Förtal och förtal… och tycke

Ett diskutabelt inlägg.

---

 

Häromdan läste jag Mårten Schultz krönika om Herreyfallet. Fallet i sig handlar om Richard Herreys mål mot kulturjournalisten Martin Aagård på Aftonbladet. Herrey blev kallad rasist av Aagård på Twitter. Då stämde han såväl journalist som kvällsblaska. Jag har inte alls noterat tweeten, men är intresserad av förtalsfrågan och sociala medier.

Mårten Schultz sätter i sin krönika fingret på flera intressanta aspekter i det hela. En är till exempel ansvarsfrågan när det gäller tweets av journalister. Han skriver:

[…] För det fall en journalists utpekande av någon som rasist på sociala medier utgör förtal – vem svarar då? Det är klart att det inte faller inom, i detta fall, Aftonbladets utgivares ansvar. Vanligtvis kan journalister på tidningar och i andra medier vara säkra på att de är trygga från ansvarsutkrävande från personer som varit föremål för deras behandling genom ett särskilt grundlagsskydd.
Men detta gäller (ofta) inte när journalister skriver på Twitter eller andra sociala medier. I dessa situationer kan arbetstagaren själv, journalisten vara exponerad för ansvarsrisker. […]

Ansvarsfrågan blev inte alls klarlagd under rättegången, menar Mårten Schultz. Tingsrätten ansåg inte heller att Richard Herrey hade blivit utsatt för förtal.

Vad är då förtal och vad är inte förtal? Mårten Schultz ger exempel:

[…] Det är förtal att peka ut någon som brottslig eller klandervärd. Men det är inte förtal med utpekanden som utgör, som det brukar sägas, rena värdeomdömen. Det är förtal att kalla någon för barnmisshandlare, terrorist eller tjuv. (Sådana omdömen kan dock vara försvarliga och därmed tillåtna trots att de i teknisk mening är förtalande.) Det är däremot inte förtal att säga att någon är ful, vidrig eller äcklig.
Förtalande omdömen är med andra ord omdömen som kan vara sanna eller falska. […]

Mårten Schultz tolkar att det kan vara förtal i vissa fall när det gäller rasiststämpeln, anser tingsrätten. Att säga att nån är rasist är inte ett värdeomdöme liknande ”du är äcklig”. Men i Herreyfallet ansåg tingsrätten att Aagårds tweets inte var förtal. Mårten Schultz skriver:

[…] Aagård skrev nämligen inte bara att Herrey var rasist. Han skrev närmare bestämt ”din gamle rasist” […]

Och det är det där lilla tillägget som rätten anser gör så att mottagaren förstår att det inte är ett sakpåstående utan ett värdeomdöme.

Kommunikation är svårt.

Kommunikation är svårt. Ibland tycker vi alla att vi är jättetydliga med vad vi menar och ändå missuppfattas vi. Jag tycker att det är märkligt att tingsrätten kan påstå att mottagaren förstår vilken typ av påstående tweeten är. Richard Herrey har sin uppfattning om tweetens betydelse. Om övriga som har läst tweeten förstår den eller inte, tolkar den rätt eller fel, vet ju inte tingsrätten. Richard Herrey menar att tweeten har haft stor påverkan på hans varumärke. Förutom att betala rättegångskostnaderna på 100 000 kronor funderar Richard Herrey på om han ska gå vidare och överklaga. Han kanske inte kan det av ekonomiska skäl. Skadade varumärken kan ju, som bekant, påverka ekonomin.

Jag undrar hur det är med fula människor* (värdeomdöme; icke namngivna) som skriver i sociala medier att vissa människor (namngivna inklusive foto på personen) har alkoholproblem och är psykiskt sjuka… Är de att anse som förtalare eller är sjukdomar, tillskrivna personer (oavsett om det är sant eller falskt) att se som värdeomdömen?

Troll kan, precis som människor, vara både söta och harmlösa, men också fula och elaka. Här några sötingar. I verkligheten finns ju inga levande troll.

*fula människor = i mina ögon blir elaka människor fula

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hot mot tjänstemän ökar

Ett hotfullt inlägg.

---

 

Idag läser jag om hot mot tjänstemän på våra myndigheter. Det handlar om Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kronofogden, Migrationsverket och Skatteverket och det är Dagens Nyheter som har gjort en undersökning. Och hoten kan bestå av allt från självmord till bomber.

Att hota nån är aldrig OK – vare sig det är en privatperson eller en myndighetsutövare. Vi är ju liksom alla människor! Däremot har man rätt att tycka att människor agerar felaktigt. När myndighetsutövare agerar felaktigt är det ofta krångligt och svårt att som privatperson, troligen i underläge dessutom, få rätt. Då blir såna som jag frustrerade. Jag brukar skriva av mig. Det hjälper till viss del. I mina kontakter med Arbetsförmedlingen har det hjälpt, för under hösten har jag fått det stöd jag har saknat så länge. Min handläggare och jag har haft mejlkontakt och vi har både telefonerat och träffats.

Resultaten av DN:s undersökning visar att ungefär en person om dan blir hotad på flera av myndigheterna ovan. Arbetsförmedlingens anställda tycks vara värst ansatta. Några har råkat ut för rena attentat, bland annat i sina hem. Det är INTE OK. Inte alls!

Självmordshoten är en typ av hot som ökar hos alla – utom hos Försäkringskassan. Lite märkligt, tycker jag. Men att Arbetsförmedlingen fick ta emot 276 hot om självmord är ett högt antal. Jag vet att jag själv skrev en gång till en handläggare att jag skulle ta livet av mig om jag inte fick nåt jobb snart. Det var självklart inget hot mot handläggaren, men kanske det trots allt var det.

Det som emellertid var anmärkningsvärt i det hela var att jag fick noll reaktion på det jag skrev. Personligen skulle jag ha svårt att låta bli att agera om nån talade om för mig att den övervägde självmord. Det måste finnas en plan för hur man bemöter sånt som myndighetsperson! Som medmänniska skulle det vara otänkbart för mig att inte göra nåt.

De olika myndigheterna har diverse sätt att skydda sina anställda från allmänheten. Kronofogdemyndighetens personal har till exempel personlarm och får säkerhetsutbildning. Försäkringskassan har en stödtelefon dit anställda kan ringa om de har blivit hotade.

Men enligt Försäkringskassans säkerhetschef är inte bättre säkerhetsrutiner det enda som kan hjälpa. Nils Fridolf säger i DN:

Det handlar väldigt mycket om hur man bemöter kunderna och förklarar myndighetens beslut. Gör man det rätt kan man förebygga många hotfulla situationer […]

Och där sätter han fingret på nåt mycket viktigt: bemötandet. Om jag blir nonchalant bemött, som jag har blivit så många gånger av personal vid Arbetsförmedlingen, blir jag självklart inte positivt inställd – jag blir förbannad. Fast jag skulle aldrig hota nån tjänsteman med våld. Absolut aldrig. Däremot tror jag att många myndigheter skulle behöva utbilda sin personal i bemötande av oss som kontaktar dem. Vi, som verkligen befinner oss i underläge. Men vi underlägsna får aldrig, aldrig hota.

Vad har DU för tankar om hot mot anställda vid myndigheter???

 

---

Livet är kort.

 

 

Read Full Post »

Det finns nåt gott i alla

Ett inlägg om verkliga människor och litterära.

---

 

Som vanligt har jag en bok på gång. Den här gången en fin inbunden bok med felfritt skyddsomslag. En bok som jag tror aldrig har blivit läst förrän jag började med den. En bok som kostade 20 spänn på Myrorna. Jag ska skriva lite mer om den när jag har läst ut den, nu är jag ungefär halvvägs. Det som fascinerar mig en del bland annat kring boken är att den är skriven av en svenska som lever utomlands sen många år, ända borta i Auckland, New Zealand. Linda Olsson började skriva böcker på engelska. Först därefter kom de ut i Sverige under titlarna Nu vill jag sjunga dig milda sånger och Sonat till Miriam. Boken jag läser just nu heter Det goda inom dig och handlar om vänskapen mellan en kvinna och en liten pojke. Berättelsen flätar ihop dåtid med nutid och är så rörande på många sätt. På ett ställe i boken frågar pojken kvinnan om hon har familj. Hon svarar att hon varken har barn eller syskon. Då säger pojken:

Jag kan vara ditt barn. Och din bror, om du vill.

Det orden sätter fingret på, förutom känslor och vänskap, är att det finns nåt gott i alla människor, oavsett vad de har varit med om eller gjort.

Igår läste jag också kloka ord av vännen Jerry. Han skriver bland annat att de människor man avskyr mest, människor som man blir argast och mest irriterad på lär en nånting om sig själv. Och om man vågar se det kan man lära sig mycket både om sig själv och om sin omgivning. Och i morse läste jag även kloka ord hos Sara Lövestam. Hon riktar orden till sina ex och texten går ut på att det hon skriver handlar om henne själv. Att hon plockar idéer från lite varstans, idéer som hon sen sätter ord på så att de blir nya känslor i en bok. Så där som alla författare gör. Det jag läser in i texten är att Sara har blivit påhoppad och de som hoppat på har hävdat att Sara hade kunnat förhindra nånting eller att det hon skriver är verkliga händelser. Jag vet inte om jag tolkar Saras text rätt. Det här med att tolka vad nån skriver är svårt. Det är ju bara den som har skrivit orden som vet exakt vad den har menat. Men jag ställer mig bakom Saras ord till hundra procent när hon skriver att aggression är ett varningstecken.

Ibland är det svårt att tolka innebörden i mina bilder också. Men den hör föreställer ett frostigt löv på gräs.

Jag har alldeles just fått ett gott besked per sms. En kär vän har tillbringat en vaknatt på sjukhus och i morse vände det hela sig till det bättre. Det ger mig en vink om att den här dan kan bli bra om jag bara kan se det goda hos människor. För nåt gott finns det hos alla, det är jag övertygad om.

Planerna för dagen är få. Jag ska såsa lite nu på förmiddagen och i eftermiddag ska jag skjutsa hem Fästmön från jobbet. En del tid ska jag ägna åt förberedelser inför morgondagen, men kvällen är förstås vikt åt Mördaren ljuger inte ensam klockan 21 på TV4. Jag har visserligen sett filmen och DVD:n står i en hylla här, men jag tänker titta i alla fall. Vill du veta vad jag tyckte när jag såg den första gången, kan du läsa här.

Vad händer hos dig denna söndag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lördagsadministration

Ett inlägg om jobb och ledighet.

---

 

Sökta jobb-högen fotad i tisdags, den 14 oktober 2014. Högen är högre nu.

När man är arbetssökande är man aldrig ledig, brukar jag säga. Tyvärr har ju det här med arbetslöshet blivit ”en vana” för mig. Jag brukar ändå försöka hålla lördag och söndag som lediga dagar när jag gör annat än letar intressanta tjänster att söka och skriver ansökningar. Idag låg det ett mejl från a-kassan i min skräpmapp (!) och följaktligen blev jag tvungen att dra fram dosa, sladd och hela skiten och logga in för att se vad som stod på. För när a-kassan anropar står alltid nåt på och jag får alltid ont i magen. Idag var det tack och lov bara en specifikation på nästa veckas utbetalning. På torsdag får jag full ersättning, äntligen, för fyra veckors arbetslöshet. Förra gången fick jag ju inte det.

Jag får 9 900 kronor som arbetslös. Det är inte ens en tredjedel av den lön jag hade sist. Men som tur är har jag haft några dagar kvar på inkomstförsäkringen. Jag misstänker emellertid att de är slut nu, men jag chansade ändå och skickade in en kopia på a-kassespecifikationen till Bliwa. Tidigare fick man alltid brev från Bliwa där det stod hur många dagar man har kvar. Det får man inte längre. Har jag tur kommer ett par tusenlappar i alla fall därifrån om cirkus två veckor. Det är pengar jag lever av resten av månaden eftersom a-kassan inte riktigt täcker månadens räkningar.

