Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 27 maj, 2014

Ett inlägg om en film.


 

Maria Wern

Maria Wern jagar mördare under Medeltidsveckan på Gotland. (Bilden är lånad från TV4:s webbplats.)

En andra Maria Wern-film har nu körts på TV4. I kväll gick andra och sista delen av Maria Wern: Först när givaren är död. Fästmön och jag tittade förstås, eftersom vi ju såg den första delen igår kväll.

Det är Medeltidsvecka i Visby och tjockt med folk. Ett hus brinner ner i ett av stans mer exklusiva områden. Någon ser branden – och någon mördas därför. Men vad har barnkraniet med branden och mordet att göra? När ytterligare en person mördas tätnar mystiken. Vad handlar det om?

Även denna film  är baserad på en bok med samma titel av Anna Jansson. Men precis som i förra veckan följer filmen inte boken. Det blir lite förvirrande. Ändå är det spännande och ruggigt. Boken är emellertid bättre än filmen – precis som det brukar vara, alltså.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en del fobier och om hår.


 

Nyklippt

Nyklippt Toffla med en del av sina älskade böcker bakom ryggen.

Det blev ingen bra dag idag. Men jag är inte förvånad, det var ju tisdag. Därför var det helt underbart att få åka och lägga huvudet i M:s kapabla händer. Jag var stå trött i skallen att jag höll på att somna medan jag satt och väntade på min tur… Som vanligt blev jag mycket nöjd efteråt. Det känns gott att ha riktigt kort hår i nacken och på sidorna – jag är ju så varm om huvudet eftersom jag så snabbt får en kalufs.

På hemvägen stannade jag till vid Tokerian och köpte kallskuret till middag. Det har vi goffat, Fästmön och jag. Och så hade jag tur att det fanns en bit rabarberpaj kvar till kvällskaffet. Precis vad jag jag behövde idag det också.

Till kaffet pratade vi om vissa fobier. En del gillar inte vatten, andra gillar inte nålar. Jag, till exempel, gillar inte nålar. Ändå kan jag stolt tillkännage att jag ringde min husläkarmottagning i morse och bokade till. På fredag ska jag dit och få ”en spik i armen”, det vill säga en påfyllnadsdos av TBE-vaccin. Sen insåg sköterskan att jag ju fyllt 50. Då räcker det inte att jag kommer vart femte år, utan jag måste få boosterdos vart tredje år… Det går visserligen snabbt att bli stucken i armen, men du skulle se nålen… Den är lång och tjock…

En ny, underbar ledig fredag väntar alltså! Men först ska jag jobba en stund i morgon och därefter vila ut på torsdag, som är en röd dag. Så att jag klarar av mitt möte med sprutan.

Nu försöker jag slappna av till Maria Wern. Mord kan vara riktigt… lättsamma jämfört med nålar… I alla fall fiktiva mord. Verkligheten är ju betydligt grymmare, som vi vet.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg om en nästan mobbad pojke.


 

Barnhand håller vuxenhandNej, det här är inget rasistiskt inlägg. Jag använder inte n-ordet annat än när jag återger vad andra har sagt – i den här… glimten av en man.  En bild av Tommy. Den duktige, vänlige, ödmjuke, timide Tommy som jag träffar då och då. Senast idag.

Vi pratar om resultatet av EU-valet. Jag uttrycker försiktigt min rädsla, men Tommy… Tommy är livrädd. Uppvuxen i en stad i Sveriges norra delar. Som icke-svensk ensam i såväl staden som skolan som klassen.

– Det finns tillfällen när jag tycker att det är OK att ta till nävarna, säger Tommy. Det är när jag blir attackerad. Aldrig annars. Jag har aldrig startat ett bråk.

Han berättar om åren i grundskolan. Hur han stod med ryggen mot ett träd. Först då kunde han vara säker på att ingen skulle hoppa på honom bakifrån.

– Som kille angrips man fysiskt, inte så mycket med ord, säger han. Fast jag blev ofta kallad för neger. Jag hade ju ett namn som inte var svenskt.

Men han har aldrig varit mobbad. Det är i alla fall vad han säger. Jag lyssnar på den vuxne mannen, ser de knutna nävarna som han själv inte märker att han knyter. Han blir en liten pojke framför mig. En arg liten pojke, som vägrar bli nedtryckt bara för att han kan ett annat språk än de andra barnen och har ett annorlunda namn. Särskilt brun är han inte, det har han aldrig varit. Han är inte heller svart eller beige. Han är av arabiskt ursprung, vilket bland vissa är ännu värre. Fast där uppe i norr var han neger. Det var samlingsordet för såna som Tommy och hans familj – de enda icke-svenskarna där under 1970-talet.

Tommy är en av de artigaste och vänligaste män jag har mött. Han tackar alltid när han får hjälp. Han har ofta önskemål som är genomtänkta, behöver bara hjälp att kommunicera sina budskap i rätt förpackning. På intet sätt en mes, inte heller boxartypen. En vanlig, medelålders man som nästan gråter när han berättar om hur de gillrade fällor och slog honom under skoltiden. Han ser inte sina tårar heller, lika lite som han ser sina knutna nävar.

Mobbad har han aldrig blivit, negern från norr. Men han låter ingen komma in bakom hans rygg. Efter EU-valet är han än mer vaksam. Hans rädsla är fysisk. Den smittar. Vart är vi på väg..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »