Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘rimligt’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Igår var det inte bara Morden i Midsomer som körde igång. TV4 visade samtidigt, förstås, norska serien Det tredje ögat. Norska kriminalserier och brittiska är ofta i samma höga klass. Vilken tur att jag kunde spela in på DVD-hårddisken. Som bonus slapp jag då reklamen eftersom det går att snabbspola förbi den. Fästmön och jag dukade fram några goda ostbitar och var sitt glas hemtrampat vin till detta.

Det tredje ögat

Viggo är en bra polis, men han lider svårt av att inte få veta vad som har hänt dottern som försvann.


Vi tittare får tillbakablickar 
från en fin dag i polisen Viggos liv. Fin ända tills hans femåriga dotter försvinner från cykelvagnen medan han är inne i kiosken och köper glass. Livet slås i spillror, äktenskapet går i kras och dottern förblir försvunnen. Viggo fortsätter att jobba som polis, men han har svåra problem med att acceptera att dottern är borta. I nutid får Viggo en ny kollega och tillsammans tar de sig an ett fall med en försvunnen politiker. Viggo är den som löser fallet tack vare sin förmåga att minnas detaljer – och sina drömmar! Men han är allt annat än rolig att jobba med…

Ytterligare en bra norsk kriminalare! Det här är både spännande och otäckt redan från början. För så är det när ett barn bara försvinner och inte kommer tillbaka eller hittas. Att leva med ovissheten torde göra vem som helst mer eller mindre galen. Att det sen ska bli tio avsnitt känns lite i mesta laget. Men spelar man in och spolar förbi reklampauserna känns det något mer rimligt.

Toffelomdömet för den här spännande starten blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om näthat och journalistik.


 

Tecknat nättroll

Om vi inte pratar om näthat riskerar journalistiken att påverkas.

Jag har läst en artikel om journalisten Anna Hedenmo på Dagens Nyheter på nätet. Hon gjorde en intervju med en person från ett parti jag inte gillar i SvT:s Agenda. Och efter det satte hatet igång på sociala medier, främst på Twitter, föga förvånande. Efter sånt händer det att många journalister lägger ner, drar sig tillbaka, tar en time out. Anna Hedenmo reagerar på ett annat sätt. Hon säger:

Tidigare var det något slags sanning att man skulle hålla tyst. Men jag har börjat berätta om hatet. Jag är rädd för att journalistiken påverkas. Jag är orolig för att man inte riktigt går hela vägen i intervjuerna […]

Anna Hedenmo uttrycker sin oro för journalistiken. Det gör även jag och minns de tio minuter jag såg av Skavlans intervju med en viss partiledare. Samtidigt kan jag förstå de journalister som håller sig själva tillbaka. Vem vågar liksom gå på när man efteråt överöses av rent och skärt hat?

penna

Dags att förnya journalistutbildningen?

Åsikter och känslor är sånt som är personligt. Det kan ingen högskoleutbildning rå på. Men för att kunna jobba som journalist behöver man idag en högskoleutbildning. Vore det då inte rimligt att man, förutom en grundkurs i stavning och grammatik, också gav delkurser i hur man hanterar näthat? Inte vet jag när utbildningen förnyades senast, men med tanke på det som händer kanske det är dags nu. Våra journalister måste nämligen få göra sina jobb utan att hatas och i vissa fall även hotas. Eller i vart fall behöver de få verktyg så att de kan hantera detta och bemöta hat och hot.

Jag såg inte Anna Hedenmos intervju. Programmet handlade om stridigheter inom det aktuella partiet, nåt som tycks leda till att vissa personer utesluts ur partiet. Efter inslaget intervjuade Anna Hedenmo partiets gruppledare i riksdagen. Sen kom reaktionerna. Anna Hedenmo berättar:

Det var det vanliga, mycket hat och oförskämdheter. Det kommer en hel del mejl och kommentarer på Twitter. Det är en frustration och upprördhet över att [partiets] företrädare utsätts för journalistisk granskning […] Det var inte mer än annars. Jag vill poängtera att det inte var hot, utan hat. Men det finns ett parti som skiljer sig enormt mycket i den här frågan. Jag vet inte vilka det är, […] men när jag gör intervjuer med företrädare för partiet sätter det igång ett hat. Det har jag bestämt mig för att prata om.

Skälet till att Anna Hedenmo väljer att prata om det är just det hon säger i det första citatet: hon är orolig för att journalistiken påverkas. Hon säger:

[…] Jag känner mig trygg i mitt journalistiska arbete. Det är lättare med en stark redaktion och lång erfarenhet bakom sig. Men som frilans och som yngre journalist är det nog svårare. Jag vill stärka andra journalister att våga fortsätta – den här granskningen är viktig att våga göra. Ytterst är det en fråga om yttrandefrihet.

Vidare berättar Anna Hedenmo att flera personer tvivlar på att hon har råkat ut för näthat. Men Anna Hedenmo har mejl att visa upp. Mejl och skärmdumpar är bra att spara/ta när man utsätts för näthat i form av svordomar, oförskämd-heter, förtal och annat.

Mitt förslag är att låta såna som Anna Hedenmo föreläsa på journalistutbild-ningen. Det är i alla fall en början. Det finns flera journalister som har drabbats av näthat. Låt dem också få berätta hur de hanterade det.

För övrigt har även jag varit något kritisk mot Anna Hedenmos journalistiska insatser, men det gällde intervjun med Eva Dahlgren, en person som det säkerligen inte är så lätt att intervjua. Fast jag hatade/hatar inte Anna Hedenmo för det. Jag svor till exempel inte en enda gång i mitt blogginlägg om den intervjun och jag skrev inte heller oförskämdheter om Anna Hedenmos person. Jag känner nämligen inte Anna Hedenmo. Jag har inte ens träffat henne i verkliga livet. Men… det hon sa i gårdagens DN tyckte jag var modigt och bra!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om denna min fredag.


Fredag! Äntligen!!!

jublar många. Dock inte jag. Jag jublar inte direkt åt nån dag just nu, men jag försöker överleva. En ledig helg är alla som har arbetat fem vardagar väl unt! Samtidigt som den som jobbar i vården kanske har långa pass framför sig, men kan se fram emot en ledig dag – eller två? – nästa vecka. Jag missunnar ingen av er era lediga dagar! Så länge ni inte klagar och gnäller onormalt mycket på era jobb, förstås. För i såna fall äger ni ett problem som ni måste lägga energi på att lösa i stället för att slösa kraft på gnällande.

I morse var det en tidig start för Fästmön. Och för mig. Jag hoppade upp och skjutsade Anna till jobbet. Strax efter halv åtta satt jag vid datorn och skrev jobbansökningar. Fint, det! Då kanske jag också kan få nån timme ledigt denna fredag.

När Anna har slutat jobba ska jag skjutsa henne till Tokerian. Jag kanske rentav följer med in, för hon sa nåt om att det minsann inte skulle bli nån storhandling idag… Då kanske jag står ut. Vi har nämligen lite olika takt när vi handlar mat. Jag hastar – och hafsar… – fram. Anna går lugnt och metodiskt tillväga, kollar priser, jämför, klämmer och känner, typ… Det enda som kan sinka mig är när jag fotar roligheter eller checkar in på Foursquare.

Ett visserligen orange gosedjur, men hu så hiskeligt!

Ett typiskt Toffelfoto under en shoppingtur.


Även om det inte ska storhandlas idag
lär Clark Kent* bli fullpackad. Annas grejor från två veckors vistelse i New Village ska få plats liksom några, visserligen platta, men gigantiska papplådor. Och så Prinskorven, hans ryggsäck och hans dator… Utöver detta var det visst ett paket som skulle hämtas på ICA Solen. Vi får se hur detta slutar… Men… om äckelfåtöljen och en massa andra grejor fick plats häromdan ska väl även detta gå. På nåt sätt och vis…

Fullproppad bil

Clark Kent var byyyst med grejor häromdan.


Efter slutleverans av alla varor
och människobarn till Himlen åker jag hem till New Village för en ensamfredag. Och den har jag förberett väl, ska jag säga! Det blir inte bara prästostbågar och öl till middag utan jag har tagit fram en matlåda ur frysen. Jajamens – titta bara:

Matlåda

Matlåda till i kväll.


I övrigt blir kvällen lugn.
Och kanske blir det en öl och några ostbågar ändå – dock inte en hel påse. Jag ska försöka läsa ut min bok på gång idag. Den är bra och spännande, men jag har haft så mycket annat för mig att läsning inte riktigt har varit prioriterat. Jag har 100 sidor kvar och dessa läser jag nog i afton. För som vanligt en fredagskväll är det inget av intresse för min del att se på på TV.

Kanske ska jag försöka sätta mig in i det som min BRF kallar IMD. Förkortningen har flera betydelser, men i det här fallet avses Individuell Mätning och Debitering av el och varmvatten. Genom att sätta en mätare i varje lägenhet påförs varje lägenhet en kostnad om 20 kronor i månaden. Men sen aviseras… sänkningar av månadsavgifter. Min kan tänkas bli runt 500 kronor per månad. Det låter för bra för att vara sant!

