Idag hade jag stämt träff klockan 11 på lokalblaskan med presskortsadministratören, en av tidningens journalister. Det kändes väldigt skönt att få detta fixat, för jag har varit utan giltigt presskort sen mitten av oktober förra året. Lokalblaskan finns sen några år tillbaka i nya lokaler mitt i centrala stan. Journalisterna sitter i kontorslandskap och jobbar. Sen finns det små bås och rum där man kan sitta enskilt. Vi kröp in i ett sånt, S och jag. Jag fyllde i en blankett, lämnade ett foto och legitimerade mig. Sen var det klart! Om tre veckor får jag åka dit igen och hämta mitt kort. Det tog väl en kvart. Skulle jag åka hem sen igen eller vad? Att åka buss för mig är nämligen ganska svårt och jag ville fira lite att jag hade klarat mig på egen hand – eller mycket tack vare julklappen från vännen Gunilla!
Att läsa på bussen går bra IBLAND, vissa gånger blir jag fruktansvärt åksjuk. Den här gången tyckte jag bara att det var lite väl mycket turkost i boken…
Först hade jag tänkt gå till Gary’s, som ligger mitt emot lokalblaskan, och luncha, men hungrig på mat var jag inte. Så i stället traskade jag ner till Stora Torget och Kafferummet Storken. Cappuccino och macka skulle det bli! Och det blev det… Jag kunde inte motstå frestelsen att välja en räkmacka…
När jag kom uppför trappan vinkade jag till min vän Greken som äger Storken. Han satt i en anställningsintervju med en ung tjej, så jag ville inte gå fram och störa. Men intervjun blev klar just när jag stod och väntade på mitt cappuccino. Min vän Greken kom fram och det var så roligt att få höra senaste nytt om hans goa familj med mera. Han tyckte visst också att det var roligt att se mig, för han BJÖD på både räkmacka och cappuccino!!! Han är så hjärtesnäll, den mannen! TACK!!!
Räkmacka och cappuccino bjöd min vän Greken på! Vilken snälling, va?!
Jag slafsade i mig hela mackan, men sen mådde jag lite illa. Räkorna var handskalade och INTE från nån burk, grönsakerna fräscha. Lite mycket majonnäs, kanske, men gott var det! Mums!
På väg till bussen igen – jag kunde åka på samma biljett hem – gick jag bakom fem unga tjejer i olika anorektiska stadier, såg det ut som. Jag förfasade mig och undrade vem i hela friden skulle våga krama dem – de skulle nog gå sönder! En tjej hade riktiga tändsticksben. Jag klappade min magge lite i tanken och kände att det nog var rätt bra med lite hull – samtidigt som tio kilo minus tack vare att jag har varit sjuk också var rätt bra.
Nu är jag hemma igen och jag är inte alls trött. Jag ska ställa mig vid strykbrädan och få undan lite kläder innan jag hämtar hem Fästmön från jobbet klockan 16. Hela stadsbesöket gick väldigt bra, jag blev bara lite yr och matt när jag klev av bussen i stan. I skrivande stund är jag rätt OK, faktiskt. Det går nog bra att jobba i morgon!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 