Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘guld’

Ett o-synligt inlägg.


 

Den blinde spelemannen

Nu är jag nästan lika blind snart som den blinde spelemannen på tavlan som inte längre är i min familjs ägo tack vare en lurendrejare. (Men DET är en annan historia!)

Det är kväll. Mörkt ute, mörkt inne. Jag kom nyss hem från Stormarknaden där jag hade turen att få tid för en synundersökning kl. 18.30. Den här gången dissade jag min vanliga optiker. Att som kund sen många år tillbaka (1991) få vänta en vecka på en synundersökning köpte jag inte. Synsam runt hörnet såg till att jag bara fick vänta en halvtimme.

Det var två år sen jag kollade synen. Då blev det en smärre chock och jag fick inte nån bra hjälp hos min ex-optiker. Jag hade inte råd att göra mer än undersökningen, heller. Idag träffade jag en optiker som förstod mig och snackade samma språk. Utan att vare sig skämta eller föreläsa gav hon mig de alternativ som finns.

Chocken blev inte mindre den här gången. Synen har förändrats mycket sen 2013. Till exempel är jag ett sånt blindstyre att jag balanserar på gränsen till att få köra bil med den styrka på linserna jag har idag. Mitt brytningsfel har heller aldrig varit korrigerat, endast närsyntheten. Och nu på äldre dar… långsyntheten. Det här att behöva läsglasögon för att ägna mig åt det jag gillar mest: att läsa.

Jag betalade 550 kronor och fick mitt recept. Tog rulltrappan upp och gick och käkade en supergod Chicken Vindalo, het så att ögonen tårades, medan jag funderade hur jag ska hantera situationen. Tankarna malde på rätt bra. Det går ju inte att jobba som konsult-redaktör om en inte ser. Om en är halvblind.

En halv mygg uppvärmt kaffe och tvättmaskinen som jobbar i bakgrunden. Jag har tänkt. Jag har nätshoppat linser i horribla styrkor, tycker jag själv. När jag får linserna kan jag prova ut läsglasögon, ett antal par av den billiga sorten. Krångligt när en har olika styrka på ögonen, bara. Men så får det bli. Hoppas det funkar…

Läsglasögon

Det får bli billiga läsglasögon sen.


Ett stort och varmt TACK till Karl-Bertil, vars generositet gjorde att jag kunde betala för både synundersökningen och tre månaders endagslinser! Du är GULD!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om Fotografiskas pågående utställningar.


 

Naket, obegripligt och engagerande. Det är i korthet min sammanfattning av besöket på Fotografiska museet i söndags. Som fjärde ord borde det också kanske stå

överraskande,

men det är mitt favoritmuseum i Stockholm alltid. Ja dess utställningar är överraskande, vill säga.

Jag försöker alltid besöka Fotografiska när jag är i Stockholm. Den här gången gick jag in på mitt presskort eftersom jag ville skriva om de pågående utställningarna. Det kändes liiite märkligt att bli tillfrågad om jag sökt ackreditering för utställningar som har pågått ett tag, men efter att kassakillen (ingen avstavning!) gått bakom kulisserna och frågat ”nån” fick jag tillträde. Nåt pressmaterial fick jag däremot inte, för det fanns inget (?!). Det hittade jag i stället på Mynewsdesk, tack så mycket!

Me kissing Vinoodh

Me kissing Vinoodh, en sorts ”we-fi” av de båda fotograferna Inez och Vinoodh.

På entréplanet möttes vi besökare av Inez & Vinoodhs utställning Pretty much everything. Utställningen öppnade redan den 12 juni och pågår till den 27 september. Inez & Vinoodh är två holländska fotografer som blandar foto och konst, kan man enkelt uttrycka det. Med Cecil Beaton-utställningen i bakhuvudet skulle man kunna säga att de använder mera skruvade sätt att porträttera människor på. De har gjort porträtt och kollage för många kända varumärken och av många stor stjärnor. Och jag måste nog säga att bilderna av lady Gaga, som finns med i just den här utställningen på Fotografiska, är väldigt annorlunda. För mig är många av deras verk till och med så annorlunda att de blir obegripliga och inte heller så sällan obehagliga.

Lion Before Storm II- Sitting Profile 10inW

Lion before storm av Nick Brandt visar ett stolt och kraftfullt djur.