Ett brev kom däremot från Bredbandsbolaget häromdan. I brevet informerade de om att de ska höja månadsavgiften för bredband från och med årsskiftet (det vill säga vid december månads räkning). Inte ett ord om att jag skulle få sänkt avgift för bredbandet som inte har fungerat eller fungerat väldigt dåligt den senaste månaden! Hmpff… Jag måste nog ta ställning till om jag ska säga upp, byta bolag eller vad. Ett bredband måste jag ju ha om jag ska kunna söka jobb, men det kanske finns bättre bredbandsleverantörer än Bredbandsbolaget där ute…

Ifyllt efter bästa förmåga.

Den här morgonen har jag också roat mig med att fylla i formuläret från Arbetsförmedlingen. Du vet, formuläret som kom med det illa formulerade brevet. Det gick inte så jättebra, men eftersom jag var inloggad hos a-kassan kunde jag kolla hur många ersättningsdagar jag har kvar. Det var en av de relevanta frågorna i formuläret. För övrigt har jag 156,5 dagar kvar till och med vecka 40. A-kassan envisas ju med att jag har ett deltidsjobb, därav den halva dagen.

I övrigt innehöll formuläret frågor om mina planer framöver. Ja, jag planerar ju inte precis att åka till Bahamas. Den här gången skrev jag inte att jag tänkte ta livet av mig om jag inte får jobb snart, för det gav ingen reaktion från Arbetsförmedlingen sist.

En av de dummaste frågorna i formuläret var

Vad behöver du göra för att få ett nytt arbete?

Hur ska jag veta det, liksom??? Det jag behöver göra är väl att hitta lämpliga jobb att söka. Svarsalternativen var ännu dummare. Men det fanns tre linjer där man själv kunde skriva ner annat man kan göra för att få ett arbete. Jag strök kan och skrev inte kan samt detta :

Idiotiska alternativ. Jag behöver bli yngre och minska mitt CV, känns det som. Men bra kontakter behöver jag, enda sättet för mig att få jobb de senaste tre gångerna.

Ja, jag vet. Jag formulerade mig illa. Men det kanske når fram då till den som eventuellt läser detta på Arbetsförmedlingen. If you can’t beat them, join them…

Mitt svar på den sista idiotfrågan är jag mest nöjd med, för det sätter fingret på Arbetsförmedlingens roll. Frågan löd

Har du något annat du undrar över eller vill ha hjälp med?

Jag svarade:

Jag vill ha hjälp att hitta ett jobb, men Arbetsförmedlingen förmedlar ju inga jobb, så jag räknar med det vanliga från er: ingenting.
Lite peppning och återkoppling på aktivitetsrapporterna som jag ägnar timmar åt att sammanställa vore bra, men jag antar att ni inte ägnar er åt sådant heller.

Nu är ska formuläret stoppas i kuvert, frankeras och skicka in. Ett frimärke är billigare än att åka in till stan och lämna in formuläret. Och då slipper människorna på Arbetsförmedlingen att träffa mig, för det verkar de ju livrädda för.

Hoppas att du har ägnat din lördagsmorgon åt roligare saker än jag. Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta, så kanske jag blir på bättre humör.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

De ensamma

Ett inlägg om en bok.

---

 

Håkan Nesser tillhör inte nån av mina favoritförfattare. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, för jag kan inte påminna mig om att jag har läst nåt dåligt han har skrivit. Kanske är det helt enkelt så att jag inte gillar att han skriver om ett påhittat land. Ibland. Boken De ensamma utspelar sig till största delen i Uppsala. Jag lånade den i påskas av Fästmön.

Egentligen börjar boken tidigare. Men själva den aktiva handlingen inleds 1969 med att Rickard och Tomas träffas i Uppsala. De ska göra lumpen. De stannar sen kvar i Uppsala, träffar var sin kvinna och bildar tillsammans med Tomas syster Maria och hennes kille Germund blir de sex ett gäng som ofta umgås och festar. De gör en resa i början av 1970-talet. Under resan händer nåt som påverkar dem alla. Och vid mitten av 1970-talet dör en av dem i en fallolycka ute i naturen. Vid samma plats, men 35 år senare, dör det första dödsoffrets partner. Det kan väl inte handla om olyckor då, eller? Polisen Barbarotti löser fallet tillsammans med sin kollega Eva Backman.

Den här boken är spännande redan från början. Trots att den hoppar mellan egentligen tre olika tidsepoker blir den aldrig rörig. Jag slås av vilken fantastisk berättare författaren är, i stället! Spänningen är på topp nästan hela tiden. Jag kan inte lista ut om det är mord eller mördarens identitet, men gissar mot slutet – via uteslutningsmetoden – hur det ligger till. Skälet till att jag gissar rätt är att boken är ganska tjock. Historien blir liiite för utdragen.

Toffelomdömet blir därför inte det högsta, men högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På spaning i den omvärld som är… min

Ett omvärldsspanande inlägg.

---

 

En spaningsrunda i omvärlden via media i cyberspace – det är sånt som vi papperstidningslösa ägnar oss åt då och då. Här tänker jag dela med mig av sånt som jag fastnade för.

Låt inte solen gå ner över Europa.  Malena Ernman skriver en så tänkvärd krönika om Europa. I kväll partajar vi med glitter och glamour i Eurovision Song Contest. Samtidigt säger vi oss inte ha råd att hjälpa fattiga medmänniskor. Läs och begrunda. Och skäms. För det gör jag!

Sanna eller Wurst – det är frågan. Hanna Fahl på Dagens Nyheter sätter fingret på den väsentliga punkten vad gäller kvällens ytliga final. Fast jag undrar varför Sveriges artist benämns med förnamn och Österrikes med efternamn? Sexism? Förminskning? Eller är jag petimetrig och gnällig nu?

Alla partier vill se över karensdagen. Då avses alltså karensdagen i sjukförsäkringen. Och det är Dagens Nyheter som har ringt runt till partierna och undrat om detta. Det vore ju inte helt fel. Som systemet är idag kommer folk sjuka till jobbet för att jobba några timmar, så att karensdagen – och därmed löneavdraget – minskas i tid och pengar. Samtidigt smittar man ner sina kollegor. Samtidigt måste nåt göras för att se över korttidsfrånvaron. Och långtidsfrånvaron. Mår vi inte bra på våra jobb, liksom? Varför får inte de som mår bra jobba utan tvingas gå arbetslösa? för Nån som tänker och undrar över det?

Falska mejl från Skatteverket. Skatteverket varnar för att falska mejl har skickats ut med Skatteverket som avsändare. Mejlen har innehållit löften om skatteåterbäring. Nätfiske, kallas det, eftersom mottagarna har uppmanats att lämna ut uppgifter.

Marit Paulsen lovar att inte hänga sig. Alltså Marit Paulsen är tanten som vägrar gå i pension – och som talar i rubriker. Hon är så häftig! Dessutom ägnar hon sig inte bara åt röstfiske. Hon har faktiskt ett liv utanför politiken också: sin man, golf, konstutställningar, barn, barnbarn samt aborrfiske. Kanske är det resterna av hennes fiske vi ser till höger i bild?

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Socialt liv och avskildhet

Tänk att lokalkblaskan går fortare och fortare att läsa för var dag som går. Är det jag som har blivit ointresserad och rastlös eller är det tidningen som har blivit dålig?

Idag fastnade jag emellertid för en artikel/krönika och en krönika. Artikeln/krönikan är signerad tidningens kulturchef Lisa Irenius. Då vet man att det kommer nåt intressant. Äntligen! Tyvärr ligger artikeln inte på nätet (än). Nu kan du läsa den på nätet!

