Ett bälte om magen

Ett inlägg om smärta och hur jag hanterar den, bland annat.

---

 

Jag och tillvaron var inte riktigt ett…

Nej fan, den här eländiga värken släpper inte sitt järngrepp om magen. Det känns som om jag har ett hårt åtdraget, brett bälte som klämmer ihop mage och rygg på höger sida. Det gör så ont att jag mår illa, men tack och lov har jag inte kräkts sen i söndags. Faktum är att jag är så smärtpåverkad att jag har svårt att ta tillräckligt djupa andetag. Det gör bara ont. Jag kände mig bättre och piggare på dan igår och fick mycket gjort. Men ärligt, jag ringer hellre och bokar tid hos bilverkstan än hos doktorn. Vis av mitt senaste besök vid husläkarmottagningen och hur uruselt resultatet blev* försöker jag hantera det onda själv. Jag fick tabletter i helgen, men eftersom de krockar med min andra magåkomma (bråck på magmunnen) vågar jag inte knapra dem i tid och otid.

Det blev både pläd och duntäcke till natten.

Igår kväll tror jag att jag fick lite feber också. Jag började frysa igen och det kändes som om tillvaron och jag inte riktigt var ett. Jag satt en stund i bästefåtöljen på kvällen, men fick snart krypa ner i sängen, under såväl duntäcke som pläd. I morse vaknade jag varm och troligen feberfri. Bältet runt magen sitter dock fortfarande kvar och klämmer åt.

Som jag skrev ovan och som jag glömde skriva igår ringde jag bilverkstan och bokade tid en vecka före min födelsedag. Främsta skälet är byte till sommartofflor** för Clark Kent***. Vidare fick jag häromdan ett brev om en garantiåtgärd kring fönsterhissarna, så det ska verkstadskillarna också titta på. Dessutom nämnde killen jag telefonerade med att ytterligare en sån åtgärd ska göras kring airbagarna. Och så bad jag dem för 17 att kolla bromsarna lite när de ändå river bort däcken – jag ska ju besiktiga mannen i mitt liv nästa månad! Garantiåtgärderna är gratis, priset för däckbyte och bromskoll glömde jag fråga om, men det är smällar jag får ta – jag har ju ingen man/fru som har ett jobb och kan försörja mig tillfälligt. Jag måste ha en fungerande bil, annars blir jag totalt isolerad. Vilket påminner mig om att jag nog MÅSTE åka buss in till tandläkaren på torsdag… Jag har inte åkt buss på över ett halvår… Försökte kolla busstider igår, men UL:s jävla app är ju totalt värdelös och funkar inte oftare än den funkar. Ungefär som ICA:s app…

Pappas ryamatta, full av smärta är den knuten.

Usch, så fruktansvärt negativt det här blogginlägget har blivit. Men jag måste ju få gnälla nånstans och genom att skriva av mig tar jag, om än tillfälligt, bort en del av smärtan. Mamma påminde mig igår (ja hon ringde igår kväll igen) om att när min pappa hade gallstensont och gick och väntade på operation (det verkar inte som om de opererar gallan numera om en inte håller på att nästan dö) knöt han en ryamatta. Mattan finns kvar hemma hos mamma. Den går i svart och rött, en nästan ser smärtan i den. Som grädde på moset gick pappa visst igenom en skilsmässa vid samma tid. En olycka kommer sällan ensam. Men sen träffade han min mamma och så kom jag (den tredje olyckan?) så småningom.

Knäckemackor med makrill var uppenbarligen inte bästa kosten för mig just nu. Synd att jag inte blev tipsad om det innan jag åt…

Jag måste få i mig nåt ätbart. Igår på seneftermiddagen åt jag knäckemackor med makrill. Det var inte det smartaste jag kunde äta, blev jag upplyst om. Synd att ingen kunde tipsa mig INNAN om vad jag kan prova att äta för att inte få ont/ondare… I övrigt har jag levt på mjölk, fil, cornflakes och Fästmöns äpplemos sen i söndags. En effektiv bantningsmetod, men jag bantar inte av princip. Dessutom blir jag så medtagen när jag inte får i mig nåt med lite mer substans. Och tjurig. Och grinig.

 

 

 

Amaryllistoken har fått en ny stängel med knopp. Stänglarna drar sig mot ljuset utanför – som nästan inte finns.