Museets Nick Brandt-utställning, On this earth a shadow falls across the ravaged land, öppnade redan den 22 maj och finns att se till den 13 september. Det här är en riktigt engagerande – och sorglig – samling sepiabilder på temat Östafrikas hotade djurliv. Jag hade ingen aning om att mellan 30 000 och 35 000 elefanter slaktas varje år eller att noshörningshorn är mer värdefullt än guld. Det är bilder på kraftfulla lejon och magnifika elefanter vi betraktare får se. Men vi får även se jägarna med sina troféer. Några jaktscener bjuds vi däremot inte på. I stället fascineras i alla fall jag av att Nick Brandt kommer så nära de fantastiska djuren. Det är omöjligt att gå opåverkad från de här bilderna!

Aktstudie i skärgården med Zorns ansikte i förgrunden

Aktstudie i skärgården av Anders Zorn – en liten selfie, minsann! Bilden tillhör Zornmuseet.

Det finns väl knappast nån hyfsat allmänbildad svensk som inte känner till konstnären Anders Zorn, eller? Du vet, han som kanske är mest känd för att ha målat de där frodiga kullorna. Men faktum är att Anders Zorn även var fotograf. På Zornmuseet i Mora finns ett tusental av hans bilder från 1890-talet och fram till hans bortgång 1920. På Fotografiska finns några av dessa foton att se till och med den 30 augusti i utställningen Zorn och kameran. Det är oerhört spännande att se fotona som tagits för att vara förlagor till konstverken, men också de annorlunda bilderna av prostituerade på bordeller i bland annat Egypten. (En del foton är synnerligen erotiska. Bland annat får vi se ett par kvinnor ”in action”. Pryda jag rodnade i mörkret.) Anders Zorn var en av de första konstnärerna att använda just kameran som hjälpmedel. Eftersom det ansågs vara lite fusk var fotografering av modeller inte nåt man talade om offentligt. Att Anders Zorns foton lyfts fram här gör därför denna utställning extra intressant.


Men… Låt nu inte mina åsikter om verken styra! Gå dit och gör din egen bedömning.

 

Här hittar du Fotografiska museet:

Fotografiska museet finns på Stadsgårdshamnen 22, nära Slussen, i Stockholm.

Museet har öppet alla dagar utom midsommarafton och julafton kl. 9 – 23.

Entré: 120 kronor. Pensionär och studerande (ta med giltigt studentbevis!) samt grupper om minst 20 personer: 90 kronor. Barn under tolv år: gratis.

Museet finns också på Facebook, Instagram och Twitter.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Traditioner – gamla och nya

Ett traditionellt inlägg.


 

Jag är av den åsikten att traditioner behövs – såväl gamla som nya traditioner, dock. Och bara för att jag tycker det innebär det inte att jag är förändringsobenägen. Tvärtom. För om du läser och förstår det jag nyss skrev att även nya traditioner behövs, inser du att det innebär att jag även vill ha nytt inflöde.

När man har födelsedag kan man gott få ta en liten stund att filosofera över traditioner. En gammal tradition som jag INTE vill ta bort ur mitt liv eller förändra är födelsedagsuppvaktningen mellan mig och en av mina äldsta vänner M. Det är inte alls nåt storvulet utan den går ut på följande:

  1. vi skickar födelsedagskort till varandra med snigelposten
  2. vi ringer varandra på respektive födelsedag
M och Gösta 1977

M och Gösta, som jag kallades, sommaren 1977. Jag hade fyllt 15 och M 16. Notera M:s snigga utsvängda jeans. Den grinande personen till höger i bild är jag. Min morfar tog bilden.

Nu ligger det till så att M fyller år dan före mig. Jag skickar därför ett födelsedagskort – som alltid i god tid – och sen ringer jag. I år ringde jag på gamm-telefonen. Och tänk! M har numret kvar! Vi pratade som om det var i går vi sågs och i en hel halvtimme. Det var det inte riktigt. Vi sågs ju i påskas. Men ibland brukar det gå flera år mellan gångerna vi träffas. Samtalet på min födelsedag brukar bli lite kortare. Oftast har vi ju avhandlat allt dan innan. Men så skrattar vi gott åt det faktum att M som vanligt är glömsk/stressad och att födelsedagskortet till mig kommer

om ett par dar.

