Maria Wern: Drömmen förde dig vilse

Ett inlägg om en film.

---

 

Ikväll gick andra och avslutande delen av Maria Wern: Drömmen förde dig vilse. Det var TV4 som styckat upp filmen i två delar. Och det behövs ju om man ska få plats med långa reklampauser. Igår tittade jag tillsammans med Fästmön, i afton glodde jag ensam

Första delen börjar väldigt otäckt. Polisen Maria Wern är på väg hem från krogen och ser två män bråka i vattnet. Hon ingriper – och är själv på väg att stryka med. Samma natt har en ung kvinna blivit anfallen. Och natten därpå inträffar ett mord. Sedan ännu ett… Märkligt nog vill inga vittnen berätta. Men ännu mera märkligt är att samtliga mordoffer har varit patienter hos Marias kompis Erikas nye boyfriend Anders.

Som vanligt följer inte filmen boken med samma titel som den är baserad på. Jag gav boken ett högt betyg, fyra rosa tofflor. Filmen är visserligen spännande och bättre än tidigare filmer i samma serie. Men böckerna är oslagbara! Anna Jansson skriver nämligen bladvändare – och i film kan du ju inte vända blad på samma sätt.

Toffelbetyget blir, totalt sett, för båda delarna, hela filmen, medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Surt

Ett hyfsat grinigt inlägg – med viss självinsikt, dock.

---

 

Så sur att till och med citronerna är svartvita…

Alltså, jag är rätt trött på det mesta just nu. Allting känns… surt. Hela jag är sur. Rakt igenom. Jag orkar inte ens försöka låtsas vara positiv och glad. Varför ska jag låtsas, förresten? För övrigt spelar det ju ingen roll, egentligen, om jag är sur eller glättig. Det finns så många människor som har så fasta och bestämda åsikter om min person. Det intressanta är att människor som aldrig har träffat mig vet bäst vem jag är – i verkliga livet.

Det finns en frustration just nu som gäller en viss situation. Jag kan liksom inte göra nåt åt den, bara vänta ut, låta tiden gå. Sen hamnar jag i nästa läge, som egentligen inte är mycket bättre det: jag blir utlämnad åt människors godtycke. Inte heller det kan jag göra nåt åt.

Flera gånger i veckan blir jag uppringd av folk som vill pracka på mig nånting. Är det inte prenumerationer (en dagstidning, ett glassigt magasin, en veckotidning), så är det nån som låtsas erbjuda gratis saker (en fri värdering av min lägenhet – jag tänker inte flytta. Än. Eller provköra en bil, teckna mig för telecompaket eller testa nån ny…) Nej jag orkar inte. För allt handlar om att skapa behov och sälja. Jag får betala – med pengar jag snart inte har. NIX har de uppringande inte hört talas om. Eller så finns det de som tjafsar emot när jag upplyser dem om NIX. Tror de att jag blir mer positivt inställd till deras produkt eller tjänst då..? (<== retorisk fråga)

Citroner. Nu fick de lite färg…

För övrigt är jag sur på att jag är så sur. Tro inte att jag gillar att gå omkring och sura. Men det är inte mycket som kan få mig på bra humör just nu. Krånglande wi-fi, stopp i golvbrunnar, säljare som stör mig, människor som tror att jag har lyckats (!), skitigt hem, trött rygg, trött själ, eksem i ansiktet… Jag vet inte om jag vill kliva ur sängen i morgon bitti…

Nu ska jag ringa min mamma och lyssna på hennes gnäll i trekvart. Det är så våra samtal funkar. Mamma gnäller, jag lyssnar. Själv skriver jag av mig i bloggen. Och då tror en del att de känner mig – bara för att de läser om en bråk(!)del av mina tankar och känslor… Jösses…

Jag orkar inte vara tolerant – jag är en sur tant. Just nu. (Tack, Pinglan, det känns som om du fattar!)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Flexibelt och ensamt

Ett ganska flexibelt och lite ensamt inlägg.

---

 

En försmak av sommaren bjöd Fästmön på igår kväll på ballen.*

Det verkar bli en varm dag idag. Det betyder att det är snudd på olidligt dålig luft i rummet där jag arbetar. Jag hoppas att detta togs upp på skydds-ronden, som gick när jag var sjuk. Men jag är inte helt säker på det. Förresten måste man vara väldigt flexibel på min arbetsplats. Jag sitter längst in i hörnet och får klämma mig förbi tre kollegor för att komma till min plats. Då gäller det att inte få nåt skrivbordshörn i magen, riva ner nåt med väskan eller snava på nån kabel. Det ligger kablar överallt på golvet här. Har har snavat en gång, men lyckades göra ett svanhopp. Det var innan ryggen började bråka. Det enda som hände var att jag nästan ryckte ut nätsladden för en kollega.

Nätsladd, ja…  I morse fungerade inte det trådlösa nätverket hemma, men jag hann förstås inte ringa om det. Jag startade om mobilen och jag startade om routern, men inget hjälpte. Sökte på Bredbandsbolagets driftstörningar på nätet, men hittade ingen info. Tyvärr hann jag inte ringa innan vi stack iväg för att arbeta lite. Hoppas att den röda displayen är ersatt med grönt ljus när jag kommer hem. Utan åtkomst till Internet hemma är jag emellertid inte. Jag har även en fast lina i väggen och den har – ta i trä! – bara krånglat en enda gång under alla år (minst tio!) jag har haft den. Vis av erfarenhet vet jag ju att tekniken kan krångla, så jag kör med både livrem och hängslen. Ett tag till. Snart har jag ju inte råd med det.

På jobbet fick det bli väldigt flexibelt nästan bums. Chefen lyser med sin frånvaro, vi har sjukdom och barnpassning och stackars han-som-fick-tjänsten fick ge sig iväg hals över huvud med ett råd till en akut och stor ”övning”. Själv fick jag mejl om tre (3) saker som helst ska ut typ NU (läs: igår) på intranätet. Bara det att jag redan hade två tidsinställda nyheter i morse. (Den här bloggtexten påbörjade jag i hemma och morse. Det här stycket skrev jag i stället för att fika.) Trycket är högt, kan man säga…

I kväll blir jag ensam hemma. Anna åker en sväng till Himlen och stannar kvar där i natt för att vara mamma på heltid. Jag är så nöjd att jag klarade av strykhögen igår kväll, men dessvärre har jag städningen kvar. Anna visade på ett fruktansvärt spår i dammet på sovrumsgolvet. Jag skämdes rejält. Men jag har inte haft tid eller ork. I kväll ska jag försöka torka av mina våtutrymmen i alla fall. Dammning och dammsugning sparar jag till helgen. Anna bjöd på en försmak av sommaren igår i alla fall. Jag tog det som en belöning för att jag förintade strykhögen. En stund på balkongen, i kvällssolen, med glass och bär i skålen och min älskade i femstegsstolen bredvid… Det var gott. Livet är gott ibland – även om min dag igår var usel.

Det blir extra ensamt i afton eftersom jag inte heller har sällskap av När livet vänder. Jag får väl läsa min artikel om Anja Kontor i stället 😉 Vidare går andra delen av Maria Wern: Drömmen förde dig vilse. Då går en timme till. Om jag kan hålla mig vaken så länge. Jag känner mig trött och sliten och ser fram emot en semesterdag på fredag. Fast samtidigt är jag förstås orolig eftersom Clark Kent** ska på sin årliga kontroll. Maj gadd, det finns inget läskigare än att besiktiga sin bil!

*ballen = balkongen
**Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »