Regeringskris ett faktum

Ett politiskt inlägg.

---

 

Budgetdebatt pågår, liksom regeringskris.

Nej det här är ingen politisk blogg, men det går ju inte att blunda för det som händer i Stockholm just nu. Inte heller kan jag låta det vara okommenterat från min sida. Sverige har hamnat i ett läge som jag länge har fruktat. Ett läge där ett visst parti, som fick irriterande många röster i höstens val, har fått en roll som det utnyttjar maximalt.

I skrivande stund är dagens budgetdebatt nyligen inledd. Den debatt som kan sluta med att statsminister Löfven avgår. Eller att det blir nyval. Det irriterande partiet har gått in för att sänka alla regeringar som inte tänker minska invandringen, menar politiska kommentatorn Ewa Stenberg på Dagens Nyheter. Jag är benägen att hålla med. Det ser liksom inte bättre ut. Och då kan vi hålla på och tramsa så här till dödagar. Det går inte an, tycker jag! Vårt land måste ha en regering. Men vi måste ha en regering som kan sköta sitt jobb.

Jag tänker inte berätta vilken sida jag tycker ska utgöra regering. Men vi kan faktiskt inte i längden ha en enfrågeparti (så gott som) som hela tiden sätter käppar i hjulen. Allianspartierna är stenhårda och vill driva läget mot nyval. Kristdemokraternas Göran Hägglund har deklarerat att det inte är deras uppgift att rädda statsministern.

Samtidigt kan man se det irriterande partiets krav som ett sätt att tvinga fram blocköverskridande samarbeten i framtiden. Men det kan nog ta sin lilla tid. Tidigare partiledarna Ingvar Carlsson (S) och Bengt Westerberg (FP) önskar ett samarbete mellan blocken. För de är överens om att det irriterande partiet inte ska få nån makt.

Jag kan förstå att det finns ett missnöje i det här landet med vissa frågor. Då ska vi diskutera dem, tycker jag. Men den som röstat på ett litet parti bara för att uttrycka sitt missnöje i en viss fråga är den som har varit med och drivit fram den här regeringskrisen. Det tycker jag var oerhört dumt gjort. Det här läget är nämligen allt annat än bra.

För vad är det som händer eller riskerar att hända? 

• Statsministern kan avgå.
• Alliansen skulle kunna regera med det irriterande partiet. Fast det irriterande partiet har ju sagt att man ska fälla en alliansregering också.
• Det kan bli nyval.
• Kronan föll direkt efter att det irriterande partiet gick emot regeringens budgetförslag.
• Sämre tillväxt och högre arbetslöshet kan bli följden om det råder politisk osäkerhet för länge.
• Börsen, Riksbankens ränta och boräntorna väntas inte påverkas nämnvärt. Än.

Ja, jag hoppas att alla som har röstat på det irriterande partiet är nöjda nu när Sverige har hamnat i en regeringskris. (<== ironi) För jag ser det faktiskt som att det är ert ”fel”. Det här är allt annat än bra! Det här är kaos. Nyval är det enda tänkbara nu.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det är ordning på somliga!..

Ett inlägg om kontraster i tillvaron samt viss oordning och en hel del ordning.

När Fästmön är hos mig blir det ordning på torpet! Hon brukar annars anklaga mig för att vara perfektionist och ha superordning. Detta är emellertid nåt jag har ruckat rejält på den senaste tiden. Framför allt när det gäller mig själv.

Matlagning har aldrig varit min grej, men ett nödvändigt ont. Man måste äta – ibland – för att må bra och orka. Fast det är väldigt mycket lättare att trycka i sig en chokladbit än att ställa sig vid spisen, tycker jag.

Igår blev jag bortskämd av Anna som lagade till sin übergoda thai-torsk med wokgrönsaker. Mitt bidrag till själva iordningsställandet blev kokning av ris och dukning. Alltid något…

Thai-torsk på Annas vis.

Även idag ska jag bli bortskämd – men jag är inte den enda. Hela gänget ramlar in i Himlen för att äta middag på seneftermiddagen och fira Fritzlans födelsedag med tårta och hembakade kakor. Jag klantade till det och bokade in ett möte med en radiojournalist när jag i stället borde ha stått vid Annas sida och hjälpt till. Matlagning och bakning hade hon nog fått sköta själv, men en dammsugare kan jag hantera. Nu blev min insats i det hela enbart att hjälpa till med inköp och att skjutsa ut Anna med alla kassar. Det är tur att det är ordning på Anna när det inte är det på hennes särbo…

Intervjun, ja… Det var alltså inte nån jobbintervju utan en intervju för P4 Radio Uppland. Där jobbar journalisterna med ett större reportage i en angelägen fråga. Mitt bidrag blir nog av den mindre arten, men jag lär höras i etern och synas på webben – med skitigt hår (jag har inte hunnit duscha och tvätta barret än, men det är på gång!). Jag talar om mina egna erfarenheter och om min egen oro, så ingen behöver frukta att jag ska beskriva vare sig pogromer eller utfrysning eller nån annan kränkning. Men vem vet, det kanske kommer nåt om detta framöver. När dagens material sänds är inte klart ännu. Mer info om detta kommer förstås på en blogg nära dig. Snart.

I övrigt var det en intressant upplevelse att få uppleva det jag som kommunikatör i vanliga fall lär ut – att prata i och med media… Det läggs till min egen personliga erfarenhetsbank!

Det är en typisk höstdag idag. Dagen är mörk och lite kylig och solen lyser med sin frånvaro. Naturen går allt mer från grönt via rött till gult.

Från grönt via rött till gult nu.

Då passar det hur bra som helst att få äta tårta med sommarens hallon från Annas snälla mammas Slottsträdgård.

Halva dan har gått och det har varit en kontrasternas dag, lika färgrik som busken på bilden ovan. Matinköp, bilkörning, radiointervju, jobbsökeri och hittills bara ett enda nej.

Champagnen i svalen lär bli en riktig årgångsskumpa innan vi får dricka den. Men då kommer den att smaka helt underbart, det är jag övertygad om! Idag firar jag emellertid nån annan, med hallontårta och kycklingburgare, och det är inte alls fy skam. Fast först ska jag se till att bli renhårig… In i duschen med mig!!!

Livet är kort.

Read Full Post »

Socialt liv och avskildhet

Tänk att lokalkblaskan går fortare och fortare att läsa för var dag som går. Är det jag som har blivit ointresserad och rastlös eller är det tidningen som har blivit dålig?

Idag fastnade jag emellertid för en artikel/krönika och en krönika. Artikeln/krönikan är signerad tidningens kulturchef Lisa Irenius. Då vet man att det kommer nåt intressant. Äntligen! Tyvärr ligger artikeln inte på nätet (än). Nu kan du läsa den på nätet!

Skräcken för oss själva

är rubriken på Lisa Irenius artikel. Och den inleds ganska provocerande med att artikelförfattaren vill pröva en tes:

[…] att vår kultur motarbetar avskildhet i alla former. […]

Det handlar förstås om modern teknik som mobiler, internet, Fejan, smartphones, e-böcker. Men också husen som byggs allt mer genomskinliga med stora fönster och glasväggar där alla ser allt, kontorslandskap och på toaletter, där tydligen 85 procent använder sin iPhone…

En del har blommor i sin toa i stället…

Nu ska jag inte dra Lisa Irenius artikel i sin helhet, för jag tycker att du ska läsa den själv och begrunda. Särskilt de avslutande orden:

[…] Avskildheten är helt enkelt den plats där vi möter oss själva. Men kanske är det just det vi fruktar mest av allt. 

Tänk att just dessa ord skulle ha kunnat vara skrivna av mig! Märkligt… I mitt liv är datorn på nästan jämt. Jobbdatorn dygnet runt under vardagarna, nån av hemdatorerna är på under kvällar och helger.

Jag måste bara skriva lite…

säger jag till Fästmön och smiter från frukostbordet för att blogga.

Sen jag har fått Ajfånen är det ännu värre. Det blippar och bloppar av olika ting som vill fånga min uppmärksamhet: jag läser jobbmejl halv tio på kvällen (det hade jag dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig göra…), det kommer sms snabbare än vinden (särskilt om de kommer från en annan iPhone) och, som pricken över i, har jag just inlett mina första partier Wordfeud. I skrivande stund spelar jag faktiskt… 😳

I dagens lokalblaska skriver också Anders Mildner om sociala medier i en intressant krönika (inte heller den finns på nätet – än!..) med rubriken

Du är dina vänner.

Fejan har visst nyligen aviserat att där finns över en halv miljard aktiva användare nu, vilket är många flera än alla som använde internet det år när Fejan startade…

Anders Mildner sätter fingret på det som göra att jag värjer mig – trots somligas påverkan

Nu när du har skaffat iPhone är väl nästa steg Facebook, eller hur?

Han ställer frågan

Vem ska jag egentligen betrakta som vän? Vem ska jag adda?

Vi delar så mycket av vår vardag – och jag vet att jag delar med mig alltför mycket av min genom bloggen. Därmed inte sagt att alla som läser min blogg är mina vänner! Långt ifrån, skulle jag vilja säga…

Är det så?

Det känns som att somliga på Fejan har som mål att få många vänner, att adda och bli addad. Det tycker jag är värre än det jag blev anklagad för för ett tag sen – att skriva om aktuella ämnen bara för att få många besökare till min blogg… Maj gadd!..

Men alla har inte som mål att få många vänner, för man måste verkligen fråga sig vad en vän är. Ordet har för mig inte riktigt samma betydelse på Fejan som IRL… Anders Mildner undrar i sin krönika om det är rimligt att som journalist bli vän med ett politiskt parti vars åsikter man inte delar men som man bevakar i jobbet. Han svarar själv ja på den frågan. Och det är där konflikten uppstår för mig. Hur ska jag kunna vara vän med, ungefär, mina ovänner, dem vars åsikter jag inte gillar men bevakar av till exempel nyhetsskäl?

Gillar varandra gör man visst också på Fejan. Eller man gillar det nån skriver i de korta kommentarer som utgör skrivandet på Fejan, vad jag förstår. Det finns en sån gilla-funktion här på bloggen också och det finns de som klickar på ”Gilla” ibland vid vissa av mina inlägg. Men ärligt talat tycker jag att det vore mer intressant att få en kommentar på inlägget i stället… Även från nån som ogillar vad jag skriver. Såna kommentarer publicerar jag nämligen också – så länge de inte är alltför oförskämda… (Förresten, det ligger en del oförskämda kommentarer publicerade också här – de slår ju främst tillbaka på den som har skrivit dem och inte på mig, så det är enbart av det skälet.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Fullt ös, medvetslös?

Närå, jag kämpar på. Det beror på att Fästmön lagar god och nyttig mat åt mig och förhoppningsvis att meducinen gör lite nytta. Men det klart att det står stilla lite just nu med de röda blodkropparna eftersom jag gör av med fler än jag kan producera. Jag känner mig lite, lite piggare. Inte mycket, men lite. Och det är ett steg i rätt riktning. Dessutom har jag sluppit den infernaliska värken. Den smärtan som jag fruktar mest av allt det onda. För jag förstår den inte och kan inte ”behandla” den. Nu är det emellertid snart dags för den första undersökning, men det dröjer ytterligare en och en halv vecka. Det är en måndagsmorgon och jag får varken äta eller dricka från midnatt. Jag ska ta mig in till stan, till Läkarhuset och bli undersökt klockan halv tio av docent Sven. Känner mig lugn och trygg med detta eftersom jag slipper Sjukstugan i Backen. Är det nåt ställe jag är rädd för så är det Sjukstugan! Att bli behandlad av den som indirekt har förstört ditt liv känns inte OK.

Så här sjuk blev jag sist jag var inlagd på Sjukstugan.

Idag är det fullt ös, medvetslös. Bara att köra på och försöka klara av svängningarna och byta spår inför varje möte. Morgonen inleds med att sprida flyers om en intern fototävling – ja, jag deltar förstås och tänker ju vinna kameran som är första pris! (nåja…) Klockan tio har jag mitt andra avstämningsmöte med prefekten. Konstigt nog är jag mer nervös den här gången än den förra och första! Jag vill ju så gärna göra bra ifrån mig – för jag skulle så gärna vilja arbeta kvar här… Men nästa månad är det slut. Om det inte sker mirakel, förstås… Please pray for me, those of you who care!

Lunchen ser jag fram emot! Inte bara för att det blir kycklingspett i jordnötssås på thaistället utan för att jag ska träffa ”min” fakultetskommunikatör. L är så fantastiskt klok och det känns inte alls fel eller knäppt att nyttja L lite som en mentor, trots att jag nog är mer senior – både till åren och till yrkeserfarenheten – än L. Men jag har ju inte L:s bakgrund just här. Sen är det alltid, alltid spännande att diskutera kommunikationsfrågor med L, för L är som sagt fantastiskt klok.

Dagens lunch! Fast minus boken – jag har ju levande sällskap idag.

Efter lunch blir det en intervju och klockan 15 får jag besök av M som ska hjälpa mig att få iväg ett pressmeddelande via vår pressförmedlingstjänst. Jag har bara gjort det två gånger och det är lite mickligt.

Anna börjar tidigare än vanligt idag, redan klockan 14. Hon jobbar ju en del administrativt och idag blir det två timmar datorjobb innan hon kliver ut på golvet och är undersköterska. Jag ska kolla ett par saker efter jobbet, kanske handla nånting. Det är ju inte bara jag i familjen som fyller år i april. Anna fyller 25, ungefär, cirka två veckor innan jag fyller 15. (Ja, ja, jag har dyskalkyli…)

Mamma ringde igår och mår inget vidare. Jag har lite svårt att räcka till för henne eftersom jag behöver alla krafter för egen del, men hon lyssnar inte på det örat. Den ena saken efter den andra kommer upp som jag ska ordna, fixa eller hjälpa henne med under påsken. Och visst ska jag försöka göra det! Men jag skulle också behöva vila och koppla av lite. Påsken är emellertid några veckor framåt i tiden och förhoppningsvis har meducinen gjort ännu mer verkan till dess så att jag är ännu piggare då.

Read Full Post »

Nej jag är ingen rolig typ

Verkligen inte. Skittrist är jag. Konservativ och tråkig i mina vanor. Skiter i mitt utseende – förutom håååret dårå, som jag skulle kunna lägga ut miljoner pengar på om jag hade.

Gillar att sitta i fåtöljen och läsa, helst nån snaskig deckare. Och irritera mig på korrekturfelen i bokhelv***t och tycka att den och den författaren är en diva som inte svarar på kommentarer på sin blogg. Sån är jag. För jag är ju så inte rolig och mest plikttrogen och svarar på ALLA kommentarer som publiceras. (Ja, administrationsskorpionen dissar somliga kommentarer.)

Administrationsskorpionen i egen hög – eller snarare låghalt – person.

                                                                                                                                              Förutom att jag inte är rolig utan trist är jag elak också. Jag är så elak att man måste skriva elaka saker om mig och häckla mig och trampa på mig. Bara slå, jag är allmän slagpåse. Det räcker inte med att mitt liv är förstört, det ska liksom tatueras in i min panna också.

Men gör så om du blir lyckligare av det. Själv tänker jag varken hämnas eller gotta mig åt olyckor och elände. Jag vet bara att den som har gjort ont till sist får smaka på det onda själv, så det är väl detta Onda jag går igenom just nu. På väg mot Ingenmansland där jag är papperslös – vad är väl ett papper? En massa ord som jag kanske har skrivit själv åt nån annan. Vad ger ni mig för det?!

En stunds skratt åt Pensionärsjävlarna fick mig att glömma verkligheten. Jag är så trött på att vara trött och ha ont i huvet och vara yr och inte orka – och att bli stampad på, trampad på, uthängd, förnedrad. Jag tror att jag ska göra som en person jag trodde att jag kände: utnyttja mina kontakter med administrationsskorpionen och ta bort möjligheten att kommentera. På så vis kan jag ju sitta i min glasbubbla och låtsasleva och slipper bli utsatt för verkligheten och sanningar och sånt som bara, bara gör mig illa. Bara låta livet rulla på. Men jag är inte sån.

Jag önskar att livet rullade på, bara.

                                                                                                                                                        Jag FRUKTAR verkligen människor, för jag vet hur ont de kan göra. Jag har själv gjort ont, så jag vet vad vår sort är kapabel till. Men till och med jag har gränser. När nån ligger då sparkar jag inte mer. Det finns det så många andra som gör. Sparkar och hånskrattar och njuter. Bland det mest pinsamma var skrattet när jag förklarade hur min verklighet är på väg att forma sig. Det är som att man inte tror att pengar faktiskt tar slut en dag. De har nämligen en tendens att göra det när man inte har nån inkomst. Och då återstår bara..?

OCH DESSUTOM HAR JAG EN J***A SJÄLVSPRICKA I HÖGER TUMME SOM BLÖDER OCH GÖR SKITONT! GAH!

Read Full Post »