Om jag har fattat det rätt ingår vatten och el i månadsavgiften enligt nån sorts normalvärde. Den som använder vatten och el utöver schablonen får betala extra. Låter rätt rimligt, tycker jag, dårå, som har tröttnat att stå för exempelvis bottenvåningarnas poolfyllande. Dessa bottenvåningslägenheter, som har lägre månadsavgifter än vi som bor med balle**. Utöver möjligheten att fylla badpooler har ju bottenvåningarnas lägenheter uteplatser, en del av dem är riktigt rejält tilltagna, kan jag tycka. En trappa upp har vi en skitsmal balkong. Ändå får vi betala mer… DET tycker jag är dumt och fel! En extra årsstämma är utannonserad till den 12 september och jag, som överväger att gå dit, gör nog rätt i att läsa på!

Ha en skön fredag, vad du nu ska ta dig för! 


*Clark Kent = min lille bilman
**balle = balkong


Livet är kort.

Read Full Post »

Så! Nu har jag lyckats ringa lokalblaskan – och ändå inte! – för att tala om att jag inte vill förlänga min prenumeration efter den 10 mars. Och jag kan tala om att det var inte det lättaste…

Igår fick jag en prenumerationsfaktura på 2 750 kronor, det lokalblaskan tycker att man ska betala för ett helår. Jag har insett att det är tusenlappar jag mycket hellre lägger på nånting annat, så jag började leta efter ett telefonnummer på lappen för att kunna ringa och säga upp prenumerationen. För man måste kontakta tidningen – och ändå inte! – för att säga upp sin prenumeration, det går inte bara att skita i att betala räkningen.

Jag hittade ett enda telefonnummer på baksidan av räkningen och gissade att det var det man skulle ringa. Några telefontider framgick inte, men när jag ringde igår kväll fick jag veta att dessa var klockan 8 – 16.30. En automatisk röst gav mig några val och jag knappade mig vidare till Prenumerationsärenden. (Eftersom det gällde att säga upp en prenumeration gick det inte att göra via hemsidan.) Till sist svarade en tjej:

Prenumerationsärenden!

Jag presenterade mig med för- och efternamn och framförde mitt ärende. Men se då skulle jag inte prata med henne utan annan tjej. Hon kopplade vidare. Jag väntade och väntade och väntade i luren – tills tonen plötsligt tog slut och samtalet bröts. På’t igen! Jag ringde samma jävla telefonnummer, kom till samma tjej, som gjorde samma koppling. Fast nu hamnade jag i nån sorts telefonkö. Totalt var min väntetid närmare 20 minuter innan jag kom fram till den som kunde handlägga mitt ärende. Är detta rimligt? Nej. Inte kan det väl finnas bara EN enda människa som tar emot personer som vill säga upp sina prenumerationer???

Men nu kommer det lilla roliga! Min lokalblaska är i själva verket inte ett dugg lokal. Dess ägare finns i Norrköping. Och det var också där tjejen satt som skötte uppsägningar av prenumerationer, distributionsärenden, klagomål etc. Så det var inte till Upsala Nya Tidning jag ringde utan till koncernen. Vi kom att prata alldeles för länge, den där tjejen och jag. För jag måste ju bara fråga om hon var östgöte och från Linköping – det var så jag fick reda på att jag inte ringde till UNT. Riktigt trevlig var hon, en sån där person som är på rätt plats i verksamheten – och i livet. Hon ville naturligtvis veta varför jag inte längre vill prenumerera och jag sa bland annat att mina skäl är att

  1. tidningen har blivit för tunn omfångsmässigt
  2. tidningen innehåller för många reklambilagor
  3. tidningens innehåll har också blivit för tunt
  4. artiklarna är dåligt skrivna
  5. det redaktionella materialet innehåller alltför många konjunkturfel korrekturfel
  6. tidningen är för dyr
  7. tidningen innehåller mest sport och det är jag inte intresserad av

Det jag inte sa, men som jag tycker, är att man har behandlat kända, lokala författare och krönikörer väldigt illa – medan man gratis ”marknadsför” vissa andra författare, gärna bland de egna anställda.  Och somliga som bloggar för tidningen får skriva gratis, medan andra till och med blir anställda.

Den trevliga östgötskan skulle skriva ner mina synpunkter och mejla till redaktionsledningen. Jag bad henne cc:a mig och det lovade hon att göra. Det kan ju vara roligt att se om hon uppfattade mina synpunkter korrekt. Om inte, kan jag ju korrigera och mejla. Nåt svar förväntar jag mig inte att få, men en smart tidningsledning skulle naturligtvis höra av sig! Allra helst som man nyligen har skrutit så mycket om att man når så många läsare… Nu är det bara att inse att jag själv snart inte längre tillhör skaran papperstidningsprenumeranter. Möjligen att jag skummar hemsidan nån gång om dan. Möjligen.

Vissa människor hamnar verkligen på rätt arbetsplats! Östgötskan ovan har, som sagt, uppenbarligen gjort det. Östgötskan som skriver detta är inte riktigt lika säker. Igår trillade det nämligen in ett ganska oförskämt mejl till alla oss som jobbar här i huset. Det stod ungefär:

XX hyr Byggnaden av Företaget för forskning, undervisning och fortlöpande miljöanalys. Cykelförvaring är inte att betrakta som forskning, undervisning eller fortlöpande miljöanalys. Det är därför INTE tillåtet att ta in cyklar i byggnaden.

Men vad gör en del eftersom det till exempel inte finns tak över cykelställen? Jo, de tar med sina cyklar upp på sina kontor. Ingen annan än de själva blir lidande för det. Tycker jag, i alla fall. Låt folk göra som de vill! 


Livet är kort. 

Read Full Post »

Att läsa min fackliga tidning, Tidningen Vision, brukar gå snabbt. Efter typ en minut har jag bläddrat igenom den och inget intressant, viktigt eller engagerande finns att läsa i den. Därför var det ett stort undantag igår när jag fastnade betydligt längre än en minut för att läsa vad personerna i ledningarna, som ansvarar för invånarnas vård runtom i Sverige, tjänar.

Tyvärr kan man inte läsa hela artikeln på nätet, utan det är bara en sjukhusdirektör som hängs ut med sin nätta månadslön om typ två miljoner…

Jaa, du läste rätt. Två miljoner i månadslön… Hur hinner människan ens göra av med hälften på en månad?

Där jag bor har ledningen inte riktigt lika höga löner. Men man kan ju knappast säga att månadslönerna är små. Jag tycker att följande inte är rimligt, jag tycker att det är skamligt:

löner ltledning

Rimligt? Nej, skamligt! Överläkaren som toppar jobbar inte heltid, det är det asterisken betyder. Hans lön är omräknad till en heltidslön.


Vad är det som gör
det hela så skamligt då? Jo, vi läser allt som oftast om hur Sjukstugan i Backen måste spara, hur man minskar på personal och stänger vårdplatser. Jag har inga exakta uppgifter på hur Sjukstugeledningens löner, men de ligger säkert inte så väldigt långt under den övergripande ledningens i bilden ovan (och av bilden framgår vad Högsta Tuppen på Sjukstugan tjänar i alla fall). För lite sen skrev jag om Sjukstugans sparförslag – eller kostnadsnedskärningsprogram, som det kallas på byråkratiska. Då hade jag tagit reda på att en undersköterska i vårt län har en medellön på 19 200 kronor i månaden, en syrra 24 000 kronor i månaden. Hur många av dessa går det på direktörernas löner? Tja, inte så svårt att räkna ut hur och var man skulle kunna spara mer effektivt – genom att dra ner på höjdarnas skamligt höga löner! Då skulle det äntligen få lite effekt, tror jag.

OK, visst. Man måste ha en ledning som sköter styrning och organisation. Men visste du att Sjukstugan i Backen inte ens har nån ekonomichef/motsvarande? Den förre ekonomidirektörens arbetsuppgifter, en direktör man gjorde sig av med på sedvanligt sätt, har nämligen pytsats ut på diverse folk, bland annat den biträdande direktören. Hur låter det i mina öron? Som om man gör allting annat än tar ett samlat grepp om sin taskiga ekonomi… Hur kan det bli bra om de ekonomiska arbetsuppgifterna sprids på diverse..? Och är det nån funktion som BORDE finnas i ledningen så är det väl ekonomidirektören?!

Nej, jag säger som jag har gjort OFTA den senaste tiden: lägg ner skiten som sitter på avstånd och sköter organisationen runt vården, det vill säga byråkraterna mitt i stan! Tro inte för ett ögonblick att det är de förtroendevalda som styr, det är kolossen, det är dessa byråkrater! Låt verksamheterna styra sig själva, med egna ledningar där det behövs. Byt ut de flesta av dem som sitter i de lokala ledningarna nu och lyfter nästan lika höga löner som centralbyråkraterna. (Varför ska man förresten ha både lokala ledningar och en central ledning som det är idag? Där finns massor av pengar att spara, pengar som borde gå till vård!) Och skapa ledningar där lönerna är rimliga, inte skamliga! Att ni inte skäms idag!!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Tänk att lokalkblaskan går fortare och fortare att läsa för var dag som går. Är det jag som har blivit ointresserad och rastlös eller är det tidningen som har blivit dålig?

Idag fastnade jag emellertid för en artikel/krönika och en krönika. Artikeln/krönikan är signerad tidningens kulturchef Lisa Irenius. Då vet man att det kommer nåt intressant. Äntligen! Tyvärr ligger artikeln inte på nätet (än). Nu kan du läsa den på nätet!

Skräcken för oss själva

är rubriken på Lisa Irenius artikel. Och den inleds ganska provocerande med att artikelförfattaren vill pröva en tes:

[…] att vår kultur motarbetar avskildhet i alla former. […]

Det handlar förstås om modern teknik som mobiler, internet, Fejan, smartphones, e-böcker. Men också husen som byggs allt mer genomskinliga med stora fönster och glasväggar där alla ser allt, kontorslandskap och på toaletter, där tydligen 85 procent använder sin iPhone…

En del har blommor i sin toa i stället…


Nu ska jag inte dra
Lisa Irenius artikel i sin helhet, för jag tycker att du ska läsa den själv och begrunda. Särskilt de avslutande orden:

[…] Avskildheten är helt enkelt den plats där vi möter oss själva. Men kanske är det just det vi fruktar mest av allt. 

Tänk att just dessa ord skulle ha kunnat vara skrivna av mig! Märkligt… I mitt liv är datorn på nästan jämt. Jobbdatorn dygnet runt under vardagarna, nån av hemdatorerna är på under kvällar och helger.

Jag måste bara skriva lite…

säger jag till Fästmön och smiter från frukostbordet för att blogga.

Sen jag har fått Ajfånen är det ännu värre. Det blippar och bloppar av olika ting som vill fånga min uppmärksamhet: jag läser jobbmejl halv tio på kvällen (det hade jag dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig göra…), det kommer sms snabbare än vinden (särskilt om de kommer från en annan iPhone) och, som pricken över i, har jag just inlett mina första partier Wordfeud. I skrivande stund spelar jag faktiskt… 😳

I dagens lokalblaska skriver också Anders Mildner om sociala medier i en intressant krönika (inte heller den finns på nätet – än!..) med rubriken

Du är dina vänner.

Fejan har visst nyligen aviserat att där finns över en halv miljard aktiva användare nu, vilket är många flera än alla som använde internet det år när Fejan startade…

Anders Mildner sätter fingret på det som göra att jag värjer mig – trots somligas påverkan

Nu när du har skaffat iPhone är väl nästa steg Facebook, eller hur?

Han ställer frågan

Vem ska jag egentligen betrakta som vän? Vem ska jag adda?

Vi delar så mycket av vår vardag – och jag vet att jag delar med mig alltför mycket av min genom bloggen. Därmed inte sagt att alla som läser min blogg är mina vänner! Långt ifrån, skulle jag vilja säga…

Är det så?


Det känns som att somliga
på Fejan har som mål att få många vänner, att adda och bli addad. Det tycker jag är värre än det jag blev anklagad för för ett tag sen – att skriva om aktuella ämnen bara för att få många besökare till min blogg… Maj gadd!..

Men alla har inte som mål att få många vänner, för man måste verkligen fråga sig vad en vän är. Ordet har för mig inte riktigt samma betydelse på Fejan som IRL… Anders Mildner undrar i sin krönika om det är rimligt att som journalist bli vän med ett politiskt parti vars åsikter man inte delar men som man bevakar i jobbet. Han svarar själv ja på den frågan. Och det är där konflikten uppstår för mig. Hur ska jag kunna vara vän med, ungefär, mina ovänner, dem vars åsikter jag inte gillar men bevakar av till exempel nyhetsskäl?

Gillar varandra gör man visst också på Fejan. Eller man gillar det nån skriver i de korta kommentarer som utgör skrivandet på Fejan, vad jag förstår. Det finns en sån gilla-funktion här på bloggen också och det finns de som klickar på ”Gilla” ibland vid vissa av mina inlägg. Men ärligt talat tycker jag att det vore mer intressant att få en kommentar på inlägget i stället… Även från nån som ogillar vad jag skriver. Såna kommentarer publicerar jag nämligen också – så länge de inte är alltför oförskämda… (Förresten, det ligger en del oförskämda kommentarer publicerade också här – de slår ju främst tillbaka på den som har skrivit dem och inte på mig, så det är enbart av det skälet.)


Livet är kort.

Read Full Post »

I spy, with my little eye… something beginning with… Aj..?

Read Full Post »

Older Posts »