Skräcken för oss själva

är rubriken på Lisa Irenius artikel. Och den inleds ganska provocerande med att artikelförfattaren vill pröva en tes:

[…] att vår kultur motarbetar avskildhet i alla former. […]

Det handlar förstås om modern teknik som mobiler, internet, Fejan, smartphones, e-böcker. Men också husen som byggs allt mer genomskinliga med stora fönster och glasväggar där alla ser allt, kontorslandskap och på toaletter, där tydligen 85 procent använder sin iPhone…

En del har blommor i sin toa i stället…

Nu ska jag inte dra Lisa Irenius artikel i sin helhet, för jag tycker att du ska läsa den själv och begrunda. Särskilt de avslutande orden:

[…] Avskildheten är helt enkelt den plats där vi möter oss själva. Men kanske är det just det vi fruktar mest av allt. 

Tänk att just dessa ord skulle ha kunnat vara skrivna av mig! Märkligt… I mitt liv är datorn på nästan jämt. Jobbdatorn dygnet runt under vardagarna, nån av hemdatorerna är på under kvällar och helger.

Jag måste bara skriva lite…

säger jag till Fästmön och smiter från frukostbordet för att blogga.

Sen jag har fått Ajfånen är det ännu värre. Det blippar och bloppar av olika ting som vill fånga min uppmärksamhet: jag läser jobbmejl halv tio på kvällen (det hade jag dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig göra…), det kommer sms snabbare än vinden (särskilt om de kommer från en annan iPhone) och, som pricken över i, har jag just inlett mina första partier Wordfeud. I skrivande stund spelar jag faktiskt… 😳

I dagens lokalblaska skriver också Anders Mildner om sociala medier i en intressant krönika (inte heller den finns på nätet – än!..) med rubriken

Du är dina vänner.

Fejan har visst nyligen aviserat att där finns över en halv miljard aktiva användare nu, vilket är många flera än alla som använde internet det år när Fejan startade…

Anders Mildner sätter fingret på det som göra att jag värjer mig – trots somligas påverkan

Nu när du har skaffat iPhone är väl nästa steg Facebook, eller hur?

Han ställer frågan

Vem ska jag egentligen betrakta som vän? Vem ska jag adda?

Vi delar så mycket av vår vardag – och jag vet att jag delar med mig alltför mycket av min genom bloggen. Därmed inte sagt att alla som läser min blogg är mina vänner! Långt ifrån, skulle jag vilja säga…

Är det så?

Det känns som att somliga på Fejan har som mål att få många vänner, att adda och bli addad. Det tycker jag är värre än det jag blev anklagad för för ett tag sen – att skriva om aktuella ämnen bara för att få många besökare till min blogg… Maj gadd!..

Men alla har inte som mål att få många vänner, för man måste verkligen fråga sig vad en vän är. Ordet har för mig inte riktigt samma betydelse på Fejan som IRL… Anders Mildner undrar i sin krönika om det är rimligt att som journalist bli vän med ett politiskt parti vars åsikter man inte delar men som man bevakar i jobbet. Han svarar själv ja på den frågan. Och det är där konflikten uppstår för mig. Hur ska jag kunna vara vän med, ungefär, mina ovänner, dem vars åsikter jag inte gillar men bevakar av till exempel nyhetsskäl?

Gillar varandra gör man visst också på Fejan. Eller man gillar det nån skriver i de korta kommentarer som utgör skrivandet på Fejan, vad jag förstår. Det finns en sån gilla-funktion här på bloggen också och det finns de som klickar på ”Gilla” ibland vid vissa av mina inlägg. Men ärligt talat tycker jag att det vore mer intressant att få en kommentar på inlägget i stället… Även från nån som ogillar vad jag skriver. Såna kommentarer publicerar jag nämligen också – så länge de inte är alltför oförskämda… (Förresten, det ligger en del oförskämda kommentarer publicerade också här – de slår ju främst tillbaka på den som har skrivit dem och inte på mig, så det är enbart av det skälet.)

Livet är kort.

Read Full Post »