Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ögonblick som förändrar livet’

Ett inlägg om en bok.


 

Orange is the new blackEn av de böcker jag fick i födelsedagspresent anlände från vännen FEM och hennes Finske Pinne ett par dar efter min födelsedag. Det är alltid spännande att se vad FEM hittar på – även om jag tycker att hon INTE ska köpa presenter till mig. Men i paketet låg Orange is the new black. Och eftersom jag älskar orange och klär mig i svart gissade jag att det skulle bli en favoritbok. Tack, FEM och Finske Pinnen!

Boken är självbiografisk. Författaren, Piper Kerman, jobbar som kommunikationsstrateg (!) idag och har skrivit om sina 13 månader i fängelse. Som ung hjälpte hon sin dåvarande flickvän att smuggla drogpengar. Tio år senare kliver hon in i kvinnofängelset Danbury för att avtjäna sitt straff.

Piper Kerman beskriver fängelselivet, som ju naturligtvis inte är nåt glamoröst eller trevligt liv. Men jag kan känna mig lite irriterad på henne. Här sitter hon ungefär ett år. Annika Östberg satt 28 år. Boken som Annika skrev… fångar (!) mig mera, ärligt talat. Inte för att Piper Kerman gnäller. Men Piper Kerman har gjort business av sin fängelsevistelse trots att hon inte behöver det. Boken ligger till grund för en hyllad TV-serie och hon har dessutom ett vanligt jobb nu. För övrigt är hon gift med killen hon var förlovad med när hon åkte in. Annika Östberg är visserligen fri och hemma i Sverige. Men hon har inte ens nån pension att se fram emot.

Nåja, jag ångrar på intet sätt att jag läste boken. Fast jag retar mig på ännu lite mer. Ibland undrar jag om inte översättarna har misslyckats på vissa ställen. Eller vad sägs om detta syftningsfel:

[…] Hon var en gråsprängd, irländsk kvinna med jättelika bröst som suttit nästan femton år för narkotikabrott. […]

Inte kan väl jättelika bröst dömas för narkotikabrott?..

En annan sak jag hänger upp mig på är Pipers väldigt homofoba uttalande:

[…] En stor , svart kvinna med lesbiskt utseende […]

Vad är ett lesbiskt utseende? Är det en kvinna med prickar i ansiktet, rosa kläder eller tatueringar?

Hur som helst, jag ska vara snäll. Den här boken är läsvärd. Men Toffelomdömet blir enbart medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tankfullt och något indignerat inlägg.


 

Kvällssolen i min hand

Med kvällssolen i min hand.

Igår när jag tittadeEva i När livet vänder slogs jag av den framtidstro hon har. Hon, som har förlorat två kärlekar, som har vårdat, tagit hand om såg framtiden med den nya lägenheten som en tredje dörr. Jag önskar att jag kunde bli lite smittad av denna tro, att jag inte fastnar i bitterheten. Men det är ganska lätt att fastna i den, med tanke på det jag har i mitt bagage. Framför allt det som hände för fem år fyra månader sen nästan på dagen. Den dagen mitt liv vände. Neråt.

Livet har stått på stand by sen dess. Periodvis har kampen varit så oerhört tuff att jag har övervägt att göra slut på livet. Men man slänger inte bort en gåva man har fått. Livet är verkligen en gåva vi alla har fått, ord som Annika Östberg präntade ner i mitt exemplar av hennes bok Ögonblick som förändrar livet.

Jag har fått en liten respit. Under maj och juni får jag lön. Sen är det slut. Jag har hankat mig fram på visstidsanställningar i princip sen hösten 2011, med ett avbrott för några månaders arbetslöshet. De två åren innan hösten 2011 levde jag i ett mörker, som arbetslös. Jag vet att vissa personer i mitt förflutna sätter käppar i mina arbetshjul. Jag har det svart på vitt att man ska se till att jag aldrig mer får jobb inom vissa företag. Du tror säkert inte att detta är sant, men det är min verklighet. Inte konstigt då att man blir lite bitter. För jag förstår fortfarande inte varför jag är så hatad.

Den närmaste tiden ska jag nu återuppta jobbsökeriet. Detta Sisyfosarbete som jag måste utföra för att få den ynka ersättningen från a-kassan som en person i ett ensamhushåll inte kan leva på. Jag har fått stoppa undan slantar från mina senaste löner så mycket jag har kunnat. Måste ha en buffert för de tider som kommer.

Kanske hade jag kunnat vara kvar på min nuvarande arbetsplats om jag inte hade varit ärlig med att jag inte trivs och att jag tycker att vissa kollegor ägnar sig åt mobbning, på ren svenska. Men jag är 52 bast och jag tänker inte ta det. Det har känts märkligt att introducera ”min efterträdare” den här veckan. Det har jag gjort förr, också den gången bortvald till förmån för en person av ett visst kön…) Samtidigt noterar jag att personen ser minst lika stressad ut som jag kände mig när jag kom hit. Med den skillnaden att den nya personen har nån att fråga (= mig), medan jag inte hade nån när jag väl skulle sätta igång och arbeta. Jag ville inte utsätta den nya personen för detta ”ovälkomnande”, så jag har försökt – och försöker – stötta och tanka över så mycket jag kan. Ändå är det en märklig sits.

En kopp kaffe

Jag tar en kopp kaffe…

Jag tar en kopp kaffe och funderar på framtiden. Om inget mirakel sker, det vill säga att jag får nytt jobb den 1 juli, får jag ägna mig åt att skriva min bok. Nu är totalt åtta kapitel skrivna och det är ungefär dubbelt så många till, tror jag, som vill ut ur min hjärna. Tyvärr kan jag inte ens längta till min förra arbetsplats. Igår fick jag veta att den hyser fiender. Det gjorde ondare att få veta än jag trodde. För där var ändå människor snälla. Nu har de en varg där.

 
 
 
 
 
 
 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Se ljuset i det svartaÄntligen har jag fått läsa
Annika Östbergs senaste bok, Se ljuset i det svarta! Boken, som kom ut i höstas, stod länge på min inköpslista och förra månaden skickade jag efter den. Till format och utseende är det en liten bok. Till innehåll är den mycket stor. Lite tung, också. Jag kunde bara läsa den bitvis och göra paus emellan.

Annika Östbergs resa genom livet har varit väldigt olik min. Ändå hittar jag beröringspunkter – och framför allt gemensamma tankar. Men jag har inte suttit i fängelse i 28 år, det är en väsentlig skillnad. En likhet är emellertid den om våra möten med människor – Annika Östberg genom sina föreläsningar och böcker, jag genom min blogg. Dessa möten som har gjort att människor tycker att de känner oss…

[…] på ett nästan intimt sätt. De har ju tagit del av detaljer i mitt liv som man vanligtvis bara delar med sig av till en mycket nära vän, och kanske inte ens det. […]

skriver Annika Östberg. Jag nickar igenkännande.

Se ljuset i det svarta berättar om tiden som fri. Annikas tidigare bok, Ögonblick som förändrar livet, kom ut hösten 2011 och handlade om hennes liv. En självbiografi, helt enkelt, som utspelade sig till stor del bakom lås och bom. Men även om tiden i fängelse var svår, har tiden som fri inte varit helt enkel heller. Många är de människor som skrivit till Annika genom åren. Människor som tycker sig känna henne, som vill möta tacksamhet. De kanske besökte henne i fängelse. Naturligtvis var hon glad för besök och glad för de gåvor besökarna tog med. Men besöken skedde ju alltid på besökarnas villkor. Annika Östberg själv kunde inte välja, hon satt ju där hon satt. Om detta skriver Annika Östberg bland annat i boken:

[…] Det kändes som om jag tillhörde alla andra utom mig själv. […]

En av de svåraste sakerna med att vara fri var den snällhet Annika Östberg mötte. Detta trots att alla förstås inte var snälla och positiva till att hon landat i Sverige och dessutom blivit fri.

Idag reser Annika Östberg runt i Sverige och berättar om sitt liv. Hon får ofta svåra frågor och hon har tvingats att sätta ett värde på sig själv i pengar – hon måste ju överleva och ha en inkomst.

Det här är en fantastisk bok på bara 125 sidor. Men orden jag läser, till exempel det om att älta sånt som har varit och inte kan göras ogjort, sparar jag djupt i mitt hjärta för de är så tunga och kraftfulla. Aldrig glömmer jag hellre orden Annika Östberg gav till mig när vi träffades för två år sen i samband med en föreläsning:

Livet är en gåva.

Det är fyra ord som flera gånger har hindrat mig från att göra slut på mitt liv.

Jag skulle kunna skriva citat på citat här. I stället tycker jag att du ska köpa den här boken.

Toffelomdömet blir utan tvekan det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort. Livet är en gåva.

Read Full Post »

Det blev verkligen en kanonkväll igår! Jag plockade upp Fatou i stan och så sammanstrålade vi med Fästmön för att dinera på restaurang Trädgården. Trädgården är en kvarterskrog på Heidenstams torg i Uppsala. Alltså ingen finkrog. Många gäster går dit bara för att ta en öl. Men maten är superb – så även igår! Damerna i mitt sällskap åt kött och pommes, jag fisk och pommes. Under tiden intog Fatous pappa hamburgare nån annanstans, men även han slöt upp senare.

Kvällens höjdpunkt var emellertid inte maten. Det var Annika Östbergs  föreläsning i Lötenkyrkan. Ett något obyråkratiskt bokningssystem hade gjort oss osäkra på om vi verkligen fått biljetter eller inte, men Fatou, som känner allt och alla, hade lyckats igen. Förväntansfulla bänkade vi fyra oss – tillsammans med 496 andra…

Halva Fatous pappa till vänster och en förväntansfull och glad Anna till höger.


Lötenkyrkan tog in 500 personer
och fick avvisa 100. Jättetråkigt för dem som fick gå hem, men förhoppningsvis kommer Annika Östberg tillbaka till Uppsala.

Vårt sällskap och ytterligare 496 personer fick plats.


Prick klockan 19
började Annika Östberg tala efter en kort introduktion av församlingsprästen. Sen talade hon i en timma och en kvart. Utan manus. De enda avbrotten hon gjorde var för att skölja halsen ren med vatten.

Jag kan inte återge vad Annika Östberg sa och berättade – och jag vill det inte heller! Jag tycker att du ska läsa hennes bok, Ögonblick som förändrar livet, och därefter försöka pricka in en föreläsning med henne. Mycket av det hon skriver om i boken kom förstås tillbaka i föreläsningen, men även annat. Och känslan att få höra henne berätta med egna ord var enorm.

Fatou och jag hade med oss våra böcker. Jag fick ju Annika Östbergs bok av mamma i julklapp. När jag berättade för mamma att jag skulle gå på föreläsning och ta med boken för att försöka få den signerad av författaren, tyckte hon att det var lite pinigt.

Meh, jag har ju skrivit i boken också, då ser ju hon det.

Jag tyckte det kändes bra. Fatou och jag försökte fota varandra tillsammans med författaren, men det blev… ehum… varierande kvalitet på bilderna. På den här bilden ser det ut som om jag säger ett otrevligt, men sanningens ord till Annika Östberg. Fast notera – NOTERA! – att vi faktiskt kramas!!

Vi kramas faktiskt, men jag ser för jädrigt otrevlig ut!.. 😳


Det jag sa egentligen var :

Du måste vara jättetrött nu!

Och det var hon, sa hon. Helt slut… Efter kramen skrev Annika Östberg  i min bok och det blev jag ju glad för, som synes.

Annika Östberg skrev i min bok och jag blev glad. 


Anna och Fatous pappa konverserade
under tiden vi köade och fick böckerna signerade. Efter en kort paus, där en av oss förpestade sina lungor och tre av oss försökte sippa frisk luft, stegade vi tillbaka in för att fika. Kaffe och stor kanelbulle ingick nämligen i det facila priset – 100 kronor. Klart värt!!! För den som ville skänka mer i kollekt hittade vi en skojsig apparat som faktiskt tar kreditkort. Kyrkan goes 21st century, liksom…

Kollektomat. 


Anna träffade på en före detta arbetskamrat
och det bar sig inte bättre än att hon kom ut för honom – jag stod ju bredvid. Det var väldigt modigt gjort och jag är så stolt över min älskling!

Den här kvällen bär jag med mig i mitt hjärta! Framför allt Annika Östbergs ord om förlåtelse. För det handlar om att kunna förlåta sig själv innan man kan gå vidare. Så är det. Och Annika Östberg skrev naturligtvis väldigt vackra ord i min bok, också dessa ord ska jag bära med mig från och med nu.

”Livet är en gåva.” Sanna ord som jag bär med mig från och med nu.

Read Full Post »

Gårdagens födelsedagsbarn hade önskat köpe-pizza till middag. Ingen av oss var sen att nappa på den idén! En del av gästerna blev ju kvar ganska länge och tanken på att först handla mat och sen tillaga den och hinna klart före Melodifestivalens deltävling 2 kändes stressande.

I lööööv pizza!


Resten av kvällen
tillbringade sen Fästmön och jag i TV-sofforna. Elias pendlade mellan TV:n och datorn och Frida hade nog intressantare sällskap än mamma och Tofflan på rummet. Johan höll sig också på sitt rum, schlager är väl inte hans grej. Däremot tror jag böckerna han fick var OK, för han hade börjat läsa en av dem, såg jag. Linn är kattvakt i sin faders hus den här helgen, så henne har vi mest haft sms-kontakt med.

Efter Melodifestivalsdeltävlingen fastnade vi i Sherlock Holmes. Det var en modern version av Baskervilles Hund som visades. Till denna tog vi var sitt glas vin, Antè, samt lite kex, ost och druvor. Vinet hade Anna fått i julklapp av mig eller mamma. Hur som helst, gott var det och detta rödvin ska jag nog införskaffa till mitt vinskåp.

Gott, rött och italienskt.


Inte så konstigt men…
jag fick ganska ont i magen i natt. Jag vet inte hur många gånger jag kastade mig ur sängen och in på toa. Hos Anna har jag tur, för toan ligger precis utanför sovrummet. Ja, jag ska inte gå in på några detaljer, men det blev några vändor… Märkligt, för på kvällen hade jag känt mera som om en förkylning var på gång igen. Det kliade i näsan, jag nös, var täppt och snorig om vart annat och så frös jag. Idag är dessa symtom borta. Magen är inte helt OK, men bättre. Den sa ifrån när jag telefonerade med mamma och jag blev tvungen att avsluta. Två gånger. Så måste man alltid göra med mamma. Det är som om att hon aldrig förstår att nån annan än hon kan vara sjuk. Bli lite akut sjuk, så att säga. Och idag var hon förkyld och alltså sjukast. Men till slut fick jag bli riktigt bestämd och jag hann precis.

Nog om krämpor nu! Jag tänker inte bota dem med nån diet utan med kultur! Fatou mejlade igår och nu har vi bestämt att gå och lyssna på ett föredrag i nästa vecka. Det är Annika Östberg som bland annat ska prata om sin bok, Ögonblick som förändrar livet. Är det nån människa som jag skulle vilja träffa just nu så är det Annika Östberg!!! Vilken tur att hon då kommer hit! Nu får jag ju inte träffa-träffa henne, men jag får lyssna på henne. Urhäftigt! Fatou jagar biljetter just nu, vi får hoppas att de inte redan är slut…

”Ögonblick som förändrar livet” är en mycket passande titel på Annika Östbergs bok!


Ännu mer kultur blir det i veckan!
Kära Sysslingen har urpremiär på sin pjäs 4 dagar i april och jag hoppas, hoppas att Anna och jag kan komma iväg!

Nej, nu ska jag gå och kolla om det inte finns några kakor och bullar kvar. Bäst att ladda inför arbetsveckan och röjningen hemma jag ska göra i kväll. Stammarna ska nämligen spolas, så jag måste hem snart och flytta på mattor och grejor. Sen blir det en lång och härligt dusch med hårtvätt…

Read Full Post »

Närå, tro inte att jag är såå glömsk att jag har glömt bort veckans höjning (Lotta) respektive sänkning (Råtta)!! (Fast det gjorde jag, nästan… 😳 ) Här kommer den:

Lotta

  • Träff häromdan med en trevlig representant från ett företag som kanske kan ge mig nåt att göra framöver
  • Fästmön (som stod i hallen i måndags när jag kom hem och bara var jätteledsen)
  • Mamma (som gav mig så fina julklappar OCH en massa pengar!)
  • Maestro (en restaurang i Gamlis med kanongod mat! Gå dit, för f*n!)
  • Ögonblick som förändrar livet (läs den, för f*n!)

 

Råtta

Read Full Post »

När Annika Östbergs första egna bok, Ögonblick som förändrar livet, kom ut i augusti 2011 skrev jag genast upp den på min önskelista. Och så fick jag den av mamma till julen 2011. Den första bok jag har läst år 2012 är denna som gick rakt in i mitt hjärta. Tack mamma  för att du gav mig boken och tack Annika för att du skrev boken!


Den här boken kanske inte förändrade mitt liv, men den gav mig väldigt, väldigt mycket.


Redan när jag hade läst ett tiotal sidor
föll jag pladask. OK, jag var positivt inställd innan, men Annika Östberg kan skriva så det går rakt in i hjärtat – utan att det blir patetiskt. Annika Östberg berättar här om sitt liv i USA och vägen genom missbruk som ledde till mord och fängelse. Även om Annika Östberg inte personligen mördade, gjorde hon inget för att stoppa mördaren. Därför döms hon till ett långt fängelsestraff som egentligen inte är tidsbestämt. Hon tillbringar 28 år av sitt liv i fängelse i USA innan hon kommer till Sverige för att avtjäna ytterligare ett par år och för att under tiden få hjälp att slussas ut i vårt samhälle. I maj förra året blev Annika Östberg fri.

Detta är en vidunderlig bok! Jag fascineras, som sagt, mycket av språket. Den här boken är väldigt välskriven. Författaren går rakt på sak, förskönar inget, inte ens de svåra sakerna eller de saker som är mindre vackra. Jag kanske hade önskat att få veta mer om vissa svåra upplevelser och stunder, men samtidigt förstår jag knappt hur Annika Östberg orka skriva om dem överhuvudtaget…

Det här är en viktig och engagerande bok som dessutom är mycket välskriven. Jag kan bara rekommendera ”alla” att läsa den! Och så blir det högsta betyg, förstås! Ett litet grattis i förskott på födelsedagen i morgon den 6 januari till Annika Östberg! Du har lyckats!

Read Full Post »

Older Posts »