Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘respit’

Ett tankfullt och något indignerat inlägg.


 

Kvällssolen i min hand

Med kvällssolen i min hand.

Igår när jag tittadeEva i När livet vänder slogs jag av den framtidstro hon har. Hon, som har förlorat två kärlekar, som har vårdat, tagit hand om såg framtiden med den nya lägenheten som en tredje dörr. Jag önskar att jag kunde bli lite smittad av denna tro, att jag inte fastnar i bitterheten. Men det är ganska lätt att fastna i den, med tanke på det jag har i mitt bagage. Framför allt det som hände för fem år fyra månader sen nästan på dagen. Den dagen mitt liv vände. Neråt.

Livet har stått på stand by sen dess. Periodvis har kampen varit så oerhört tuff att jag har övervägt att göra slut på livet. Men man slänger inte bort en gåva man har fått. Livet är verkligen en gåva vi alla har fått, ord som Annika Östberg präntade ner i mitt exemplar av hennes bok Ögonblick som förändrar livet.

Jag har fått en liten respit. Under maj och juni får jag lön. Sen är det slut. Jag har hankat mig fram på visstidsanställningar i princip sen hösten 2011, med ett avbrott för några månaders arbetslöshet. De två åren innan hösten 2011 levde jag i ett mörker, som arbetslös. Jag vet att vissa personer i mitt förflutna sätter käppar i mina arbetshjul. Jag har det svart på vitt att man ska se till att jag aldrig mer får jobb inom vissa företag. Du tror säkert inte att detta är sant, men det är min verklighet. Inte konstigt då att man blir lite bitter. För jag förstår fortfarande inte varför jag är så hatad.

Den närmaste tiden ska jag nu återuppta jobbsökeriet. Detta Sisyfosarbete som jag måste utföra för att få den ynka ersättningen från a-kassan som en person i ett ensamhushåll inte kan leva på. Jag har fått stoppa undan slantar från mina senaste löner så mycket jag har kunnat. Måste ha en buffert för de tider som kommer.

Kanske hade jag kunnat vara kvar på min nuvarande arbetsplats om jag inte hade varit ärlig med att jag inte trivs och att jag tycker att vissa kollegor ägnar sig åt mobbning, på ren svenska. Men jag är 52 bast och jag tänker inte ta det. Det har känts märkligt att introducera ”min efterträdare” den här veckan. Det har jag gjort förr, också den gången bortvald till förmån för en person av ett visst kön…) Samtidigt noterar jag att personen ser minst lika stressad ut som jag kände mig när jag kom hit. Med den skillnaden att den nya personen har nån att fråga (= mig), medan jag inte hade nån när jag väl skulle sätta igång och arbeta. Jag ville inte utsätta den nya personen för detta ”ovälkomnande”, så jag har försökt – och försöker – stötta och tanka över så mycket jag kan. Ändå är det en märklig sits.

En kopp kaffe

Jag tar en kopp kaffe…

Jag tar en kopp kaffe och funderar på framtiden. Om inget mirakel sker, det vill säga att jag får nytt jobb den 1 juli, får jag ägna mig åt att skriva min bok. Nu är totalt åtta kapitel skrivna och det är ungefär dubbelt så många till, tror jag, som vill ut ur min hjärna. Tyvärr kan jag inte ens längta till min förra arbetsplats. Igår fick jag veta att den hyser fiender. Det gjorde ondare att få veta än jag trodde. För där var ändå människor snälla. Nu har de en varg där.

 
 
 
 
 
 
 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en respit.


Det sägs att om man sjunger
på morgonen, så gråter man före kvällen. Jag blev väckt av sång i morse och grät innan solen gick ner. Uppenbarligen är det gamla ordspråket utvidgat.

Det är en skör, skör tråd jag står på. Jag vickar fram och tillbaka. Hur lätt som helst att falla. Lätt som ett tunt löv som blåst mot fönstret och som plötsligt lossnar från glaset när vinden rör vid det.

Löv på fönstret

Lika lätt att falla som ett löv…


Jag misslyckas hela tiden.
När jag för en gångs skull försöker vara snäll, blir det fel. Det måste jag lära mig att acceptera, att alla inte uppskattar eller vill ha uppmärksamhet. Att föra andras talan har jag slutat med. Det gjorde bara ont och blev fel och ingen blev nöjd.

Det lilla räcker. Jag var på väg till spåret, för nu är jag så trött, så trött att jag inte vet om jag orkar ta ett endaste steg till. Ville inte tänka på andra, bara vara självisk och sluta. Men vet du vad som hindrade mig, ironiskt nog? En trasig lampa. En jävla trasig lampa i bilen.

En sån som jag är så förbannat plikttrogen. Inte kunde jag ställa in bilen med en trasig strålkastare i garaget, heller! Jag for i sporrsträck – som värsta stridshingsten stridsstoet – till bilverkstan. Hann precis få hjälp av en snäll Robert innan de skulle ta helg.

Tillbaka i garaget hemma hånskrattade jag åt mig själv. Saved by a bulb…

Nu håller jag mig inomhus och drar nåt gammalt över mig. I morgon är en ny dag. Jag är inte ens ung nog att bli ett vackert lik. Jag har fått veta hut idag. Jag har fått läsa att jag är en lögnare. Men jag har också fått läsa att jag är fin, att jag är uppskattad och att jag är förlåten. Det är inga halmstrån, det är tjocka rep för mig.


Livet är kort. En dag till har jag överlevt.

Read Full Post »

Ett inlägg där Tofflan lyfter fram sin veckas höjdpunkter och lågvattenmärken.


Torsdag idag och ledig,
men jag sover nog inte när det här publiceras. Fast den som sover syndar ju inte, så det kanske vore en god idé. Att sova, menar jag.  Här kommer höjdpunkterna (Flax) och lågvattenmärkena (Krax) i Tofflans gångna vecka. Det är inte svårare än så här:

Flax 


Krax

  • Kommunikation är inte oväsentligt, men det är svårt (Och det som är svårt är inte farligt – om man är utvecklingsbar.)
  • Bokus (Som inte tillåter länkar i sin bokrecensioner – vad är det för larv? – och som dränker en in ärendenummer när man mejlar kundtjänst angående reklamfloden som forsar. Nej, nu är det slutlänkat. Härifrån till Bokus. Bye, bye!)
  • Respit (Visst är det bra med lite mer pengar, men pengar är inte allt.)
  • Gå omkring i limbo (Nej, nu räcker det.)
  • Jag är förbannad (Och det vet h*n.)


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan beskriver hur hon försöker att inte misströsta.


En bra lunch
hade jag med den kloka L! L hjälper mig att se vägar jag inte ser själv ibland, därför att blicken är så fylld av förtvivlan och tårar. På samma gång oroas jag av att Den Kloka själv tar på sig för mycket av andras bekymmer. Men jag ser en genuin önskan att vilja hjälpa andra människor – utan egen vinning för ögonen – och då blir jag alldeles varm inuti. För då finns det hopp för mänskligheten.

Direkt efter lunchen ringde jag på ett jobb som snart blir ledig här i närheten. Det annonseras ut internt i nästa vecka, men jag blev anmodad att redan nu skicka in en för-ansökan till uppdragsgivaren. Jag hann precis påbörja den, för strax efter klockan 13 kom så överchefen. Jag frågade om det var OK att underchefen deltog och det var det. Mötet tog en god stund. Jag har fått respit. Igen. Två månaders påbackning på heltid (jag jobbar alltså juli månad ut). Därefter blir det troliga erbjudandet 40 procentig tjänstgöringsgrad. Det är inte heller säkert om det gäller för en viss tid eller tills vidare. Fortfarande i limbo, alltså, men nu med ytterligare två heltidslöner att se fram emot. Båda sidor – överchefen och jag – lovade att lämna slutgiltigt besked/erbjudande före juni månads utgång. Jag var väldigt tydlig med att jag behöver 100 procent och tills vidare. Det lär överchefen inte kunna erbjuda mig. Vidare fick jag veta vad som önskades av mig fram till juli månads utgång. Det är att börja i fel ände, tycker jag, men böjer mig givetvis för uppdragsgivarens önskemål. Frågan är bara om jag kan få underlag i tid, ens. Föga troligt.

Klocka med krossat glas
Respiten har gett mig tid. 


Det respiten ger mig personligen är dock tid
att söka fler jobb, förutom ytterligare två månadslöner. Jag har sökt ytterligare ett jobb idag, en visstidssjänst på ett företag inne i stan. Man måste försöka. Nån gång ska det väl vara min tur. Eller?


Livet är kort.

