Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘slå tillbaka’

Ett förvånat inlägg.


 

Grönt och gult blad

Det har… lossnat…

Livet är sannerligen märkligt. I skrivande stund känns det som om det har… lossnat på ett visst plan för min del. Känslan är underlig. Och att säga att nåt skulle vara avgjort vore att ljuga. Men jag har gjort spännande upptäckter och har fått spännande information den här veckan. Detta i sin tur har gjort mig… lättare till sinnet. Dels för att nya möjligheter kan öppna sig, dels för att det trots allt verkar finnas nån form av rättvisa.

Vad gäller det senare finns det säkert människor som skulle skratta RÅTT. Såna som jag skrattar inte alls åt det utan tänker att det både var rätt och väntat, men ju ändå är en sorg för den som drabbas. Självinsikt är en bra egenskap. Det är nåt jag har jobbat med oerhört de senaste åren. Jag är inte rätt person att säga huruvida jag har lyckats eller inte – det får andra avgöra. Men en sak som jag alltid har haft med mig genom livet är att jag aldrig ljuger om vad jag kan eller inte kan. Sånt slår tillbaka för eller senare och vad jag förstår har nån fått rejält på tafsen nu. Men, som sagt, jag kan varken njuta eller hånskratta. Jag konstaterar att ärlighet varar längst och är bäst.

Regn på fönster

Kom hösten igår kväll?

Igår kväll jublade jag däremot och trodde att hösten var här. Det fullkomligt vräkte ner regn. Och i morse när jag försiktigt vickade på persiennerna föll stora flingor snö. I skrivande stund verkar det inte falla nån nederbörd alls, men det är grått och vått ute. Det är en sån här dag när det passar bäst att vara inomhus och läsa. Jag tänker på somliga som skulle ge sig av och ut tidigt för att kränga kakor (!). Det kan inte ha varit/vara roligt i det här vädret…  Men personligen gillar jag regn och mörker och höst, samtidigt som jag naturligtvis vet att det inte är höst på gång utan vår. Vår med skoningslös sol som avslöjar alla (nya) skavanker både i mitt hem och i mitt ansikte. En borde göra nåt åt det. Flytta, till exempel. Jag har för länge sen nått gränsen för vad jag pallar att höra. En vill liksom inte höra allt som försiggår i detta lyhörda…

I morse vaknade jag naturligtvis tidigt, vid sju-tiden. Medan andra startade sin tvättmaskin perkolerade jag kaffe och kröp ner under täcket igen. Jag läser Jens Andersen-biografin om Astrid Lindgren och det är en riktigt tung tegelsten. Därför passar det bra att ligga och läsa den. Nu har jag läst över hälften. Den första tredjedelen av boken handlar om Astrid Lindgrens första graviditet och sonen Lasse. Dottern Karin nämns liksom i förbifarten. Ändå var det tack vare henne som Pippi Långstrump kom till. Och Pippi i sin tur var ju den barnboksfigur som gjorde att Astrid Lindgren fick sitt litterära genombrott. Men, men… jag flinar när jag läser att Astrid Lindgren då och då poppade upp i Metropolen Byhålan, bland annat i en radiomast…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Innan den här lördagen är till ända 
ska jag försöka leva lite. Jag har inlett den med läsning och skrivande, nu är det dags för verkligheten, nuet, livet… Tillvaron, som kanske är på väg att förändras IGEN, nu när det känns som om det har lossnat lite…

Ha en riktigt go lördag!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt-ska-vara-rätt-inlägg.


 

Vuxenuppfostran… Det är bara att inse att det är sånt en inte ska ägna sig åt. Rätt som det är kan det slå tillbaka. En kan bli… nitad… För som alltid gäller att det är viktigt att stava korrekt. Saker blir lite mindre pinsamma i vart fall om en använder rätt vokal också…

 Sätt i rätt klammer

…och använd rätt vokal… Vadå ”ratt klammer”..?


För övrigt kan jag glädja omgivningen och mig själv 
med att en kunglig bebis har anlänt (presskonferens klockan 22.30). Och vidare har ytterligare en procent av utrymmet på den här bloggen tagit slut. Se själv och njut.

96 procents utrymme är använt

Om 96 procent av utrymmet är använt återstår alltså fyra procent av den här bloggen. Hurra! Slutet är nära!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett  inlägg om att lata sig. 


 

Morgonstund vid datorn

Kaffe och morgonstund vid datorn.

Nej, det är inte riktigt samma dåliga väder som igår. Inget regn öser ner, till exempel. Men det är mulet och inte ens tio grader. Därför blir det varken ballefix* eller biltvätt idag. Jag tänker vara lat den här lör-dagen. Så jag börjar med en (senaps)mugg java och att sitta en stund vid datorn. Eller egentligen försökte jag göra en FEM i morse, det vill säga gå upp och sätta på kaffe och krypa ner i sängen för att läsa igen. Tyvärr satte både gapande grannar och bråkig rygg stopp för den njutbara upplevelsen. Jag blev bara irriterad och gav upp.

Ryggen har inte varit snäll den här veckan. Den blir liksom inte bättre, känns det som. Och nog borde ett ryggskott bli bättre på några veckor? Nu har det plågat mig i två månader. Smärtan gör mig väldigt trött. När jag rör mig i sängen om nätterna gör det antagligen ont, för jag vaknar flera gånger. Sömnen blir sönderhackad. Det gör att jag i vaket tillstånd blir grinig och har svårt med tålamodet. Ja, jag fräste åt en kollega, till exempel, häromdan och det brukar jag inte göra.

Fredagskvällen blev lugn som planerat. Ostbågar och två starköl, laptopen i knäet i bästefåtöljen, Fästmön per sms och Tyst vittne på TV. Vittnet var blodigare än vanligt igår.

Jag skrapade en av Trisslotterna och vann noll och intet. Men jag är optimist och tänker att jag ju fortfarande har möjligheten, för det finns ju en lott kvar. Den får ligga till sig några dar.

Igår kväll lämnade en Uppsalakompis som jag tyvärr har tappat kontakten med på senare år en kommentar här. Jag blev väldigt glad och svarade – jag svarar på alla kommentarer som publiceras – och hoppas nu att vi kan återuppta kontakten. Riktiga vänner kan man aldrig ha för få av. Felet att vänskapen rann ut i sanden är helt mitt. Jag prioriterade att slita halvt ihjäl mig på ett jobb framför att ha ett socialt liv. Och det slog ju tillbaka på mig ett par år senare… Bortkastad energi att slita så, kort sagt.

Bitter apelsinmarmelad

Det bittraste i mitt hem just nu är apelsinmarmeladen.

Och så blev jag kallad feministisk bitterfitta igår.  Jag blev mest full i skratt, men sen blev jag förbannad också. För det kom fler omdömen om min person och mitt leverne i totalt två kommentarer. Du kan läsa dem här! Jag har nämligen bestämt att släppa på en del av den här typen av kommentarer så att du ser att alla som kommenterar här minsann inte är gulliga och kramsugna.

Inte vet jag vad en människa, som inte känner mig, anser sig ha för rätt att kalla mig feministisk bitterfitta. En människa, som inte har modet att stå för vem h*n är, utan som gömmer sig bakom falska kontaktuppgifter, dessutom. Det är fegt, tycker jag.

För övrigt är jag inte feminist, men jag ser inte ordet som sådant som pejorativt. Det är däremot bitterfitta. Nu ligger det till så att jag använder min blogg som ventil. Genom att pysa ur mig, skriva av mig, tanka ur funderingar här etc blir jag en gladare och mer positiv människa i det verkliga livet. Det är till exempel mer än ett halvår sen jag stod vid järnvägsspåret och var på väg att kliva ut framför tåget. Nu vet jag att det finns människor som helst av allt vill se mig död, mosad. Men för mig är det en seger att jag faktiskt sitter här, vid datorn, just nu.

Nej, energislukare som personen ovan ska inte får nåt mer utrymme på den här bloggen. Att kommentera här är nämligen ingen rättighet som du som läsare automatiskt har/får, nåt som många tycks tro. Det är en möjlighet och ett förtroende som jag – och administrationsskorpionen – ger.

Så… vad händer hos DIG idag, förutom att du har orkat läsa hela (?) det här långa blogginlägget? Skriv gärna en rad och berätta!


*ballefix = göra iordning på balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Tänk att lokalkblaskan går fortare och fortare att läsa för var dag som går. Är det jag som har blivit ointresserad och rastlös eller är det tidningen som har blivit dålig?

Idag fastnade jag emellertid för en artikel/krönika och en krönika. Artikeln/krönikan är signerad tidningens kulturchef Lisa Irenius. Då vet man att det kommer nåt intressant. Äntligen! Tyvärr ligger artikeln inte på nätet (än). Nu kan du läsa den på nätet!

Skräcken för oss själva

är rubriken på Lisa Irenius artikel. Och den inleds ganska provocerande med att artikelförfattaren vill pröva en tes:

[…] att vår kultur motarbetar avskildhet i alla former. […]

Det handlar förstås om modern teknik som mobiler, internet, Fejan, smartphones, e-böcker. Men också husen som byggs allt mer genomskinliga med stora fönster och glasväggar där alla ser allt, kontorslandskap och på toaletter, där tydligen 85 procent använder sin iPhone…

En del har blommor i sin toa i stället…


Nu ska jag inte dra
Lisa Irenius artikel i sin helhet, för jag tycker att du ska läsa den själv och begrunda. Särskilt de avslutande orden:

[…] Avskildheten är helt enkelt den plats där vi möter oss själva. Men kanske är det just det vi fruktar mest av allt. 

Tänk att just dessa ord skulle ha kunnat vara skrivna av mig! Märkligt… I mitt liv är datorn på nästan jämt. Jobbdatorn dygnet runt under vardagarna, nån av hemdatorerna är på under kvällar och helger.

Jag måste bara skriva lite…

säger jag till Fästmön och smiter från frukostbordet för att blogga.

Sen jag har fått Ajfånen är det ännu värre. Det blippar och bloppar av olika ting som vill fånga min uppmärksamhet: jag läser jobbmejl halv tio på kvällen (det hade jag dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig göra…), det kommer sms snabbare än vinden (särskilt om de kommer från en annan iPhone) och, som pricken över i, har jag just inlett mina första partier Wordfeud. I skrivande stund spelar jag faktiskt… 😳

I dagens lokalblaska skriver också Anders Mildner om sociala medier i en intressant krönika (inte heller den finns på nätet – än!..) med rubriken

Du är dina vänner.

Fejan har visst nyligen aviserat att där finns över en halv miljard aktiva användare nu, vilket är många flera än alla som använde internet det år när Fejan startade…

Anders Mildner sätter fingret på det som göra att jag värjer mig – trots somligas påverkan

Nu när du har skaffat iPhone är väl nästa steg Facebook, eller hur?

Han ställer frågan

Vem ska jag egentligen betrakta som vän? Vem ska jag adda?

Vi delar så mycket av vår vardag – och jag vet att jag delar med mig alltför mycket av min genom bloggen. Därmed inte sagt att alla som läser min blogg är mina vänner! Långt ifrån, skulle jag vilja säga…

Är det så?


Det känns som att somliga
på Fejan har som mål att få många vänner, att adda och bli addad. Det tycker jag är värre än det jag blev anklagad för för ett tag sen – att skriva om aktuella ämnen bara för att få många besökare till min blogg… Maj gadd!..

Men alla har inte som mål att få många vänner, för man måste verkligen fråga sig vad en vän är. Ordet har för mig inte riktigt samma betydelse på Fejan som IRL… Anders Mildner undrar i sin krönika om det är rimligt att som journalist bli vän med ett politiskt parti vars åsikter man inte delar men som man bevakar i jobbet. Han svarar själv ja på den frågan. Och det är där konflikten uppstår för mig. Hur ska jag kunna vara vän med, ungefär, mina ovänner, dem vars åsikter jag inte gillar men bevakar av till exempel nyhetsskäl?

Gillar varandra gör man visst också på Fejan. Eller man gillar det nån skriver i de korta kommentarer som utgör skrivandet på Fejan, vad jag förstår. Det finns en sån gilla-funktion här på bloggen också och det finns de som klickar på ”Gilla” ibland vid vissa av mina inlägg. Men ärligt talat tycker jag att det vore mer intressant att få en kommentar på inlägget i stället… Även från nån som ogillar vad jag skriver. Såna kommentarer publicerar jag nämligen också – så länge de inte är alltför oförskämda… (Förresten, det ligger en del oförskämda kommentarer publicerade också här – de slår ju främst tillbaka på den som har skrivit dem och inte på mig, så det är enbart av det skälet.)


Livet är kort.

Read Full Post »

Alla som har blivit mobbade har väl nån gång drömt om att resa sig och slå tillbaka. Och det var precis vad Casey Heynes gjorde. Dessutom filmades det hela och las ut på Youtube. Med vissa konsekvenser som följd…

Filmen har gjort Casey Heynes till en hjälte. Men den har också gjort att mobbaren drabbats av ett fruktansvärt näthat. Mobbaren har fått höra massor av elakheter efter detta, av unga såväl som av vuxna.


Alla mobbade har väl nån gång drömt om att resa sig och slå tillbaka…

                                                                                                                                                             Jag tycker att det är ledsamt att det skulle behöva gå så här långt. Att slåss löser inga problem. Och varför fick inte Casey Heynes hjälp av några vuxna eftersom mobbningen pågått i så många år? Är det inte de vuxnas ansvar att se till att mobbningen slutar och inte den som blir mobbad? Vad tycker du???

Read Full Post »