Ett tankfullt och något indignerat inlägg.
Igår när jag tittade på Eva i När livet vänder slogs jag av den framtidstro hon har. Hon, som har förlorat två kärlekar, som har vårdat, tagit hand om såg framtiden med den nya lägenheten som en tredje dörr. Jag önskar att jag kunde bli lite smittad av denna tro, att jag inte fastnar i bitterheten. Men det är ganska lätt att fastna i den, med tanke på det jag har i mitt bagage. Framför allt det som hände för fem år fyra månader sen nästan på dagen. Den dagen mitt liv vände. Neråt.
Livet har stått på stand by sen dess. Periodvis har kampen varit så oerhört tuff att jag har övervägt att göra slut på livet. Men man slänger inte bort en gåva man har fått. Livet är verkligen en gåva vi alla har fått, ord som Annika Östberg präntade ner i mitt exemplar av hennes bok Ögonblick som förändrar livet.
Jag har fått en liten respit. Under maj och juni får jag lön. Sen är det slut. Jag har hankat mig fram på visstidsanställningar i princip sen hösten 2011, med ett avbrott för några månaders arbetslöshet. De två åren innan hösten 2011 levde jag i ett mörker, som arbetslös. Jag vet att vissa personer i mitt förflutna sätter käppar i mina arbetshjul. Jag har det svart på vitt att man ska se till att jag aldrig mer får jobb inom vissa företag. Du tror säkert inte att detta är sant, men det är min verklighet. Inte konstigt då att man blir lite bitter. För jag förstår fortfarande inte varför jag är så hatad.
Den närmaste tiden ska jag nu återuppta jobbsökeriet. Detta Sisyfosarbete som jag måste utföra för att få den ynka ersättningen från a-kassan som en person i ett ensamhushåll inte kan leva på. Jag har fått stoppa undan slantar från mina senaste löner så mycket jag har kunnat. Måste ha en buffert för de tider som kommer.
Kanske hade jag kunnat vara kvar på min nuvarande arbetsplats om jag inte hade varit ärlig med att jag inte trivs och att jag tycker att vissa kollegor ägnar sig åt mobbning, på ren svenska. Men jag är 52 bast och jag tänker inte ta det. Det har känts märkligt att introducera ”min efterträdare” den här veckan. Det har jag gjort förr, också den gången bortvald till förmån för en person av ett visst kön…) Samtidigt noterar jag att personen ser minst lika stressad ut som jag kände mig när jag kom hit. Med den skillnaden att den nya personen har nån att fråga (= mig), medan jag inte hade nån när jag väl skulle sätta igång och arbeta. Jag ville inte utsätta den nya personen för detta ”ovälkomnande”, så jag har försökt – och försöker – stötta och tanka över så mycket jag kan. Ändå är det en märklig sits.
Jag tar en kopp kaffe och funderar på framtiden. Om inget mirakel sker, det vill säga att jag får nytt jobb den 1 juli, får jag ägna mig åt att skriva min bok. Nu är totalt åtta kapitel skrivna och det är ungefär dubbelt så många till, tror jag, som vill ut ur min hjärna. Tyvärr kan jag inte ens längta till min förra arbetsplats. Igår fick jag veta att den hyser fiender. Det gjorde ondare att få veta än jag trodde. För där var ändå människor snälla. Nu har de en varg där.
Livet är kort.
En sak som slår mig när jag läser din blogg är att du ofta hamnar i onåd hos dina kollegor på arbetsplats efter arbetsplats verkar det som. Frågan som man ställer sig är därför om det i själva verket är hos dig problemet ligger och hos kollegorna och arbetsplatserna? Jag skriver inte det här för att vara elak utan är genuint intresserad av hur du ser på saken?
Dessutom skriver du någonting i stil med att du inte skyller på ditt kön men ändå är det precis det du gör när du påtalar på din efterträdares kön. Jag får känslan av att du om du ursäktar språket är lite av en ”feministisk bitterfitta” dvs en person som slentrianmässigt skyller på sitt kön istället för se till sitt eget ansvar. Jag upplever att många kvinnor faller in i det här beteendet eftersom det så politiskt accepterat i Sverige att säga att ”alla kvinnor är underordnade alla män bla bla bla” vilket såklart är ett påstående som är fullständigt omöjligt att bevisa och än mindre motbevisa.
Jag tycker inte alls att jag hamnar i onåd på arbetsplats efter arbetsplats. Inte var det så på min förra arbetsplats, till exempel. Inte heller har jag skyllt på mina kollegor, jag skriver ofta att jag inte själv är utan skuld.
Det där med kön kan vara en sak som gnaver eftersom arbetsgivare vid två tillfällen har valt en man före mig. Vid ett av tillfällena hade mannen i fråga dessutom lägre kompetens än jag. Men kanske var valet av man beroende av att det i övrigt var en kvinnodominerad arbetsplats och arbetsgivaren ville ha den mera blandad.
Feminist är jag inte, men bitterfitta… tja… bitter är jag nog, trots allt. Jag har mycket i mitt bagage som gör ont och som sätter käppar i hjulen.
”Inte var det så på min förra arbetsplats, till exempel.”
Men du skrev ju om fiender på din förra arbetsplats? Det låter som om det inte fungerade helt friktionsfritt på din förra arbetsplats trots allt tycker jag.
”Det där med kön kan vara en sak som gnaver eftersom arbetsgivare vid två tillfällen har valt en man före mig. Vid ett av tillfällena hade mannen i fråga dessutom lägre kompetens än jag.”
Okej. Men hur vet du att de valde dessa män framför dig för att de var just män? De kanske valde dem av andra anledningar? Är du helt säker på att du på det hela taget hade högre kompetens än den man som de valde? De kanske tillämpade kriterier som inte finns på papper och som för den skulle inte behöver handla om kön. Om det verkligen var så att du hade bättre kompetens så håller jag med om att det är märkligt eller diskriminering att du inte fick jobbet.
Du skriver ”vid ett av tillfällena”. Det tolkar jag som att du vid det andra tillfället hade som bäst likvärdig kompetens som konkurrenten hade. Är det då verkligen fel att han fick jobbet? Det hade väl varit lika fel om du hade fått jobbet och hur vet du att det var hans kön som gjorde att han fick jobbet och inte någonting helt annat?
”Men kanske var valet av man beroende av att det i övrigt var en kvinnodominerad arbetsplats och arbetsgivaren ville ha den mera blandad.”
Det är det som så fint kallas för positiv särbehandling när det drabbar män. Jag tycker att det är lika mycket diskriminering av den enskilda individen oavsett om det är du som kvinna som drabbas av det eller om det är en man som gör det. Jag tycker det är helt skevt att mäta jämställdhet i procentsatser. Jämställdhet för mig handlar om att ge män och kvinnor så likartade förutsättningar som möjligt att lyckas och inte om att kompensera en orättvisa med en annan. Två fel blir inte ett rätt även om det verkar vara på modet att tycka det i dag.
”Feminist är jag inte, men bitterfitta… tja… bitter är jag nog, trots allt. Jag har mycket i mitt bagage som gör ont och som sätter käppar i hjulen.”
Det var skönt att höra att du inte är feminist. Där gjorde du min helg. Tack för det. 😉
Att vara bitterfitta behöver inte vara fel men för mycket av det goda riskerar att gå ut över livskvalitén. Jag ibillar mig att bitterfitta, dåligt självförtroende och offermentalitet hänger ihop. Jag tror att motgångar i livet ofta leder till ett dåligt självförtroende och att man börjar se sig själv som ett offer för omständigheterna. Detta leder till att man blir bitter över att livet inte blev som man hade tänkt sig. Jag tror också att det går att vända på resonemanget så att om man slutar se sig själv som ett offer och kämpar sig till några framgångar så kommer självförtroendet sakta tillbaka vilket banar väg för ännu fler framgångar. Det är mycket enklare sagt än gjort så klart men jag tror ändå det är där någonstans man måste börja.
Du kanske ska engagera dig i någon förening för att där få möjlighet att växa om du har det tufft på arbetsmarknaden? Det ger ju inga pengar såklart men i övrigt kan det ge minst lika mycket som ett lönearbete när det kommer till arbetsuppgifter och umgänge.
Ja jag fick veta häromdan att en person som var med och förstörde mitt liv för några år sen nyligen anställts på mitt förra jobb. Det var det jag avsåg. Personen jobbade alltså inte där när jag jobbade där utan kom dit knappt ett år efter att jag hade slutat där. Du har läst in saker som jag inte har skrivit.
Vid det andra av tillfällena när en man anställdes i stället för mig vet jag inget om dennes kompetens. Det kan innebära att jag faktiskt även här hade bättre och bredare kompetens, men att man valde att anställa nån som är yngre och som man kanske inte behöver betala så hög lön. Jag kanske valdes bort för att jag var överkvalificerad? Det händer faktiskt.
Vid det första tillfället, då jag VET att jag HADE bättre kompetens, fick jag erfara det eftersom vi arbetade tillsammans under en månad. Den personen hade bland annat inte de baskunskaper inom vissa områden som efterfrågades. Ändå anställdes han.
Tack för dina råd, men jag har andra sätt att växa. Ett sätt är att omge med människor som ger mig energi, inte tar energi. Det finns energigivare på mitt nuvarande jobb, men inte i min omedelbara närhet. Jag tror inte att det är bra för nån att jobba på ett ställe där man inte trivs.
Du kanske har lyckats läsa dig till en bråkdel av mina motgångar. För att skriva av mig i min blogg är ett sätt att hantera dem. Jag skriver mina känslor, hur jag upplever saker och ting här på bloggen. Det gör att jag IRL inte är fullt så bitterfittig som du tycks tro. Faktum är att jag är en ganska glad och positiv person. Men det vet ju inte du. Du känner mig ju inte. Jag skrattade gott när du kallade mig ”feministisk bitterfitta”. Du är ganska makalös egentligen som tar dig rätten att kalla en person du inte känner för ”feministisk bitterfitta”. För övrigt är det inte negativt i mina ögon att vara feminist, trots att jag själv inte klassar mig som en sådan. Men uppenbarligen är feminist en dålig person i dina ögon. Din intolerans gentemot människor som inte är som du (?) skrämmer mig. Jag kommer inte att ge dig mer utrymme att kommentera här på bloggen.