Men du… Två telefonsamtal om året – dagarna efter varandra. Och vänskapen överlever! Vi har känt varandra sen fjärde klass. Sen jag var nio och M tio år – och en dag äldre än jag! Det är fortfarande viktigt att M är så mycket äldre än jag.

Gösta  o Fem 78

Här har Gösta placerat sig till vänster om FEM. Året är 1978 och vi är 16. Nån av FEM:s föräldrar tog den här polaroidbilden.

Min vän FEM och jag har skapat nya traditioner kring födelsedagarna. Vi lärde känna varandra när vi var åtta år, i tredje klass, och följdes åt genom högstadiet. Sen kom annat emellan och vi hade inte nån kontakt på ett antal år. Det var åren när FEM var mamma till tre på heltid i Metropolen Byhålan och jag var här i Uppsala och jobbade. Vår tradition är att se till att ett paket med litterärt innehåll levereras till den andra när det är födelsedag. Roligast är det när vi lyckas hitta en bok som den andra blir väldigt förtjust i. Då har vi lyckats! Jag kan i alla fall säga att FEM har lyckats. FEM är för övrigt alldeles för generös. Det kommer paket till jul också och lite när som, bara för att hon tycker att jag behöver påfyllning eller… bara för att…

När man bor 30 mil från sin ursprungliga familj är det ytterst sällan ens födelsedag har firats med den. Jag har bott i Uppsala sen 1982 och mina föräldrar har varit här för att fira min födelsedag 1992, när jag fyllde 30 och 2002, när jag fyllde 40. Men det har alltid kommit telefonsamtal och ett kuvert med snigelposten. Så även nu, fast endast från mamma, förstås. Pappa sitter en trappa upp och vinkar från nåt moln.

I morse väcktes jag av Fästmön som kraxade fram en födelsedagssång och hällde presenter över mig i sängen. Gott kaffe fick jag också – dock inte över mig utan i mugg. Jag fick Sara Lövestams senaste roman och body butter av Anna. I paketet från FEM låg en bok av en för mig ny författare, vars bekantskap ska bli rolig att göra. Kuvertet från mamma var extra rörande för i kortet låg en hundralapp och instruktioner hur den skulle användas!

Under förmiddagen idag gick såväl mobilen som fasta telefonen varm. Särskilt glad blev jag för samtalet från mammakusinen B. Även om allt vi avhandlade inte var glatt, gjorde samtalet mig glad och varm om hjärtat.

Vi vilade en stund ovanpå gästsängen sjuksängen efter att ha förberett födelsedagsfikat. Båda bonusdöttrarna messade grattis och vi hade lite sms-dialog. Oj så jag saknar dem! Nästan precis på klockslaget 13 plingade det på dörren. Sen plingade det ett par gånger till. Det var så roligt att det var fullt runt köksbordet för en gångs skull – även om en och annan ytterligare givetvis hade fått plats. Och dagen till ära tog jag tillbaka Måsen-servisen. Det var en njutning att dricka kaffe ur de tunna kopparna och äta hallonbakelse på assietterna med rosenskedarna som nästan är lika gamla som jag själv (dopgåva). Jag berättade lite om Måsen-servisen och dess historia. Anna hade tidigare fått ytterligare en historia kring Måsen-porslin och ett par excentriska gamla mostrar till min pappa. Jag har inte använt servisen sen jag gifte mig 1995, men 20 års karantän upphävdes härmed. (Jag har under årens lopp försökt sälja de delar av servisen jag har, men inte lyckats.)

Det har varit en sån fin dag, trots att jag har saknat en och annan i familjen. Jag fick fina presenter av mina gäster också: en underbar gul orkidé av Agneta, ett fint Ripassovin och en Trisslott av Annas snälla mamma och hennes L samt två spännande böcker – Karin Wahlbergs senaste i lasarettsserien och Patrick Modianos Lilla smycket – av Jerry, Elias, Maxi och Felix.

Men jag har inte bara fått presenter, jag har fått nya traditioner kring min födelsedag och jag har behållit några av de gamla. Det tackar jag

  • Anna
  • FEM
  • Jerry
  • Elias
  • Maxi
  • Felix
  • Agneta
  • Ing-Mari och L
  • Mamma
  • Inger
  • Rippe
  • Bibbi
  • Barbro
  • Mia
  • Linn
  • Frida
  • Tatiana och Ulf
  • Lisa
  • Den Hjärtegoda L

och alla andra som grattat via olika sociala medier för! Ni är GULD!

