Ba’ så tråååkigt…

Ett ganska trist inlägg.

---

 

Grått…

Fy vilken trist dag! Vädret är grått och det är varken varmt eller kallt. Bara tråkigt. På jobbet har det varit större och smärre katastrofer och mitt tålamod är väldigt kort, känner. Framför allt gäller det teknisk utrustning och system som borde ha fungerat för länge sen men som inte gör det. När jag själv hittade en tillfällig lösning runt det hela blev jag nöjd. Tills idag, när jag fick veta att jag ska göra på ett mycket krångligare sätt. Märkligt nog fungerade inte det… Så jag gick tillbaka och gör som jag har gjort den senaste tiden.

Det känns som om dagarna bara går och inget händer. Jag jobbar och väntar på… vadå? Jag har inte ens fått det utlovade mejlet med kontaktuppgifter som min handläggare på Arbetsförmedlingen skulle skicka. Ett klick, liksom. Hur svårt kan det vara? Det är liksom sånt jag kan göra under tiden jag telefonerar med folk. På mitt jobb. På Arbetsförmedlingen i Uppsala arbetar man uppenbarligen annorlunda.

Jag försöker hitta saker att se fram emot. Det är inte så jäkla lätt, med tanke på det jag vet ska hända. Och så är jag lite orolig för bilbesiktningen den 23 maj. Vad gör jag om bilen inte går igenom? Jag ska ju liksom pendla i juni också… Jag har lagt in om två semesterdagar nu i maj. Två fredagar. En dag går till bilbesiktningen. Dum tid, mitt på dan. Den andra hade jag ett tag tänkt använda för att åka ner till mamma. Men jag tror inte att ryggen klarar en sån lång körning. Dessutom är jag inte säker på att jag är välkommen med tanke på att mamma får hantverkare i lägenheten endera dan. De ska jobba av och till i typ två månader. Möbler och saker ska plastas in. Det funkar inte att ha en gäst då, även om det är ens dotter.

Biljetter till Cabaret – på lördag!!!

Men… på lördag ska Fästmön och jag göra det som jag nog lär klassa som vårens höjdpunkt: vi ska gå på Uppsala Stadsteater och se Cabaret med underbara Sarah Dawn Finer!!! Vad jag förstår är Cabaret i sluttampen, så det var i rödaste rappet Anna-Sötnosen fick tag i biljetter som jag fick i födelsedags-present. Vilken toppenpresent! 

Nästa sak därefter att se fram emot är ett besök hos frissan. Om två veckor, ungefär. Jag står knappt ut, jag har en kalufs uppe på huvet. Men det är nåt att längta till, för en klippning gör vardagen mindre trist. Vill jag tro.

Under maj månad ska jag också försöka hinna och orka med att träffa vännen Eva igen. Vi har en fika i åtanke än så länge och jag hoppas att jag har ork nån kväll efter jobbet. Snart. Jag vet inte varför jag är så himla trött jämt. Kanske dags att kolla mina värden igen, det var ett tag sen. Men då hittar väl doktor Jan nån ny liten tumör eller så. Och vem orkar med det..? Det räcker med en bråkande rygg.

Vad gör DU för att vardagen ska bli mindre trist???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Måndag med verkliga överraskningar… och vanliga

Ett överraskande inlägg.

---

 

Överraskningar… De kan ju vara av den trevliga arten och den mindre trevliga arten. I mitt nuvarande jobb är de dessutom av den vanliga arten. Det vill säga, det går inte att planera nästan nånting utan att planera att planeringen ska falla. Den här måndagen var inget undantag. Jag hade just skrivit ut veckans planering för vårt intranät, när det trillade in en krav-nyhet.

Nånting som händer här just nu är att det vimlar av nyanställda människor. Bara den här veckan ska fem personer presenteras på intranätet. Låter väl enkelt, tänker du, och föreställer dig en person per arbetsdag. HA! Det finns lite andra nyheter att lägga ut också, liksom…

Vidare inträffade en något ironisk överraskning: i morse ringde en kvinna, vars namn jag inte minns, och presenterade sig som min nya handläggare på Arbetsförmedlingen. Hon frågade om läget och jag berättade att jag har cirka en och en halv månad kvar på min nuvarande visstidsanställning.

Jag har nog aldrig i hela mitt arbetslösa liv varit med om att en handläggare på Arbetsförmedlingen hör av sig innan jag blir arbetslös. Antingen var hon synsk eller också hoppades hon på att få stryka mig ur rullorna. Tyvärr fick jag göra henne besviken och meddela att jag tänker inställa mig på det där hemska stället, Den Förnedrande Glaskupan, den 1 juli. Om nu inget mirakel inträffar. Och mirakel tror jag inte längre på. Har för mycket i bagaget för att kunna tänka positivt och hoppfullt kring detta. Jag berättade lite om min situation och om förra handläggaren som dabbat sig med både på- och avanmälan till a-kassan, vilket fördröjde utbetalningen av ersättning med två månader, nästan.

Så frågade jag hur hon vill ha kontakt med mig i fortsättningen, om vi ska träffas och så. Jag tror inga personer är så ovilliga att träffa sina ”kunder” som handläggarna på Arbetsförmedlingen! I stället hänvisade hon mig till Kundtjänst, dit jag kan ringa och bli peppad. Jo det vet jag, de flesta som jobbar i Kundtjänst är riktigt bra på sina jobb. Men de kan ju bara lyssna, inte fixa nåt jobb. Fortfarande har jag emellertid Ingmari i färskt minne, hon i Kundtjänst som lyfte mig den där dan när tillvaron var totalsvart. Tänk om alla vore som hon! Nej, hon fixade inte heller nåt jobb åt mig, men hon bemötte mig som en människa som faktiskt vill ha ett nytt jobb, inte bara lura till sig ersättning.

Eftersom jag sitter i kontorslandskap gick jag ut ur rummet när handläggaren ringde. Man vill ju inte att alla ska höra, precis. Jag hade därför inget att anteckna på, så vi kom överens om att min nya handläggare skulle mejla sina kontaktuppgifter till mig. Det har nu gått flera timmar och något mejl har ännu inte kommit. Så… det i sig överraskande samtalet från Arbetsförmedlingen innebar bara en vanlig överraskning. Igen.

Vidare har även ryggen kommit med sin vanliga överraskning också: den gör ont. Igen.

Har du råkat ut för några överraskningar idag??? Skriv gärna några rader och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »