Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vårda’

Du behöver inte googla, du kan fråga mig!

Ett inlägg om deklarationer, varumärken och Google.


 

Dags att deklarera

Nån som brukar läsa denna? Detta är förra årets deklarationsbroschyr.

Senast idag måste alla svenskar som har tjänat pengar lämna in sin deklaration. Jag deklarerade redan före mitten av april, så jag kan vara lugn. Glad är jag dessutom, eftersom jag får pengar tillbaka på skatten i juni månad, den månad när jag inte får nån annan ersättning. Jag har också deklarerat åt mamma. Det gjorde jag annandag påsk. Tänk så smidigt det är med ny teknik och att man bara behöver en kod och ett klick, typ, för att godkänna. Värre är det förstås om man har ändringar och tillägg. Jag själv funderade på att försöka dra av för jobbresor under 2014, men kom fram till att jag knappast överskred 10 000 kronor. Nej, för min del är det mer värt att få skatteåterbäringen i juni än att försöka få litet till fast i höst. För dig som ännu inte har deklarerat har Dagens Nyheter tio snabba tips här!

Domkyrkotornen

Det var länge sen domkyrkotornen var en del av Uppsalas varumärke…

Idag läste jag i lokalblaskan att kommunens varumärke ska revideras. Eller ja. Processen har redan hållit på i två år. Det var tio år sen sist och faktiskt en arkitektfirma som myntade uttrycket

Välkommen hit Välkommen hem

Det är nog bra med varumärkesrevideringar då och då, men generellt brukar jag i rollen som kommunikatör varna för att göra för stora ingrepp. Det tar tid för logotyper och slogans att sätta sig, nämligen. Men ett varumärke ska man förstås vårda hela tiden. Därmed inte sagt att det alltid behöver göras om. Vårda är en annan sak.

Nu håller man på att vässa Uppsalas varumärke, enligt Johan Graffman, vd för Graffman AB, Uppsalabo och den som leder processen (släkt med Eva Graffman, webbredaktör på Uppsala kommun, tro???). Det kan ju hända ganska mycket på ett decennium, menar Johan Graffman – därav vässningen. Resultatet ska bli mer utåtriktat också än sist. Johan Graffman ser emellertid skyn som gräns, för han tror dessutom att Uppsala snart kommer att sluta mäta sig med andra svenska städer (det står så i artikeln, städer, alltså, inte kommuner) och få ett mer internationellt perspektiv. Kan man gissa på att det blir en slogan på engelska? Nåja, för oss skattebetalare hade det också varit lite intressant att få veta kostnaden för vässningen. Jag menar, har den hållit på i två år, enligt artikeln, har den gissningsvis redan inneburit kostnader.

Bäste-tischan från Frida!

Ha ha! Jag fick använda bilden på min nya tischa idag igen!

Ett företag som har ett av världens starkaste varumärken är Google. Jag har sett många listor där Google ligger högst eller högt vad gäller företag som folk vill jobba på. Jag tycker att Google är ett utmärkt verktyg på nätet när jag söker information. Men jag avskyr att få svaret

Det kan du googla på!

när jag frågar kollegor om nåt som går lika snabbt för dem att svara muntligt på. Det är bara ett oförskämt svar. Därför var tischan från yngsta bonusdottern en helt perfekt present! Dessutom är jag ju rätt besser wissrig, har jag fått höra som ett av många pejorativa omdömen om min person av människor som aldrig har träffat mig, så perfekt var ordet!

Men åter till Google nu! Jag läste en väldigt bra krönika, signerad Björn Lövenlid, i lokalblaskan om Googles planer framöver. Krönikan handlar om Googles utspel om att företaget ska investera nästan en och en halv miljard kronor i utbildning och stöd till journalister i Europa. Syftet är att höja kompetensen vad gäller digital journalistik. Vid första anblicken av detta jublar jag, förstås, och hoppas på att våra högskoleutbildade journalister kan få gå kurser i svenska, framför allt stavning och grammatik. Men sen är det ju bra rent generellt, eftersom mediebranschen verkligen behöver just pengar nu.

