Uppe i egen hög person!!! Eller nej, hans hantlangare här på jorden var det – Svenska kyrkan, fick Telia fram. Ja, det var inte Kyrkan som ringde utan en fax eller nåt som stod nånstans inom Svenska kyrkan. Men sen kunde Telia inte hjälpa mig mer och efter sex ringningar upphörde det, tack och lov! Jag fick i alla fall med mig ett tips på en kod jag kan knappa in ifall det händer igen. Det kan hjälpa.

Sista stöllerierna inträffade vid halv sex-tiden i Förorten. Jag hade hämtat Fästmön från jobbet och skjutsade henne till Kreta för att hämta hem pizzor till sig och grabbarna. Medan vi väntade på att bagarna skulle göra sin grej, gick vi in på möbelaffären bredvid. Först ser jag en säng som heter Stöllestan, det vill säga Vadstena. Och sen hör jag karl’n i kassan köööra värsta säljsnacket gentemot en familj, döh. På östgötska…

Sen åkte jag hem och lagade mat och sprättade en öl. Och läste Femina, nummer 15 från den 15 april 1962. Men DET blir ett annat inlägg på en blogg nära dig vars utrymme visst aldrig tycks ta slut..!


*Stöllestan = Vadstena på östgötska

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om Fotografiskas pågående utställningar.


 

Naket, obegripligt och engagerande. Det är i korthet min sammanfattning av besöket på Fotografiska museet i söndags. Som fjärde ord borde det också kanske stå

överraskande,

men det är mitt favoritmuseum i Stockholm alltid. Ja dess utställningar är överraskande, vill säga.

Jag försöker alltid besöka Fotografiska när jag är i Stockholm. Den här gången gick jag in på mitt presskort eftersom jag ville skriva om de pågående utställningarna. Det kändes liiite märkligt att bli tillfrågad om jag sökt ackreditering för utställningar som har pågått ett tag, men efter att kassakillen (ingen avstavning!) gått bakom kulisserna och frågat ”nån” fick jag tillträde. Nåt pressmaterial fick jag däremot inte, för det fanns inget (?!). Det hittade jag i stället på Mynewsdesk, tack så mycket!

Me kissing Vinoodh

Me kissing Vinoodh, en sorts ”we-fi” av de båda fotograferna Inez och Vinoodh.

På entréplanet möttes vi besökare av Inez & Vinoodhs utställning Pretty much everything. Utställningen öppnade redan den 12 juni och pågår till den 27 september. Inez & Vinoodh är två holländska fotografer som blandar foto och konst, kan man enkelt uttrycka det. Med Cecil Beaton-utställningen i bakhuvudet skulle man kunna säga att de använder mera skruvade sätt att porträttera människor på. De har gjort porträtt och kollage för många kända varumärken och av många stor stjärnor. Och jag måste nog säga att bilderna av lady Gaga, som finns med i just den här utställningen på Fotografiska, är väldigt annorlunda. För mig är många av deras verk till och med så annorlunda att de blir obegripliga och inte heller så sällan obehagliga.

Lion Before Storm II- Sitting Profile 10inW

Lion before storm av Nick Brandt visar ett stolt och kraftfullt djur.

Museets Nick Brandt-utställning, On this earth a shadow falls across the ravaged land, öppnade redan den 22 maj och finns att se till den 13 september. Det här är en riktigt engagerande – och sorglig – samling sepiabilder på temat Östafrikas hotade djurliv. Jag hade ingen aning om att mellan 30 000 och 35 000 elefanter slaktas varje år eller att noshörningshorn är mer värdefullt än guld. Det är bilder på kraftfulla lejon och magnifika elefanter vi betraktare får se. Men vi får även se jägarna med sina troféer. Några jaktscener bjuds vi däremot inte på. I stället fascineras i alla fall jag av att Nick Brandt kommer så nära de fantastiska djuren. Det är omöjligt att gå opåverkad från de här bilderna!

Aktstudie i skärgården med Zorns ansikte i förgrunden

Aktstudie i skärgården av Anders Zorn – en liten selfie, minsann! Bilden tillhör Zornmuseet.

Det finns väl knappast nån hyfsat allmänbildad svensk som inte känner till konstnären Anders Zorn, eller? Du vet, han som kanske är mest känd för att ha målat de där frodiga kullorna. Men faktum är att Anders Zorn även var fotograf. På Zornmuseet i Mora finns ett tusental av hans bilder från 1890-talet och fram till hans bortgång 1920. På Fotografiska finns några av dessa foton att se till och med den 30 augusti i utställningen Zorn och kameran. Det är oerhört spännande att se fotona som tagits för att vara förlagor till konstverken, men också de annorlunda bilderna av prostituerade på bordeller i bland annat Egypten. (En del foton är synnerligen erotiska. Bland annat får vi se ett par kvinnor ”in action”. Pryda jag rodnade i mörkret.) Anders Zorn var en av de första konstnärerna att använda just kameran som hjälpmedel. Eftersom det ansågs vara lite fusk var fotografering av modeller inte nåt man talade om offentligt. Att Anders Zorns foton lyfts fram här gör därför denna utställning extra intressant.


Men… Låt nu inte mina åsikter om verken styra! Gå dit och gör din egen bedömning.

 

Här hittar du Fotografiska museet:

Fotografiska museet finns på Stadsgårdshamnen 22, nära Slussen, i Stockholm.

