När livet vänder: Annahita

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Hon har överlevt så mycket, Annahita. Fotot är lånat från SvT:s webbplats.

I kväll är det party i Den Eviga Ungdomens Stad. Jag hade inte tänkt titta på TV alls, men Fästmön undrade om vi inte skulle se När livet vänder i alla fall. Så hur det nu var slogs TV:n på och vi lyssnade på Annahitas berättelse. En berättelse om så många umbäranden att hälften hade räckt för att slå en människa till marken så hårt att hon aldrig mer reste sig.

Annahitas liv har inte varit kärlekslöst. Kärleken till den första mannen lyser fortfarande ur hennes ögon när hon berättar om den. Men så gick han bort genom en olycka när sonen var 20 dagar gammal. Som ung änka i Iran blev Annahita då åter omyndig. Familjen utsåg en ny man åt henne.

Så småningom blev familjen tvungen att fly. Då hade Annahita ett nytt litet barn, en nyfödd dotter, med sig i en väska. Sonen tvingades hon lämna kvar hos morföräldrarna, för hon fick bara ta sitt yngsta barn med sig.

Redan här tycker jag att det räcker med lidanden i en enda människas liv. Men det gör det inte. De blir fler och fler och fler. När Anja Kontors vid ett tillfälle under kvällens program undrar hur Annahita kunde överleva, svarar Annahita:

Det var… kraften. Kraften!

Den kraft, som genomsyrade Annahita och som fick henne att lämna sin dåvarande tro och viga sitt liv åt Jesus Kristus och kristendomen. Idag är den före detta muslimen, den misshandlade kvinnan, hon, som lämnade sitt barn och som begravde sitt andra barn levande, präst i svenska kyrkan.

Det här var nog det starkaste programmet hittills i serien När livet vänder. Jag hade nästan inga ord för att teckna ner här vad jag upplevt i afton en halvtimme mellan klockan 20 och 20.30. Annahitas barn kan verkligen vara stolta över sin mamma!

Missade du programmet om Annahita? Titta här på SvT Play!

 

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Kent

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Erika

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Johan

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Elise

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Lena

Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sista april

Ett Valborgskt inlägg.

---

 

Min Sista april-lunch.

Idag är det den sista dagen i april månad i år. Tiden bara flyger iväg! Det känns väldigt konstigt att inte vara i Uppsala den här dagen – jag har liksom varit det de senaste 30nånting åren. Men idag är jag på orten där jag jobbar om vardagarna. Och Valborgsmässo-afton klassas som en vardag. I alla fall till största delen. Kexfabriken/Besticklådan, som är min arbetsplats, har idag öppet till klockan 15. Då tänker jag, och de som inte redan har gjort det, försvinna för dagen och inte dyka upp förrän på fredag. För att klara arbetsdagen blev jag emellertid tvungen att inta lunch och för en gångs skull bestod den inte av sill, potatis och nubbe denna Sista april utan sallad och paj. Det kändes väldigt… konstigt.

Ryggen har varit onådig ett par nätter och jag är väldigt trött. Det är ett annat skäl till att jag checkar ut lite tidigare idag. På jobbet är det annars hyfsat lugnt här idag. Vissa är småhysteriska, som vanligt, andra otrevliga, också det som vanligt. Men jag föredrar att tänka på de trevliga och de som kan visa vanlig hyfs och respekt gentemot andra människor. Det finns en hel del såna snälla människor som jobbar här! Idag har till och med två personer lovat att hålla ögon och öron öppna vad gäller nytt jobb för min del. Det gör mig varm om hjärtat!

En kollega jobbar sin sista dag här och det rensas friskt på andra sidan skrivbordet. Vi har haft en stunds sittning med genomgång av vad jag ska ta över från och med fredag. Det känns ganska OK att vara kvar här två månader till och göra sånt samt hjälpa den nya kollegan, som kommer på måndag, tillrätta i början. Vad jag förstår är det en väldigt erfaren person, så det kanske inte behövs så mycket handpåläggning från min sida. Men det är ändå så att man kan behöva lite lotsning in i sin nya tillvaro – även i cyberspace.

Gullvivor!

Det blev en sedvanlig liten promenad på lunchen och jag blev så glad, för nu är det verkligen vår! Jag såg nämligen gullvivor. Tyvärr kunde jag inte gå ner på knä och fota dem så nära som jag hade velat på grund av ryggen, men här är ett bildbevis!