När jag får extra ont brukar det lindra att gå omkring. Det är lite svårt att sitta stilla vid datorn och söka jobb och blogga, men samtidigt tar det bort en del av smärtan, som sagt. (Jag har uppfyllt dagens jobbsökarmål med råge, för jag är ju en sån plikttrogen jävel.) Men när jag går omkring i mina rum – som är alldeles för många enligt vissa småländska tanter –  försöker jag njuta av mina vackra blommor här hemma. Utanför mina fönster vräker regnet ner idag. Det gör mig ingenting, även om jag gärna vill komma torrklädd till eftermiddagens anställningsintervju… Måtte jag palla… Gulliga NK**** har messat och önskat lycka till. Fan vad jag saknar mina fina, numera före detta, arbetskamrater…

 

*Jag fick fel kontaktuppgifter för vidare vårdkontakt, jag fick för stor förpackning stark medicin, jag fick en vårdkontakt som skulle vara löpande men som slutade efter mitt tredje eller fjärde besök = uruselt resultat enligt mig
**sommartofflor = sommardäck
***Clark Kent = min lille bilman
****NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Äntligen höst – och lite röst!

Ett höstligt, men mest röstligt inlägg.

---

 

Det regnar och är härligt!

I morse var det underbart gott att sova! Skälet är enkelt: regnet vräkte ner utanför. Det finns inget som söver mig så bra som ljudet av regn mot tak och fönster. Så det blev lite sovmorgon, ända till 7.20. Och regnar gör det fortfarande. Nog vet jag nån i familjen som inte är så förtjust i regn för att håret blir knollrigt. Men jag som ser det knollriga håret utifrån tycker bara att det är gulligt. Nu ska jag emellertid inte se det knollriga håret idag, troligen, utan jag ska stanna inomhus och göra annat. Lyssna på hur det fortsätter att vräka ner och hur höststormarna ruskar om mitt hus. Sen kan ”alla andra” gnälla och klaga bäst de vill. Typ såna som har jobb och bara gnäller på sina jobb gnäller säkert på vädret och hösten också.

Jag vet inte vart dagen igår tog vägen. Jag kollar vad jag skrev igår och jag kollar mina lappar och kalendrar. Sen minns jag: jag städade. Eller jag började städa och ska fortsätta idag. Vissa leder påminner mig fortfarande om att de finns. Detta i sin tur påminner mig om att jag måste ringa min mottagning idag för att förnya recept på magpillren och salvan. Salvan har jag klarat mig utan ett tag, men det är inte helt optimalt för vissa ställen är irriterade. Magmedicinen klarar jag mig utan en dag, kanske två, innan jag börjar kräkas. När jag tänker efter spelar det egentligen ingen större roll, jag är ju mest hemma. Fast i morgon ska jag ju göra en intervju i en affärsrörelse. Inte så bra då ifall en spyr ner varorna som ska säljas…

Jag kunde lika gärna ha ringt på den här, för jag fick inte prata med nån levande människa.

Så! Nu kan jag pricka av receptförnyelsen! Tror jag… Min mottagning, privat förstås, har blivit så infiltrerad av jättekolossen som ska ha ansvar för länsinvånarnas vård och omsorg att jag för första gången sen jag blev patient vid mottagningen inte fick prata med en levande människa. Vid receptförnyelse brukar en alltid bli uppringd. Idag sa en inspelad röst vad jag skulle säga. Sen hamnar mina e-recept på apoteken – om fem dar. Fy så dåligt! Tidigare var det samma dag.

En bra sak var i alla fall att jag fick använda min röst. Det gjorde jag inte igår. Tror jag. Jo, det gjorde jag visst – kring midnatt. Det verkar som om det har kommit nytt folk vägg i vägg. De tyckte att det var en bra idé att börja spöka spika en kvart före spöktimmen. Det tyckte inte jag, som just höll på att somna då (de spikade i rummet vägg i vägg med mitt sovrum). Så jag vrålade först…

Tyst!!!

… sen

Håll käften!!!

och så slutligen

TYST!!!

Då upphörde hammarslagen. Tänk att folk inte bara förstår att man inte spikar när klockan är nästan midnatt... Det är fan i mig ofattbart! Tidigare på kvällen och under dan hördes inte ett ljud, så det måste vara nattugglor eller vampyrer som har flyttat in.

Modell för min nya bästefåtölj? En arbetssökande får ju inte sitta för mjukt, tycker en del.

Och nu kom jag på att jag faktiskt använde rösten en gång till igår. På kvällen ringde en man som jag först ställde mig väldigt avvaktande till. Fördomsfullt tänkte jag:

Typisk försäljare, som inte har kollat med NIX!