Samtidigt lyfter Björn Lövenlid ett varningsfinger för det han kallar

Googles enorma marknadsdominans

Google är ju mediebranschens värsta konkurrent, menar han. Förr i tiden sökte man svar på sina frågor i media, numera googlar man, enligt krönikören:

[…] I Sverige tar till exempel ett enda företag, Google in 96 procent av alla intäkter när det gäller den stadigt växande sökmotorannonseringen. Uppgifter som man tidigare bläddrade i tidningar för att hitta tillhandahålls numera alltså nästan alltid av Google. […]

Självklart är ändamålet inte altruistiskt när Google nu ska bidra ekonomiskt till den europeiska journalistiken. Det fattar till och med jag att det handlar om tjäna pengar tillbaka in i företaget. Lite mer oroväckande är ju frågan om Google tänker bestämma vad de europeiska journalisterna ska skriva om. Nu är detta inte troligt, enligt Björn Lövenlid, men han tror säkert att Google försöker styra över så mycket pengar som möjligt till det egna företaget. Med makt följer också ansvar. Och jag tycker att Björn Lövenlid sammanfattar även mina farhågor rätt bra med dessa ord:

[…] Med så mycket makt följer också ett stort ansvar. Under många år hade Google därför ”Don’t be evil” som sitt övergripande motto. Sedan tonades detta ned och så sent som för ett par veckor sedan dök plötsligt ett annat motto upp i dess ställe: ”You can make money without being evil”. […]

 

Och nu vill jag förstås veta om DU…

  • har deklarerat
  • har några åsikter om varumärken
  • googlar???

Skriv gärna några rader i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om barn och byråkrati.


 

Jag var ju faktiskt inte bara och goffade buffé igår. Det gjorde jag i ett par timmar. Sen for jag ut till Himlen för att hänga med familjens minsting, mest. Och sova över medan Fästmön var på galej i Stockholm. Det var väldigt märkligt, för jag sov över hos Anna och hon sov över hos mig. Ibland är det praktiskt att vara särbo, ibland inte.

Minstingen är tolv år och då kan man mycket. Men inte riktigt allt. Och så behöver man lite pushning och lite peppning med vissa saker – precis som vi alla gör. Elias hade värmt och ätit sin middag själv, så när jag hade svidat om till hemmaklädsel (mjukisbrax och t-shirt med hål i) gjorde vi engelskaläxan. Eller vi och och vi… Elias. Jag fick höra när han läste på engelska och det var nästan perfekt. Det vore bra om skolan tog dit nån engelsktalande så att barnen fick lära sig lite studsigare J:n och G:n, bara. Men det sa jag inget om för det gick så bra ändå. Ordförståelsen var det inget fel på. Det var nåt ord han inte hade hört förut. Men jag kan väl inte påstå att jag hade hört ordet

rush hour 

när jag gick i femman heller… Sen gjorde vi lite annat än läxor, både tillsammans och var för sig innan det var läggdags. Inget krångel då heller, inte ens i morse strax efter klockan sju när jag fick väcka en supertrött kille. Han klev upp så duktigt, käkade sin frulle, klädde sig, borstade tanden – hur lätt som helst. Nu när tonåren börjar närma sig hade jag förväntat mig tjurighet och gnäll. Det fanns inte antydan till sånt. Vilken fin kille!

Frostig ruta med Blogvertisersticker

Frostiga rutor i morse! Förresten, vill du ge mig skrivuppdrag kan du gå genom Blogvertiser – klicka på bilden! 

Det var minusgrader i Himlen i morse, så jag fick se till att Elias förutom tröja också tog jacka och vantar. Det hade han glömt igår och då hade han frusit. Innan jag stack ut till bilen hällde jag i mig lite kaffe, skvätte vatten på Annas törstande krukväxter och sparkade igång diskmaskinen. Yngsta bonusdottern fick en lapp där jag bad henne stänga av och plocka ur maskinen. Det hoppas och tror jag att hon gör.

Sen blev det säsongspremiär för skrapning av bilrutorna. Jag slipper det ganska ofta när det är kallt. Hemma har jag ju bilen i garage och behöver inte skrapa frost. Solen värmer nu och temperaturen har stigit till cirka tio grader i skuggan.

Resten av min förmiddag har jag ägnat åt att skriva och skicka in september månads aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen. Det är sånt man måste göra, för annars straffas man genom att inte få nån ersättning. Men hur många jobb man måste söka för att få ersättning finns inte angett nånstans. Som arbetssökande kan man behandlas lite hur som helst, det är inte så noga. Godtycklighet tycks gälla. Inte för att jag tror att nån enda läser mina rapporter, men jag hade i alla fall sökt närmare 50 jobb i september. Och utfört ett antal andra jobbsökar-aktiviteter dessutom.

Medan min andra maskin med tvätt nu valsar runt ska jag sätta mig och söka oktober månads första jobb. Det är liksom bara att bita ihop och komma igen, ta nya tag i grottekvarnen. Belöningen blir en timme DVD-inspelning av gårdagens Djävulsdansen. Och så ska jag skjutsa hem en Anna som säkert är aptrött efter sen kväll igår och full fart idag på jobbet runt 16-tiden. Vidare har jag bestämt att en omtänksam vän ska få en blomma i veckan. Såna vänner ska man vårda.

Har DU ägnat dig åt familjeliv och byråkrati idag eller vad har DU gjort? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tankfullt och något indignerat inlägg.


 

Kvällssolen i min hand

Med kvällssolen i min hand.

Igår när jag tittadeEva i När livet vänder slogs jag av den framtidstro hon har. Hon, som har förlorat två kärlekar, som har vårdat, tagit hand om såg framtiden med den nya lägenheten som en tredje dörr. Jag önskar att jag kunde bli lite smittad av denna tro, att jag inte fastnar i bitterheten. Men det är ganska lätt att fastna i den, med tanke på det jag har i mitt bagage. Framför allt det som hände för fem år fyra månader sen nästan på dagen. Den dagen mitt liv vände. Neråt.

Livet har stått på stand by sen dess. Periodvis har kampen varit så oerhört tuff att jag har övervägt att göra slut på livet. Men man slänger inte bort en gåva man har fått. Livet är verkligen en gåva vi alla har fått, ord som Annika Östberg präntade ner i mitt exemplar av hennes bok Ögonblick som förändrar livet.

Jag har fått en liten respit. Under maj och juni får jag lön. Sen är det slut. Jag har hankat mig fram på visstidsanställningar i princip sen hösten 2011, med ett avbrott för några månaders arbetslöshet. De två åren innan hösten 2011 levde jag i ett mörker, som arbetslös. Jag vet att vissa personer i mitt förflutna sätter käppar i mina arbetshjul. Jag har det svart på vitt att man ska se till att jag aldrig mer får jobb inom vissa företag. Du tror säkert inte att detta är sant, men det är min verklighet. Inte konstigt då att man blir lite bitter. För jag förstår fortfarande inte varför jag är så hatad.

Den närmaste tiden ska jag nu återuppta jobbsökeriet. Detta Sisyfosarbete som jag måste utföra för att få den ynka ersättningen från a-kassan som en person i ett ensamhushåll inte kan leva på. Jag har fått stoppa undan slantar från mina senaste löner så mycket jag har kunnat. Måste ha en buffert för de tider som kommer.

Kanske hade jag kunnat vara kvar på min nuvarande arbetsplats om jag inte hade varit ärlig med att jag inte trivs och att jag tycker att vissa kollegor ägnar sig åt mobbning, på ren svenska. Men jag är 52 bast och jag tänker inte ta det. Det har känts märkligt att introducera ”min efterträdare” den här veckan. Det har jag gjort förr, också den gången bortvald till förmån för en person av ett visst kön…) Samtidigt noterar jag att personen ser minst lika stressad ut som jag kände mig när jag kom hit. Med den skillnaden att den nya personen har nån att fråga (= mig), medan jag inte hade nån när jag väl skulle sätta igång och arbeta. Jag ville inte utsätta den nya personen för detta ”ovälkomnande”, så jag har försökt – och försöker – stötta och tanka över så mycket jag kan. Ändå är det en märklig sits.

En kopp kaffe

Jag tar en kopp kaffe…

Jag tar en kopp kaffe och funderar på framtiden. Om inget mirakel sker, det vill säga att jag får nytt jobb den 1 juli, får jag ägna mig åt att skriva min bok. Nu är totalt åtta kapitel skrivna och det är ungefär dubbelt så många till, tror jag, som vill ut ur min hjärna. Tyvärr kan jag inte ens längta till min förra arbetsplats. Igår fick jag veta att den hyser fiender. Det gjorde ondare att få veta än jag trodde. För där var ändå människor snälla. Nu har de en varg där.

 
 
 
 
 
 
 


Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens läsvärda i lokalblaskan var en krönika signerad Björn Lövenlid. Här raljerar han över hur kändisar gör sig ännu mer kända genom att använda nätet (han menar egentligen sociala medier, tror jag). Som typ när Per Moberg inte skrev

Mästerkockarna

på Fejan utan

Mästerkukarna.