För dig som inte kunde vara med på firandet – och för den som är sjukt nyfiken/intresserad – kommer här några bilder från min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett loppisinlägg med en snuskig twist.


 

Varning för snuskig litteratur och annat!!! (Fast först kommer det rumsrena.)


Idag är Fästmön ledig
och vi skulle åka in på tre ärenden till stan. Mitt primära var att inhandla underkläder. Gjorde jag det, tror du? Nej. Jag kom hem med en sån här för tio kronor, inköpt på Myrorna där det är halva priset på alla böcker till och med söndag (fast på söndag har just Myrorna i centrala Uppsala stängt):

Jag skulle vara din hund

Bokreafynd på Myrorna. Inte ett spår av underkläder på bilden.


Ett annat ärende 
var att hälsa på äldste bonussonen. Det gjorde vi. Vi botaniserade också, som sagt, i hans välskötta bokavdelning i källaren på Myrorna, men tittade även på andra saker på entréplanet. Vi passerade Röda rummet först. Ja passera är ju fel ord. Vi gick in och glodde, bland annat för att skyltfönstret skvallrade om Maria Lang-fest. En titt in hos Helping Hand, bredvid Myrorna, blev det också. Där fanns en del smått och gott, bland annat veckotidningar om människosmuggling.

Dags att fika blev det sen. Anna var söt och bjöd på nåt sött. Själv tog hon räkmacka – minus brödet. Duktig som håller sig till det hon ska äta!

Innan vi trängdes på bussen hem köpte jag kyckling till middag. Jag trodde att det fanns i frysen och köpte ingen igår när vi storhandlade. Busskortet fylldes på med en hundring innan vi tuffade till New Village igen. Jag är helt slut efter sorlet på Kafferummet Storken

Här kommer först några rumrena bilder från dagens utflykt:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Sen kommer vi då till sånt som roar mig, det vill säga snusk! Och kom ihåg att jag varnade dig!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ord.


 

motorola_microtac

Typ en sån här mobil hade jag, med ett tjockt batteri och ett tunt.

Vad gjorde man innan mobiltelefoner fanns? Jag fick min första tjänstemobil i början av 1990-talet. Det var en riktig tegelsten, en Motorola, och jag fick ladda den varje dag. Så DET är sig likt, för iPhonen får jag ladda ibland flera gånger om dan. Inte mycket utveckling där, inte. Nä, det som har utvecklats är snarare den utbredda användningen av mobiler. Tidigare var det ju mest i tjänsten man hade mobil – eller om man ville skryta med hur framgångsrik man var – mobiler var ju väldigt dyra.

Igår på julafton samlades familjen hemma hos Fästmön. Men jag och mamma firade i New Village. Det blir för omständigt för mamma att åka iväg nånstans och hon skulle aldrig klara trapporna upp till Annas lägenhet (mamma åker inte hiss). Jag mår heller inte bra fortfarande. Så vi två firade hemma hos mig, med gran, klappar, godis och god mat (jorå, magen ger sig till känna…).

Det är mysigt att fira jul med min ursprungliga familj också, även om pappa fattas oss. Samtidigt saknar jag förstås min nya familj och längtar efter den. Som lite kompensation skrev jag sms till var och en och skickade under kvällen. Det var delvis för att jag inte hade möjlighet att ge så många klappar i år. Det blev så varmt i hjärtat av svaren jag fick tillbaka, särskilt från barnen. Jag fick läsa att nån var glad att jag finns, att nån var tacksam över det stöd jag har varit under tuffa tider och att jag var saknad. Stora ord från unga människor som gjorde mig så rörd att jag fällde en tår.

Det har inte alltid varit lätt att vara bonusmorsa. Att komma in i en familj som då bestod av tre tonåringar och en liten knodd på fem år kräver att vi alla är flexibla. Men för mig, som inte har några egna barn, har dessa fyra bonusbarn varit en riktig gåva i livet! Verkligen nånting med betoning på BONUS.

