Fotografiska: Naket, obegripligt och engagerande

Ett inlägg om Fotografiskas pågående utställningar.

---

 

Naket, obegripligt och engagerande. Det är i korthet min sammanfattning av besöket på Fotografiska museet i söndags. Som fjärde ord borde det också kanske stå

överraskande,

men det är mitt favoritmuseum i Stockholm alltid. Ja dess utställningar är överraskande, vill säga.

Jag försöker alltid besöka Fotografiska när jag är i Stockholm. Den här gången gick jag in på mitt presskort eftersom jag ville skriva om de pågående utställningarna. Det kändes liiite märkligt att bli tillfrågad om jag sökt ackreditering för utställningar som har pågått ett tag, men efter att kassakillen (ingen avstavning!) gått bakom kulisserna och frågat ”nån” fick jag tillträde. Nåt pressmaterial fick jag däremot inte, för det fanns inget (?!). Det hittade jag i stället på Mynewsdesk, tack så mycket!

Me kissing Vinoodh, en sorts ”we-fi” av de båda fotograferna Inez och Vinoodh.

På entréplanet möttes vi besökare av Inez & Vinoodhs utställning Pretty much everything. Utställningen öppnade redan den 12 juni och pågår till den 27 september. Inez & Vinoodh är två holländska fotografer som blandar foto och konst, kan man enkelt uttrycka det. Med Cecil Beaton-utställningen i bakhuvudet skulle man kunna säga att de använder mera skruvade sätt att porträttera människor på. De har gjort porträtt och kollage för många kända varumärken och av många stor stjärnor. Och jag måste nog säga att bilderna av lady Gaga, som finns med i just den här utställningen på Fotografiska, är väldigt annorlunda. För mig är många av deras verk till och med så annorlunda att de blir obegripliga och inte heller så sällan obehagliga.

Lion before storm av Nick Brandt visar ett stolt och kraftfullt djur.

Museets Nick Brandt-utställning, On this earth a shadow falls across the ravaged land, öppnade redan den 22 maj och finns att se till den 13 september. Det här är en riktigt engagerande – och sorglig – samling sepiabilder på temat Östafrikas hotade djurliv. Jag hade ingen aning om att mellan 30 000 och 35 000 elefanter slaktas varje år eller att noshörningshorn är mer värdefullt än guld. Det är bilder på kraftfulla lejon och magnifika elefanter vi betraktare får se. Men vi får även se jägarna med sina troféer. Några jaktscener bjuds vi däremot inte på. I stället fascineras i alla fall jag av att Nick Brandt kommer så nära de fantastiska djuren. Det är omöjligt att gå opåverkad från de här bilderna!

Aktstudie i skärgården av Anders Zorn – en liten selfie, minsann! Bilden tillhör Zornmuseet.

Det finns väl knappast nån hyfsat allmänbildad svensk som inte känner till konstnären Anders Zorn, eller? Du vet, han som kanske är mest känd för att ha målat de där frodiga kullorna. Men faktum är att Anders Zorn även var fotograf. På Zornmuseet i Mora finns ett tusental av hans bilder från 1890-talet och fram till hans bortgång 1920. På Fotografiska finns några av dessa foton att se till och med den 30 augusti i utställningen Zorn och kameran. Det är oerhört spännande att se fotona som tagits för att vara förlagor till konstverken, men också de annorlunda bilderna av prostituerade på bordeller i bland annat Egypten. (En del foton är synnerligen erotiska. Bland annat får vi se ett par kvinnor ”in action”. Pryda jag rodnade i mörkret.) Anders Zorn var en av de första konstnärerna att använda just kameran som hjälpmedel. Eftersom det ansågs vara lite fusk var fotografering av modeller inte nåt man talade om offentligt. Att Anders Zorns foton lyfts fram här gör därför denna utställning extra intressant.

Men… Låt nu inte mina åsikter om verken styra! Gå dit och gör din egen bedömning.

 

Här hittar du Fotografiska museet:

Fotografiska museet finns på Stadsgårdshamnen 22, nära Slussen, i Stockholm.

Museet har öppet alla dagar utom midsommarafton och julafton kl. 9 – 23.

Entré: 120 kronor. Pensionär och studerande (ta med giltigt studentbevis!) samt grupper om minst 20 personer: 90 kronor. Barn under tolv år: gratis.

Museet finns också på Facebook, Instagram och Twitter.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På natten ska man sova, på dagen ska man..?

Ett inlägg om sömnstörningar och roligare saker.

Det blev korv till middag igår. Chili- och chipotlekryddade kalkonbrännare. De gick inte av för hackor, kan jag meddela… Brändes gjorde de också, så de gjorde skäl för sitt namn. Jag grillade dem i ugnen och som tack för det spottade de hett fett på min vänsterhand. Som svar på detta bet jag i den. HA! Jag vann, typ!

Och skymningen var blå.

Försökte få ut Fästmön på en kvällspromenad, men hon var så trött och frusen att hon somnade under filten i soffan. Och när hon vaknade till kände ingen av oss för att gå ut.

Och skymningen var sepia.

I vart fall fick jag henne att regga sig för Quiz battle och vi körde några tuffa matcher. Det tar ett tag att lära sig knepen (man kan blockera andra från att knipa poäng och så), men annars handlar det mest om allmänbildning. Ett roligt och lärorikt spel! Tack Johan Kronprins, som tipsade om detta! Och jag blir alltid så stolt när jag lyckas klara sportfrågorna, för det tror jag inte om mig själv!

Och skymningen var lilagul… Som ett blåmärke…

Medan Anna slumrade läste jag om ruskigheter på Sandhamn mitt i vintern. Det var inte utan att jag satt och frös… Men det är en väldigt lättläst bok, en riktig bladvändare. Spännande som 17!

Vi hasade väl i säng framåt halv elva. Då hade jag fått delta i ett nytt gymnastikprogram, signerat Anna. Vi körde

Sågen.

Den går ut på att man står med benen brett isär och fötterna bladut, fattar varandras motsatta händer och… så att säga sågar. Jag skrattade så mycket att jag fick väldigt bråttom in på toa…

Sen skulle det sovas. Jag läste en stund till, släckte och somnade. Bara för att vakna sedvanlig tid, klockan 4.27. Det är så irriterande!!!

Jag vaknar alltid den här tiden.

För det mesta kan jag somna om, men i morse var det lögn i h-e! Jag låg vaken en och en halv timme innan jag slumrade till. Då drömde jag så konstigt! Min grupp frilansare från ett annat arbetsliv och jag befann oss plötsligt på institution 1 där vi skulle ha ett möte…

När Anna väckte mig klockan sju hade jag ett lätt dunkande huvud och kände ett svagt illamående. Men upp kom jag! När man är arbetssökande får man inte ligga och dra sig. Först skjutsade jag Anna till jobbet. På vägen tillbaka fick jag en vinkning av världens sötaste lilla pojke, säkert till hans vårdnadshavares förtret. Därefter parkerade jag mig vid datorn. Blogga lite, sen söka dagens tre jobb.

Min övervakare.

Det känns lite som jag kan tänka mig att det gör när man har fotboja: jag känner mig låst till hemmet, låst till att prestera, söka, söka, söka… Men idag ska jag faktiskt ut i verkligheten också och träffa min uppdragsgivare och vän Pe! Vi ska till och med luncha, fast man inte får det när man är arbetssökande (mina regler, för mig!). Tänkte passa på att handla hem lite förnödenheter också samt middag till i kväll, vad det nu blir. Fantasin flödar ju inte precis när det gäller mat…

Pe och jag ska träffas på Stormarknaden och testa ett av matställena där. Gissningsvis blir det en recension senare att läsa på en blogg nära dig – för den som är intresserad, förstås. Andra kan ju strunta i att läsa. Enligt webbplatsen finns det faktiskt hela elva (11) ställen på Stormarknaden där man kan äta… Jisses…

Vad händer hos dig idag??? Har du tid och lust, skriv gärna en rad eller två i en kommentar!

Livet är kort.