Men det gällde ett scanningprojekt som jag har anmält mitt intresse för att delta i. Oavlönat, förstås. Tänk så många gratisjobb det finns i Sverige! (<== ironi) Som läget är nu har jag inte det minsta lust att delta i nåt projekt. Samtidigt ger det mig nåt att göra och jag får koll på vad jag handlar i livsmedelsväg. Det kan ju vara bra så att jag inte får för mig att leva över mina tillgångar, som somliga anser. Det är fantastiskt hur väl vissa människor känner en utan att ens ha träffat en i verkliga livet! (<== ironi igen). Jag får nog byta ut bästefåtöljen också mot en trästol. Hittade en modell i en av mina bokhyllor, förresten.

En får inte överanstränga sin lilla röst…

Som grädde på moset vaknade Myndigheten till liv och mejlade mig ett tips. De tror uppenbarligen att en inte kan varken surfa på internet, söka information eller läsa. Jag är verkligen trött på alla tips jag får – det är vägar in jag behöver.

 

Tar mig för min panna och skriker lite. Men bara lite lätt. En får ju inte överanstränga sin lilla röst.

 

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Otäckheter och positiva nyheter

Ett inlägg som inleds med otäckheter och som rundas av med positiva nyheter.

---

 

Fasen, så många otäcka saker som nyligen har hänt och händer i omvärlden! Och då menar jag allvarliga ting, inte turkoschockar. Jag vet inte vad det är för land jag lever i längre. Bara en sån sak som allt knivande… Är det rätt metod att ta till för att få ”hjälp” från Samhället? Varför reagerar ingen förrän det redan har hänt otäckheter? Här i Uppsala kom det upp staket vid ett ställe intill järnvägen strax innan sommaren. Men då hade redan ett antal självmord skett vid just den platsen, bland annat Ludmillas dotters – för sju år sen. Det är inte utan att man vill skrika till Samhället:

Sent ska syndaren vakna!

Fast det är inget roligt sammanhang, bara ledsamt och tragiskt.

Vatten är härligt, men också farligt.

Ovanpå det har sommaren medfört en massa tragiska drunkningsolyckor och försvunna barn, stora som små. Det är inte alltid de har hittats vid liv när de sen har hittats. I detta sammanhang är jag glad att jag inte skaffade barn – jag skulle ha varit en orolig morsa hela livet, helst stängt in ungen. Och det går ju inte!

Drunkningsolyckorna känns som om de har varit fler i sommar. Eller också är det för att media har slagit upp dem större, särskilt när det är barn inblandade. Men det är lika hemskt när nån äldre drunknar. Även om det finns simkunnighet på skolbetygen är det inte nån garanti. Min pappa lärde sig tidigt simma eftersom han tillbringade somrarna i den finska skärgården. Han drunknade ändå.

På tal om pappa läste jag igår på nätet att Bertil Torekull, han som gav pappa kåserispalten Hurtigrutten i Byhålenytt Corren i födelsedagspresent en gång, kämpar för att få sitt körkort tillbaka. Bertil Torekull är 83 år och det var våren 2014 efter ett läkarbesök som Transportstyrelsen drog in hans körkort på grund av en synskada. Bertil Torekull har nu ansökt om dispens för en viss sträcka, den mellan hemmet och Simrishamn, eftersom han ofta är ute och föreläser. Om synskadan säger han i Expressen att han ser från sitt hem ända bort till Bornholm. Underlig synskada, det…

Jag tänker gör nåt så ovanligt som att ringa för att förnya mina recept.

Åter till otäckheterna. Jag läser att antalet ID-kapningar och kontokortsbedrägerier har ökat också. Det blir ju den självklara följden av att allt ska vara så himla digitalt. Visst underlättar det digitala samhället mycket för både sändare och mottagare, men det är också väldigt sårbart. Jag tänker därför fortsätta att ringa till min husläkarmottagning när jag behöver förnya mina recept, vilket jag behöver göra nästa vecka. Tänk så förvånade de ska bli när de får höra en mänsklig röst! (<== ironi) För övrigt höll jag ju på att få betala en lunch i Nora flera gånger på grund av en ilsken restaurangägare och en dålig (?) kortläsare. Du må tro att jag är extra vaksam sen dess! Inte känns det särskilt bra, heller, eftersom den ilskne fick mitt visitkort med mina kontaktuppgifter på…

Händer det verkligen inte bra och roligt längre? Är positiva nyheter av det slaget som vem som blir nästa programledare för Falsksång Allsång på Skansen? Det blir för övrigt Sanna Nielsen, enligt Aftonbladet. Jag hade tippat på Kalle Moraeus, därför att det är ett program jag inte tittar på samtidigt som jag vet att herr Moraeus är väldigt musikalisk. Det är Sanna Nielsen också – hon sjunger definitivt inte falskt. Det gör däremot många i broilerfarmprogrammet Idomin Idiot Idol. Småungar, som tror att de är världsstjärnor bara för att de får vara med i TV. Sen klarar de flesta inte av det så kallade kändisskapet och det går åt skogen för många av dem, även om undantag finns. En del blir ju, till exempel programledare för Falsksång Allsång på Skansen…

