Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 14 maj, 2014

Ett lite socialt inlägg. Och narcissistiskt.


 

Narciss

Narciss på väg att ha blommat färdigt för att strax lämna plats åt andra ute i verkligheten.

Den som inte vet det kan ha svårt att gissa det. Eller ens tro det. Men jag har svårt med det sociala livet ibland. Det blir liksom alltid en kamp. Jag vet att det är bra för mig att ha ett socialt liv. Ändå är det så… svårt. Nu har jag ändå tagit några steg framåt ute i livet. Eller jag är på väg att göra det. Det känns bra. Och om jag skriver om det tror jag att orden fungerar som en morot – inte en piska! – så att jag verkligen genomför det jag har tänkt.

Jag har filat en delmin profil på LinkedIn. Uppdaterat min ”portfölj”. Och vips noterar människor det och ger mig både pepp och intyg om min kompetens. Så glad jag blev, Helena och Jonas! Tack!

Vidare har jag fått en enorm återkoppling på Twitter för min förtjusning över en viss programserie på TV. Det har jag också blivit glad över, eftersom jag hoppas att det ger redaktören möjligheter att fortsätta göra fina TV-program. Men med SvT vet man ju inte. Tycke och smak och generaldirektörer kan ju svänga och bytas ut…

På lördag väntar vårens höjdpunkt – ett besök på The Kit Kat Klub, för tillfället förlagd till Uppsala Stadsteater. Även om jag bävar för att trängas med folk och att sitta så länge som föreställningen varar (två timmar och 40 minuter inklusive paus), är jag säker på att det blir en fantastisk upplevelse att äntligen få se – och höra! – Sarah Dawn Finer live. Jag är så glad att Fästmön lyckades få tag i biljetter nu när det inte är så många föreställningar kvar. Det ska bli roligt också att få göra nånting extraordinärt och ute i livet tillsammans. Det är så sällan vi gör det, nämligen, Anna och jag.

På söndag hoppas jag också kunna publicera en intervju med en av mina tre drömintervjupersoner. Naturligtvis på en blogg nära dig och därmed alldeles gratis. Jag tycker att du ska vara riktigt nyfiken nu, för det här är en väldigt spännande person!

Och på måndag efter jobbet ska jag träffa vännen Eva! Vi har ungefär sju år att återberätta för varandra. Vardera. Så det vete 17 om det räcker med en kvällsfika.

Klockan fyra minuter i tio så här på onsdagskvällen tände grannarna under på sin grill. Jag gillar inte att gå och lägga mig när det brinner ute i livet, men ibland har man inget val.

Sov så gott!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie, vars andra säsong nu är slut. Tyvärr.


 

Svante

Svante drabbades av den stora passionen. Hans tillvaro blev ett kaos. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

En pastor, en kyrkans man, borde väl ändå vara en ganska… salig man?! Salig i bemärkelsen lycklig. Eller? Men att drabbas av den stora passionen och gå från ordning till kaos blev för mycket. Genom uppbrott och depressioner har Svante funnit en ny tillvaro. Om detta pratade han med Anja Kontor i säsongsavslutningen av När livet vänder i kväll.

Svante pratar mycket om skuld under den där halvtimmen som vi tittare får vara med. Skulden gentemot barnen, framför allt. För de valde ju inte att det skulle bli som det blev. Yngste sonen och hans pappa får en söndagsritual: de gråter, pratar och åker till Gränby. Sonen säger vid ett tillfälle:

Mamma vill ju inte det här och du är ju sjuk i själen, pappa. Våra söndagar, pappa, är gråta och Gränby.

Nånstans där inser Svante att livet måste vända. Han säger:

Gränby är OK, men vi måste sluta gråta.

Så småningom hjälper medicinerna. För Svante drabbades av en svår depression för elva år sen. Under ett halvt år hade han inte heller nån närmare kontakt med sin Gud. Svante säger:

Gud konstaterade att jag var där, men att jag behövde göra andra saker.

Svante klarade sig igenom krisen, men några år senare drabbas han igen. Och vad som sen hände vet vi som tittade och lyssnade på Svante. Du som inte gjorde det har fortfarande chansen ett tag via TV på nätet. Ta den chansen!

Anja Kontors fina slutord ramade in programserien på allra bästa sätt. Nu kan vi bara hoppas och tro att det blir ytterligare en säsong. För det här, Sveriges Television, är riktigt bra TV!


Missade du programmet om Svante? Titta här på SvT Play!


Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Eva

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Annahita

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Kent

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Erika

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Johan

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Elise

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Lena


Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

WordPlay

Ett ordlekande inlägg.


 

En del har puderdosor. Jag har en pudeldosa.

Pudeldosa

Det tycker jag är nåt mycket finare. Pudeldosa, alltså. Inget smink här, inte!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett gnisslande inlägg.


 

Glasdörr

Alla dörrar gnisslar inte just nu, men många.

Just nu är det… lite gnissligt. Det är inte främst nåt som gäller mig själv. Jag lunkar på, vet vad som gäller i framtiden. Och det bävar jag för och är orolig över, visst, men… Min situation behöver ändras annars går jag under. Och, som sagt, den ska förändras snart, även om det i sig blir tufft. Nu gäller det andra.

Jag försöker lyssna, stötta och peppa. Ge råd eftersom såna efterfrågas. Åt ett annat håll stöter vi pannorna vänskapligt mot varandra och förenas i att stöna över hur oförskämda folk kan vara mot andra. Jag kan förstå om jag hade blivit kritiserad för att jag är på ett visst sätt – det blir jag väldigt ofta. Men idag var det nån annan som drabbades. Ibland är nog människor inte medvetna om det de säger/skriver. Och som utomstående kan jag bli besviken på att oförskämdheten kommer från just det hållet, jag hade högre tankar…

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det är ganska många dörrar och annat som gnisslar just nu. Dörrar, som inte bara jag utan även andra måste ta sig igenom. Frågan är hur man står ut om man måste stanna kvar innanför dörrarna. Jag släpps i alla fall fri snart. Jag slipper undan. Det gör inte alla. Och i brist på bättre sysselsättning (!) ska jag skriva bok då. Och panta burkar. Och försöka sälja lite prylar så att jag kan betala min månadsavgift och kunna bo och sova nånstans. För jag är realist: jag vill inget hellre än att jobba – jag ÄLSKAR att jobba – men jag kommer aldrig mer att känna trygghet när det gäller jobb. Däremot ska jag göra mitt yttersta för att överleva. Sverige, 2014.

 


Livet är kort.

Read Full Post »