Morot för inspiration

Ett inlägg om inspiration och morötter.

---

 

Nä, morötter gillar jag INTE. Jag vet att de är nyttiga för såväl ögon som hud och de är visserligen sniggt orange. Men goda är de INTE. Däremot används de ofta som bildligt uttryck för att locka nån, vanligen en envis åsna, till nåt. Envis är jag, det vet jag och många tycker att jag är en åsna, det vet jag också. Fast även en sån dålig och tämligen värdelös varelse som jag behöver lockas och inspireras.

Alla behöver bildliga morötter. (Skålen på bilden finns på Erikshjälpen i Uppsala och kostar 25 kronor.)

 

Även en sån som jag behöver input och nåt nytt att stoppa i hyllorna.

För ganska länge sen anmälde jag mig därför till en skrivarkurs i Stockholm. Det är en endagskurs och jag har inte frågat nån Myndighetsperson om lov att åka, eftersom min kontaktperson vid Myndigheten inte har hört av sig på tre månader, trots att det står i handlingsplanen att h*n ska göra det en gång i månaden. Så jag åker ändå. Kursen är dessutom kostnadsfri och såväl fika som lunch bjuder Offentliga Journalister på, en avdelning inom Svenska Journalistförbundet som jag tillhör. Ja, jag är ju dubbelansluten. Mitt huvudfack har inte lyft ett finger för att hjälpa eller peppa eller stötta på över sex och ett halvt år. Elaka tungor säger att det är ett fack för gamla kärringar och att ombuden är människor som har för lite att göra på sina jobb. Jag är själv en gammal kärring, men jag är utvecklingsbar. Så när OJ bjöd in mig på en dags kurs (det är bara tågbiljetten jag behöver införskaffa) nappade jag självklart. För även en sån som jag behöver få input och nåt nytt att stoppa in i sina hyllor.

Idag landade programmet i min inbox. Det ser ut som om jag (och min dator) får en spännande dag i slutet av månaden! Bland annat ska jag

• träna min iakttagelseförmåga och hitta ord för att beskriva
• lära mig gestalta i stället för att redovisa
• bli bättre på att ”gå nära” den jag intervjuar/porträtterar

Äntligen får jag göra nåt mer stimulerande än att… etc etc

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nobelpriset och annat litterärt och medialt

Ett litterärt inlägg.

---

 

Belöningen!

Nu har jag lagt ner pennan (eg. slutat hamra på tangentbordet) för det jag har skrivit på under några månader. Det kan bli en tillfällig nedläggning, men det kan också bli den sista vad gäller vissa ord – och en, vid det här laget, ganska stor pappershög. Från och med nu gäller med all säkerhet tystnad från min sida kring den specifika pappershögen. Jag ber dig respektera det och inte utsätta mig för frågor. Det kommer nämligen att bli skitsvårt, men jag måste stänga min muntliga dragkedja. Här. Nu.

Belöningen för utfört arbete – och dagens sökta jobb – blev ett par knäckemackor med leverpastej och gurka och två glas mjölk. Jag slarvar så förbaskat med näringsintaget och måste äta gris, som jag inte äter i vanliga fall. Illamåendet har dansat rumba i min mage, men förhoppningsvis håller mackorna och mjölken det i schack nu.

Affe himself.

Nåt Nobelpris för det jag har skrivit förväntar jag mig inte. Men på torsdag klockan 13 delas årets pris i litteratur ut. Som vanligt hoppas jag på Joyce Carol Oates, men Haruki Murakami är också en tänkvärd kandidat. Nytt för i år är att man måste vara journalist, representera bokbranschen eller vara samarbetspartner med Svenska Akademien för att få delta i Börssalen när tillkännagivandet görs. Ett sånt deltagande måste också föranmälas. Det har varit lite rabalder kring detta, men jag kan tänka mig att det handlar om såväl säkerhet som fysiskt utrymme. Hur som helst, jag tycker förstås att det är lika spännande som alltid och ska försöka följa tillkännagivandet via nån livesändande tidning. Men jag skulle kunna anmäla mitt intresse och gå dit, jag har ju faktiskt Svenska Journalistförbundets presskort…

Nåt spännande på TV?

Den skarpsynte ser på bilden av mina mackor att jag läser TV-tidningen. I högra hörnet skymtar en penna. Ja, jag erkänner: det är en av mina egenheter att köpa TV-tidningen varje vecka, läsa och markera vilka program jag ska se eller spela in. De kommande dagarna har jag markerat Downton Abbey, som har säsongspremiär i SvT1 klockan 21.30 på lördag (totalt blir det åtta delar) och Veckans brott, också säsongspremiär och SvT 1 men på tisdag klockan 21 (tio avsnitt). På lördag tror jag att en viss Pinne sitter klistrad framför burken och på tisdag gör definitivt jag det – jag bara älskar kombon Leffe – Camilla Kvartoft! I söndags somnade jag ifrån Poirot, så jag fick aldrig veta vem mördaren var. Den här söndagen ska jag eventuellt i stället titta på Fjällbackamorden: Strandridaren, som går på SvT1 mellan 21 och 22.30 – kanske bättre tid för kvällströtta mig. Filmen ska för övrigt inte ha visats på SvT tidigare.

Men nu ska jag läsa lite tidningar på nätet innan jag åker och hämtar hem min överjobbande Fästmö klockan 16. Jag har ringt och bokat tid för bilservice och hjulbyte i mitten av november. Till dess måste jag spara ihop 5 000 kronor. Jag får helt enkelt öppna Katastroflådan och hoppas på tur.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Oroande siffror

Jag har sagt det många gånger förr: Det här är ingen partipolitisk blogg, knappt ens en politisk blogg. Men… så klart jag är intresserad av saker och ting ändå. Alldeles nyss läste jag följande siffror, twittrade av Expressens Niklas Svensson (@niklassvensson):

Sifo i dag:

• S 35,0 +3,7
• V 5,4 –0,3
• MP 9,3 –1,7
• M 27,3 –1,7
• C 3,8 +0,2
• FP 5,6 –0,6
• KD 3,3 –0,3
• SD 9,0 +0,5

Det här är ju synnerligen intressanta, men oroande siffror. Det verkar som om sossarna, SD och centern har knyckt väljare från såväl borgare som vänstern och miljöpartiet. Personligen tycker jag att det finns en del skrämmande i dessa siffror och jag tror inte att jag behöver förklara varför jag tycker att det är skrämmande. Det handlar inte bara om Social ”Det var bättre förr” demokraterna, liksom… Jag känner att människor verkar vara desperata nog att kliva tillbaka, visst, men också att rösta på sånt som enligt mig inte är acceptabel politik. Punkt.

Det är val i Sverige den 14 september 2014. Jag hoppas verkligen att vissa siffror har svängt sen dess. En liten föraning kan vi få i höst när det är kyrkoval, även om det är många som inte röstar då. Jag är fortfarande medlem i Svenska kyrkan, men jag är dubbelansluten till en frikyrka. Ungefär som jag är med ett två fack, Vision och Svenska Journalistförbundet (min huvudtillhörighet är hos Vision där man helst vill slippa mig, en känsla som är besvarad av mig, men inget jag kan göra nåt åt så länge jag inte har nån fast anställning.)

Det är ungefär ett och ett halvt år kvar till valet. Har du bestämt dig än vad du ska rösta på???

Livet är kort.

Read Full Post »

”Så blir du en nätkändis” – enligt Björn

Dagens läsvärda i lokalblaskan var en krönika signerad Björn Lövenlid. Här raljerar han över hur kändisar gör sig ännu mer kända genom att använda nätet (han menar egentligen sociala medier, tror jag). Som typ när Per Moberg inte skrev

Mästerkockarna

på Fejan utan

Mästerkukarna.

Eller när Pernilla Wahlgren gjorde reklam för sin nya skiva och twittrade om att julbaket går bättre om man sätter på henne samtidigt. Och slutligen Anna Book, som tydligen nyssens bloggade om en hårtova.

Och så rundar han av med att generalisera att ett antal bloggerskor – notera femininformen! – lägger upp bilder på det de shoppar samt skriver korta vardagsbetraktelser.

Det känns lite som om Björn Lövenlid har läst blogginlägget om Varumärken som jag skrev häromdan, i alla fall när man läser sista stycket i hans krönika. Men självfallet länkar han inte till mitt inlägg – det kan man ju inte göra i en platt papperstidning. Läs själv vad han skriver, jag länkar inte heller eftersom krönikan inte finns på nätet:

”[…] vårda det personliga varumärket online, varje dag och minut. Lycka till!” Vilken avslutning!

Jag blir mest förvånad när jag läser sånt här. Varför skulle kändisar inte ta sociala medier till hjälp för att marknadsföra sig? Sociala medier är ju, till skillnad från lokalblaskor och andra medier, gratis och tillgängliga för hela universum, typ – under förutsättning att man äger en pryl med webbläsare och internetuppkoppling.

Lokalblaskan använder ju också nätet, för övrigt. Det är väl så man får upp siffrorna på hur många som nås av/når redaktionellt material från tidningen. För antalet prenumeranter på papperstidningen blir ju färre.

Kanske är det dags för lokalblaskan att vårda sitt personliga varumärke. Bland annat kan man ju kommunicera med de läsare som kommenterar artiklar, ett tips från en bloggare*, bara. Detta är nämligen ett synnerligen enkelt sätt att visa sina läsare respekt.

*Bloggaren Tofflan har bara bloggat sen 2009. Hon är medlem av Svenska Journalistförbundet sen längre tid tillbaka.

Livet är kort.

Read Full Post »