Personligen vill jag helst inte synas i TV, men nu är det så att Antikrundan, mitt favvo-program på SvT, kommer till stan på lördag. Jag tänker dra ner på Vaksala torg och köa för att komma in på Uppsala Konsert & Kongress, där rundan spelas in mellan klockan 12 och 18. Vad jag tänker ta med mig? Litteratur, förstås, som jag vill veta mer om! Det blir en blandning av uppslagsverk, historiskt, media, sakralt och profant.

För att fylla på med positiva interna nyheter ska Uppsalaewa och jag ha bokbytarstund om en vecka. Äntligen! Vi byter deckare mot deckare.

Jag får Dödens bok och Ewa får Dödsdomen… Inte särskilt positiva titlar, men…

Har det hänt nåt positivt i DITT liv i sommar? Varför inte skriva några rader i en kommentar här nedan och berätta!!! Jag menar, har du orkat läsa hela den här drapan, kanske du har nåt att säga själv..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

E-kommentarer inger förväntningar som kanske inte uppfylls

Ett kommenterande inlägg.

---

 

Det finns många skäl till att jag är negativt inställd till elektronisk journalhantering och Mina vårdkontakter. Jag vet visserligen att pappersjournaler, som kunde ligga och skräpa lite här och var, inte heller var nåt idiotsäkert system. Men elektroniska journaler och Mina vårdkontakter utger sig för att vara säkert vilket jag inte tycker att det är. Bara en sån sak som att min tandläkare skulle kunna läsa mina sjukhusjournaler… ja, du fattar. (Min tandläkare har liksom inte med mina knäppa blodvärden att göra så länge jag inte äter vissa mediciner. Och min tandläkare frågar alltid när jag är på plats i undersökningsstolen vilka mediciner jag äter ifall dessa kan medföra ökad blödningsrisk eller påverka bedövning.)

Jag ringer när jag mina piller är slut.

Min husläkarmottagning blev på grund av att den organisation i vårt län, som ansvarar för invånarnas hälso- och sjukvård, beslutade att elektronifiera så många patientkontakter som möjligt (varför PRATA med patienten..?) intvingad i Mina vårdkontakter. Det är via datorn, webben och e-legitimation jag, som sjuk patient, ska krångla för att boka en tid i sjukvården eller förnya ett recept. Jag vägrar. Jag tänker fortsätta ringa min mottagning så länge det är möjligt, för jag vill få bekräftelse direkt på att vårdpersonalen har uppfattat mitt behov, så att säga.

Det senast idiotiska jag läste om elektroniska journaler är så kallade e-kommentarer. Från och med årsskiftet ska patienter i vårt län kunna lämna kommentarer till vårdpersonalen i sina journaler. Det låter väl rätt demokratiskt, yttrandefritt och bra? Jorå, men det är bara det att vårdpersonalen inte är tvingad att läsa dessa kommenterar eller agera utifrån kommentarerna.

Alltså, ett exempel: en patient läser i sin journal att läkaren har skrivit att patienten har artros i höger axel. Men patienten har artros i vänster axel. Patienten kan då, från årsskiftet, göra en e-kommentar och skriva ”det står att jag har artros i höger axel men jag har det i vänster”. Fine! MEN… ingen i vården är skyldig att läsa detta eller ändra den felaktiga uppgiften i journalen. E-kommentarer är alltså totalt meningslösa och inger förväntningar som kanske inte uppfylls.

Den som vill att viktiga uppgifter som i exemplet ovan ska gå fram till vårdpersonalen ska i stället använda en annan funktion i Mina vårdkontakter, nämligen meddelandetjänsten Kontakta mig. Logiskt? Kanske. Men e-kommentarer är ju totalt verkningslösa i såna fall. Eller vad ska man ha e-kommentarer till? Det patienten skriver i sin e-kommentar kan emellertid läggas in i journalen av vårdpersonal. Men det är inte säkert. Det är till och med långt ifrån säkert att nån personal ens läser patientens kommentar.

Avgående politiker med visstidspensionspapper?

Nej, e-kommenterar känns ju nästan lika knäppt som att en avgående politiker, ett råd, som 53-åring får visstidspension, det vill säga 27 200 kronor i månaden tills han fyller 65 år. Den fina och demokratiska organisationen (^== ironi) har nämligen bestämt att politiker, som har varit anställda inom organisationen och som fyllt 50 samt arbetat (!) inom organisationen i minst fyra år ska få visstidspension. Om den visstidspensionerade får ett jobb med lön ska pensionen emellertid kvittas bort mot lönen – fast bara till 75 procent. Dessutom får den här politikern 11 000 kronor i månaden som undantas kvittningen. Rättvis matematik eller?.. (<== retorisk fråga).

 

---

För övrigt… När det gäller axelartrosen är exemplet taget ur min journal som jag bad att få utskriven. Jag fick vända mig till Patientombudsmannen för att få min journal ”korrigerad”… Detta var efter införandet av elektronisk patientjournal.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Klippt och snart stucken

Ett inlägg om en del fobier och om hår.

---

 

Nyklippt Toffla med en del av sina älskade böcker bakom ryggen.

Det blev ingen bra dag idag. Men jag är inte förvånad, det var ju tisdag. Därför var det helt underbart att få åka och lägga huvudet i M:s kapabla händer. Jag var stå trött i skallen att jag höll på att somna medan jag satt och väntade på min tur… Som vanligt blev jag mycket nöjd efteråt. Det känns gott att ha riktigt kort hår i nacken och på sidorna – jag är ju så varm om huvudet eftersom jag så snabbt får en kalufs.

På hemvägen stannade jag till vid Tokerian och köpte kallskuret till middag. Det har vi goffat, Fästmön och jag. Och så hade jag tur att det fanns en bit rabarberpaj kvar till kvällskaffet. Precis vad jag jag behövde idag det också.

Till kaffet pratade vi om vissa fobier. En del gillar inte vatten, andra gillar inte nålar. Jag, till exempel, gillar inte nålar. Ändå kan jag stolt tillkännage att jag ringde min husläkarmottagning i morse och bokade till. På fredag ska jag dit och få ”en spik i armen”, det vill säga en påfyllnadsdos av TBE-vaccin. Sen insåg sköterskan att jag ju fyllt 50. Då räcker det inte att jag kommer vart femte år, utan jag måste få boosterdos vart tredje år… Det går visserligen snabbt att bli stucken i armen, men du skulle se nålen… Den är lång och tjock…

En ny, underbar ledig fredag väntar alltså! Men först ska jag jobba en stund i morgon och därefter vila ut på torsdag, som är en röd dag. Så att jag klarar av mitt möte med sprutan.

Nu försöker jag slappna av till Maria Wern. Mord kan vara riktigt… lättsamma jämfört med nålar… I alla fall fiktiva mord. Verkligheten är ju betydligt grymmare, som vi vet.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nä, det gick inte

Ett ryggande inlägg.

---

 

Tofflan på köksgolvet, mitt bästa tillhåll just nu.

Som du kanske fattar av inläggets rubrik gick det inte alls bra att jobba idag. Jag vaknade efter att ha sovit uruselt (vaknar varje gång jag vänder mig i sängen), tvättade mig och la mig på köksgolvet. Redan då hade jag skitont, alltså, och arbetsdagen hade inte ens börjat.

Att köra bil gjorde ont typ hela tiden – vilket det inte har gjort riktigt tidigare – så när jag kom fram till kexfabriken/besticklådan hade jag, på ren svenska, inte bara skitont utan jävligt ont. Jag var rejält smärtpåverkad, nästan omtöcknad.

Och faktum är att jag gjorde nåt ovanligt: jag insåg mina begränsningar och ringde min husläkarmottagning. Efter trekvart blev jag uppringd. Under tiden gjorde jag lite nytta och fixade en nyhet. Vet inte hur texten blev med tanke på mitt tillstånd.

Jag har fått en läkartid klockan 13 idag och är evigt tacksam för den! Igår kväll tog jag nämligen den sista tabletten av den receptbelagda antiinflammatoriska medicinen jag hade i mina gömmor. I morse blev det den receptfria. Nu hoppas jag att doktor Jan skriver ut nåt som gör susen. Eftersom jag var hemma hela förra veckan behöver jag också ett läkarintyg. Jag vet ju inte om jag blir sjukskriven, men jag skulle tro det. Sist jag hade ett liknande rejält ryggskott blev det sex veckor. Det var för övrigt under den tiden min dåvarande chef planerade och förberedde för min avpollettering, fick jag senare veta. Snacka om att hugga i en rygg som redan var kass!..

Hade ingen bild på nån potta, så det blev sPOTTAnde grodor i stället. Ungefär så jag känner mig.