Read Full Post »

Sicken dag! Tror aldrig det har varit så körigt som idag. Jag hann inte gå iväg och äta lunch, så jag satt kvar på kontoret och skrev ett kort blogginlägg. Hade lite respit på nån timma (under lunchtid, alltså, och då hann jag jobba också), sen var folk som galna på både telefon och mejl. Det var så körigt att jag lyckades missa ett möte klockan 15 och jag skämdes som 17 när jag även lyckades missa telefonsamtalet från den jag skulle träffa… (Jag var på toaletten – för sjuhundrafyrtioelfte gången idag…)

Idag gick det runt i skallen…


Men vi har nummerpresentation
på våra jobbtelefoner, så det var bara att lyfta luren och ringa när jag kom tillbaka in på kontoren. Telefonen blinkade blå, vilket indikerade ett missat samtal. Jag brukar aldrig missa varken möten eller samtal och skämdes som 17. Bad tusen gånger om ursäkt… Och vilken tur att den jag skulle träffa inte var arg. Men ändå. Pinsamt! Folk förstår verkligen inte att jag inte jobbar heltid åt nån av institutionerna längre. Det blir nog så när man är van att ha mig där. Jag tycker det är tråkigt, för jag vill ju räcka till för allt och alla, men det är bara att inse att jag inte gör det.

Skulle behöva var många nu…


Hämtade Fästmön vid hennes jobb
innan vi åkte till ICA Heidan för att bland annat handla var sin bunke sallad, vår middag idag. Tänk att den där burken fiskbullar i hummersås fortfarande står kvar i skåpet trots att nån av oss ”frestar” med den varje dag…

Jag har haft en mycket besvärlig alien idag. Den har orsakat floder, den har orsakat värk och den har orsakat tarmbesvär. Ett tag på eftermiddagen kände jag mig så förtvivlad och var fullt övertygad om att jag höll på att dö mitt i alltihop. Men se DÖ har jag inte tid med!

Och vad hände när Anna och jag kom hem, tror du? Tja, inte blev det ambulans till akuten, men jag hittade ett brev från Sjukstugan i Backen. Jag har fått en tid för undersökning den 25 september – mitt i allt fönsterbytarkaos och dan före institutionsdagen, när jag VERKLIGEN hade behövt vara på jobbet och jobba… Eller kanske bara vara många Tofflor just nu…

Ringde nyss och pratade med mamma. Det var ett rekordkort samtal, bara nio minuter och 58 sekunder långt. Jag gissar att hon såg nåt viktigt på TV. Dessutom kunde hon nog inte överträffa mig idag med allting som jag har på gång – att grannarna ovanför henne envisas med att hänga mattor från sin balle* (två gånger har det hänt) överträffade inte det jag hade att berätta.

Men värst av allt var att jag inte hittade Anna när jag hade pratat färdigt med mamma! Jag ville ju berätta om det rekordkorta samtalet, men Anna fanns inte nånstans. Först pratade jag i vanlig samtalston, sen ropade jag och sist gick jag och letade. Ingen Anna i sovrummet, ingen i vardagsrummet, inte på toa och inte i köket. Jag ropade och ropade! Till sist hittade jag henne i badrummet där hon tvättade håret med stängd dörr. Hon hade inte hört mig och jag hade inte hört duschen. Suck, vilken tur! Jag trodde att hon hade dragit…

Och NU ska vi strax dricka kvällskaffe och äta upp de sista små kanelknytena…

*balle = balkong


Livet är kort. 

Read Full Post »

Morgonen var frusen. Kall. Det var halt att köra bil. Axeln värker.


Frusen morgon.

                                                                                                                                                           Jag fick ett besök på rummet. En modig människa. En som inte lät mina ord passera. Bara så där. Strax därpå ett telefonsamtal och så ett möte som ingav lite hopp. Eller kanske en tids (en månad) respit. Jag vet inte hur det blir, alla inblandade har inte sagt sitt.


Perhaps it died and went to heaven? 

                                                                                                                                                               Jag kanske griper efter tunna, tunna strån av hopp, men oavsett. Men gripreflexen finns kvar! Jag kanske inte är färdig än? Jag kanske till och med kan få lite julefrid att lysa in ett mitt stängda hjärta. I vart fall passerade jag nog Tomtens stuga – se själv!


”I ett hus vid skogens slut, lite tomte tittar ut…”

                                                                                                                                                              Även frusna ögonblick kan vara vackra! Även de döda ting som inte längre andas kan äga en skönhet. Jag är varken vacker eller skön, men jag är inte heller död än. Jag kan röra mig och se på sköna ting genom min tejpade mobilkameras öga.


Även döda ting kan äga en skönhet.

                                                                                                                                                             En äcklig lunch, men en god lunch med en bra lunchkamrat som också kämpar i samma helvete som jag. Nästan. Det går inte att jämföra helveten. Men ändå. Jag är glad för denna bekantskap!

Det som är fruset nu ska en gång tina upp och väckas till liv igen. Det är bara vi människor som somnar in en sista gång för alltid.


Detta ska väckas till liv igen.

                                                                                                                                                          Ett stort och varmt TACK till L, T och K! Till L för ditt mod, till T för dina vilja till handlingskraftig hjälp och till K för att jag tror att du är en riktig pärla. 

Read Full Post »