Sex timmar och ett kryss

Ett inlägg om a-kassans detaljpetande, men ändå vänliga bemötande idag (kors i taket).

---

 

Idag fick jag ett meddelande från min a-kassa, Akassan Vision. De hade fått ett felaktigt – eller snarare inkomplett – intyg från min så kallade arbetsgivare. Ja, a-kassan och jag har ju lite olika syn på det där med mitt så kallade deltidsarbete. Jag anser nämligen att sex timmars arbete under åtta månader inte är nåt deltidsarbete. Men a-kassan tycker att det är ett deltidsarbete.

Jag försöker vara ärlig i alla lägen, allra helst i mina kontakter med a-kassan. Varannan vecka ska jag redovisa om jag har arbetat, varit arbetslös, varit sjuk, haft semester etc till a-kassan. Jag har noga angett en timmes arbete när jag har skrivit ett blogginlägg mot betalning – även om det bara har tagit mig 20 minuter att skriva. I övrigt har jag kryssat i arbetslös. Varannan vecka, som sagt, gör jag detta.

Ändå kräver a-kassan in arbetsgivarintyg där varje timmes arbete ska redovisas igen, denna gång av min arbetsgivare. HA! Det min så kallade arbetsgivare gör är skriver ut och skriver under blanketten och skickar den med snigelpost till min a-kassa. Jag får göra själva ifyllandet – annars blir det inte gjort, misstänker jag. Jag försökte så sent som idag förklara för min så kallade arbetsgivare att eftersom det nu är så att h*n anses vara min arbetsgivare så är det h*n som ska fylla i blanketten. Till svar fick jag tystnad. Så nu har jag gjort om – och förhoppningsvis gjort rätt – och mejlat till min s k arbetsgivare. Förutom att jag mobiltelefonerat med min s k arbetsgivare har jag också gjort det med min a-kassa. Det tog mig runt en och en halv timme att göra detta plus att jag fick magknip. Men nu är det fixat – från min sida.

Varför bakläxa? Jo, min så kallade arbetsgivare (alltså jag, eftersom jag gick in i den så kallade arbetsgivarens ställe) hade glömt ett kryss på blanketten när h*n skickade in den för ungefär en månad sen. Och om det blir fel hotas jag (inte min så kallade arbetsgivare…) med att inte ens få de futtiga 9 900 kronorna i månaden som a-kassan ”ger”. Det är den ersättning jag får om jag INTE skriver nåt blogginlägg mot betalning. Skriver jag ett blogginlägg mot betalning en dag dras det av ersättning – även om jag inte får ut några pengar från min så kallade arbetsgivare förrän jag har uppnått 600kronorsgränsen. Och det kan ju ta ett tag. (Majoriteten av de blogginlägg jag skriver är för övrigt inte mot betalning.)

Idag fick jag emellertid prata med en person vid Akassan Vision som inte var otrevlig. Det var flera år sen jag pratade med nån trevlig person där. Även min handläggare på Arbetsförmedlingen har drabbats av oförskämdheter i kontakterna å mina vägnar med min a-kassa. Jag skämdes! Är det för att bli oförskämt bemött som jag har betalat – och betalar även som arbetslös – såväl fackavgift som a-kasseavgift VARJE MÅNAD sen april 1986? Nej, verkligen inte!

Men idag var det alltså ett undantag och det glädjer mig. Det finns hopp även om a-kassan. Annars är det ju inte konstigt om både fack och a-kassa tappar medlemmar om man behandlar de medlemmar man har illa. Vill man få folk att vara med får man ha en bra attityd och inte förutsätta att alla som hör av sig vill luras. (Att försöka lura till sig den futtiga ersättning man får är ett skämt. Om jag har tur får jag 800 kronor kvar en månad efter att räkningarna är betalda.)

Jag fick idag möjlighet att säga vad jag tycker om de hot a-kassan ständigt och jämt kommer med i sina meddelanden till mig. Den kvinnan jag pratade med lovade att framföra mina synpunkter.

Det kan ju enkelt uttryckt handla om att ändra formuleringar så att de låter trevligare,

sa jag och berättade att jag är kommunikatör med språket som främsta verktyg.