Nu tror jag inte att det blir sex veckor, möjligen nån. Det här är ju fjärde veckan med ryggont, så det bara måste bli bättre snart. (Eller?) Min nuvarande chef behöver inte planera min av-pollettering, för min visstidsanställning gäller ju bara till och med den 30 april. Nåt annat vet jag inte. Trots det har jag dåligt samvete för att jag inte är på jobbet eftersom jag sätter mina kollegor på pottan. Men jag tror att de hellre blir satta där än att jag är på jobbet och stönar och gnäller och nästan grinar, som idag.

Detta inlägg har jag för övrigt legat ner och skrivit. Den enda ställning som funkar just nu.

To be continued…  

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Laddad!

Ett inlägg om hur jag känner mig.

 

Laddad med nytt batteri.

Det är måndag morgon. Jag känner mig lika laddad och pånyttfödd som min brandvarnare. Den senare fick nytt batteri igår kväll. På lördagskvällen deklarerade nämligen det gamla att det var på väg att ge upp. Vilken tur att jag var hemma, annars hade väl somliga klagat på oljud från min lägenhet, för en gångs skull. Ja, jag är nämligen ganska tystlåten av mig hemma. Gör inte så särskilt mycket väsen av mig som vissa andra.

Jag hade inte tänkt gå ut alls igår, men så behövdes ett nytt batteri och lite medikamenter från apoteket. Med det system vi har idag hinner jag nämligen knappt göra av med mitt medicinförråd innan jag måste ladda det igen – annars går receptet ut. Idiotiskt! Och eftersom husläkarmottagningen nu har gjort sig så himla oanträffbar genom att ansluta sig till Mina vårdkontakter är det bäst att ladda så mycket jag bara kan. När lagret tar slut tänker jag ringa och förnya receptet. Orka sitta med e-legitimation bara för att ladda medikamenter! Eller kod via sms. Jag menar, hur säkert är det?

Måndag morgon, som sagt. Ska bli spännande att se hur många gånger jag inte duger den här veckan. Alla noteras. Och vägs in. Ska jag eller ska jag inte? Ska jag bara för att? Ska jag för att jag vill? Ska jag bara för att jäklas? Den som lever får se. Men se laddad, det är jag.

Livet är kort.

Read Full Post »

Så tyst det blev

Ett inlägg om tystnad, sömn och värk.

Tänk så otroligt tyst det har blivit i huset! Det är en fantastisk känsla. Jag börjar tro att jag har fått dålig hörsel. Men det som råder här är nåt jag har saknat länge: tystnad. Tysta nätter, tysta morgnar och tysta kvällar. Jag njuter. Särskilt som jag mådde skit igår kväll.

Jag mådde faktiskt så dåligt att jag gick och la mig klockan 21. Och somnade nästan bums. Sen tyckte kroppen att jag hade sovit färdigt klockan 2.30. Det hade jag inte, men tack och lov var både huvudvärk och illamående borta. Jag somnade om en stund och sov mellan klockan fyra och sex. Nu har jag dessvärre tagit den allra sista tabletten mot illamående och nåt nytt recept har jag inte. Till husläkarmottagningen är det ingen idé att höra av sig, för då måste man ansluta sig till nåt system som jag inte vill vara en del av. Jag vill att det ska vara som förut, inte sämre. Då kunde jag mejla till min doktor och jag fick svar, vanligen inom 24 timmar.

Det var lättare att få kontakt med doktorn förr.

Det är snart dags att ge sig iväg igen. Till stället som får allting att snurra. Idag ska jag titta hur många semesterdagar jag har innestående och ansöka om dem. Det skulle innebära att jag slutar jobba. Snart. Tyvärr. Men det är som det är. Jag vill inte att det ska bli som på föregående ställe, att jag går och väntar på besked om eventuell fortsättning hela tiden. Och sen, när den berömda LAS nästan ska slå till och ge mig en tillsvidareanställning, är det tack och hej, leverpastej. Nån stolthet finns det kvar i mig.

Livet är kort.

Read Full Post »

Risigt och fler drömmar

Ett inlägg om hur jag mår, lite grann och om drömmar. Igen och igen, alltså.

Tidigt i morse låg jag i nån sorts halvdvala och hade ont i magen. Det var ett tag sen nu. En lördag under Pride för ett par år sen var jag jättesjuk och sen dess har det varit ytterligare ett par nätter. Jag har haft så ont att jag tror att jag ska dö. Dessvärre gör jag ju inte det utan plågorna fortsätter i cirka tolv till 15 timmar.

