Ett inlägg om att lata sig.
Kaffe och morgonstund vid datorn.
Nej, det är inte riktigt samma dåliga väder som igår. Inget regn öser ner, till exempel. Men det är mulet och inte ens tio grader. Därför blir det varken ballefix* eller biltvätt idag. Jag tänker vara lat den här lör-dagen. Så jag börjar med en (senaps)mugg java och att sitta en stund vid datorn. Eller egentligen försökte jag göra en FEM i morse, det vill säga gå upp och sätta på kaffe och krypa ner i sängen för att läsa igen. Tyvärr satte både gapande grannar och bråkig rygg stopp för den njutbara upplevelsen. Jag blev bara irriterad och gav upp.
Ryggen har inte varit snäll den här veckan. Den blir liksom inte bättre, känns det som. Och nog borde ett ryggskott bli bättre på några veckor? Nu har det plågat mig i två månader. Smärtan gör mig väldigt trött. När jag rör mig i sängen om nätterna gör det antagligen ont, för jag vaknar flera gånger. Sömnen blir sönderhackad. Det gör att jag i vaket tillstånd blir grinig och har svårt med tålamodet. Ja, jag fräste åt en kollega, till exempel, häromdan och det brukar jag inte göra.
Fredagskvällen blev lugn som planerat. Ostbågar och två starköl, laptopen i knäet i bästefåtöljen, Fästmön per sms och Tyst vittne på TV. Vittnet var blodigare än vanligt igår.
Jag skrapade en av Trisslotterna och vann noll och intet. Men jag är optimist och tänker att jag ju fortfarande har möjligheten, för det finns ju en lott kvar. Den får ligga till sig några dar.
Igår kväll lämnade en Uppsalakompis som jag tyvärr har tappat kontakten med på senare år en kommentar här. Jag blev väldigt glad och svarade – jag svarar på alla kommentarer som publiceras – och hoppas nu att vi kan återuppta kontakten. Riktiga vänner kan man aldrig ha för få av. Felet att vänskapen rann ut i sanden är helt mitt. Jag prioriterade att slita halvt ihjäl mig på ett jobb framför att ha ett socialt liv. Och det slog ju tillbaka på mig ett par år senare… Bortkastad energi att slita så, kort sagt.
Det bittraste i mitt hem just nu är apelsinmarmeladen.
Och så blev jag kallad feministisk bitterfitta igår. Jag blev mest full i skratt, men sen blev jag förbannad också. För det kom fler omdömen om min person och mitt leverne i totalt två kommentarer. Du kan läsa dem här! Jag har nämligen bestämt att släppa på en del av den här typen av kommentarer så att du ser att alla som kommenterar här minsann inte är gulliga och kramsugna.
Inte vet jag vad en människa, som inte känner mig, anser sig ha för rätt att kalla mig feministisk bitterfitta. En människa, som inte har modet att stå för vem h*n är, utan som gömmer sig bakom falska kontaktuppgifter, dessutom. Det är fegt, tycker jag.
För övrigt är jag inte feminist, men jag ser inte ordet som sådant som pejorativt. Det är däremot bitterfitta. Nu ligger det till så att jag använder min blogg som ventil. Genom att pysa ur mig, skriva av mig, tanka ur funderingar här etc blir jag en gladare och mer positiv människa i det verkliga livet. Det är till exempel mer än ett halvår sen jag stod vid järnvägsspåret och var på väg att kliva ut framför tåget. Nu vet jag att det finns människor som helst av allt vill se mig död, mosad. Men för mig är det en seger att jag faktiskt sitter här, vid datorn, just nu.
Nej, energislukare som personen ovan ska inte får nåt mer utrymme på den här bloggen. Att kommentera här är nämligen ingen rättighet som du som läsare automatiskt har/får, nåt som många tycks tro. Det är en möjlighet och ett förtroende som jag – och administrationsskorpionen – ger.
Så… vad händer hos DIG idag, förutom att du har orkat läsa hela (?) det här långa blogginlägget? Skriv gärna en rad och berätta!
*ballefix = göra iordning på balkongen
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 