Tyvärr tycker jag själv att jag inte har varit den bonusförälder jag hade önskat att vara. Det handlar till stor del om en man som en januaridag för snart sex år sen tog ifrån mig en del av min grundtrygghet. En man som förstörde mitt gamla liv och som berövade hela min familj en viss form av trygghet som jag sen dess inte har kunnat ge den. Jag tror inte den mannen har empati nog att ens nån gång då och då sätta sig in i vad han gjorde, vad han förstörde. Men nån gång önskar jag att hans samvete svider när han rullar sig i alla sina miljoner, kanske i nån av sina flera bostäder, tillsammans med sina välartade barn som har fått allt de har pekat på. Jag har inte kunnat stötta min mamma ekonomiskt (mamma får en skamligt låg pension). Mina bonusbarn har fått kämpa – och kämpar! – hårt. De får baske mig inget gratis. Inget annat än stor och total kärlek från oss vuxna. Och DET är stort. DET är värt mer än allt guld i hela världen. Kärleken är störst.

Mina bonusbarn 2009

Mina bonusbarn 2009.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett upphöjande och sänkande inlägg.


 

Hettan till trots har jag lite okokt hjärna kvar. Det är torsdag och här kommer den gångna, tofflianska veckans höjdpunkter respektive lågvattenmärken. Det är inte svårare än så här:

Het 

  • Resurrection (En TV-serie som inte bara är underhållning och spänning utan får en att tänka lite.)
  • ABBA-museet (Vilken upplevelse!)
  • Efva och Eva (Bäst på årets Pride!)
  • Pariserhjulet (Vi vågade!)
  • Alla som stöttade och stöttar mig i och inför mina anställningsintervjuer! (Ni är GULD!)
  • Kräftor (På lördag är det dags! Tills vidare suktar jag…)

Fet

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett magiskt inlägg.


 

Psychohand

Magi med kvinnohand… (Bilden visar min TV och en hand ur filmen Psycho som gick på SvT1 igår kväll. Två gånger.)

Större delen av gårdagen utkämpade jag en kamp mot tekniken. På andra sidan satt min käre nästanbror och försökte dirigera, lotsa, supporta tekniskt. Tyvärr var makterna emot oss och det bara tuggade och tuggade och inget hände. Men med lite magi – och tack vare en kvinnas hand – har det idag löst sig.

Nästan 43 grader

Nästan 43 grader utomhus…

 

Förresten, jag skrev häromdan att måndagen var den varmaste dan. Ja, det var den kanske . På förmiddagen denna onsdag tog jag en bild av min termometer på framsidan. Yttertemperaturen (överst) visar närmare 43 grader…

Dagens installation gick emellertid übersnabbt jämförelsevis. Det var skönt att slippa svettas mer än jag redan gör i värmen! Men det gick inte helt enligt instruktionerna. Shit the same, nu kan jag jobba med mina bilder igen. Det funkar!

Ett litet platt och randigt litet TACK följde med fru A (hon vars hand skötte leveransen) på hennes vidare färd genom dan och livet! Jag fick också bjuda på en slät kopp kaffe och en bra pratstund på ballen*. Såna pratstunder sparar jag på. Familjen – släkten är guld!

Randigt paket

Ett platt och randigt litet tack.


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett jublande inlägg.


 

Clark Kent

My Toyota is fantastic!

Efter en rätt tuff natt med bråkig rygg hasade jag mig upp ur bingen en halvtimme tidigare än vanligt i morse. Jag skulle nämligen vara hos bildoktorn kvart i sju med Clark Kent*. Den stackaren har stått i garaget sen söndag eftermiddag. Jag försökte plåstra om honom med silvertejp, men fick inte skiten att fästa. Det var med lite bävan jag startade honom i morse. Den stackars bilen lät som om han hade en svår ÖLI**. Eller som om han varit på konsert natten innan och sjungit hårdrock. Nä, han lät inte bra. Jag tog E4:an till verkstan och kröp fram i 70, ungefär, eftersom mina trumhinnor vibrerade oskönt av Clarks oljud. Eftersom jag fick köra så långsamt var jag inte framme förrän strax före klockan sju. Bemötandet på Bil 3:an har alltid varit kanon – även när Mekar-Bruden jobbade där, hon som skulle laga min bil, vilket sen gjorde att jag fick åka till verkstan och punga ut med över tretusen spänn för några år sen, om jag inte minns fel. När jag berättade att den klåpare som hade varit på bilen förra gången hade varit anställd hos dem var de glada att personen inte jobbade kvar. Jag var i alla fall så pass snäll att jag inte talade om vem det var… Det hade jag ju kunnat göra om jag vore en riktigt elak person…

Fiiina biiilar. Här har jag lagt dem alla i gråskala - bara för att jag kan.