Fästmön är ledig idag och jag fick just en signal från henne att de mest underliga vårkreationer har siktats på en Tokeria nära mig. Den som ändå kunde dokumentera och visa… Jag har frågat om hon har låtit bli sillnubben, men misstänker starkt att hon har luktat på korken. Skämt åsido, det blir lugna puckar hemma hos oss i kväll. Anna ska jobba och jag tror att hon till och med börjar tidigt. Sill och potatis och gräslök med ett par snapsar blir det i alla fall när jag kommer hem. Och kanske softar vi tillsammans framför en film till dessert. Det känns rätt OK att ha uppnått mogen ålder och inte behöva känna sig tvungen att partaja Sista april…

Nu ska jag avsluta den här fikarasten, som inte blev nån fikarast utan en rast där jag bloggade mest om jobbet. Och för att du ska få nåt lite vackrare att titta på än den ganska misslyckade bilden på gullvivorna får de se några av de tulpaner vi har här i krokarna på jobbet. Tulpaner har jag hört ska vara Annas snälla mammas favoritblommor, så jag lägger ut bilden och tänker på min blivande svärmor som jag hoppas har en bra dag i sin Slottsträdgård tillsammans med sin L.

Naturligtvis önskar jag inte bara dem utan även dig, som har orkat läsa ända hit, en riktigt fin Sista april! Ta det varligt med alkoholen och eldandet!

Tulpaner på jobbet.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På en räkmacka… eller nåt annat…

Ett inlägg om guldkanter i tillvaron.

---

 

Räkmacka, kaffe och bok – min lunch igår vid mitt bord hos Kurre.

Ingen bra natt i natt. Jag hade ont i ryggen och kunde inte sova. Eller jo. Jag somnade kanske runt tretiden för att vakna tre timmar senare – i gästsängen. Det fanns liksom inget annat alternativ: skulle jag få en blund i ögonen fick det bli sängen i gästrummet, den säng som är fastare än dubbelsängen.

Men det var inte bara ryggen som höll mig vaken utan också det jag skulle fundera på över natten vad gäller arbetet. Frampå småtimmarna hade jag ett förslag som jag la fram till chefen i morse. Vi var totalt överens och skakade hand.

Vad det innebär? Tja, inte nån räkmacka precis, som den jag åt till lunch igår när jag återvände till mitt bord i min hörna hos Kurres. Men det innebär två månader till på min nuvarande arbetsplats. Jag ska introducera en ny kollega på måndag i arbetet och därefter täcka upp efter en annan kollega som arbetar sin sista dag i morgon. Och nej. Jag fick inte det jobb jag hade sökt och den andra tjänsten ville jag inte alls ha, så den sökte jag inte. Nu ska du veta att jag inte är ett dugg ledsen, utan lättad. Självklart är jag orolig för framtiden – det har jag varit varje dag i över fem års tid nu – men det skulle kännas fel att stanna på en arbetsplats där man inte brinner för arbetet som pågår. Jag skulle aldrig kunna göra mitt bästa i längden. Nu kan jag göra mitt ganska bästa den korta tid som är kvar. Alltså lättnad.

Fästmön och jag har varit en tur ut till Förorten och utfört ett ärende. På vägen tillbaka tog vi var sin burgare på Max och handlade lite Sista april-gott på Tokerian. Jag jobbar ju i morgon fram till klockan 15, medan Anna är ledig. På torsdag sen är jag ledig, men Anna jobbar. På fredag, av alla dar, har Anna semester för ett viktigt möte, medan jag jobbar. Två timmar, har det visat sig. Därför ska jag faktiskt passa på att fika med en ny bekantskap i Märsta!

Orange is the new black från A & A.

Men nu är det fortfarande tisdag.  Vi har nyss kommit hem och jag har slitit upp ett grönt paket som jag hittade i min postbox. Man kan nästan tro att jag fyller 50 igen. Tack snälla människor – i det här fallet A & A, eller FEM och hennes sambo! Ni är för gulliga! Den här boken var totalt oväntad, men jag har hört gott om serien på Netflix som ju baserar sig på boken.

Perkolatorn har nu puttrat färdigt och vi har gofika på gång med mazariner. Jag har ju bara gofikat två (2) gånger tidigare idag – med tårta. Men eftersom jag gick ner sex kilo när jag var sjukskriven, måste jag ju bättra på kroppshyddan igen så jag inte försvinner helt. Eller hur? Det är det som kallas guldkanter – eller räkmackor – i tillvaron…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Funny Fanny

Ett inlägg om en bok.

---

 

För tolv år sen gav Björn Hellberg ut Sten Wall-deckaren Funny Fanny. Redan då hade han skrivit böcker i minst 20 år. Han skriver än idag. De senaste deckarna är dock lite mer av det trivsamma slaget än otäcka spänningsromaner. Funny Fanny, som ligger nånstans i mitten av allt han skrivit, tillhör emellertid den kategorin. Boken är riktigt ruggig bitvis. Den ingick för övrigt i den stora hög jag lånade av Fästmön.

Det ruggiga börjar redan i inledningen med ett flickmord. Därefter går några år och så handlar huvudstoryn mest om Fanny, en poppis programledare i TV. Hon leder en show där både underhållning och allvar blandas. Bland det sista hon gör är att hon tar emot en mördare i studion…

Det jag gillar med den här boken är att den är läskig från början till slutet – och även där emellan. Björn Hellberg lyckas bygga upp en mycket obehaglig stämning. Det gör inget att det tar lång tid innan det första mordet i nutid sker. Som läsare inser man bara att det kommer att ske.

Toffelomdömet blir det högsta den här gången.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens citat den 29 april 2014

Ett inlägg om ett litterärt citat.

---

 

Även i litteraturens värld är människor mänskliga. Som den fan av kiss-och-bajs-humor jag är måste jag bara lyfta detta ut i cyberspace. Det sammanfattar saker och ting ganska bra just nu.

Ur Funny Fanny av Björn Hellberg. 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nåt att tänka på

Ett funderande inlägg.

---

 

Kungsängsliljor på grattiskortet från mammakusinen B och hennes A.

Idag har uppvaktningarna fortsatt. Det har strömmat in gratulationer via postboxen och per telefon. Här intill en bild på ett av korten, det från mammakusinen B och hennes A som har både egna barn och barnbarn att tänka på och som ändå kommer ihåg mig. Värme! 

Och inte blev jag ledsen heller när faster E, i förra månaden 97 år fyllda, ringde för att gratta. Dessutom var hon fullt medveten om att hon ringde två dagar försent. Men se, hon hade ramlat natten till fredagen och var aningen justerad. Inte ett ben brutet, tack och lov, men bulor och blåmärken här och var. Och med det efternamn hon besitter, det efternamn min mamma föddes med och mammakusinen B, följer en viss… envishet. Kan själv. Den 97-åriga damen hade hasat sig in från hallgolvet till sovrumsgolvet. Först då, när krafterna inte räckte till för att ta sig upp i sängen, larmade hon. Envishet stavas BERG.

Utöver detta har jag i afton skrivit en text mot betalning samt fördrivit en humla ut ur sovrummet. En humla stor som en gråsparv. Med Fästmöns hjälp. Vi har ätit kallskuret och röror och körsbärstomater och svarta oliver.

Och så tänker jag. Jag har fått ett erbjudande som jag ska lämna svar på i morgon. I morgon eftermiddag ska det avslöjas. För mig är det… inte idealiskt, men en lättnad. Därför att jag inte brinner. Det finns ingen eld inuti mig. Klockan går och jag bromsar inte längre visarna. Tänker. Rätt beslut vore att acceptera och köpa mig ytterligare lite… tid…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

The Holy Grill

Ett grillpartajhatiskt inlägg.

---

 

Nu vet jag att det finns folk som klassar mig som en riktig surkärring. Och det här inlägget bättrar inte på den imagen. Men det skiter jag i för jag är rejält… upprörd! Igår var det söndag och Fästmön och jag satt och softade lite framför TV:n före läggdags. Plötsligt utbrast Anna:

Det luktar brandrök!

Till saken hör att jag redan innan var lite skärrad, med tanke på att det faktiskt brann här i ett av grannhusen så sent som samma förmiddag. När det luktar brand och rök vid läggdags blir ett sånt lamm som jag inte precis mindre skärrat.

Jag hasade omkring i tofflor och sniffade runt igår kväll.

Jag skenade runt i lägenheten, endast iförd tofflor och morgonrock och sniffade. Än här och en där. Beskyllde Annas bak för ett och annat, men den var tämligen oskyldig. Så råkade jag slänga ett öga ut genom gästrums-fönstret. Och se… Där i mörkret… står en galning som just har tänt sin kolgrill.

Nu kanske du tycker att det inte är nåt galet i att tända grillen klockan 22 en söndagskväll i mörkret på sin uteplats, nära trä-staket, intill ett flerfamiljs-hus. Men jag tycker att det är… liiite anmärkningsvärt i synnerhet med tanke på den torka vi har i våra marker. Alltså det är väldigt, väldigt lätt att saker och ting tar eld. Jag menar, hur pass säker är man att man inte missar nån gnista som flyger i väg i mörkret, ligger och pyr och blir till en rejäl eldsvåda ett par timmar senare när man kanske snarkar som bäst?

Men den sena timmen en kväll före en arbetsdag och mörkret i sig var inte det värsta med grannarnas grillfest igår kväll. Inte heller det tillhörande sorlet av röster eller smällande i dörrar. Nej, det allra värsta var, att en knapp meter från grillen hade grillmästaren ställt… en påslagen, elektrisk golvfläkt!!! En gnista i den och… bye, bye, huset!

Du… jag var SÅ nära att ringa brandkåren. SÅ NÄRA! Och ännu närmare var jag att skena ut på ballen*, med morgonrocken slafsande runt mina orakade ben, papiljotter i håret på ända och bettskena i truten och bara vråla:

SLÄCK GRILLEN FÖR I HELVETE!

En fågelbajsfläckad grill.

Men nej. Jag vågade inte. Jag har sagt ifrån till dessa människors föregångare eftersom jag fick problem med min andning av deras grillande (tändvätskan). Jag bad dem vid flera tillfällen, med mjuka ord och dito stämma, att vänligen flytta sin grill en bit. Till svar fick jag, varje gång, suck och stön. Och så flyttade man sin heliga grill en hel decimeter norrut. Lik förbannat precis under min öppna balledörr**. Och även om jag stängde sagda dörr sipprade röken in. En dörr är nämligen inte totalt tät.

Till sist blev jag skitförbannad och bloggade – och det föll inte i god jord precis. Det föll i sur jord, så sur att man slutade hälsa. Eller hälsa och hälsa… Man låtsades att min existens hade upphört. Och så sprang man bakom min rygg och grejade och försökte få mig vräkt med sina besök hos styrelsen och sina listor. Håhåjaja…

Så jag teg den här gången. Den här andra gången de nya grannarna har grillbrasefest en mörk kväll före en arbetsdag när naturen är torr som fnöske. Frågan är om jag gör det en tredje gång. Det här är inte på långa vägar OK för min del. Vad tycker du??? Hur ska jag agera???

*ballen = balkongen
**balledörr = balkongdörr

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Trappa upp, trappa ner…

Ett inlägg om spiraltrappor.

---

 

Spiraltrappa fast på mitt förra jobb.

Den som läser här ibland alt. känner mig vet att jag gillar spännande och gärna otäcka litterära och filmiska upplevelser. Häromdan blev jag påmind om nånting ditåt en spiraltrappa figurerade i en läskig bok jag läste. Tankarna vandrade bort till stenåldern, när jag var barn och vi var på besök hos bekanta till mina föräldrar. De hade just en spiraltrappa. En sån som slingrade sig likt en orm mellan våningarna.

Idag när jag tänker spiraltrappa är det emellertid inte bara läskigheter som passerar min hjärna. Jag har en hemlig dröm… om att köpa min grannes lägenhet! Ja, inte grannen vägg i vägg utan grannen under. Sen skulle jag göra ett hål i mitt golv ner till lägenheten på bottenvåningen och sätta in en spiraltrappa. En ståltrappa, för att få den där lite tuffare och råare stilen.

Stål & Plåt AB har riktigt häftiga spiraltrappor både för utomhusbruk och inomhus. Bland företagets utomhustrappor såg jag förresten en urläcker i min favoritfärg blå… Men även spiraltrapporna för interiörer är urhäftiga. Vid trappslutet skulle jag sen ha en massa stora gröna växter som likt lianer klättrade uppåt. Det har vi faktiskt även på mitt nuvarande jobb, när jag tänker efter. Och dessutom en enorm hibiscus som är nästan 65 år gammal.

Ja, drömma kan man. Och även tänka att spiraltrappor ju inte bara är läskiga utan faktiskt kan vara riktigt snygga i inredningen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ibland ritar Gud ett stort kors i taket…

Ett hastigt, men reflekterande inlägg.

---

 

Ritat av nån där uppe.

En halv arbetsdag har snart gått. Jag har avverkat den. Jag har jobbat, jag har lunchat, jag har också över-levt. Ryggen är stel och ond, men den kunde ha varit ondare! Jag ska inte beklaga mig för mycket. Det är som om Gud ibland ritar ett stort kors i taket. Det funkar att jobba. Hyfsat. Jag utför, levererar och nu återstår mest en massa mejl att läsa. Bäst av allt var att finna att min plats hos Kurre fanns kvar. Vänligheten jag sökt mig till när ingen annan har funnits nära.

En utblommad gul tulpan i buskarna.

I eftermiddag har min chef anhållit om ett kort möte. Vi får se om det blir av eller om det blir som sist – det skjuts till den sista minuten. Jag har inga förhoppningar, ingen längtan. Det går att leva utan att brinna, men jag kan det inte. Och frågan är om jag nånsin skulle få brinna här. Möjligen som en utslagen gul tulpan i buskarna..?

 

 

 

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I morgon ska ju jag jobba igen…

Ett tipsande inlägg – om en virkande vän och en mordisk vandring. Och om Sarah Dawn Finer, förstås, för henne kan jag inte låta bli att nämna i sammanhanget!

---

 

En dag utan smärta. Jag tror nästan inte att det är sant, men det är det. Ryggen är så gott som smärtfri, magen är lugn, bara axeln bråkar lite. Den oopererade. Den har nämligen fått ta ganska mycket de här veckorna. Som när hela Tofflans kroppshydda häver sig upp med hjälp av den. Inte konstigt att den är lite… matt. Även min mamma mår bättre, vilket hon har ringt två gånger om idag för att berätta. Det är skönt att veta. Att slippa oroa sig även för nån annan. Också.

Biljetter till Cabaret.

I morgon är det dags igen. Jag ska jobba. Det är tre dagar kvar på mitt kontrakt och det räknar jag med att klara av. Sen får vi se vad som händer i mitt liv. Det finns en del att se fram emot. Jag har en spännande artikel på gång med en av mina drömintervjupersoner. Och att få se Sarah Dawn Finer i Cabaret på Uppsala Stadsteater i maj är en annan sak att se fram emot. Jag är överlycklig!

Annas vantar och en kärleksvante.

Men för att inte du ska deppa ihop vill jag tipsa dig om ett par saker. Först vill jag hissa min bloggvän Irene som har otroligt flinka fingrar och som har haft det ganska tufft. Jag känner inte Irene närmare, men hon har aldrig beklagat sig, det är ju bara jag som ägnar mig åt sånt. I stället har hon varit hjärtegod och stickat vantar – till mig, Fästmön och en gemensam vante.

Irenes virkade sandal. Bilden har jag lånat från Irenes blogg.

Inte har jag fått betala nåt, varken för material eller arbete, trots att Irene försöker överleva på det samhället kallar existensminimum. Därför glädjer det mig extra mycket att hon kanske, kanske har nånting eget på gång! Det handlar om virkade prylar. Riktigt söta små saker. Eller vad sägs om denna ursöta lilla sandal? Till och med ett härdat icke-barns-Toffelhjärta smälter ju! Fler virkade dojor ser du på Irenes blogg genom att klicka här!

Se Skoga och sedan… kan jag…

En annan rolighet jag vill puffa för är mordiska vandringar i Maria Langs fotspår. De mordiska promenaderna sker under perioden maj – september i Nora, Maria Langs Skoga i böckerna. Ledsagare på färden är hennes systerson Ove Hoffner. Det här är nånting jag funderar på att göra i sommar tillsammans med Anna och några goda vänner till oss. Förhoppningsvis är magkramper, ryggeländen, hälsporrar, hostor, bråkande axlar och sånt sen länge glömt då. För oss blir det nog i såna fall en mordisk vandring med övernattning eftersom vi alla fyra har en bit att resa. Kanske rentav ett Maria Lang-paket… Helt klart är att Ove Hoffner är en person som jag verkligen vill träffa – och SKA träffa innan jag dör! För hans moster var en av mina favoritförfattare.

 

---

Livet är kort.

 

Read Full Post »