Så går ytterligare en dag i våra liv och kommer aldrig mer igen

Ett inlägg om en torsdag i Metropolen Byhålan.

---

 

Idag har vi gått och gått och gått. Ja det vill säga, mamma ville åka bil upp till stan. Det är lika långt att gå från parkeringen i stan sen till de ställen vi skulle till som att gå hemifrån mamma till stan. Men nu fick hon bestämma och jag bara körde. Rollator i och ur min lilla bil i baksätet på golvet är inte omtyckt av min rygg. Men, som sagt, idag bestämde mamma.

En Doro Phone Easy 624 blev det, men mamma får den först på födelsedagen.

Det var så roligt att se hur mamma levde upp när hon fick gå i lite affärer och shoppa en del. Mitt huvudsyfte var ju att köpa en seniormobil till mamma i 80-årspresent från mig och Fästmön. Men jag ville ju att mamma skulle vara med i affären och titta själv, få lite demonstrerat. Vi hittade en till hyfsat pris. Mamma ville ha en röd och sen rollade hon iväg för att köpa smink. Jag ordnade köpet och säljaren flyttade över sim-kortet från gamla mobilen till nya. Tyvärr fanns ingen röd hemma, så det blev en svart. Mamma blev lite besviken, tror jag, men alternativet var att vänta nån vecka på att affären skulle få hem en i rätt färg – och då är ju jag inte kvar här. Hon ville INTE ha mobilen idag utan på lördag och på söndag ska vi försöka greja med den så att hon lär sig använda den – det vill säga ringa. När jag talade om för henne att den har en kamera också tror jag hon blev glatt överraskad.

Vi skulle lite kors och tvärs i centrum. När vi kom ut från apoteket hade regnet tilltagit. Vi styrde stegen mot stans bokhandel (äntligen!). Och som vi gick där och småpratade hörde jag nån som ropade ”hej!”. På mig?! Jag kunde knappt tro att det vara sant, men det var det. Jag har inte så många vänner kvar här i stan. FEM är dock den allra äldsta av dem och det var hon, sambon och yngste sonen som kom traskande nerför gatan jag har glömt namnet på, ropandes hälsningsfraser. Det var så roligt att få en pratstund.

I Skafferiet finns mycket smått och gott.

Inne på bokhandeln sen blev jag så glad när vi hittade hela fem böcker till mamma, varav fyra av hennes favoritförfattare Nora Roberts. Ytterligare en bok får mamma i ett paket på lördag också, så sen har hon en härlig att läsa-hög. För även om vi inte alls har samma litterära smak glädjer det mig att mamma läser böcker fortfarande och inte bara glor på TV.

Efter bokhandeln fick jag äran att bjuda min mamma på konditori i stan, Ubbes. Det finns två Ubbes i den här lilla stan, men jag måste nog säga att vi föredrar det som inte ligger i centrum. Fast trots allt var det skönt att få sitta ner en stund. EN klädaffär fick mamma med mig in i och det var ingen större upplevelse för nån av oss. Innan jag gick efter bilen slank vi in på Skafferiet. Mamma valde ut två ostar, ett hårt olivbröd och en burk fikonmarmelad som hon köpte för oss att festa på nån dag. Jag har testat Skafferiets ostar och chillilaktrits en gång tidigare och blev mycket imponerad. Så är du i Metropolen nån tisdag – lördag, rekommenderar jag dig varmt att försöka hitta Kungsgatan mitt emot Systemet – där ligger Skafferiet! OBS! Vissa tisdagar nu på sommaren kan det vara stängt!

Kycklingburgare och strips blev det för min del.

Mamma har varit mycket trött nu i kväll. Jag tror inte att hon har gått så här mycket på länge, knappt jag själv heller. Jag lagade mat lite senare, det vill säga åkte till en korvkiosk. Som du märker äter mamma och jag bara skräpmat, men jag vet att hon längtar efter pommes frites och pizza som hon aldrig äter annars – stället där hon hämtar sina matlådor har mer fokus på husmanskost.

Resten av kvällen har mamma glott på fyra vädersändningar (nej, inte väderspänningar!) och friidrott. Jag själv satt i bästefåtöljen och försökte läsa min bok på gång. Lite svårt med koncentrationen där när mobilen blippade och bloppade och mamma kommenterade det mesta i TV-rutan.

Även hos mamma har jag en bästefåtölj!

Jag är så glad att jag har en bästefåtölj hos min mamma. Stolen är handgjord till min farfars 40-årsdag den 18 februari 1940. Sen dess har den blivit omklädd några gånger. För tillfället är den klädd i guldgul sammet, men det har varit både röd och grön. Jag har emellertid noterat att det nog är dags för en omklädsel igen. Oavsett, det är en härlig och bekväm öronlappsfåtölj och jag lägger beslag på den när jag kommer till mamma på besök!

Medan jag satt där och läste, svarade på sms och spelade Wordfeud hörde en annan lokal vän (tänk, jag har bevisligen TVÅ vänner!) av sig. Och kan du tänka dig lite till – vi ska träffas inne i Metropolen i morgon, om jag hittar busscentralen och ta en fika! Mamma har lämnat 200 kronor till detta, dessutom. Lilla mor själv ska under tiden få sitt hår fixat av Tant Blå.

Jag har också funderat på en kommande, litterär utflykt med Anna, som kan bli verklighet tack vare herr Jonsson, som egentligen heter nånting helt annat. Plötsligt har jag saker att se fram emot och längta efter! Anna har ju dessutom bokat en helg, lördag – måndag, i Stockholm i augusti – en alldeles gratis hotellvistelse. Hon har tur som en tokig ibland!

Så går ytterligare en dag i våra liv och kommer aldrig mer igen…

Jag hoppas att DU hade en bra torsdag. Skriver du några rader i en kommentar nedan blir jag glad!

Läsning av min bok på gång. Rekommenderas!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På kinesisk dejt

Ett mat-inlägg.

---

 

Åter en gammal Hillman-deckare – Mannekäng i rött?

Igår kväll hade Fästmön och jag en kinesisk dejt. Jag försökte ta några bilder, men på dessa ser det mer ut som om vi är på bordell. Fast påklädda, dårå, vill jag ha till protokollet! Anna blev glatt överraskad av mitt förslag, jag överraskade mig själv också genom att göra nåt spontant. Vi tog bussen in till stan och gick till Dragon Palace för att äta middag.

Men först tampades jag med UL:s webbplats. Jag har sett töntig reklam för att man ska kunna fylla på sitt busskort via datorn och tänkte att det kanske var dags för påfyllning. Fast det gick ju inte. Jag provade fyra (4) webbläsare. En av dem har jag på jobbet. Det var den enda som funkade. Men på jobbet vill jag ju inte hålla på med pengatransaktioner. Så det var ju väldigt bra – NOT! – UL, att en enda webbläsare funkar. Nä, skitdåligt var ordet, sa Bull. Dessutom irriterar jag mig på att UL använder uttrycket

blippa

i sin reklam. Det är för övrigt inget ord, så varför ska man använda såna uttryck som kan försvåra för människor att förstå? Uttrycket i sig är onomatopoetiskt, men alla människor har inte bra hörsel. Bara det, liksom… Och by the way, för mig blippar det väldigt sällan. Jag kan stå en kvart och hålla kortet mot läsaren utan att det händer ett skit. Jag hade pengar på kortet så det räckte in till stan, i alla fall. Där fyllde jag sen på det – i en godisaffär.

På Dragon Palace var det rejält omgjort sen jag var där sist. Fräscht. Små avdelade bås där borden kan dras isär eller ställas ihop beroende på hur stort ens sällskap är. Smart. Det som inte var lika bra var belysningen (jag såg inte att läsa menyn i det röda skenet – för nej, jag ville inte äta buffé – är jag konstig då???) och stolarna. De senare gav träsmak efter två minuter. Hört talas om dynor???

Först blev vi anvisade ett bord mitt emot buffén. Där ville vi inte sitta, liksom mitt i folks spring. Vi hittade ett egen bord längre in. När sen personalen som anvisat oss det första bordet kom fram till vårt nya bord uppfattade vi inte vad som sades. Vi trodde att vi fick skäll för att vi hade bytt bord. Till sist kom en svensktalande personal och berättade att personal ett hade frågat oss vad vi ville ha för dryck.

Eh… kan vi få titta på en meny först, kanske?

sa jag då.

Svärdet i glassen – meaning..?

Vi valde scampi szechuan båda två. Det var gott, men lite dyrt. Maten serverades direkt på tallrikar och riset bredvid. Jag tyckte att det var lite väl många grönsaker och sås, men få scampi. Fast sen hittade jag några mot slutet. Till dessert blev det cocosglass för min del. Glass i ett nötskal – med ett plastsvärd i. Svärdet hade ingen som helst funktion och jag undrade om det var den första personalens sätt att uttrycka sitt ogillande eller nåt.

Personal två arbetade stenhårt hela tiden vi var där. Och för att vara en måndag var det jättemycket att göra med många gäster och flera sällskap som var större än fyra. Jag gav 70 spänn i dricks till personal två. I övrigt noterade vi en hel del arbetskraft som vi misstänker var grå – det vill säga oavlönade arbetslösa med aktivitetsstöd (räcker inte till nån hyra).

På hemvägen överraskade jag Anna igen genom att springa lite till bussen. Det var första gången hon såg mig springa. Jag antar att det var en upplevelse att se en stor röv hoppa upp och ner. Vi var hemma före klockan 21. Inget att glo på på TV, så vi softade en stund före läggdags.

Toffelomdömet för Dragon Palace blir medel. Personal som arbetar där ska kunna tala basal svenska med gästerna, tycker jag. Det ska inte heller förutsättas att gästerna vill äta buffé. Svärdet i glassen och utnyttjandet av grå arbetskraft (starkt misstänkt; ge dem riktiga jobb med lön i stället!) drar ner betyget.

Och ja just det… Idag är det ett halvår till julafton… Klockan tio idag har jag ett möte med HR-chefen. Det blir nog allt annat än julstämning på det mötet… Fast lite frostigt kan det nog bli.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mänskliga kontakter och grönt är skönt

Ett inlägg om just det rubriken säger: mänskliga kontakter och skönt grönt!

Dagen har mycket riktigt passerat och gått förbi, precis som jag förutspådde i morse när jag skrev dagens första inlägg! Jag har ansträngt mig och tänkt till när det gäller att bryta isolering och odla mänskliga kontakter – jag skriver ju om det ibland, hur viktigt det är. Följande mänskliga kontakter har jag därför haft idag:

1. Jag ringde min Sister och vi pratade länge!
2. Jag gick till Tokerian och pratade med minst två som jobbar där.
3. Jag hämtade Fästmön från jobbet.
4. Jag var på ICA Solen och pratade dels med en som jobbar där, dels med en mamma till ett barn i Prinskorvens klass.

Detta är nog baske mig personbästa!!!

På ICA Solen bytte jag dessutom in mitt busskort, ett värdekort, till UL:s nya. Man säger ju

GuRT är fuRT!

i vår familj. Inte vet jag om det stämmer… Det nya kortet kan jag nu alltså inte använda förrän den 4 september. Bra, UL – NOT!

Är guRT fuRT???

Det som åtminstone var lite bra var att det tillsammans med kortet kom en folder i microformat med information om kortet. UL lanserar därmed inte bara ett nytt kort utan också uttrycket

blippa.

Vem vet, det kanske finns med i nyordslistan nästa år… (Jag är här mycket ironisk.)

Värmen håller i sig. Det är därför jag lagar mat i ugnen idag, så det ska bli extra varmt. Om en stund serveras här vegetariskt! Alltså en pizza från Dr Oetker…

Min paprikaväxt har tillfälligt fått flytta ut på ballebordet* igen! Där är det nämligen växthusvarmt på eftermiddagen och fram tills solen går ner. Det kan tänkas behövas. Jag upptäckte nämligen den här:

En liten grön paprika på g!

Och när jag tittade närmare upptäckte jag den här också:

En till!

Sen tittade jag riktigt nära – och du upptäckte jag en massa småttingar! Så jag får göra som en av granntanterna höll på en gång med sina pelargoner: flyttade in dem till natten och ut dem på dagtid.

Och om vi nu kan enas om att

guRT är fuRT,

så kanske vi också kan enas om att

grönt är skönt..?

Kan vi inte enas är det inte hela världen heller. Vi tycker olika om saker och ting.

*ballebord = balkongbord

Livet är kort.

Read Full Post »

Socialt liv och avskildhet

Tänk att lokalkblaskan går fortare och fortare att läsa för var dag som går. Är det jag som har blivit ointresserad och rastlös eller är det tidningen som har blivit dålig?

Idag fastnade jag emellertid för en artikel/krönika och en krönika. Artikeln/krönikan är signerad tidningens kulturchef Lisa Irenius. Då vet man att det kommer nåt intressant. Äntligen! Tyvärr ligger artikeln inte på nätet (än). Nu kan du läsa den på nätet!

Skräcken för oss själva

är rubriken på Lisa Irenius artikel. Och den inleds ganska provocerande med att artikelförfattaren vill pröva en tes:

[…] att vår kultur motarbetar avskildhet i alla former. […]

Det handlar förstås om modern teknik som mobiler, internet, Fejan, smartphones, e-böcker. Men också husen som byggs allt mer genomskinliga med stora fönster och glasväggar där alla ser allt, kontorslandskap och på toaletter, där tydligen 85 procent använder sin iPhone…

En del har blommor i sin toa i stället…

Nu ska jag inte dra Lisa Irenius artikel i sin helhet, för jag tycker att du ska läsa den själv och begrunda. Särskilt de avslutande orden:

[…] Avskildheten är helt enkelt den plats där vi möter oss själva. Men kanske är det just det vi fruktar mest av allt. 

Tänk att just dessa ord skulle ha kunnat vara skrivna av mig! Märkligt… I mitt liv är datorn på nästan jämt. Jobbdatorn dygnet runt under vardagarna, nån av hemdatorerna är på under kvällar och helger.

Jag måste bara skriva lite…

säger jag till Fästmön och smiter från frukostbordet för att blogga.

Sen jag har fått Ajfånen är det ännu värre. Det blippar och bloppar av olika ting som vill fånga min uppmärksamhet: jag läser jobbmejl halv tio på kvällen (det hade jag dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig göra…), det kommer sms snabbare än vinden (särskilt om de kommer från en annan iPhone) och, som pricken över i, har jag just inlett mina första partier Wordfeud. I skrivande stund spelar jag faktiskt… 😳

I dagens lokalblaska skriver också Anders Mildner om sociala medier i en intressant krönika (inte heller den finns på nätet – än!..) med rubriken

Du är dina vänner.

Fejan har visst nyligen aviserat att där finns över en halv miljard aktiva användare nu, vilket är många flera än alla som använde internet det år när Fejan startade…

Anders Mildner sätter fingret på det som göra att jag värjer mig – trots somligas påverkan

Nu när du har skaffat iPhone är väl nästa steg Facebook, eller hur?

Han ställer frågan

Vem ska jag egentligen betrakta som vän? Vem ska jag adda?

Vi delar så mycket av vår vardag – och jag vet att jag delar med mig alltför mycket av min genom bloggen. Därmed inte sagt att alla som läser min blogg är mina vänner! Långt ifrån, skulle jag vilja säga…

Är det så?

Det känns som att somliga på Fejan har som mål att få många vänner, att adda och bli addad. Det tycker jag är värre än det jag blev anklagad för för ett tag sen – att skriva om aktuella ämnen bara för att få många besökare till min blogg… Maj gadd!..

Men alla har inte som mål att få många vänner, för man måste verkligen fråga sig vad en vän är. Ordet har för mig inte riktigt samma betydelse på Fejan som IRL… Anders Mildner undrar i sin krönika om det är rimligt att som journalist bli vän med ett politiskt parti vars åsikter man inte delar men som man bevakar i jobbet. Han svarar själv ja på den frågan. Och det är där konflikten uppstår för mig. Hur ska jag kunna vara vän med, ungefär, mina ovänner, dem vars åsikter jag inte gillar men bevakar av till exempel nyhetsskäl?

Gillar varandra gör man visst också på Fejan. Eller man gillar det nån skriver i de korta kommentarer som utgör skrivandet på Fejan, vad jag förstår. Det finns en sån gilla-funktion här på bloggen också och det finns de som klickar på ”Gilla” ibland vid vissa av mina inlägg. Men ärligt talat tycker jag att det vore mer intressant att få en kommentar på inlägget i stället… Även från nån som ogillar vad jag skriver. Såna kommentarer publicerar jag nämligen också – så länge de inte är alltför oförskämda… (Förresten, det ligger en del oförskämda kommentarer publicerade också här – de slår ju främst tillbaka på den som har skrivit dem och inte på mig, så det är enbart av det skälet.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Sherlock Holmes: The Reichenabach Fall

Efter parodifestivalens tredje deltävling behövde vi få oss nåt spännande, Fästmön och jag.  Vi valde den tredje, säsongsavslutande delen av Sherlock Holmes: The Reichenabach Fall på SvT1. Det skulle vi inte ha gjort.

Sherlock Holmes som han ser ut nu för tiden.

Den här gången handlade det om uppgörelsen mellan Sherlock Holmes och James Moriarty. En hel film, det vill säga en och en halv timma handlade om detta. Towern, ett fängelse  och Bank of England drabbas av inbrott under en och samma dag. Det är förstås James Moriarty som ligger bakom. Men syftet är inte att tillskansa sig guld och rikedomar – utan att utmana Sherlock Holmes.

Detta var det mest hattiga avsnitt av nya Sherlock Holmes som jag har sett!Här flaxas mellan sanning och lögner. Ingen tycks vara vad den utger sig för att vara. Självaste Sherlock Holmes visar sig vara en bluff! Eller? Det blippas och bloppas med tekniska prylar, kameran far och flyger och… nej… Det blir inte spännande. Jag tror att Anna sov mer än hon tittade och själv kämpade jag för att hålla ögonen öppna den sista halvtimman. Så tråkigt var det!  Men sämst av allt tycker jag det är att skämta om självmord. Det är faktiskt rent av smaklöst.

En enda toffla blir det – och då är jag väldigt, väldigt generös.

Read Full Post »

Väldigt insnöat…

Vi var VÄLDIGT insnöade, visade det sig. Clark Kent* hade ju stått ute i natt och trots att jag var iväg två svängar igår kväll – och fick sopa och skrapa bilen båda gångarna – var den tämligen dold under tunga drivor. Men jag har ju min lilla skyffel, min lilla borste och min lilla skrapa och efter en halvtimma var Clark utkörbar. Bara det att närmaste vägen ut från Himlen inte var plogad… Några bilar hade kört där tidigare så det gällde att ha tungan rätt i mun och försöka hålla sig i det enda uppkörda lilla spåret. Det gick bra TILL ICA Solen, dit jag åkte medan Fästmön åt en mager middag, för att handla yoghurt och lite pålägg.

På väg tillbaka fick jag backa när jag kommit in på den sista vägen, för där hade en bil på väg ut kört fast. Naturligtvis kommer det idioter och ställer sig bakom mig (två stycken). Till slut fattade de att jag skulle backa ut, men en av idioterna körde in en bit – tills han (ja det var en man vid ratten i bilen) såg bilen som kört fast. Då höll han själv på att köra fast när han skulle backa ut… Dramat pågick under minst en kvart och ingen av gubbarna i de båda bilarna var ute och hjälpte kvinnan komma loss (de stod liksom bättre till än jag med min bil eftersom jag fick backa upp bussvägen och därmed inte kunde lämna min bil ifall bussen kom – då hade jag stått i vägen). Ja hej å hå, gubbar, säger jag bara! Sen var den första så IVRIG att komma in att han prompt körde – varpå tjejen som kört fast –  en TREDJE gång. Själv lämnade jag artigt företräde till henne på den smala vägen…

Väldigt insnöat var det idag…

                                                                                                                                                          Allt som allt tog det mig en timma att gräva fram bilen, åka till ICA, handla och åka tillbaka till Himlen. Så jag blev inte särskilt glad eftersom vi hade lovat att svänga förbi Morgonen med några filmer till Frida. Det var liksom inte plogat över allt i byn… Och det var nog lite svårt att förstå för dem som inte hade varit ute och kört bil…

Efter många om och men levererades filmerna, men ibland önskar jag att jag kunde säga nej. Eller jag sa nej idag och föreslog ett annat alternativ, men det var ingen som nappade på detta. Och jag hade ingen lust att tre människor skulle bli sura på mig, så jag vek mig. Det gör jag inte nästa gång. Jag hjälper gärna till, men nån taxirörelse driver jag ju inte, så… Nästa gång vädrets makter slår till är det JAG som bestämmer om jag kör eller inte. SÅ! Nu har jag rensat ut detta ur mitt system och det är inget som hänger kvar. Inte hos mig, i alla fall.

Anna och jag hann stannat till hemma hos mig. Där blev det till att gräva sig in i garaget först – parkeringsplatsen var ett berg och inte att tänka på med min rygg – innan vi kunde trippa (läs: lufsa) in med våra datorer, väskor och kassar. Vi hann packa upp också, men sen blev det dags att tuffa iväg till Annas jobb. Smågatorna där runt omkring brukar INTE vara särskilt plogade, så jag ville vara ute i god tid. Idag var de emellertid bra plogade och det skedde inga incidenter tur och retur – även om halkvarnaren blippade (= lät och blinkade) några gånger…

Även i stan hade det kommit mycket snö och så här översnöat var mitt gästrumsfönster (det är även gästrumsfönstret ovan i närbild):

Snöigt gästrumsfönster…

                                                                                                                                                            I kväll blir jag ensam ända till klockan 21, för Anna ska jobba över en timma. Nu börjar jag bli hungrig – har inte ätit nåt sen frukost – men jag glömde förstås att köpa nån mat på ICA idag. Risken är stor att det blir kycklingkorv och pommes strips, det är vad som finns i frysen. Och jag är faktiskt inte överförtjust i strips, vill hellre ha frites eller klyftor.

Gissningsvis sätter jag mig sen en stund med pusslet. Kan ju inte låta ramen ligga där och retas…

                                                                                                                                                        *Clark Kent = min lilla snömansbil!

Read Full Post »