Fiiina biiilar. Här har jag lagt dem alla i gråskala – bara för att jag kan.

Den här gången var det bara jag själv som försökte silvertejpa, men det gick ju inte. Nu var jag lite sen till inläm-ningen, men Clark blev så väl omhänder-tagen. Jag hade en bok med mig och kunde sitta och läsa en liten stund tills ryggen sa ifrån. Då reste jag mig och tittade ut över alla fina, nya bilar och blev lite, lite sugen, erkänner jag. Men det är naturligtvis inte möjligt för mig att byta bil nu när jag snart går ut i arbetslöshet igen. På cirka 40 minuter var Clark lagad och klar och jag blev ”bara” cirka 2 400 pix fattigare. Det hade kunnat vara värre… Snabb och bra hjälp fick jag också. I kväll efter jobbet hoppas jag att det inte sker nån ny olycka på E4:an hem. Jag ska åka upp till vännen Rippes jobb för att hämta henne så att hon kan få hem lilla Kia. Det har varit guld värt att få låna den lilla pärlan! Stort TACK till Rippe!!!


*Clark Kent = min lille bilman *ÖLI = övre luftvägsinfektion

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie på DVD.


I kväll fortsatte vi
på temat barn-TV-serier! Kråkguldet (1969) åkte in i DVD-spelaren. Jag såg hela serien först som sjuåring, senast för sex år sen, medan Fästmön då bara såg delar av den. Nu såg vi den tillsammans helt och hållet under nästan tre timmar.

Kråkguldet

Kråkguldet revival!


Nioårige Staffan
lyssnar lite väl mycket på sin morfars skrönor om Skarp-Erik och hans guld. Men en dag, när Staffan är ute och åker skidor med några kompisar, gör han ett fynd: han hittar en guldlimp! Morfar har lärt honom att man inte ska prata om guld som man hittar. Fast det är så klart lite svårt för en nioåring att hålla tyst. Snart märker Staffan att människor pratar och tittar på honom. Och en dag är guldklimpen, som han gömde så bra, bara borta… Han får hjälp av kompisarna från julspelet med att försöka spåra tjuven. Men det går inte riktigt som nån har tänkt sig.

Sött, charmigt och slutet av 1960-talet. Vi förundrades båda över de tunna kläder ungarna springer omkring i utomhus mitt i vintern. Staffan har inte ens en jacka, bara en lejongul tröja – under alla avsnitt, dessutom. 

Men det är fortfarande spännande, om än på ett annat sätt när jag först såg serien på TV1 eller TV2  på stenåldern…

Högt Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om sånt som är mindre bra med att gå hemma och sånt som är rätt OK.


Dagarna går.
Jag anstränger mig och ger järnet för att hitta nytt jobb och komma ut på banan igen. För mig är hemmafruandet inget alternativ, jag älskar ju att jobba. Dessutom behöver jag försörja mig. En inkomst, helt enkelt, så att jag kan betala mina räkningar. Det är en mindre bra tillvaro just nu, kan man säga.

Det här med pengar är ett kapitel för sig när man inte jobbar. Visst, jag skippar en måltid varje dag – lunchen. Men det går åt väldigt mycket mer kaffe och toapapper när man går hemma… Än är jag inte utblottad, fast från och med nu gäller att hålla plånboken stängd oftare än den är öppen. 

Börsar

Det gäller att hålla dem stängda i så stor utsträckning som möjligt.


Det finns en hel del saker
man kan göra som inte kostar nånting. Om man får en stund över mellan allt jobbsökeri, förstås. För att söka jobb är verkligen ett heltidsjobb. I alla fall för mig. Jag lever med det hela tiden, ser hela tiden möjligheter och tänkbara tjänster/jobb/uppdrag överallt. Men jag behöver göra andra saker ibland också, som en del av helheten. Att promenera, till exempel, är en sån aktivitet som även är helt gratis. Dessutom får jag ljus och luft, vilket gör mig mindre deprimerad. Och förhoppningsvis mer inspirerad till att skriva bra jobbansökningar… Jag är väldigt glad att min hälsporre är så mycket bättre så att jag kan promenera lite igen, med mina avgjutna inlägg i dojsen, förstås! (Men dessvärre tror jag att sporren har blivit kronisk. Nu har jag haft ONT sen april 2012…)

Så här års är det inte heller fel att promenera ut i nån skog eller så för att kolla efter ätbara saker som svamp och bär. Den förslagne ställer sig sen på Vaksala torg och säljer ”guldet” – det kan bli nätta inkomster.

rensade kantareller o svampkniv från Corren

Svamp är roligt att plocka, men kan ta tid att rensa, förstås… Men tid finns det ju ganska gott om.