Då förstår jag!

svarade kvinnan på a-kassan och så diskuterade vi vilka meningar som a-kassan bör titta på och kanske förändra. Det finns bättre sätt att till exempel skriva de här två meningarna på:

[…] Om du inte skickar in uppgifterna till oss fattar vi beslut på de uppgifter vi har. Det kan innebära att vi avslår din ansökan om ersättning. […]

Jag har liksom en gång ansökt om ersättning och fått min ansökan beviljad. När jag läser meningarna ovan får jag känslan av att jag ska stå med mössan i handen varje månad och på nytt ansöka om att få lite pengar från en försäkring som jag har betalat premie till i snart 30 år…

Vidare undrade jag varför ett felaktigt ifyllt arbetsgivarintyg, som min så kallade arbetsgivare har skrivit under, går tillbaka till mig och inte till arbetsgivaren som har undertecknat det. Förutsätter a-kassan att det alltid är så kallade arbetstagare som fyller i arbetsgivarblanketterna i stället för så kallade arbetsgivare? På den frågan fick jag inget annat svar mer än att så är gången.

Men tack för att jag blev lyssnad på idag, Akassan Vision! Nu önskar jag bara att ni kunde bry er om lite större ting än sex arbetade timmar på åtta månader och ett missat kryss. Jag vill inget hellre än att jobba, men ni har nu lyckats ta bort den glädje det faktiskt beredde mig att arbeta sex (6) timmar (egentligen 6 x 20 minuter) på åtta månader.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Snopet och gratis

Ett lite snopet inlägg om tillvarons frågetecken, men också om gratisjobb.

---

 

Att tro är att icke veta

finns det ett talesätt som lyder. Och det är så sant som det är sagt.  En ska inte tro eller förutsätta nånting – eller drömma heller, för den delen – för det blir aldrig som en har tänkt sig. Själv står jag just nu och känner mig som ett stort frågetecken som jag väntar på att andra ska räta ut. Sånt gillar jag inte, jag vill ha kommandot över valen i mitt liv. Det känns onekligen ganska… snopet.

Idag tycks det vara en sån där dag när folk börjar jobba igen. Lyckliga dem! Samtidigt kan jag som står utanför arbetsmarknaden förundras över hur människor som har jobb sliter ihjäl sig och jobbar extra för att få ekonomin att gå runt. Vi värdelösa arbetssökande tvingas jobba gratis i stället om vi ska överleva med nån sorts självkänsla. För utan jobb är du ingenting idag, varken i dina egna ögon eller andras. Det är svårt att låta bli att undra om vissa av de där gratisjobben är obetalda för att de som redan har lön ska få mer. Varför är det så svårt att sprida ut saker och ting så det räcker för alla?

Plötsligt fann jag att den här torsdagen är ganska blank, förutom sedvanligt skrivande. Natten var orolig och varm och jag vaknade alldeles för tidigt. Då fick jag å andra sidan mycket gjort. Gratis, förstås. Det svider att vissa saker inte betalar några räkningar, men jag får i alla fall känna tillfredsställelsen att jag har åstadkommit nåt. Känslan att mina ord för alltid finns kvar är både skrämmande och mäktig.

Så vad ska jag hitta på idag när allt inför resan i princip är fixat och det jag har åtagit mig att göra innan dess är gjort? Egentligen borde jag städa. Hemmet är sunkigt och skitigt, men det kommer ju många blanka dar snart som behöver fyllas. Jag behöver inte städa idag.

Min himmel har inte svarta moln utan rosa, som synes.

 

Dagens lilla utflykt blir nog att hasa över till Tokerian och ladda på busskortet med en hundring. Det blir några ensamresor kommunalt framöver och det ser jag förstås inte fram emot. Men är en 53 bast ska en väl klara det också utan att jorden rämnar och himlen faller ner på en..? Det finns ingen annan än jag själv som kan jobba med detta. Gratis. (<== jag är ironisk) Nån hjälp har jag ju inte fått trots att jag faktiskt har bett om det. Nä, det är bara att bita ihop, försöka vifta bort andras svarta moln som hotar att invadera min himmel. Vi har alla våra personliga kors att bära. Jag kånkar på mitt varje dag – tro inte för ett ögonblick att jag inte känner det eller att jag har glömt bort det! Men jag försöker tänka positivt mitt i röran och jag försöker se framåt. Det gäller att hitta ljuspunkter och energikarameller.

En ljuspunkt i augusti är en intervju (som ännu inte är inbokad!) med en spännande person som ska göra nåt kul av ett stort intresse. En annan går av stapeln lördagen den 22 augusti. Då kommer nämligen Antikrundan till stan – och jag tänker gå dit med några små saker. Självklart hoppas jag på att få veta värdena, men jag vill också veta mer om härkomst och ålder. Vem vet… jag kanske blir snopen då också..?

Och just nu gjorde jag mig själv snopen genom att tipsa mig om att det går att ta med mig boken jag ska recensera och en filt ut – utomhusläsning skulle funka idag!

PS Jag ser det inte som gratisjobb att hjälpa familj och vänner. Sånt gör en för att en vill.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hyllat

Ett hyllande inlägg.

---

 

Inte tror jag att jag behöver säga att det där mötet i morse var en besvikelse? Du fattar det ändå. Vi var cirka 30 losers som de hade skrapat ihop. En tjej med svag röst pratade till en Power Point-presentation. Trots att jag satt i mitten varken hörde jag eller såg ordentligt. Den viktigaste informationen fick vi inte – eller så missade jag den. Nästa måndag ska jag tillbaka på ett enskilt möte. Till dess ska jag ha svarat på några ganska idiotiska frågor samt skriva ut och ta med mig min senaste specifikation. Allt är förberett, men jag mejlade även min handläggare. Inget svar, naturligtvis. Och som grädde på moset kom just ett mejl med ett svar jag inte ville ha. Det är tur att jag har en joker i fickan…

Mötet var tack och lov över efter en knapp halvtimme, så jag åkte till Gamlis och plockade upp Fästmön. Hon hade i ett svagt ögonblick igår lovat mig att offra några timmar på sin lediga dag för att hjälpa mig bära upp bokhyllorna för min branta trappa hemma.

Clark Kent* och jag for till Återbruket för att hämta hyllorna. Jag fick sånt fint bemötande och god hjälp ut till bilen av Anders och en annan kille, som jag inte hörde namnet på. Men det började med katastrof, naturligtvis. Vem har sagt att det ska vara enkelt? Jag fick låna en skruvdragare för att montera av de fyra glasdörrarna. Det gick hur bra som helst med de sex gångjärnen per dörr – tills jag kom till det allra sista. Armarna var väl möra, för jag orkade inte hålla emot. Dörren studsade till i golvet och glassplittret flög över halva Återbruket… Alla tittade naturligtvis på mig. Den snälla killen i kassan kom till undsättning och sopade. Som plåster på såren – nej jag skar mig inte! – var han så gullig att han drog av 30 kronor per hylla eftersom jag lämnade de tre hela dörrarna kvar. Så två hyllor kostade mig alltså totalt 100 kronor!

Kaffe och kanelbulle smakade ljuvligt efter bärande, handling, bilkörning och biltvätt.

Anders tog en kärra och vi hjälptes åt att lyfta in hyllan i bilen. Eller in och in… Det kändes som om halva hyllan stack ut i bagageluckan. Jag är inte säker på att jag körde lagligt och dessutom gjorde jag det två gånger… 😳 Det var tur att jag inte behövde köra på nån stor och mycket trafikerad väg. Dessutom ligger Återbruket och min bostad på rätt sida om ån, så att säga.

Jag hade aldrig klarat att bära upp hyllorna ensam, så jag är mycket tacksam för Annas hjälp. När vi var färdiga skjutsade jag henne till ICA Heidan för att handla. Själv skulle jag hämta ett paket – toner till min skrivare. Vissa myndigheter förutsätter ju att man har teknisk utrustning av detta slag. Vi for sen ut till Himlen där jag släppte av min kära. Jag åkte tillbaka in till stan för att tvätta bilen – den ska besiktigas på onsdag, nämligen. Upptäckte att en grej hade pajat under förmiddagen, men försökte laga den så gott det nu gick. Lite nervös inför besiktningen är jag, med anledning av detta. Efter tvätten gjorde jag som alla hantverkare: jag tog fikarast. Den snälla kvinnan på Frendo bjöd på kaffe och kanelbulle eftersom jag hade tvättat bilen! Det smakade ljuvligt i solskenet.

Hemma igen skred jag till verket. Jag hade inte tid att sms-snacka med två goa vänner som undrade hur allt hade gått, men jag är tacksam för deras omtanke. Tanken var att flytta alla deckare ut från hyllorna i arbetsrummet till de ”nya” hyllorna i hallen och göra en liten deckarhörna. Stol och golvlampa fanns ju redan. Jag tänkte att kan Johanna ha en deckarhörna, så kan jag!

Jag dammade av hyllorna och polerade dem med möbelpolish. Tyvärr var båda högersidorna illa rispade, men jag fyllde i med lite vaxkrita i lämplig färg. Det blev inte sämre. Sen började jag fylla hyllorna och passade samtidigt på att damma av hyllorna i arbetsrummet. Vid 19-tiden i kväll var jag färdig. Färdig och helt slut, kan jag meddela! Jag lär ha träningsvärk i morgon, det är helt säkert. Nån middag har jag inte hemma och jag orkar inte fixa till nåt. Nu vill jag bara slå mig ner i bästefåtöljen och titta på mina nya bokhyllor.

