Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skarp hjärna’

Ett inlägg om liv och död och dödshjälp och livskraft. Och livshjälp!


 

Blommor till graven

Att prata om döden är en del av livshjälpen.

Dödshjälp är ett svårt kapitel. Det är helt i klass med livshjälp. Hur ofta får vi nåt av dem? (<== retorisk fråga). Så sent som i oktober förra året skrev jag om dödshjälp här och att nio av tio svenskar är för dödshjälp, alltså aktiv dödshjälp, eutanasi. I maj 2010 skrev jag om svårt sjuka Kim som, trots att vi inte tillåter dödshjälp i Sverige, fick det på sätt och vis. Kim ville avstå från livsuppehållande vård och hade skrivit till Socialstyrelsen. Socialstyrelsen i sin tur gav Kim rätt – för i vårt land har vi rätt att avstå från vård, även livsuppehållande sådan.


Det här är oerhört tunga frågor.
År 2010 och i Kims fall tyckte jag att det var rätt och riktigt. I oktober förra året kunde jag inte ta ställning. Nu är det juni 2015 och det som har hänt de senaste månaderna har inte fört mig närmare en ståndpunkt. Det jag har lärt mig på dessa cirka åtta månader är att det nästan inte finns nånting som är starkare än livskraft. Så finge jag önska vore min önskan att vi fokuserade lite på att ge livshjälp i stället. Att hjälpa medan vi finns i livet. Sen, efter döden, är det ju försent.

Inga samtal på nummerpresentatören

Att ringa nån kan vara livshjälp.

Hur kan man ge livshjälp då? Ibland räcker det med att ringa nån och prata en stund. Prata om hur det är, hur vederbörande mår, visa att man bryr sig. Ibland behöver man hjälpa nån på ett mer konkret sätt, genom att reda ut svårigheter och kanske ge eller skaffa praktisk hjälp med tillvarons problem – alltifrån att fylla i blanketter, gå ut med hunden och kunna betala räkningar till att prata om döden och självmord. Ja, det krävs lite tid och lite mod för att ge livshjälp, det är allt.


Även om livskraften är en stark kraft
hos oss människor finns det stunder när vi inte vill leva längre. Har vi då rätt att avsluta våra liv på egen hand? Har vi själva rätten till våra liv? Som du märker blir frågorna bara större och tyngre. Jag hittar inga entydiga svar. Ska jag själv säga nåt om detta känner jag mig som en politiker av värsta sorten, en sån som kringelikrokar sig runt frågorna och aldrig lämnar raka svar.

Stephen Hawkins är en åldrande astrofysiker med en av världens skarpaste hjärnor. När han var i 20-årsåldern drabbades av sjukdomen ALS. Ingen trodde att han skulle leva mer än ett par år. Men hans sjukdomsförlopp har varit ovanligt utdraget. Idag har han inte så ont av sin sjukdom, men han tycker att det är jobbigt att han inte kan ändra ställning i rullstolen själv och han känner sig ensam. Stephen Hawkins kommunicerar via en pratande dator på sin rullstol. Han säger i en artikel i Dagens Nyheter:

[…] människor är rädda för att prata med mig, eller för att de inte väntar på att jag ska skriva ett svar […]

Stephen Hawkins vill inte dö, han vill leva. Han säger i artikeln:

Jag blir förbannad om jag dör innan jag har blottlagt fler delar av universum.

Samtidigt är han för aktiv dödshjälp. Han anser att den ultimata kränkningen för en människa är att hållas vid liv mot sin vilja. Han skulle själv överväga aktiv dödshjälp…

[…] men bara om jag lider av stor smärta, inte kan bidra med något längre och blir en börda för människorna omkring mig […]

Hur tänker DU kring aktiv dödshjälp??? Har DU tänkt på livshjälp??? Skriv gärna några rader i en kommentar nedan. Självklart får du vara anonym utåt sett, men du måste ha en äkta e-postadress och verifierbar (icke via anonymiseringsservrar) IP-adress för att din kommentar ska publiceras.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är baske mig inte roligt det här. Med magen, alltså. Igår kväll lagade Fästmön så god mat och för en gångs skull var vi alla samlade kring matbordet, med pappa Jerry i högsätet. De flesta av oss kollade sen Melodifestivalens final – alla utom Johan som är jätteförkyld (och totalt ointresserad av schlager). Och några av oss mådde illa. Jag tror att jag åt kinderegget och några få bitar godis. Sen ville jag inte ha mer. Så illamåendet berodde inte på för mycket godis. Nej, det var vidrigt, jag spydde som en fontän. Tro mig, jag gillar inte att spy ens när jag är skitfull (vilket var många år sen)…

Urk.


Jobbigt att må dåligt
när vi alla är samlade. Då vill jag vara glad och pigg och bitsk. Men jag tror inte att nån som följde live-bloggen märkte av mitt illamående. Stort TACK till alla som var med och kommenterade live!!!

Idag mår jag bara aningens bättre. Jag vaknade och mådde OK, men sen en halvtimma, en timma efter frukost är det värsta plågan igen. Jag har ont och jag mår illa, fast jag försöker att inte fontänspy igen.

Så! Nu har jag gnällt färdigt! 

Idag är det visst en härlig vårdag, men jag orkar inte föreslå en promenad, vet inte om jag pallar. Anna sitter vid Elias dator och försöker sparka liv i den, Elias sitter vid hennes dator och jag sitter vid min lilla i köket. Kallsvettas. Men som vanligt funkar bloggen terapeutiskt – jag känner inte efter hur illa jag mår när jag sitter och skriver.

Det blir nog en tur till ICA Solen innan jag och Clark Kent* vänder hemåt till New Village igen. Jag tror att jag har glömt min handlingslapp hemma, men jag tror att det stod mjölk, ägg, Bregott… och så nånting mer på den… Jag blir så trött på mig själv när jag är så här glömsk!

I kväll ska jag ringa dagens fantastiska födelsedagsbarn, faster E. Hela 95 bast fyller hon och är skarpare i huvudet än de flesta knivar i lådan. Kalaset hade hon ju redan förra lördagen. Jag ska höra om hon har varit ute på bok-shopping än med presentkortet hon fick av mamma och mig. Faster E är nämligen deckarfantast precis som jag, så vi brukar byta lästips ibland!

Faster E, med en hjärna skarpare än de flesta knivarna i lådan!


Om jag blir gammal
skulle jag vilja vara lika skarp som faster E. Men jag tror nog varken att jag blir gammal eller särskilt skarp. Vi får se om jag märker nån skillnad sen när april månad är utgången… Faster E har för övrigt påmint min mamma om att jag faktiskt fyller 50… Och när… Hon har koll! 😛


*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Vi traskar för det mesta iväg på våra morgonmöten, jag och L. Det blir promenader när vi pratar om högt och lågt och det är både omväxlande och stimulerande. Efter ett par promenader blir det ju så att man lär känna varandra på ett sätt som man kanske inte lär känna alla på en arbetsplats. Igår när vi kom till mötet möttes vi av en stor chokladask på mötesbordet. Bara det att i den gigantiska asken låg det… två bitar kvar… vi fick helt enkelt ta en frukt i stället. Just det här äpplet tyckte jag mer påminde om en paprika till formen.


När sötsakerna är slut får man bita i det sura äpplet. 

                                                                                                                                                              Ingen rolig dag idag alls igår. Fästmön var stressad och rastlös och det känns som om jag är en black om hennes fot. Jag vill inte vara nån tärande, jag vill inte vara i beroendeställning, men jag är det redan så tillvida att jag lutar mig tungt mot henne nu när det viner om öronen. Det kanske är dags för mig att bita i det sura äpplet – igen – och låta henne få ett liv utan en gnällspik som jag. Allt jag vill är att göra henne lycklig, men det kan jag inte som läget är. Jag kan fortfarande knappt fungera om dagarna, ärligt talat begriper jag inte hur jag kommer ur sängen. Endera dan gör jag nog inte det. Men inte riktigt än. Snart.

Det var som vanligt långa bilköer till jobbet idag. Eftersom jag jobbar på en byggarbetsplats stängs gator, vägar och infarter av rätt som det är. Det blir inte köerna kortare av. Men jag klagar egentligen inte, jag är glad att jag har ett jobb att åka till – ytterligare några veckor.


Bilköer framåt och bakåt… 

                                                                                                                                                               Idag ska jag sitta i sammanträde två gånger – hoppa lite in och ut som en annan hoppjerka. Detta för att jag ska få underlag till den artikel jag ska skriva i morgon, förhoppningsvis. En annan grund är förstås intervjun med fru Chef1 som jag ska göra efter arbetstid idag. Det blir spännande! Fru Chef1 har en otroligt skarp hjärna och jag skulle inte vilja ge mig i nåt vetenskapligt gräl med henne…

Read Full Post »