Sälja
saker
kan man göra, ja. Inte bara sånt man hittar i skogen utan även sånt man hittar i sina gömmor. Jag har lagt ut en säljes-annons på Blocket. Den har inte gett nåt hittills, bara kostat. Hela 20 kronor…

Vill man få lite andlig och kulturell spis kan man besöka kyrkor och museer. De flesta tar ingen entréavgift och där finns massor av spännande, intressanta och kanske även roliga saker att se.

Varför skriver jag om en massa gratisaktiviteter? Jo, för är det nåt man har när man inte jobbar så är det tid. (Även om man söker jobb stor del av den vakna tiden…) Och är det nånting alla som jobbar inte har så är det… tid. Det är inte många som jag har träffat sen jag slutade jobba. Det är några stycken, men de allra flesta har inte tid eller ork. Några har säkert ingen lust heller. Vidare är det viktigt att komma hemifrån en stund. Det är väldigt, väldigt lätt att isolera sig… Believe me, I, for one, know…

Klockan nästan två

Tid finns.


När man har tid
kan man odla sina intressen också. Jag gillar till exempel att fota. Eftersom jag måste vara kontaktbar som arbetssökande införskaffade jag mig en iPhone. Det är den jag använder som kamera nu. Det blir långt ifrån perfekta bilder och jag saknar Nokians Carl Zeiss-optik, men… kameran i iPhone 5 är bättre än den i 4 S, så jag är nöjd. Att fota i sig kostar inte nånting heller.

Rolleiflexkamera

En sån här kamera hade min pappa en gång i tiden.


Andra intressen jag odlar
är förstås att läsa och skriva. Båda dessa intressen har eskalerat mycket! Och lite nytta har det ju med sig, inte bara rent nöje. För mig är ju språket ett verktyg. Språket måste tränas, utvecklas, underhållas – och det gör i alla fall jag bäst genom att läsa och skriva. Alla böcker behöver man förstås inte köpa heller. Man kan låna – av vänner och bekanta och på bibliotek. Eller fynda billigt på loppis och antikvariat.

Bokhyllor

Det är lite fullt i mina bokhyllor…


Det jag tycker är viktigt att tänka på 
är att inte förlora sig själv. Att inte bli en apatisk figur som bara sitter hemma och deppar. Eller ligger och sover. Det är bra att komma upp i vettig tid på morgonen och bra att lägga sig i lika vettig tid. Den här veckan har jag slarvat lite. Det beror på att Fästmön har gått tillbaka till sitt arbetsschema och hon har inte börjat tidigt en enda dag. Då har jag tillåtit mig att sova till klockan åtta, ungefär. Man behöver ju inte överdriva och gå upp klockan sju varje morgon… 

Anna skriver rent sina anteckningar

Anna skriver rent sina anteckningar från sommarens administrativa jobb. Flitig som en myra!


Varje dag sätter jag upp
några mål som jag ska uppfylla under dagen. Ett av dem är att söka minst tre jobb om dan om jag inte har nån annan jobbrelaterad aktivitet inbokad. Det är inte alltid jag hittar tre jobb varje dag, men jag gör mitt bästa och letar. Och faktum är att det brukar dyka upp nåt! Andra dagsmål kan vara en aktivitet utanför hemmet. Det är viktigt att komma hemifrån, så att man inte isolerar sig. Ett tredje mål kan vara att ta en mänsklig kontakt – just av detta skäl att man inte får isolera sig…

Nu har jag fullkomligt öst ur mig en del rätt OK saker att göra när man inte har nåt jobb. Naturligtvis tycker du säkert att en del saker är mindre bra, men jag har i alla fall skrivit om sånt som jag gör. Vad gör du när du inte jobbar?? Eller vad skulle du göra om du var arbetslös??? Skriv gärna en rad och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »