Ett tankfullt och något indignerat inlägg.
Med kvällssolen i min hand.
Igår när jag tittade på Eva i När livet vänder slogs jag av den framtidstro hon har. Hon, som har förlorat två kärlekar, som har vårdat, tagit hand om såg framtiden med den nya lägenheten som en tredje dörr. Jag önskar att jag kunde bli lite smittad av denna tro, att jag inte fastnar i bitterheten. Men det är ganska lätt att fastna i den, med tanke på det jag har i mitt bagage. Framför allt det som hände för fem år fyra månader sen nästan på dagen. Den dagen mitt liv vände. Neråt.
Livet har stått på stand by sen dess. Periodvis har kampen varit så oerhört tuff att jag har övervägt att göra slut på livet. Men man slänger inte bort en gåva man har fått. Livet är verkligen en gåva vi alla har fått, ord som Annika Östberg präntade ner i mitt exemplar av hennes bok Ögonblick som förändrar livet.
Jag har fått en liten respit. Under maj och juni får jag lön. Sen är det slut. Jag har hankat mig fram på visstidsanställningar i princip sen hösten 2011, med ett avbrott för några månaders arbetslöshet. De två åren innan hösten 2011 levde jag i ett mörker, som arbetslös. Jag vet att vissa personer i mitt förflutna sätter käppar i mina arbetshjul. Jag har det svart på vitt att man ska se till att jag aldrig mer får jobb inom vissa företag. Du tror säkert inte att detta är sant, men det är min verklighet. Inte konstigt då att man blir lite bitter. För jag förstår fortfarande inte varför jag är så hatad.
Den närmaste tiden ska jag nu återuppta jobbsökeriet. Detta Sisyfosarbete som jag måste utföra för att få den ynka ersättningen från a-kassan som en person i ett ensamhushåll inte kan leva på. Jag har fått stoppa undan slantar från mina senaste löner så mycket jag har kunnat. Måste ha en buffert för de tider som kommer.
Kanske hade jag kunnat vara kvar på min nuvarande arbetsplats om jag inte hade varit ärlig med att jag inte trivs och att jag tycker att vissa kollegor ägnar sig åt mobbning, på ren svenska. Men jag är 52 bast och jag tänker inte ta det. Det har känts märkligt att introducera ”min efterträdare” den här veckan. Det har jag gjort förr, också den gången bortvald till förmån för en person av ett visst kön…) Samtidigt noterar jag att personen ser minst lika stressad ut som jag kände mig när jag kom hit. Med den skillnaden att den nya personen har nån att fråga (= mig), medan jag inte hade nån när jag väl skulle sätta igång och arbeta. Jag ville inte utsätta den nya personen för detta ”ovälkomnande”, så jag har försökt – och försöker – stötta och tanka över så mycket jag kan. Ändå är det en märklig sits.
Jag tar en kopp kaffe…
Jag tar en kopp kaffe och funderar på framtiden. Om inget mirakel sker, det vill säga att jag får nytt jobb den 1 juli, får jag ägna mig åt att skriva min bok. Nu är totalt åtta kapitel skrivna och det är ungefär dubbelt så många till, tror jag, som vill ut ur min hjärna. Tyvärr kan jag inte ens längta till min förra arbetsplats. Igår fick jag veta att den hyser fiender. Det gjorde ondare att få veta än jag trodde. För där var ändå människor snälla. Nu har de en varg där.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 