Read Full Post »

Vi var över 80 från början…

Förmiddagen idag är över. Eftermiddagen likaså. Jag har nyss kommit hem från en ny, händelsrik och stimulerande dag. Tänk egentligen hur lyckligt lottad jag är! Egentligen. (Fast lite lön vore ju bra också, men för övrigt…) Jag får göra roliga saker om vardagarna, jag lär mig nytt och jag fräschar upp gamla kunskaper. Dessutom träffar jag trevliga människor och får interagera med dem i en intellektuell miljö, i vackra omgivningar…

Det här fina huset ser jag varje vardag. Fast inte i sepia, dårå…

                                                                                                                                                            Jag har funderat på det här med ansvar. Dels hur mycket ansvar jag hade och tog och borde ha haft i mitt förra arbetsliv, dels det jag har idag: i princip inget. Jag utför det jag blir anvisad att göra, jag tror att jag lyckats ganska bra, jag har klarat av mina uppgifter hittills. Men jag bär inte ansvaret! Det som vilade så tungt på mina axlar. Samtidigt som det för stunden är lite skönt är det också lite jobbigt. Jag är van att ta ansvar, van att fatta beslut, van att agera efter eget huvud. Nu är det inte min roll. Jag skulle kunna neka till att utföra uppgifter, jag skulle kunna lämna ifrån mig hafsverk eller undermåliga produkter – men jag gör det inte. Nånstans finns min ansvarskänsla kvar, ändå…

Nu skulle det här inlägget inte alls handla om ansvar utan om min dag. Och kanske framför allt intervjun i förmiddags. Vi var över 80 stycken som hade sökt tjänsten. Jag vet inte hur många som har blivit telefonintervjuade, men fem var vi som blev kallade till en personlig intervju. En av de fem var jag. Och kommer jag bara så här långt är det en stor fjäder i hatten ändå och en rejäl knuff uppåt för mitt ego! Efter intervjuerna går två eller tre vidare och får göra några arbetsprover. Besked om detta utlovades redan till nästa vecka. Hur det kändes? Bra. Jobbet i sig låter spännande och variationsrikt. Det innebär en del kvälls- och helgjobb, men jag utgår från att man kompenseras för detta. Det kan också bli en del resor i regionen, vilket inte gör mig nåt eftersom jag älskar att köra bil. Intervjun då? Jag tycker att jag babblade lite för mycket. Men jag hade inte några större svårigheter att svara på frågorna som ställdes. Och jag blev intervjuad av två trevliga kvinnor, något äldre än jag själv. Chefen verkar vara av strukturerad och ansvarskännande sort, den andra medarbetaren var väldigt trevlig och lätt att prata med. Glada miner, varm atmosfär på jobbet, sammanfattningsvis. Så nu är det bara att vänta och se vilket besked jag får. To be contiued…

Tofflan tänker…

                                                                                                                                                               För att coola ner mig lite när jag kom hem har jag gått med dammvippan. Fick samtidigt möjlighet att fundera över dagen och alla intryck. Jag åkte förstås till ”jobbet” efter intervjun. Passerade mitt hem för att justera en krånglande lins och för att gå på toa. Träffade Tants son och språkade lite med honom. Jag har ju sett att de håller på och rensar och det är så att Tant har fått en lägenhet på ett boende och hemmet här ska säljas. Det känns lite ledsamt, men jag bad T (sonen) att framföra en varm hälsning och massor av Toffel-kramar!

Min söta älskling hade otur och blev ifrånåkt av den buss hon hade tänkt ta till jobbet, men jag hoppas att hon kom fram i tid. I kväll klockan 21 blir hon i alla fall hämtad av mig och Clark Kent* för hemfärd till New Village. Där väntar goda ostar, kex och ett glas vin om så önskas, alternativt Pringles extraheta chips och öl. Vi får sovmorgon i morgon för Anna börjar inte förrän klockan tolv. Sen jobbar hon tyvärr ända till 21 hela helgen och det är trist.

Nu är gårdagens tvätt lagd i strykhög och lakanen vikta. Jag överväger att vara Duktig Husmor och ta ett varv med snabeldraken** också, så slipper jag det i helgen. I helgen blir det för min del annars inpackning av balle*** och ett möte på söndag som jag inte i min vildaste fantasi kunde föreställa mig för ett par månader sen… Du ser, även en Toffla kan förändra sig och utvecklas… 😉

                                                                                                                                                             *Clark Kent = min bäste bil-man
**snabeldraken = dammsugaren
***inpackning av balle = balkongmöblerna ska täckas över med presenning och balkongmattan ska rullas ihop och ställas undan

Read Full Post »