Museet har öppet alla dagar utom midsommarafton och julafton kl. 9 – 23.

Entré: 120 kronor. Pensionär och studerande (ta med giltigt studentbevis!) samt grupper om minst 20 personer: 90 kronor. Barn under tolv år: gratis.

Museet finns också på Facebook, Instagram och Twitter.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan träffar en vän samt byter ut gamla trasiga grejor mot nya och hela.


 

Dagens utflykt gick till Stormarknaden. Jag behövde ett par hela skor. Fem skoaffärer på en halvtimme blev det innan ett par nya, svarta och orange Adidas var inköpta för 800 kronor, ett medelpris när det gäller gympadojor, insåg jag. Jag hann till och med prova dem MED mina inlägg och de kändes toppen. I kväll ska jag känna efter hur de känns att gå i garaget tur och retur samt för bilkörning. Eftersom mitt skohorn och min klädvårdsrulle också hade gått sönder inhandlades även nya och hela såna. Mammas peng var rundligt tilltagen. Jag som nästan aldrig köper kläder inhandlade även underkläder idag! Sånt som är mindre roligt – och ofta mycket dyrt – att köpa, men som man behöver. Nu har jag en slant kvar och den räcker till mat den här månaden och kanske en fika på min födelsedag. Jag har för övrigt ringt mamma och berättat om inköpen och jag tror att hon var nöjd.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Peter

Peter – med fotsteg in genom huvudet och ut genom det. En rätt skojig bild blev det och det var tanken. Pe gör mig nämligen glad!

Mellan mina inhopp i de olika affärerna träffade jag Pe. Det går aldrig undan mer än i vårt munläder när vi ses. Enligt Pe:s och mina regler ska den av oss som har jobb bjuda den andra på fika. Därför åkte Pe på att betala en kaffe och en macka till mig. TACK! Plötsligt hade två timmar passerat och Pe skulle ut på uppdrag, medan jag ju fortsatte min shopping.

Hemma i New Village igen hittade jag grannarnas post i min postbox, så jag plingade på hos min fan club (<== ironi, för de gillar mig inte särskilt mycket) och överräckte två kuvert. Undrar om min post har hamnat hos nån annan granne… Jag och just dessa grannar har inte alls lika namn, så uppenbarligen kunde brevbäraren inte läsa, eller nåt.

På tal om att läsa fick jag veta idag att jag varken kan läsa eller recensera böcker. Märkligt med tanke på den mängd böcker jag läser samt min examen där litteraturvetenskap är huvudämne. En missnöjd författare kallade mig inkompetent och icke läskunnig samt min recension

ett journalistiskt hafsverk.

Jag skrattade mest åt det barnsliga. Tror författaren att jag skriver en snäll recension bara för att h*n skickar mig sin bok med en hälsning på försättsbladet? När jag nu läste vad jag hade skrivit i min recension tycker jag att jag var ganska snäll trots allt – särskilt med tanke på vad jag kunde ha klämt till med, men inte gjorde. Vidare skrev jag om verket och dess form och inte om personen-författaren – till skillnad från den uppenbarligen besvikna författaren som inte drog sig för att kalla mig saker som jag tycker är inkorrekta. Nä, jag är ärlig i mina recensioner, men kunde i och för sig ha varit brutalare i min ärlighet – fast vad hade jag vunnit på att vara grym? Förresten försökte jag kolla andras recensioner av boken. Nu när jag googlade fann jag en som påminde om min, en som inte var nån recension utan bara i korthet beskrev vad boken handlade om samt en intervju där författaren skryter om hur duktig h*n är på att skriva. Det var allt. Så nej. Jag känner inte att jag var ute och cyklade i min recension, som för övrigt publicerades för ett tag sen i en lokal webbtidning.

Idag blir det kycklingchorizo med bröd och räksallad till middag. Sen ska jag, som enligt somliga inte är så läskunnig, ägna mig en stund åt min bok på gång (som jag dessutom läser på engelska, ju) innan jag kollar på När livet vänder klockan 20 på SvT2. Missa inte det du heller – tycker jag!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett månsigt inlägg.


 

Knappt har Melodifestivalen 2015 gjort sitt förrän röster höjs att vinnarlåten är snodd – eller delar av den. Ja ja, schlagern ska alltid orsaka rubriker, det ligger liksom i dess natur. Samtidigt tycks det ligga en hel del avundsjuka och missunnsamhet i somligas natur.

Först var det nån som ansåg att Heroes

 

är alltför lik David Guettas Lovers on the sun

 

Idag läser jag i DN att man undrar om han inte har snott ”tomten” också. Måns har tidigare förklarat på SvT:s webbplats vad låten och MP, gubben med strut, handlar om. Strutmannen, i DN kallad Tomten (av mig kallad Stjärngossen) är en bild av Måns själv som barn. Koreografen till Måns musikvideo (säger man så fortfarande?), Benke Rydman, säger i Aftonbladet att han har sett en video, The Alchemy of Light,  av performanceartisten A Dandy Punk och blivit inspirerad…


Jag tycker… 
att det är helt OK att bli inspirerad av andra upphovsmäns verk. Men det är självklart inte OK att norpa dem rakt av. När det gäller Heroes tycker jag att det är ganska tydligt varifrån inspirationen kommer, men det är inte norpat.

Vad tycker du??? Titta på filmerna ovan, bedöm själv – norpat eller inte? – och skriv en liten kludd i kommentarsrutan om du känner för det.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »