Månpocketsläpp i augusti

Ett inlägg om kommande pocketar.

---

 

Idag hittade Månpockets månadsbrev ner i min inkorg. Jag kollade igenom listan av augustis pocketnyheter och fastnade lite för dessa, av olika skäl:

Vänd om och var stilla samt Döden tänkte jag mig så av Johanna Mo
Ha! Här blir det två deckare i en bok! Suveränt! Boken innehåller Johanna Mos två första romaner om kriminalkommissarie Helena Mobacke, vars bekantskap jag ännu inte gjort.
I Döden tänkte jag mig så kastas Helena Mobacke in i en utredning där en tonårspojke knuffas framför ett tunnelbanetåg och dör. Någon dag senare blir en kvinna nerknuffad på ett annat tunnelbanespår. Skräcken sprider sig i Stockholm och perrongerna står tomma. Samtidigt som Helena leder den svåra utredningen känner hon hur de gamla såren är på väg att rivas upp – till slut tvivlar både hennes omgivning och hon själv på att hon faktiskt ska orka.
Vänd om och var stilla inleds med att en ung kvinna hittas död vid en cykelväg i Högdalen. En bit därifrån finner polisen en blodig sten. Helena Mobacke blir ansvarig för utredningen. Dagen därpå hittas ytterligare en ung kvinna mördad i ett industriområde i Älvsjö. Det finns inget som tyder på att offren skulle ha dödats av samma person. Till en början behandlas därför morden som två olika fall. Efterhand börjar emellertid ett samband mellan kvinnorna komma i dagen. Helena inser att de måste arbeta snabbt om inte fler ska drabbas.

 

Gården av Simon Beckett
Simon Beckett har jag inte heller läst nånting av, men denna blev jag nyfiken på eftersom den verkar vara ruskig och bra.
Det är kväljande varmt på den franska landsvägen när Sean kliver ur bilen. Bensinmätaren visar på rött. Det finns bara en sak att göra. Hastigt undanröjer han alla spår och fortsätter sin flykt till fots. Han tar sig över ett taggtrådsstängsel och in i skogen — men kommer inte långt. Fällan slår igen runt foten och järntänderna tränger igenom kängans läder.
Nästan medvetslös av smärta och blodförlust befrias han av två systrar från en bondgård i närheten. Den nedslitna gården drivs av flickornas far som gör allt för att hålla sig isolerad från omvärlden. Det är en perfekt chans för Sean att hålla sig undan ett tag. Men snart visar sig gården vara ett ställe med stränga regler, svårtolkade relationer och en egendomlig stämning. Gradvis förstår Sean att gården döljer fler obehagliga hemligheter än dem han själv bär på — och att han måste ta sig därifrån.

 

Född fenomenal av Josephine Bornebusch
Det här är en ungdomsbok. Skälet till att jag valde att presentera den här är att den verkar innehålla en annorlunda blandning av allvar och roligheter.
Det enda som Rut inte gillar hos sig själv är sitt namn. Och det är ju trots allt hennes föräldrars fel. Rut är nämligen självsäker, klarsynt och lite smartare än alla andra. Det här är inget hon kan rå för – hon är helt enkelt född fenomenal! Vid Ruts sida finns bästa kompisen Magda – en mytomanisk, översexuell hypokondriker helt utan spärrar – och den störige sportfånen Abbe. Fast om sanningen ska fram är Abbe en solklar tiopoängare. Men för Rut finns det viktigare saker att tänka på, hon är nämligen nördigt intresserad av statistik och andra världskriget och på gränsen till besatt av Anne Franks dagbok.
Ruts eget liv visar sig vara allt annat än odramatiskt. Det hela börjar med att den populära, ytliga Kattis paraderar runt i skolan i ett par nya jeans. När Rut försöker motarbeta Kattis hybris blir allt fel. Rut blir ansvarig för att få iväg hela sin dysfunktionella klass, med allt från lajvare till låtsasgangsters, på en skolresa.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sin egen doktor

Ett allt annat än pjåskigt inlägg.

---

 

Uppdaterat inlägg: För ett antal år sen hade vi en egen familjedoktor, doktor Britt-Marie. Det var emellertid inte hon som höll mig sällskap på golvet. Vår doktor Britt-Marie kan du läsa om här!

 

---

Nä, vården ger jag inte mycket för. Läkare är väldigt bra på att skriva ut recept och jag är glad att det finns e-recept – med tanke på att jag glömde mina mediciner hemma i påsk när jag gjort en långresa. Men sen… Mina besök i vården är så få som möjligt och för tillfället endast en gång i månaden.

Igår förmiddag gjorde jag nån fånig, men oförsiktig rörelse och vips började ryggen bråka med mig. Jag vet att jag sitter väldigt mycket och det är dåligt för en dålig rygg. Samtidigt behöver fötterna få vila så att hälsporrarna läker ut. Det innebär att jag försöker gå en del korta promenader, men några maratonlopp blir det inte. Igår, när jag hade skjutsat Fästmön till jobbet mitt på dan, bestämde sig ryggeländet för att motarbeta mig. Hur jag tog mig ur bilen är en gåta och det tog tid, men det gick.

Hemma packade jag upp, skrev ett inlägg på halvstående fot och därefter placerade jag min feta lekamen på köksgolvet, med benen i rät vinkel på en köksstol. Ner kom jag, men det är alltid spännande att se om jag kommer upp. Det vimlar ju inte precis av folk här hemma som kan hjälpa mig till stående läge.

På köksgolvet.

Britt-Marie höll mig sällskap på golvet medan jag avlastade ryggen och medan jag gjorde mina övningar, men jag måste säga att det är skönare att sitta och läsa i en kökssoffa än att ligga och läsa på ett köksgolv. Dessutom var jag förbannad, för jag hade ju tänkt putsa fönstren åt framsidan, det vill säga köksfönstren och sovrumsfönstret. Det var inte att tänka på. Jag tröstade mig med lite go-fika som Anna hade skickat med, för jag tog mig upp för egen maskin från det kalla golvet och fikade vid köksbordet. Man är väl civiliserad?!

Go-fika på lördagen.

Mamma fick ett samtal och yngste bonussonen och jag hade sms-kontakt hela dan och kvällen. När jag telefonerade trampade jag som vanligt omkring här i min enoooorma (NOT!) lägenhet. Men ryggen blev bara värre och värre. Framåt kvällen lagade jag mat – och passade på att hota ryggen med både Paraflex och Tradolan. Jag är en sån som inte tar tabletter om jag inte måste för att överleva. Men när lördagen hade gått över i kväll kände jag mest för att hoppa ut genom ett av mina skitiga fönster på grund av smärtan. Det hade nog varit lite dumt. Eller? 

Lördagsmiddagen bestod av micrad fiskgratäng och hot om Paraflex.

Nä, några piller blev det inte. Jag skulle ju ut och köra bil vid 21-tiden för att min älskade födelsedagsflicka skulle få vara hemma hos sig 21.30 i stället för 22.30. Det gick nästan bra att köra bil – förutom när jag skulle trampa ner kopplingen. Efter avslutad tur satt jag i bilen utanför garaget en god stund innan jag kunde ta mig ur och öppna porten. Men allting går – utom tennsoldater och små barn. Det fanns ingen hemsjukvård att ringa till, ingen pappa som på starka armar bar in mig. Kan själv. Dessutom är jag min egen doktor, jag. För när solen gick ner gjorde jag en vårdplanering – som jag dessutom följde!

När solen gick ner gjorde jag en vårdplanering.

Jag har en toppenbra värmande gel i min sjukvårdslåda. Den (krämen, alltså, inte lådan!) smorde jag in mig med under kvällen. I stället för att knapra en tablett hällde jag upp en liten skål prästostbågar som jag vräkte i mig och som dessert, ett par bitar Merci ur julklappsasken från yngsta bonusdottern. Detta sköljde jag ner med en berest starköl (den var med mig i Metropolen Byhålan i påsk). Det är nämligen så att jag vet att alkohol tar bort smärtan vid inflammationer. Ja, det är farligt, men mitt förhållande till alkohol är gott och stabilt. Det blev denna enda öl, lite mer värmande kräm och sen sängen. Det gjorde ont att ligga, men jag lyckades till sist hitta en ställning som funkade. När jag somnade visste jag att jag antingen skulle vakna helt handikappad – eller i bättre skick…

Nä. Inte heller idag kan jag putsa några fönster. Tror jag. Tack och lov beror det inte på ryggen utan på vädret! För ryggen är bättre! Jag kunde ta mig ur sängen utan problem, jag kan gå, jag kan sitta lite längre stunder. Det är fortfarande farsartad akrobatik när jag ska ta på mig strumpan på vänsterfoten. Men ryggen är mycket, mycket bättre!

Förra våren gick jag till en naprapat i min desperation över ryggen. Mottagningen höll till i källarlokaler i det som en gång var ett av stans sjukhus. Man kunde bara betala kontant och pengarna försvann ner i ett kuvert i en låda. Inget kvitto, ingen stämpel i högkostnadskortet. Och kvällen före mitt tredje besök ringde nån och berättade att jag inte kunde få komma eftersom naprapaten jag gått hos hastigt hade slutat… Notera, att detta var den ENDA naprapatmottagning som den organisation som har ansvar för länsinvånarnas vård och hälsa hade avtal med 2014! Det finns andra naprapatmottagningar – men bara för den som kan betala en tre gånger mer.

Jag är hur glad som helst att jag är min egen doktor. Med skitiga fönster och regn utanför.

Idag regnar det. Tennisbanan blir pool igen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Socialt liv och avskildhet

Tänk att lokalkblaskan går fortare och fortare att läsa för var dag som går. Är det jag som har blivit ointresserad och rastlös eller är det tidningen som har blivit dålig?

Idag fastnade jag emellertid för en artikel/krönika och en krönika. Artikeln/krönikan är signerad tidningens kulturchef Lisa Irenius. Då vet man att det kommer nåt intressant. Äntligen! Tyvärr ligger artikeln inte på nätet (än). Nu kan du läsa den på nätet!

Skräcken för oss själva

är rubriken på Lisa Irenius artikel. Och den inleds ganska provocerande med att artikelförfattaren vill pröva en tes:

[…] att vår kultur motarbetar avskildhet i alla former. […]

Det handlar förstås om modern teknik som mobiler, internet, Fejan, smartphones, e-böcker. Men också husen som byggs allt mer genomskinliga med stora fönster och glasväggar där alla ser allt, kontorslandskap och på toaletter, där tydligen 85 procent använder sin iPhone…

En del har blommor i sin toa i stället…

Nu ska jag inte dra Lisa Irenius artikel i sin helhet, för jag tycker att du ska läsa den själv och begrunda. Särskilt de avslutande orden:

[…] Avskildheten är helt enkelt den plats där vi möter oss själva. Men kanske är det just det vi fruktar mest av allt. 

Tänk att just dessa ord skulle ha kunnat vara skrivna av mig! Märkligt… I mitt liv är datorn på nästan jämt. Jobbdatorn dygnet runt under vardagarna, nån av hemdatorerna är på under kvällar och helger.

Jag måste bara skriva lite…

säger jag till Fästmön och smiter från frukostbordet för att blogga.

Sen jag har fått Ajfånen är det ännu värre. Det blippar och bloppar av olika ting som vill fånga min uppmärksamhet: jag läser jobbmejl halv tio på kvällen (det hade jag dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig göra…), det kommer sms snabbare än vinden (särskilt om de kommer från en annan iPhone) och, som pricken över i, har jag just inlett mina första partier Wordfeud. I skrivande stund spelar jag faktiskt… 😳

I dagens lokalblaska skriver också Anders Mildner om sociala medier i en intressant krönika (inte heller den finns på nätet – än!..) med rubriken

Du är dina vänner.

Fejan har visst nyligen aviserat att där finns över en halv miljard aktiva användare nu, vilket är många flera än alla som använde internet det år när Fejan startade…

Anders Mildner sätter fingret på det som göra att jag värjer mig – trots somligas påverkan

Nu när du har skaffat iPhone är väl nästa steg Facebook, eller hur?