Eller när Pernilla Wahlgren gjorde reklam för sin nya skiva och twittrade om att julbaket går bättre om man sätter på henne samtidigt. Och slutligen Anna Book, som tydligen nyssens bloggade om en hårtova.

Och så rundar han av med att generalisera att ett antal bloggerskor – notera femininformen! – lägger upp bilder på det de shoppar samt skriver korta vardagsbetraktelser.

Det känns lite som om Björn Lövenlid har läst blogginlägget om Varumärken som jag skrev häromdan, i alla fall när man läser sista stycket i hans krönika. Men självfallet länkar han inte till mitt inlägg – det kan man ju inte göra i en platt papperstidning. Läs själv vad han skriver, jag länkar inte heller eftersom krönikan inte finns på nätet:

Björn Lövenlid om nätkändisar

”[…] vårda det personliga varumärket online, varje dag och minut. Lycka till!” Vilken avslutning!


Jag blir mest förvånad
när jag läser sånt här. Varför skulle kändisar inte ta sociala medier till hjälp för att marknadsföra sig? Sociala medier är ju, till skillnad från lokalblaskor och andra medier, gratis och tillgängliga för hela universum, typ – under förutsättning att man äger en pryl med webbläsare och internetuppkoppling.

Lokalblaskan använder ju också nätet, för övrigt. Det är väl så man får upp siffrorna på hur många som nås av/når redaktionellt material från tidningen. För antalet prenumeranter på papperstidningen blir ju färre.

Kanske är det dags för lokalblaskan att vårda sitt personliga varumärke. Bland annat kan man ju kommunicera med de läsare som kommenterar artiklar, ett tips från en bloggare*, bara. Detta är nämligen ett synnerligen enkelt sätt att visa sina läsare respekt.


*Bloggaren Tofflan har bara bloggat sen 2009. Hon är medlem av Svenska Journalistförbundet sen längre tid tillbaka.


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag talade jag en stund med en vän om vänskap. Detta att man faktiskt ibland kan vara färdig med en vänskap. Att den tar slut. För det händer. Precis som en kärlek kan ta slut kan en vänskap ta slut. Om den inte odlas och vårdas – från båda håll.

Jag har släckt många vänskaper i mitt liv. Ofta för att jag har känt mig sviken, men minst lika ofta därför att de bara avtar, faller sönder, dör, helt enkelt. Och finns det ingen lust eller ork till vårdande från båda håll är det ju liksom ingen idé att hänga kvar.

Via cyberspace och framför allt bloggen har jag fått många nya vänner. Även bland dessa finns det såna som har kommit in en stund i mitt liv och sen passerat ut. Men det finns också vänner som jag har tagit till mitt hjärta, som jag önskar att jag kunde finnas till lite BÄTTRE för. Det gäller emellertid att se att man inte alltid räcker till, att det finns avstånd som är för långa eller liknande. Man gör så gott man kan. Man hörs av. Man ringer, mejlar, messar, kommenterar. Och att veta att nån bryr sig om just mig, hur jag mår och hur jag har det, känns skönt inuti.

Igår kväll klampade jag in hos en vän som hade sorg. Jag visste ingenting om det, men L, som kom med kläder till mig när jag låg på sjukhus, hade mist en familjemedlem. Och så plingade jag på dårå, bara för att be om lite hembevakning under de dagar jag är hos mamma. Jag tror inte att hon grät för att jag klampade in, utan det bara brast. Sen att jag stannade kvar och lyssnade släppte fram fler tårar. Tårar ska ju vara renande, men f*n så ont det gör att gråta ibland.


Tårar ska rena, men f*n vad de gör ont ibland!

                                                                                                                                                               Nu kunde vi konstatera att vissa dar bara är så här. Och jag berättade att jag fortfarande saknar min pappa trots att det har gått fyra år. Det vi emellertid kunde konstatera var att både min pappa och L:s familjemedlem slapp bli grönsaker på grund av att de blev sjuka. En klen tröst, kanske, men ändå. Det gör ju ont när de rycks bort så där hastigt, fast samtidigt är det nog vad man önskar sig själv – en snabb död, så man slipper plågas. Och nu när L fällde sina tårar och jag inte vände mig om och gick, har vår vänskap förstärkts. För riktiga vänner drar inte när det är svårt. De stannar kvar. De finns där för att de bryr sig.

Read Full Post »