Men du… Tror du att mina hyllmetermätningar stämde..? Här kommer några bilder från min bokhylledag. Kikar du på dem får du veta sanningen…

Detta bildspel kräver JavaScript.

*Clark Kent = min väldigt lilla bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Saker som muntrar upp #4

Ännu ett uppmuntrande inlägg.

---

 

Men bäst uppmuntran av allt… Inför en tuff vecka som innebär en tillbakagång till en tillvaro som värdelös i tomma intet, i klorna på byråkrater som förutsätter att man lurar dem…  Det fick jag av Fästmön när hon sa ungefär nedanstående innan vi skildes åt i eftermiddags:

Ring mig när du vill. Jag har telefonen påslagen även på jobbet. Och så vet du att du kan komma hit – när som helst. Det finns alltid en plats för dig här.

Min älskade har ett hjärta, stort som en elefants…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Blanketter och otrevligt på a-kassan

Ett icke förvånat inlägg.

---

 

Så småningom fattade jag varför jag var så arg idag. Det handlar inte bara om att jag har sovit för lite de senaste nätterna. Undermedvetet hade jag bestämt mig för att ta tag i lite… byråkrati idag. Om man inte redan är arg, så blir man. Därför tog jag det säkra före det osäkra och var arg en stund på förmiddagen.

Och ja, jag ägnade mig åt byråkrati på arbetstid. Skälet är mycket enkelt: min a-kassa använder blanketter på webben som man bara kan fylla i om man använder webbläsaren Explorer. Den webbläsaren använder jag inte hemma.

Det var två blanketter jag tänkte förbereda. Dels var det anmälan till a-kassan, dels en blankett som en av mina arbetsgivare ska fylla i egentligen och skriva under. Eftersom det handlar om en arbetsgivare som jag jobbar åt högst åtta timmar om året (!) ringde jag, min idiot, till a-kassan för att höra om jag möjligen  kunde slippa att fixa den här blanketten. Det går nämligen åt ganska mycket tid att fylla i den här blanketten på två sidor. Jag brukar fylla i så mycket jag kan av denna blankett åt just den här arbetsgivaren. Arbetsgivaren granskar sen de timmar jag har angett och skriver under – om allt är korrekt ifyllt, förstås. Annars skriver h*n om blanketten. Mycket tid, en del postgång, ett och annat telefonsamtal, alltså. För att redovisa åtta timmar om året, ungefär.

Men nej. Personen på a-kassan förstod inte ens vad jag menade när jag sa att deras blanketter inte fungerar att fylla i med alla vanliga webbläsare. H*n svarade:

Fast din arbetsgivare har ju fyllt i den här förut.

Jaa, visserligen. Och det var samma problem då. Därför fyllde jag då också i den på arbetstid, när jag jobbade hos min förra arbetsgivare.

Sen bad jag förstås att slippa fylla i och skicka in blanketten och undrade om jag i stället kunde ange detta arbete på den andra blanketten, den där jag ansöker om a-kassa. Förutom att jag som vanligt anger arbete i tid på kassakorten sen. Ha ha ha! Fick då ytterligare ett goddag yxskaft-svar:

Om din arbetsgivare inte fyller i blanketten måste du fylla i en blankett att du är företagare.

Men jag är liksom ingen företagare, jag har aldrig varit och kommer troligen aldrig att bli, vilket jag också sa. Fick då bara sura fnysningar i luren till svar.

Annat var det med min arbetsgivare som ger mig de cirka åtta timmarnas arbete om året! H*n var väldigt vänlig och tillmötesgående och kom till och med ihåg mig… Inte för de skrivppdrag h*n ger mig utan för att jag då och då återkommer med såna här byråkratiska och idiotiska blanketter som a-kassan kräver att jag fyller i, misstänker jag. Detta till trots var h*n artig i luren – till skillnad från personen på a-kassan. För övrigt vill jag ha till protokollet att jag själv var trevlig mot båda. Men när jag sen blev avsnäst av a-kassan glömde jag bort den andra frågan jag skulle ställa…

Som vanligt när jag pratar med a-kassan bemöts jag med misstro. Det är som om man förutsätter att jag ska lura a-kassan på ersättning. Jag kan ärligt säga att den lilla sketna ersättningen a-kassan ger inte är något att försöka lura till sig – det är alldeles för lite pengar det handlar om. För övrigt har jag, som jag har skrivit här många gånger tidigare, under hela mitt yrkesverksamma liv, betalat min a-kasseavgift. Varje månad. Varför ska jag, som KUND, då behöva känna mig skuldbelagd när jag vill ta del av den försäkring som det faktiskt är?

Det hela blir mycket ironiskt när det på min a-kassas webbplats står följande:

[…] Värdet av att vara med
Vi vet att det är tufft att helt plötsligt stå utan jobb och inkomst. I det läget är det viktigt att du tryggar din inkomst tills du får en ny anställning. Genom att vara medlem hos oss försäkrar du din inkomst om du skulle förlora ditt arbete. Då kan du få pengar under en övergångsperiod tills du hittar ett nytt.
Du får god service […]

Jag har tre kvinnonamn, men inget mansnamn.

För övrigt, om vi ska fortsätta prata ironi, är det ännu mer ironiskt att växeln på jobbet tror att jag är min chef i första hand och i andra hand innehar tjänsten jag sökte, men inte fick. Jag har informerat hundra tre gånger om att jag varken innehar nån av tjänsterna eller heter Mansnamn eller Mansnamn.

PS Och ännu mer ironiskt (jaa, faktiskt!) blir det när det på a-kassans webbplats också står följande (Mina sidor är ett ställe där man kan rapportera in sina arbetslösa/arbetade timmar/dagar via internet):

[…] Mina sidor fungerar inte i IE10 eller 11. Versionerna går att köra i kompatibilitetsläget. Vi rekommenderar dock att du byter webbläsare till Firefox eller Chrome. Du kan ladda ner dem gratis. […]

Eh… man undrar ju om man måste ha flera webbläsare för att kunna jobba mot A-kassan Visions webbplats och de blanketter som tillhandahålls där… För Firefox och Chrome kan man inte använda när man ska fylla i kassans blanketter…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tur att man inte ska föda barn i sommar…

Ett upprört inlägg.

---

 

Med ett halvt öga har jag läst lite om barnmorskebristen i Uppsala län i lokalpressen. Frågan är ju inte så berörande för min egen del, vilket kanske är skälet till att jag inte har brytt mig så mycket. Men häromdan såg jag en annons i lokalblaskan, en annons som upprörde mig mycket!

Av annonstexten framgick att en del gravida kvinnor i Uppsala län

[…] kommer att hänvisas till andra förlossningskliniker i sommar […]

Det handlar om kvinnor som bedöms ha en normal graviditet, kvinnor som ska få planerade kejsarsnitt utförda eller kvinnor vars förlossning ska sättas igång.

OK… om jag skulle föda barn – eller min partner – skulle jag nästan kunna acceptera detta. Men jag kan inte acceptera att man kan förutsätta att även planerade förlossningar och sånt som ser normalt ut fortlöper normalt. Saker och ting kan ju faktiskt… inträffa…

Värst av allt är nog raderna om belastningen:

[…] olika belastning från dag till dag går det inte att bestämma på förhand var varje kvinna kommer att föda […]

Alltså, jag orkar knappt reagera på annonsens språkliga kommer-att-sjuka. Själva budskapet är ju förfärligt! Jag är verkligen GLAD att det inte är nån bebis på gång i min familj. Hur kan det vara så här vid det sjukhus som har denna text på sin webbplats:

[…] sjukhuset har många olika roller – länssjukhus, specialistsjukhus, utbildningssjukhus och forskningssjukhus. I vardagen flyter de olika rollerna ihop. 
På så sätt uppstår förutsättningen för, och förklaringen till, den erfarenhet, kompetens och omtanke som finns här. […]

Uppenbarligen har man tappat en massa erfarenhet och kompetens eftersom det råder brist på barnmorskor. Omtanken var det länge sen man förlorade i en organisation som bara bryr sig om pengar (till direktörslöner?).

Sverige, juni 2014.

PS När man använder webbplatsens sökfunktion och söker på ”barnmorskebrist” får man inga träffar…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mina vårdkontakter – vems är informationsansvaret?

Ett ilsket inlägg om ansvarslöshet.

Varje söndag brukar jag fördela mina mediciner i en liten dosett. I söndags noterade jag att två av min mediciner håller på att ta slut. Det är inte helt tomt i burkarna, men det skramlar bara några piller på bottnarna. Satte mig därför vid datorn, surfade in på min husläkarmottagnings webbplats och hittade ett enkelt och bra kontaktformulär.

Jag fördelar mina mediciner varje söndag i min förträffliga ANABOX!

Tidigare, när jag var listad hos doktor Anders, kunde jag mejla honom direkt när nån medicin tog slut. I regel svarade han vid slutet av dan och svaret var för det mesta:

Ett e-recept är skickat!

Nu är det ett tag sen doktor Anders slutade vid mottagningen, men jag har fortsatt att vara listad vid själva mottagningen. Alltså fick jag hålla tillgodo med ett kontaktformulär – som alla andra patienter vid mottagningen.

Jag fyllde i mina uppgifter, personnummer, mediciner, styrkor, min e-postadress och mitt mobilnummer. I söndags kväll, som sagt. När jag hade skickat iväg formuläret fick jag ett autosvar via e-post där det bland annat stod:

Ditt meddelande har tagits emot. Vi svarar dig normalt inom 1 arbetsdag. […]

Igår eftermiddag, tisdag, passade jag på att kolla på apoteket om det hade kommit nåt e-recept. Då hade det ju gått nästan två arbetsdagar. Men nåt recept hade inte kommit till apoteket! Jag ringde då mottagningen och knappade mig fram till Receptförnyelse. Läste i stället in mina uppgifter på en telefonsvarare samt sa att jag hade fyllt i och skickat ett kontaktformulär i söndags men inte fått nåt recept.

I morse ringde A från mottagningen för att bekräfta att de hade tagit emot mitt meddelande och för att tala om att ett recept skrivs i morgon, torsdag, kväll. Om man ringer in och förnyar recept tar det nämligen fem (5) arbetsdagar innan man får sitt e-recept. Varför sämre service??? Sen började vi prata om Mina vårdkontakter. Och då förstod jag ett och annat…

Mottagningen har anslutit sig till Mina vårdkontakter, ett påfund från den verksamhet som ansvarar för allmänhetens hälso- och sjukvård. På mottagningens webbplats fanns rörig information om detta, viss information var dessutom motsägelsefull. Men det går ut på att man som patient ska logga in på Mina vårdkontakter och sköta bland annat receptförnyelse därifrån. För att kunna göra detta behöver man e-legitimation. För min del är e-legitimation väldigt struligt. Troligen beror det på att jag har en gammal dator. Jag får ofta göra flera försök att logga in och dessutom ofta starta om innan jag lyckas. Krångligt, med andra ord. Och eftersom kontaktformuläret låg kvar på webbplatsen utgick jag ifrån att det fungerade.

A från mottagningen berättade att alla nu måste ansluta sig till Mina vårdkontakter. Detta innebär att alla måste ha en dator och e-legitimation.

Våra gamla föräldrar förutsätts få hjälp av sina barn och anhöriga.

berättade A.

Men ska man ta ifrån en gammal människa, som är klar i huvudet, rätten att själv kunna förnya sina recept – bara för att h*n inte har en dator eller e-legitimation?

svarade jag indignerat.

Tydligen är det så ansvarig myndighet har tänkt. Eller inte tänkt. Eller tänkt, men struntat i. Människor är faktiskt myndiga trots att de är 70+.

Jag skyller naturligtvis inte på min husläkarmottagning, det är ju inte mottagningen som har bestämt att vi patienter ska tvingas in i Mina vårdkontakter. Men jag blir förbannad när vi patienter inte ens har fått information om att detta ska införas. I alla fall har jag inte fått information mig tillsänd på nåt sätt.

Det är så säkert att jag inte ens kommer in i ”systemet”…

Skälet till att myndigheten har bestämt att införa Mina vårdkontakter är säkerhet. Ja visst! Det är ju så himla säkert att vissa av oss inte ens kommer in i ”systemet”. Jag undrar hur många som skiter i att försöka boka en tid, ändra en redan bokad tid eller förnya recept… Det är ju inte alla som har barn eller närstående som kan hjälpa till ifall man själv inte har de tekniska möjligheterna eller kompetensen, vill säga…

Nu ska just min mottagning ha kvar möjligheten att ringa in receptförnyelse. I alla fall ett tag till. Formuläret på webbplatsen tas bort i slutet av denna månad, när Mina vårdval ska vara infört fullt ut. Alternativet för min del blir väl att ÅKA DIT och vägra gå därifrån innan jag fått framföra mitt ärenden, förnya mitt recept, samt legitimerat mig. Med mitt presskort eller körkort. Dessa kort FUNGERAR nämligen alltid som legitimation.

Men, som sagt… Det är inte mottagningen jag snear till på. Det är den myndighet, eller vad det nu är, som har bestämt att Mina vårdval ska införas. Det kanske är jättebra, men… Varför tar ni inte informationsansvaret??? Varför får vi,

allmänheten,

ingen information? Jag har inte ens vetat att det finns nåt som heter Mina vårdval, än mindre att det ska införas och att jag måste se till att ha fungerande teknisk utrustning för att kunna boka ett jävla läkarbesök i primärvården eller förnya mitt stående gamla recept! Inte konstigt om jag sätter mig på akuten nästa gång jag tycker att det blir kris. Och då har den informationsansvarig* totalt misslyckats med att styra vårdströmmarna rätt!

Livet är kort. Mitt blodtryck är rätt högt just nu.

Read Full Post »

Den lilla människans besök hos Arbetsförnedringen

Ett inlägg om en bortslösad förmiddag.

Idag var jag anmodad att besöka Arbetsförnedringen. Jag skulle delta i ett informationsmöte om a-kassan. Mötet var obligatoriskt. Jag åkte ner i god tid för att få parkering i hamnen och för att hinna visa upp intyg som inte efterfrågats på fyra (4) år före mötet. Arbetsförnedringen öppnar nämligen klockan tio, en hel kvart före mötet skulle köra igång.

Innan jag gick från parkeringen stod jag en stund vid floden. Vatten brukar skänka mig ro i sinnet. Men idag kände jag mig bara liten och misstänkliggjord och framför allt förnedrad. Jag ska strax förklara varför.

Som den lilla båten kände jag mig. Ensam.

Jag var naturligtvis inte ensam på Arbetsförnedringen, men man kan känna sig ensam även i en klunga. Stegade fram till en Mottagare (jag fattar inte riktigt Arbetsförnedringens system, inga köer eller så…)  och sa att jag blivit anmodad att visa upp intyg före ett möte.

Men det hinner du ju inte nu!

svarade h*n och pekade ut riktningen till möteslokalen. Där fick jag en penna som inte fungerade och ett papper på vilket jag skulle kryssa i mötet jag skulle delta i samt skriva mitt namn och personnummer. Innan jag fick tillträde till lokalen skulle pappret lämnas in och legitimation uppvisas. (Fan värre än forna öststatsfasoner…)

Mötet sen då… Tja, det var totalt jävla onödigt för min del. Personen som pratade var ÖVERTYDLIG och jag var inte den enda i salen utan problem med hörsel eller språk. Men… det fanns personer med klara problem med hörsel och språk där också. Och varför får inte dessa personer målgruppsanpassad information i stället för att tvingas sitta i ett stormöte där man säkerligen inte förstod eller uppfattade mer än en bråkdel? Dessutom gissar jag att man med all säkerhet inte heller vågade ställa frågor – vem gör det i en jättegrupp om typ 50 pers?.. Jag vågar, men jag hade inte ett skit att fråga om.

Informationen som gavs var inget nytt som jag personligen har nytta av. Allt detta fick jag veta vid inskrivningen för en vecka sen. Och det jag inte fick veta då men undrade över har jag läst mig till på egen hand. Hos min a-kassa, inte hos Arbetsförnedringen. För nu har min a-kassa faktiskt gjort riktigt bra instruktioner på sin webbplats! Titta här och lär, ni andra!

Två personer hade uppenbarligen problem med hörseln, emellertid. Eller selektiv hörsel, troligen. De stängde inte av sina mobiler, som naturligtvis ringde under mötet. Den ena mobilen ringde dessutom två gånger. Men än mer anmärkningsvärt var att en person bredvid mig faktiskt svarade och pratade en stund. Det var inte ett jobbrelaterat samtal. Sen satt h*n och rapade och släppte ut unken andedräkt så jag höll på att kräkas.

Ungefär 90 procent av informationen handlade om hur vi som arbetssökande skulle straffas om vi inte gör som Arbetsförnedringen och våra a-kassor säger. Makalöst att förutsätta att alla vi, ungefär 50 personer, är ute efter att ljuga oss till pengar! Så mycket pengar handlar inte a-kasseersättningen om att det är värt att ens överväga! Förnedrande så det stänker om det!!!

Efter mötet rusade jag ut till Mottagaren i entrén igen och framförde ånyo mitt ärende om intygen. Jag fick en rosa nummerlapp. Därpå följde en ganska lång väntan. Den kanske inte var så lång, men jag behövde gå på toa, så den kändes lång. Till sist blev jag uppropad av… h*n som tyckte att det inte fanns tid att titta på intygen före mötet. (Jag var ute i god tid och mötet började senare än aviserat = det hade funnits tid att visa upp och titta på intyg.)

Den lilla människan (spegelbild i orange cirkel) har besökt Arbetsförnedringens hus.

Jag frågade varför de ville se intyg nu när de inte var intresserade för fyra år sen. Det kunde h*n inte svara på eftersom h*n inte jobbade på Arbetsförnedringen då.

Nej,

tänkte jag.

Du gick säkert på högstadiet för fyra år sen. 

Men det sa jag förstås inte.

Eftersom jag inte visste vilka jävla intyg jag skulle visa upp hade jag med mig de allra flesta som jag har i plastfickor i en av mina pärmar med viktiga papper här hemma. Men långt ifrån alla. Då hade jag fått släpa med mig hela pärmen.

Sen tittade h*n på det som var inskrivet om mig hos Arbetsförnedringen samt på motsvarande intyg, gjorde nån notering och klickade. Det gick undan, för jag behövde gå på toa och jag hade ingen lust att göra det på Arbetsförnedringen. (Såg inga toaletter eller skyltar heller, för den delen…).

Vidare bad jag att h*n skulle kolla så att min a-kassa nu blivit informerad av Arbetsförnedringen om att jag är inskriven.

Jodå, det är gjort här den 1 augusti!

svarade h*n.

Nejdå, ni underlät att göra det den 1 augusti! Jag ringde er Kundtjänst i förrgår som lovade att göra det.

svarade jag.  (Och tackade i tanken Kundtjänst eftersom de flesta som jobbar där tycks vara kompetenta!)

Kan du vara snäll och kolla om Kundtjänst har anmält det hela?

Detta var noterat och jag vill lita på att det stämmer överens med verkligheten. Jag vill verkligen lita på det!

Innan jag lämnade byggnaden tipsade jag om att ett möte om a-kassan, som det jag hade varit på, kunde omfatta viktig information. Till exempel att man behöver ha intyg även från Försäkringskassan om man har fått ersättning därifrån. (Jag opererade bort tumörer den 13 december och var sjukskriven i fyra veckor.) Det skulle h*n vidarebefordra, lovade h*n, men jag såg aldrig att h*n antecknade detta.

På hemvägen bubblade det i öronen, men jag var ändå tvungen att tanka. Hela min förmiddag har gått åt till dagens förnedringsbesök och dess efterdyningar.(Ja, jag måste skriva av mig i ett blogginlägg, för jag har ingen att prata/ventilera med just nu.)

En idiot klarade inte av filkörning utan bytte fil och körde in rakt framför mig (utan att blinka, förstås), varpå jag fick tvärnita (hade ingen bil bakom, som tur var). Har somliga fått körkort på postorder eller vad???

Jag hoppas att din förmiddag har varit bättre än min! Nu ska jag sätta mig och söka jobb. Tre om dan – eller två, de dagar jag har gjort arbetssöksrelaterade saker som idag.

Livet är kort. En halv dag i mitt liv är bortslösad på meningslösheter.

Read Full Post »

Telia Mobil Plånbok – inte för alla

Igår eftermiddag skrällde mobilen att jag hade fått sms från nån annan än Fästmön eller en vän. Det var från min mobiloperatör Telia. Sms:et innehöll

Viktig information!

stod det inledningsvis. Skärpte därför mina sinnen – så gott det nu går…– och läste följande:

Den nya betaltjänstlagen har medfört att du efter den 31 mars behöver använda tjänsten Telia Mobil plånbok när du köper t.ex. bussbiljett med mobilen eller sms-röstar i olika TV-program. Läs mer på telia.se/planbok […]

Nu har jag läst mer på den sidan det hänvisas till. Glad blev jag först när jag såg att detta är en tjänst som Telia inte tar betalt för. Förbannad blev jag sen när jag insåg att jag inte kan använda den. Om jag inte köper en ny mobil först. Och det finns inte på min världskarta just nu av ekonomiska skäl.

På sajten Telia Mobil plånbok surfade jag först runt för att hitta instruktioner hur det hela funkar. Prisinfo  står tydligt angett, vilket är bra, men instruktioner hittar jag ingenstans! Under Support  hittar jag en länk till… en supportsida där jag äntligen finner lite information! Varför gömmer ni informationen så, Telia? Irriterande med alla dessa steg och klickande! Klickar mig vidare ner till sidan Aktivera Mobil Plånbok till mobilen och finner då att detta inte funkar för min del. Jag har nämligen ingen Ajfån eller nån mobil med appar, vilket Telia uppenbarligen förutsätter  att alla människor har idag.

Detta innebär att jag från den 1 april alltså inte kan åka buss om jag inte har ett busskort förstås. För där jag bor har bussarna ingen kontant betalning längre.

Fint, Telia, men alla har inte de exklusivaste mobilsorterna. Det blir en svart bak för detta!

En svart bak till Telia som förutsätter att alla kunder har app-telefoner! 

Read Full Post »