Han ställer frågan

Vem ska jag egentligen betrakta som vän? Vem ska jag adda?

Vi delar så mycket av vår vardag – och jag vet att jag delar med mig alltför mycket av min genom bloggen. Därmed inte sagt att alla som läser min blogg är mina vänner! Långt ifrån, skulle jag vilja säga…

Är det så?

Det känns som att somliga på Fejan har som mål att få många vänner, att adda och bli addad. Det tycker jag är värre än det jag blev anklagad för för ett tag sen – att skriva om aktuella ämnen bara för att få många besökare till min blogg… Maj gadd!..

Men alla har inte som mål att få många vänner, för man måste verkligen fråga sig vad en vän är. Ordet har för mig inte riktigt samma betydelse på Fejan som IRL… Anders Mildner undrar i sin krönika om det är rimligt att som journalist bli vän med ett politiskt parti vars åsikter man inte delar men som man bevakar i jobbet. Han svarar själv ja på den frågan. Och det är där konflikten uppstår för mig. Hur ska jag kunna vara vän med, ungefär, mina ovänner, dem vars åsikter jag inte gillar men bevakar av till exempel nyhetsskäl?

Gillar varandra gör man visst också på Fejan. Eller man gillar det nån skriver i de korta kommentarer som utgör skrivandet på Fejan, vad jag förstår. Det finns en sån gilla-funktion här på bloggen också och det finns de som klickar på ”Gilla” ibland vid vissa av mina inlägg. Men ärligt talat tycker jag att det vore mer intressant att få en kommentar på inlägget i stället… Även från nån som ogillar vad jag skriver. Såna kommentarer publicerar jag nämligen också – så länge de inte är alltför oförskämda… (Förresten, det ligger en del oförskämda kommentarer publicerade också här – de slår ju främst tillbaka på den som har skrivit dem och inte på mig, så det är enbart av det skälet.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Åter igen snorkigt bemött

På min agenda idag stod bland annat att ringa mitt fack. I slutet av november förra året fick jag nämligen ett trevligt (?) brev från en person på medlemsenheten. Jag blev upplyst om att jag hade en anställning utanför fackets organisationsområde (som om jag inte visste det…) och att det kanske kunde vara lämpligt för mig att byta fack – om det var en tillsvidareanställning eller ett längre vikariat. Nu var ju jobbet jag hade då ingetdera, men eftersom det stod att jag var välkommen (!) att ringa om jag ville ha mer information passade jag på att göra det idag när jag är ledig.

Enligt Wikipedia står Vision för något man vill uppnå. Oftast handlar det om ett framtida tillstånd man vill  uppnå. Det behöver inte uppfylla formella krav som  realism, tidsbundenhet eller mätbarhet. Vision är ett populärt ord i politiken, läser jag vidare. Att ett fackförbund vill förnya sig är väl bra, men hur märkligt är det inte att man byter namn till nånting som betyder att man inte behöver uppfylla formella krav???

Snorkighet – ett sätt att visa makt mot medlemmar med frågor?

För mig står mitt fackförbund Vision för Dimsyn. Det är suddigt och luddigt och  om man har frågor som medlem blir man ständigt bollad runt – gärna mellan medlemsenheten och a-kassan. Och jag kan inte hjälpa att jag undrar om snorkighet är ett sätt att försöka visa att man har makt…

Idag blev jag nämligen på ett otroligt snorkigt sätt upplyst om att man på medlemsenheten inte svarar på frågor om a-kassan utan då får jag vända mig till just a-kassan. För till skillnad från facket har a-kassan en myndighetsfunktion.

Lilla gumman…

tänkte jag i mitt stilla sinne och undrade om kvinnan i andra änden läste innantill nån regelbok. Klart jag fattar att facket inte kan eller får svara på a-kassefrågor, men som medlem tycker jag att det är mycket märkligt. För som medlem ser jag nämligen ingen skillnad mellan mitt fack och mitt facks a-kassa. Och jag får ofta känslan av att de tu motarbetar varandra. Jag har för mig att jag  så sent som i höstas läste att mitt fack och mitt facks a-kassa hade stämt varandra inför domstol.

Ursäkta mig, men vad ger detta för signaler till medlemmarna??? 

Jag hade några generella frågor om a-kassan som är av vikt för mig när jag ska ta ställning till om jag ska byta fack eller inte. Även om nu fackets medlemsenhet inte kunde eller fick svara på dessa mina frågor, hade det inte varit trevligt att upplysa mig som medlem om detta på ett vänligare sätt?

Nej, åter igen har Dimsyn höljt sig i dunkel och visat vilket avstånd man har till sina medlemmar. (Ser man ner på dem också, eller?) Jag tänker inte finna mig att bli behandlad som nåt katten har släpat in efter att ha varit medlem i snart 26 år och varje månad betalat såväl medlemsavgift till facket som a-kasseavgift – den senare även när jag har varit arbetslös och fått ersättning från a-kassan. (Är det nån som förstår den logiken???) 

Så snart jag kan ska jag byta fackförbund. Då kan ju Vision sitta där och fundera över medlemstappet, för det är inte bara jag som avslutar mitt medlemskap där. Missnöjet är stort. Det kanske vore bra om man vände funderingarna lite… inåt organisationen. Och att Vision slutar se medlemmar som motlemmar…

Read Full Post »

Nä, det är ju inte konstigt…

… att jag är tjock när jag vräker i mig pizza så här mitt i veckan. Och inte bara pizza, för den delen. Pizza med béarnaisesås dessutom. Magen känns goare än nånsin och om jag inte startar ett gallanfall nu gör jag det väl aldrig. Men gott var det, fy te rackarns så gott… 😛

Slafsig och god pizza!

                                                                                                                                                  Eftermiddagen ägnade jag åt bildhantering i Photoshop samt att skapa en startsida för en av huvudrubrikerna till ”mina” forskarsidor. Jag fick faktiskt ordning på Photoshop, men det gick åt ganska mycket tid, tyvärr. Ytterligare några texter kom in idag i slutkorr från forskarna. Totalt är nu 16 x 2 texter klara, bara 20 kvar. Stopp är fredag klockan 13. Jag pratade med en av forskarna idag på telefonen, en mycket trevlig norrman som skorrade på sina r. Han uttryckte sin stora sympati med mig när jag berättade att jag nästan enbart håller på med dessa sidor:

Stackars dig!

sa han. Men jag svarade att jag bara tycker att det är roligt. För det tycker jag också – även om tekniken motarbetade mig idag.

På fredag är det för resten avtackning för Carl. Först i huset på förmiddagen, sen blir han bjuden på lunch. Jag är medbjuden, men är så tråkig att jag har tackat nej. Dels för att jag är matkrånglig och inget på menyn funkar, dels därför att jag är spänd på att se hur många texter jag har fått in. Jag skulle så gärna vilja göra det här färdigt innan jag slutar.

I kväll har jag som sagt slafsat pizza. Samtidigt läste jag ICA:s tidning Buffé som låg i postboxen när jag kom hem. Den fick mig att tänka bort allt det feta jag åt och i stället låtsas goffa rotsaker och annat nyttigt. Retade upp mig på ett reportage om Lassgård & Sundvall och deras matlagning. Tror inte ett smack på att herrarna stod och rörde ihop nåt i några grytor. Det fanns inte en bild på det, bara på maten och när de åt. Dåligt! Annars gladde jag mig åt tidningens reportage om Afternoon Tea samt att Lady Hamilton fanns listat som ett av de ställen i Sverige där man serverar detta! Och tro mig, Ladyns Afternoon Tea är nåt alldeles extra!!!

Nu blir det lite nyhetsläsning på webben och kanske ett besök hos bloggvännerna innan jag hoppar in i duschen. Klockan 21 bänkar jag mig i TV-fåtöljen för att se Bron. Jag bara måste se den där knäppa polisen Saga! Inte för att skådespeleriet är toppen eller karaktären är skildrad med nåt djup, utan snarare en alltför typisk typ, utan för att Saga är så knäpp, helt enkelt.

Read Full Post »