I morse hade jag inte jätteont som sist, men ändå ganska ont. På en skala ett till tio, som man alltid tjatar om i vården, bedömer jag smärtan till sju. Jag åt lite ren fil till frukost bara och tog en halv mugg java. Det blev inte värre av det. Alldeles nyss åt jag två ostmackor. Jag är ju hungrig! Vi får se hur det går… Lite risigt är det, emellertid. Och jag har ingen lust att kontakta min husläkarmottagning – jag kommer ju inte ens in i det system mottagningen är ansluten till, Mina vårdkontakter. 👿

Lite risigt är det allt idag.

Inte ett jobb har jag hittat att söka, heller, varken igår eller idag. Jag har snurrat runt på alla tänkbara ställen, men finner bara tjänster som jag inte har kvalifikationer för eller erfarenheter av. Ska prova igen om ett par timmar ifall det dyker upp nåt.

I natt drömde jag att jag och Jeja Sundström (!) var på jakt efter jobb. Vi hade varit på anställningsintervju på ett och samma jobb på nåt ställe som låg i en galleria. Jeja hade lämnat kvar sina personliga saker på en brygga (!) där hon hade blivit avlämnad – av en helikopter. Det tyckte jag, i drömmen, var… lite konstigt… I vaket tillstånd tycker jag att hela drömmen är konstig! Vad har liksom Jeja Sundström i mina drömmar att göra?

Igår kväll satt Fästmön och jag i alla fall och drömde lite ihop. Vi påbörjade en 100-lista över saker vi vill göra tillsammans innan det inte längre går. Jag tror att vi har plitat ner fem (5) saker hittills. Och då är ändå inte alla punkter orealistiska, egentligen. Men det klart, de bygger ju på att vi båda har var sin inkomst och det tycks ju… svårt att realisera för somliga… (Understatement of the Year…)

När jag går här hemma förfasar jag mig ganska mycket över hur slitet, skitigt och förfallet här är. Jag skulle behöva ytrenovera och storstäda. Ytrenovera är förstås inte att tänka på av ekonomiska skäl. Men se storstäda tänker jag minsann göra! Jag har gjort en städplan för nästa vecka. Min plan går ut på att ta ett rum eller delar av lägenheten per dag och städa rejält. Från golv till tak. På måndag ska jag börja med köket. Om det då visar sig att det regnar mot just köksfönstren, träder plan B in: smårummen. Annars ska smårummen få sitt på tisdag, sovrummet på onsdag, badrummet, dusch- och toarummet samt hallen på torsdag och slutligen vardagsrummet på fredag.

Genom att ta ett utrymme per dag kan jag fokusera på ett avgränsat område, vilket jag inbillar mig gör städningen mer noggrann. Vidare vill jag tro att jag då arbetar mer effektivt och ändå får tid till att söka jobb. Om det nu finns några jobb att söka, vill säga…

Jag lappar och lagar en del av det som förfaller i mitt hem, och det är inte bara strumpor… Ett annat exempel är min skrivbordsstol. Den är nu lagad på TVÅ ställen – med silvertejp. Rätt fult, men det funkar! Fast kanske skulle jag ha råd att köpa en ny stol om jag lyckas sälja Kelimmattan den lappade stolen står på… Den mattan sparar jag emellertid för att kunna betala några månadsavgifter (hyror) framöver med…

Mitt hem förfaller… Min skrivbordsstol är nu lagad på TVÅ ställen med silvertejp. Fult, men funktionellt!

Idag är det strålande sol och Anna jobbar till halv tre. Ska jag masa mig ut en stund ensam? Vet inte om magen är överens om att det är en bra idé, så jag tror jag stannar inne i sällskap med Michael Nyqvist.

Vad gör du idag???

Livet är kort.

Read Full Post »

Mina vårdkontakter – vems är informationsansvaret?

Ett ilsket inlägg om ansvarslöshet.

Varje söndag brukar jag fördela mina mediciner i en liten dosett. I söndags noterade jag att två av min mediciner håller på att ta slut. Det är inte helt tomt i burkarna, men det skramlar bara några piller på bottnarna. Satte mig därför vid datorn, surfade in på min husläkarmottagnings webbplats och hittade ett enkelt och bra kontaktformulär.

Jag fördelar mina mediciner varje söndag i min förträffliga ANABOX!

Tidigare, när jag var listad hos doktor Anders, kunde jag mejla honom direkt när nån medicin tog slut. I regel svarade han vid slutet av dan och svaret var för det mesta:

Ett e-recept är skickat!

Nu är det ett tag sen doktor Anders slutade vid mottagningen, men jag har fortsatt att vara listad vid själva mottagningen. Alltså fick jag hålla tillgodo med ett kontaktformulär – som alla andra patienter vid mottagningen.

Jag fyllde i mina uppgifter, personnummer, mediciner, styrkor, min e-postadress och mitt mobilnummer. I söndags kväll, som sagt. När jag hade skickat iväg formuläret fick jag ett autosvar via e-post där det bland annat stod:

Ditt meddelande har tagits emot. Vi svarar dig normalt inom 1 arbetsdag. […]

Igår eftermiddag, tisdag, passade jag på att kolla på apoteket om det hade kommit nåt e-recept. Då hade det ju gått nästan två arbetsdagar. Men nåt recept hade inte kommit till apoteket! Jag ringde då mottagningen och knappade mig fram till Receptförnyelse. Läste i stället in mina uppgifter på en telefonsvarare samt sa att jag hade fyllt i och skickat ett kontaktformulär i söndags men inte fått nåt recept.

I morse ringde A från mottagningen för att bekräfta att de hade tagit emot mitt meddelande och för att tala om att ett recept skrivs i morgon, torsdag, kväll. Om man ringer in och förnyar recept tar det nämligen fem (5) arbetsdagar innan man får sitt e-recept. Varför sämre service??? Sen började vi prata om Mina vårdkontakter. Och då förstod jag ett och annat…

Mottagningen har anslutit sig till Mina vårdkontakter, ett påfund från den verksamhet som ansvarar för allmänhetens hälso- och sjukvård. På mottagningens webbplats fanns rörig information om detta, viss information var dessutom motsägelsefull. Men det går ut på att man som patient ska logga in på Mina vårdkontakter och sköta bland annat receptförnyelse därifrån. För att kunna göra detta behöver man e-legitimation. För min del är e-legitimation väldigt struligt. Troligen beror det på att jag har en gammal dator. Jag får ofta göra flera försök att logga in och dessutom ofta starta om innan jag lyckas. Krångligt, med andra ord. Och eftersom kontaktformuläret låg kvar på webbplatsen utgick jag ifrån att det fungerade.

A från mottagningen berättade att alla nu måste ansluta sig till Mina vårdkontakter. Detta innebär att alla måste ha en dator och e-legitimation.

Våra gamla föräldrar förutsätts få hjälp av sina barn och anhöriga.

berättade A.

Men ska man ta ifrån en gammal människa, som är klar i huvudet, rätten att själv kunna förnya sina recept – bara för att h*n inte har en dator eller e-legitimation?

svarade jag indignerat.

Tydligen är det så ansvarig myndighet har tänkt. Eller inte tänkt. Eller tänkt, men struntat i. Människor är faktiskt myndiga trots att de är 70+.

Jag skyller naturligtvis inte på min husläkarmottagning, det är ju inte mottagningen som har bestämt att vi patienter ska tvingas in i Mina vårdkontakter. Men jag blir förbannad när vi patienter inte ens har fått information om att detta ska införas. I alla fall har jag inte fått information mig tillsänd på nåt sätt.

Det är så säkert att jag inte ens kommer in i ”systemet”…

Skälet till att myndigheten har bestämt att införa Mina vårdkontakter är säkerhet. Ja visst! Det är ju så himla säkert att vissa av oss inte ens kommer in i ”systemet”. Jag undrar hur många som skiter i att försöka boka en tid, ändra en redan bokad tid eller förnya recept… Det är ju inte alla som har barn eller närstående som kan hjälpa till ifall man själv inte har de tekniska möjligheterna eller kompetensen, vill säga…

Nu ska just min mottagning ha kvar möjligheten att ringa in receptförnyelse. I alla fall ett tag till. Formuläret på webbplatsen tas bort i slutet av denna månad, när Mina vårdval ska vara infört fullt ut. Alternativet för min del blir väl att ÅKA DIT och vägra gå därifrån innan jag fått framföra mitt ärenden, förnya mitt recept, samt legitimerat mig. Med mitt presskort eller körkort. Dessa kort FUNGERAR nämligen alltid som legitimation.

Men, som sagt… Det är inte mottagningen jag snear till på. Det är den myndighet, eller vad det nu är, som har bestämt att Mina vårdval ska införas. Det kanske är jättebra, men… Varför tar ni inte informationsansvaret??? Varför får vi,

allmänheten,

ingen information? Jag har inte ens vetat att det finns nåt som heter Mina vårdval, än mindre att det ska införas och att jag måste se till att ha fungerande teknisk utrustning för att kunna boka ett jävla läkarbesök i primärvården eller förnya mitt stående gamla recept! Inte konstigt om jag sätter mig på akuten nästa gång jag tycker att det blir kris. Och då har den informationsansvarig* totalt misslyckats med att styra vårdströmmarna rätt!

Livet är kort. Mitt blodtryck är rätt högt just nu.

Read Full Post »