Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘frukostbordet’

En liten tur i cybermedierna så här på lördagseftermiddagen.


Jag hade inte tänkt göra det, men…
Unge Herrn sitter vid sin dator och håller på med nånting som skrattar som ett spöke. Gamla Tanten sitter därför vid sin dator och kollar in vad som spökar i medierna.

 

iphone-4s

Min gamla kanske ger företaget en hacka om den byts in.

Värdecheck för gammal iPhone. Apple är ett smart företag, inte tu tal om annat. Nu har man infört en sorts inbytessystem där man kan lämna in sin gamla iPhone och få rabatt på en ny. Fast bara i USA, än så länge. För övrigt kommer ju två nya modeller i september, så detta var ju smart marknadsföring genom goodwill om nåt!


”Humaniora nödvändigt för ett kreativt näringsliv”.
Det tycker finansmannen Robert Weil. Och i en debattartikel förklarar han varför. Ett skäl är att humaniora är en absolut förutsättning för att skapa ett bättre samhälle! Det var ord och inga visor! Dessa ord estimerar vi dessutom!

 

Böcker i bokhyllor på Röda Rummet

Böcker, böcker, böcker… I Uppsala har boken en egen dag, dessutom.

Författarna till Bokens dag 2013 klara. Lokalblaskan har ju kört stenhårt på Bokens dag ett antal år. Årets dag går av stapeln den 28 oktober, men redan nu är författarna klara. Vad sägs om Kjell Espmark, Lena Einhorn, Anna Williams, Linda Skugge, Tomas Bodström och Johan Theorin? En rätt häftig samling i år, tycker jag!


Matfestival i Botaniska.
På bondens egen matfestival hade jag gärna spankulerat för att få se vad som erbjuds. Men vem vet… Festivalen pågår hela helgen och helgen är inte slut än!

 

ULkort

Det funkar inte. Inte det gamla heller just nu.

Strul med biljettsystemen. Dagens ”Vad var det jag sa?”, liksom… Tydligen fungerar inget av biljettsystemen på bussarna just nu – varken det gamla eller det nya. Så himla dumt.


”Kristallen” tråkigare än stupstocken.
Ja det kan man säga. Personligen studsade jag i TV-fåtöljen vid ett felstavat ord (tårka), men det som fick mig att gå i taket var den uttråkade publiken. Jag menar, om man nu masar sig dit kan man väl åtminstone låtsas att man har roligt? Incestfest, för tusan! Programledarna var i jämförelse med publiken riktigt bra. Den som känner mig förstår då hur illa det var… Pristagarna… Tja, en del betedde sig så knäppt att det blev till en enmanskvinnasshow i morse vid frukostbordet här hemma…


Varför blir LCHF:are så aggressiva?
Berglin har svaret – verkligen!

 

Skor i höstens färg.

Skor i höstens färg.

Och vilken är höstens färg? Enligt Isabel Adrian (har aldrig hört talas om tidigare) är det… rosa! Thank God! Vad som helst utom turkos!!


Extramamman kommer till Motala.
Kan man säga att Metropolen Byhålan får en alldeles egen mammis? Nej, det är faktiskt ett helt företag som har skrivit avtal med kommunen om olika sorters personlig hemtjänst.


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse när jag satt och surfade runt i media vid frukostbordet studsade jag till vid en artikel hos Aftonbladet. En  47-årig man (ja, åldern på en man är tydligen viktig att ha med i en rubrik) hittade en död trebarnsfar i en vägkorsning. Enligt artikelns ingress var mannen död (bäst att nämnas igen, tyckte väl skribenten) och dessutom hade han trasiga kläder. I ingressen får också 47-årige taxichauffören som hittade liket uttala sig. Han säger:

Det är någon som kört på honom eller kastat ut honom […]

OK… En och annan undrar förstås om denne taxichaufför (47-åringen) inte bara är just taxichaufför utan också rättsmedicinskt bevandrad. Men det får vi som läsare förstås inte veta.

Nåväl, hur journalisten har formulerat sig kan man ha synpunkter på, men det gladde mig enormt att 47-åringen inte tvekat att ringa SOS Alarm och hoppa ur sin taxi för att se om han kunde hjälpa den skadade. Tyvärr var mannen redan avliden.

Mannen är nu identifierad och ska undersökas av riktiga rättsmedicinska experter för att fastställa dödsorsaken. Enligt polisen rör det sig emellertid troligen om en smitningsolycka.

Jag tycker att taxichauffören ska ha en eloge för att han ville och försökte hjälpa samt påkallade professionell hjälp. MEN… jag går i taket när jag ser den läsarbild som Malin Persson har skickat in till Aftonbladet. Fick du bra betalt för bilden, Malin Persson? Fy 17 så osmakligt!!!

Vill du läsa nånting riktigt intressant, tänkvärt och välformulerat råder jag i stället att läsa Brit Stakstons inlägg med rubriken Tommy, twitter och tintingate. Glöm inte bort att ifrågasätta det du läser ibland, typ…


Livet är kort.

Read Full Post »

Tänk att lokalkblaskan går fortare och fortare att läsa för var dag som går. Är det jag som har blivit ointresserad och rastlös eller är det tidningen som har blivit dålig?

Idag fastnade jag emellertid för en artikel/krönika och en krönika. Artikeln/krönikan är signerad tidningens kulturchef Lisa Irenius. Då vet man att det kommer nåt intressant. Äntligen! Tyvärr ligger artikeln inte på nätet (än). Nu kan du läsa den på nätet!

Skräcken för oss själva

är rubriken på Lisa Irenius artikel. Och den inleds ganska provocerande med att artikelförfattaren vill pröva en tes:

[…] att vår kultur motarbetar avskildhet i alla former. […]

Det handlar förstås om modern teknik som mobiler, internet, Fejan, smartphones, e-böcker. Men också husen som byggs allt mer genomskinliga med stora fönster och glasväggar där alla ser allt, kontorslandskap och på toaletter, där tydligen 85 procent använder sin iPhone…

En del har blommor i sin toa i stället…


Nu ska jag inte dra
Lisa Irenius artikel i sin helhet, för jag tycker att du ska läsa den själv och begrunda. Särskilt de avslutande orden:

[…] Avskildheten är helt enkelt den plats där vi möter oss själva. Men kanske är det just det vi fruktar mest av allt. 

Tänk att just dessa ord skulle ha kunnat vara skrivna av mig! Märkligt… I mitt liv är datorn på nästan jämt. Jobbdatorn dygnet runt under vardagarna, nån av hemdatorerna är på under kvällar och helger.

Jag måste bara skriva lite…

säger jag till Fästmön och smiter från frukostbordet för att blogga.

Sen jag har fått Ajfånen är det ännu värre. Det blippar och bloppar av olika ting som vill fånga min uppmärksamhet: jag läser jobbmejl halv tio på kvällen (det hade jag dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig göra…), det kommer sms snabbare än vinden (särskilt om de kommer från en annan iPhone) och, som pricken över i, har jag just inlett mina första partier Wordfeud. I skrivande stund spelar jag faktiskt… 😳

I dagens lokalblaska skriver också Anders Mildner om sociala medier i en intressant krönika (inte heller den finns på nätet – än!..) med rubriken

Du är dina vänner.

Fejan har visst nyligen aviserat att där finns över en halv miljard aktiva användare nu, vilket är många flera än alla som använde internet det år när Fejan startade…

Anders Mildner sätter fingret på det som göra att jag värjer mig – trots somligas påverkan

Nu när du har skaffat iPhone är väl nästa steg Facebook, eller hur?

Han ställer frågan

Vem ska jag egentligen betrakta som vän? Vem ska jag adda?

Vi delar så mycket av vår vardag – och jag vet att jag delar med mig alltför mycket av min genom bloggen. Därmed inte sagt att alla som läser min blogg är mina vänner! Långt ifrån, skulle jag vilja säga…

Är det så?


Det känns som att somliga
på Fejan har som mål att få många vänner, att adda och bli addad. Det tycker jag är värre än det jag blev anklagad för för ett tag sen – att skriva om aktuella ämnen bara för att få många besökare till min blogg… Maj gadd!..

Men alla har inte som mål att få många vänner, för man måste verkligen fråga sig vad en vän är. Ordet har för mig inte riktigt samma betydelse på Fejan som IRL… Anders Mildner undrar i sin krönika om det är rimligt att som journalist bli vän med ett politiskt parti vars åsikter man inte delar men som man bevakar i jobbet. Han svarar själv ja på den frågan. Och det är där konflikten uppstår för mig. Hur ska jag kunna vara vän med, ungefär, mina ovänner, dem vars åsikter jag inte gillar men bevakar av till exempel nyhetsskäl?

Gillar varandra gör man visst också på Fejan. Eller man gillar det nån skriver i de korta kommentarer som utgör skrivandet på Fejan, vad jag förstår. Det finns en sån gilla-funktion här på bloggen också och det finns de som klickar på ”Gilla” ibland vid vissa av mina inlägg. Men ärligt talat tycker jag att det vore mer intressant att få en kommentar på inlägget i stället… Även från nån som ogillar vad jag skriver. Såna kommentarer publicerar jag nämligen också – så länge de inte är alltför oförskämda… (Förresten, det ligger en del oförskämda kommentarer publicerade också här – de slår ju främst tillbaka på den som har skrivit dem och inte på mig, så det är enbart av det skälet.)


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse, innan jag riktigt hade vaknat, låg jag och tänkte på födelsedagar. Anledningen till detta är naturligtvis inte min egen, den är passé för länge sen. Men idag fyller en gammal före detta vän år, jämna år. Och vi firar inte varandra längre. Det hela är så dumt, vi blev osams om en grej för typ fem år sen och sen dess har vi inte nån kontakt. Min version av det hela är att vi hade bestämt träff, vi skulle ses på stan och gå och titta på lokalblaskans första adventsfyrverkerier. Men så ringde vännen och avbokade i sista stund – därför att vännens barn hade aviserat ett besök. Jag blev skitsur – eftersom jag blev besviken – och kunde inte förstå hur man kunde sätta ett barn, ett vuxet barn, före en vän. Detta vuxna barn bodde för övrigt i Uppsala, så det var inte nåt långväga besök.

Hade varit vackert.


Sen bröts vår vänskap.
I ärlighetens namn kan man väl säga att den inte var mycket till vänskap om den inte stod pall för sånt här. Hur som helst, sen dess har jag lärt mig att det här med barn, det sägs ofta vara guld, men visar sig ibland vara… kråkguld…

Höll på att sätta morgonkaffet i halsen när jag halvt om halvt förväntade mig att läsa en hyllningsartikel om min vän i lokalblaskan – och i stället fann en dito artikel om en person som första gången var med om att förstöra mitt liv.  Men inte heller här var jag utan skuld, skulden var till 50 procent min och den får jag leva med resten av mitt liv. Däremot ägnade jag inte de närmast följande åren åt förföljelse av olika slag. Det gjorde jag faktiskt inte. Till skillnad från… somliga. Intressant nog fokuserade artikeln, skriven av den journalist som jag tycker – därmed behöver det inte vara sant! – har flest faktafel all times i i sina artiklar, på karriären. Och det är väl roligt att det har gått bra för vederbörande på nåt plan. Men lite missunnsam känner jag mig allt. Dessutom blev jag påmind om att jag glömt ta tillbaka en jobbansökan till den arbetsplats där jubilaren är chef. Touché, kan man säga, och jag ställer mig utanför IGEN och beskådar alla lyckade människor. Därmed inte sagt att alla dessa är lyckliga!!!

Och så kommer jag tillbaka till det här med barn. Barnen som sägs vara det viktigaste i livet, guldet… Hur kan man sätta dem till världen om man inte vill ta hand om dem eller medvetet ser till att man hamnar i en sån sits att man inte kan? Eller bråkar om vårdnaden, till och med tjafsar om vårdnaden kring ett barn som inte är av ens eget blod? Eller eller… ja, nu blir jag upprörd!… Varför skaffar man barn som man är totalt ointresserad av och låter barnet ifråga skrika och skrika och SKRIKA ARGT för att det inte får uppmärksamhet av nån av de så kallade föräldrarna – som är strängt upptagna med sina Ajfånar?.. Nej, det finns skäl till att jag inte har några barn och jag ska heller inga ha. (Däremot är jag sugen på att skaffa Ajfån, jag också, så jag kan gå omkring med en världsfrånvänd min och trycka på min mobil. Jag skrattade när jag läste Fatous lilla fånbus!)

Med en Ajfån skulle jag kunna köpa denna snigga Fånväska och göra tampongreklam…


Fredag var det igår
och jag var trött, trött, trött på kvällen efter en första arbetsvecka. Men blev lite uppiggad av ett samtal från Min Sister och Anna Ehns ungdomsbok som jag genast kastade mig över. Ja, jag kastade mig över boken, inte Min Sister eller Anna Ehn. Gissningsvis läser jag ut boken under dan idag, så räkna med ett inlägg om den till kvällen.

Fästmön, den tråkmånsan, jobbade till 21 igår och 12 till 21 både idag och i morgon. Men jag var och hämtade henne efter jobbet och vi fick

en mysig stund

med oståkexådruvoråvinåtändaljus innan det blev läggdags. Idag vaknade jag med huvudvärk, men det beror nog inte på vinet utan på sömnstrul. Strul som kommer sig av vissa krämpor som jag inte tänker skriva öppet om för då njuter somliga.

Det hade gått fem dar sen Anna letade skavanker på mig. Detta brukar hon ju ägna sig åt vid frukostbordet, men redan igår kväll hade hon svårt att hålla fingrarna i styr. Hon tog ett rejält tag om vad hon trodde var nåt ludd i en av mina halskedjor. Och så drog hon. Hårt. Jag skrek. Det var nämligen en brun prick som hon drog i. En brun, utstående prick som sitter alldeles fast på min hals. Eller… nu kanske den sitter alldeles löst…

Senare under kvällen fick jag se en intressant fotodokumentation också. Det var så jag baxnade över innehållet, särskilt de där bilderna som togs i smyg, på vissa av mina kroppsdelar som stack fram under täcket…

Idag är det lördag, det är det efter fredag, och jag har alla mina bruna prickar i behåll. Anna är skjutsad till jobbet. Framför mig ligger strykning och ett lååångt samtal med mamma – förutom bokläsning. Dammsugningen fixade jag igår kväll, vilket jag tycker är underbart idag!

Ha en bra lördag, hörru, och berätta gärna vad DU ska göra!


Livet är kort. Och knöligt ibland.

Read Full Post »

Vanor har vi alla. Och till viss del den negativa varianten, ovanor. Fast inte så många, dårå, eller hur? Eller??? Så här under semestertid har jag skaffat mig såväl det ena som det andra. Det är till exempel väldigt roligt att vara uppe länge om kvällarna. Men se det funkar ju inte nästa vecka när jag ska börja kliva upp klockan 6.10 på morgnarna igen… Typisk ovana för mig, det där att vara uppe för länge… Tror jag tar igen det från när jag var barn. Då var det läggdags när det var läggdags, det vill säga rätt tidigt. Inget snack om saken.

Igår var jag emellertid så slut redan klockan 23. Det var som om orken bara rann av mig. Ont lite här och lite där. Jag fick släpa mig i säng. Fästmön var nog också trött, för vi gick och la oss och somnade strax. Anna läste inte ens innan hon släckte, jag kämpade mig igenom typ fyra sidor eller nåt i min bok på gång.

Lite mycket alkohol har det i ärlighetens namn också blivit. Ja inte mycket varje gång, utan lite varje dag. Men å andra sidan har vi börjat estimera en ny dryck som är betydligt mer hälsosam – färskpressad apelsinjuice. Juice som man köper i affären har ofta diverse saker tillsatt och Anna, som är diabetiker, ska ju undvika socker. När vi pressar vår juice själva får vi bara det naturliga fruktsockret.

Verktyget för juicen, det vill säga apelsinpressen. 


Jag har en fobi
mot att få skala apelsiner för hand. Blotta tanken på att få fruktsaften under naglarna ger mig svåra rysningar. Då är detta med apelsinpressning ett suveränt alternativ! För apelsiner är ju så himla nyttiga!!! Och visst ser de läckra ut?

Läckra frukter, apelsiner, eller hur?


Till ett normalt dricksglas
går det åt ungefär två apelsiner. Använder man större glas får man pressa fler. Och själva pressen är inte dyr. Jag köpte den på nån billighetsaffär för några år sen för typ 149 kronor.

Detta var alltså en ny vana vi har skaffat oss. Men ibland är det roligt att hitta på nya, irriterande vanor. I morse, innan vi hade klivit upp, kom jag på den briljanta idén att säga varje mening fyra gånger – fast byta ordförljd varje gång. Snacka om träning för hjärncellen – och tröttsamt för omgivningens öron…

Irriterande vanor kan orsaka öronvärk.


Vid frukostbordet
är vi annars väldiga vanemänniskor. Jag vill ha det rostade brödet till yoghurten, medan Anna vill äta yoghurten först och SEN ta sitt bröd. Men idag bröt hon denna vana och knyckte mitt andra bröd innan jag hann protestera.

När vi är hemma hos mig läser vi lokalblaskan på morgonen. Anna tar alltid Kulturdelen först, jag får del ett. Skälet till detta är att jag läser slarvigare snabbare än Anna. Kulturdelen, som består till övervägande delen av sport, läser jag ut på rekordtid. Även kulturnyheterna. Men nu ser jag fram emot en förändring eftersom Lisa Irenius är tillbaka igen, THANK GOD! Hon skulle nog behöva röra om lite i redaktionsgrytan, för övrigt, men jag är ju inte den som bara så där ger oombedda råd. Jag är bara en stor jävla egoist och åsiktsmaskin, enligt vissa som är felfria – i alla fall enligt dem själva. De ljuger så bra. bra.

När vi sitter där och läser var sin UNT-del och den ena sörplar yoghurt med alla hasselnötterna från müslin i, den andra smaskar rostat bröd och slafsar med yoghurt med enbart havre och russin i från müslin (det var ju nån som tog alla goda nötter) … Då brukar Anna städa min nacke. Min nacke blir nämligen dammig. Fråga mig inte varför, men den blir det. Anna skyller på mina halsband. Inte vet jag. Jag är tacksam att hon dammtorkar den innan jag, så att säga, våttorkar den.

Några av mina halsband som enligt Anna orsakar dammet i min nacke.

 


Tror det handlar om mitt hår.
Att dammet liksom kommer därifrån. Inte vet jag. På tal om hår har jag världens fulaste frisyr idag, med pannlugg och skit. Ser ut som jag lever på 1980-talet. Snart måste jag nog ta fram locktången och pageböja håret. USCH!

Nej, vet du vad… Nu pladdrar jag. Och det ska jag sluta med. Jag ska hoppa in i badrummet och våttorka nacken och fixa håret så att Anna slutar skratta så där hysteriskt! Sen åker vi och handlar innan vi far ut till Förorten.


Livet är kort. 

Read Full Post »

I morse när vi satt vid frukostbordet och jag kliade mina soleksem (nej jag flagar inte, så det var inget äckligt som föll ner i yoghurten) började Fästmön och jag diskutera det här med att gamla filmer görs om. Anna var lite upprörd för att en film som Total recall har gjorts om – och enligt henne var den redan bra. Själv tog jag upp Star Wars- filmerna som exempel. Filmerna gjordes när jag gick på gymnasiet – och för några år sen kom nyutgåvor. Jag har inte sett nån av dem, men undrar förstås varför.

Star Wars har visst gjorts flera gånger…


Ett argument som Anna la fram
och som jag köper är att man kanske i de nya filmversionerna tar med material som inte kom med i de äldre versionerna. Men sen sa vi båda nästan samtidigt:

Stieg Larsson!

Då menar vi förstås filmerna som är baserade på hans böcker. Filmer, som först gjordes på svenska och som, i mitt tycke var skitbra. Bara för att göras om ett par år senare av Hollywood. Argumentet här då? Är det att svenska skådisar är sämre än amerikanska? Eller är svenska ett fulare språk än amerikanska? Kan amerikaner inte läsa undertexter? Eller vad??? 

Bättre på amerikanska?


Och nu lite positivt!
I måndags fick jag veta – TACK, Twitter! – att Lisa Irénius är tillbaka vid rodret på lokalblaskans kulturredaktion. Det är synnerligen glädjande, för då kanske vi kan hoppas på lite kvalitet på artiklarna igen. Det har varit lite si och så med det under året när Lisa Irénius har varit mammaledig…

Vad händer strax efter att jag har läst detta? Jo, Lisa Irénius skriver en alldeles lysande krönika om yttrandefrihet och konstnären Lars Vilks. Lars Vilks som nu ska delta i en antimuslimsk konferens. Lisa Irénius formulerar skarpt frågan vi alla ställer oss:

[…] hur extrem kan den åsikt vara som man inte delar men ändå är beredd att försvara rätten att uttrycka? […] 

Man får ju liksom inte hetsa mot folkgrupper, det säger lagen. Men vi vet ju alla, även Lisa Irénius, att det finns gråzoner i lagutrymmet som inte är annat än just… gråa

Krönikan avslutar hon med att ta ställning:

[…] Yttrandefriheten förblir en av det öppna samhällets viktigaste friheter. Samtidigt känner jag mig alltmer obekväm med att försvara Lars Vilks rätt att uttrycka sina fördomsfulla åsikter. […]

Nej, nu är det min sista semesteronsdag. Anna och jag ska göra en liten utflykt till New Village Farm, kanske, men i alla fall troligen en tur till Röda Korsets affär Kupan i Uppsala. Det brukar vara trevliga utflykter!

Read Full Post »

Igår åt vi lax till middag, med fetaostpesto ovanpå. Det såg ut som skit men smakade gottgott. Slaka, gula sparrisar slank ner till och var sin kall starköl. Sen läste vi och glodde på tredje delen av Häxans tid, lyssnade på regnet och asgarvade åt Friday Night Dinner.

Det regnade blött på tennisbanan igår kväll.


Idag vaknade vi prick klockan nio
vår första semesterdag av att nån idiot borrade. H*n borrade ett par tag och sen inget mer. Men det räckte för att vi skulle bli klarvakna. Starkt misstänkt är Hårby bygg som i flera veckors tid har haft sin firmabil parkerad här utanför på vardagsmorgnarna, med två däck på gräset och resten av bilen halvblockerande den asfalterade gångvägen. Nåja, nio är väl inte fy skam, men ska det fortsätta så här hela semestern blir jag inte glad. Och jag är ju, som bekant, en riktig surkärring redan. Tänk om jag blir ännu surare!

Tofflan var sur redan som fyramånader bebis.


Jag var sur redan som liten – se bilden!
När jag var barn gillade jag inte tanter, bara farbröder. Tanter var larviga och skulle gullegulla, medan farbröder talade till mig i normal ton. Stor skillnad! Sen svängde ju preferenserna lite, men det är en annan historia.

Preferenserna kan svänga som flaggan i luftdraget från mina otäta fönster.


Idag står det presentjakt på agendan.
Det är främst mamma som ska få en present till och jag har en idé. Sen är det ytterligare en person i familjen som fyller år den här månaden som kanske ska få nåt mer i presentväg, men två saker är redan fixade.

Efter jakten ska det bli superskönt att få glida in i en tunika med hål för huvud och armar och låta frissan ta hand om mitt huvud för en stund. Fästmön tycker att jag ska raka huvet där bak och lite sugen är jag, för jag blir alltid så varm i nacken. Dessutom brukar Anna hitta dammtussar i min nacke varje morgon, tussar som hon fnysande plockar bort.

För övrigt kom ju Anna med en av sina lysande idéer idag på förmiddagen.

Nu har jag det!

utbrast hon vid frukostbordet.

Vad är det du har?

muttrade jag, fortfarnade sur efter borr-väckningen.

Nu vet jag hur vi kan gå ner 14 kilo till Pride: Vi går helt enkelt vilse i skogen i två veckor.

Uppenbarligen läser Anna tidningen för noggrant. Själv har jag ingen lust att banta förrän Alien är borta. Jag tror att det blir lättare då att se det korrekta utgångsläget. Idag ser det ju ut som om jag är i tolfte månaden.

Idag lyser solen av och till bakom molnen. På sina ställen är molnen mörka, på mina ställen är de ljusa. Jag hoppas bara vi slipper ösregn när vi skenar på stan. Inte så roligt att lukta blöt hund på bussen.

Read Full Post »

Older Posts »