”Snurra min jord…”

Att det är snurrigt lite varstans kan vi väl enas om. Nu har jag snurrat i media och hittat en hel del… mer eller mindre snurrigt. Häng med – om du vill, annars, stå kvar!

• Snart ska du betala TV-avgift för datorn. Fast frågan är om det innebär så stor skillnad för gemene man. Det flesta av oss betalar väl redan TV-licens. Eller..? Förutom datorer inkluderas surfplattor. Mobiler är exkluderade.
• ”Tonen i brevet är hotfull. Nu är jag kallad.” Läs det här! Det är långt, men läsvärt. Jag kan intyga att det är så här det går till. Verkligen.
• Sjukgymnasten försvinner? Men bara till titeln. Regeringen föreslår en namnändring av titeln, från sjukgymnast till fysioterapeut. Personligen tycker jag att fysioterapeut känns mer modernt, men undrar om nån vet vad det är. Ungefär lika många som kan förklara vad primärvård betyder. Eller somatisk slutenvård. Typ…
• Svårt att utveckla p-piller för män. Jorå… Kvinnor har ju kunnat äta p-piller i 50 bast, så varför anstränga sig..? Mja, nu var jag kanske lite hård, men ärligt talat… Varför är det bara kvinnor som ska utsättas för risker? För även om det är låga risker med p-piller idag så finns där ändå… risker.
• Uppsala kommun köpte ut personal för 18 miljoner förra året. Ja, det är billigare idag att köpa ut besvärliga och äldre (det vill säga 40+) medarbetare som inte håller käften och tänker och tycker annorlunda. Och även om 18 miljoner kanske är en piss i havet i en stor verksamhet som kommunens, så skulle man väl ha kunnat komma på nåt bättre att använda miljonerna till. Öka personaltätheten på äldreboenden, till exempel, för att ge ett förslag. Skämmes, Uppsala kommun! Vad är det för människosyn när oliktänkande och äldre, erfarna medarbetare inte längre är önskvärda? Nu undrar jag bara när lokalblaskan ska undersöka andra verksamheter i vårt län som vi dödliga OCKSÅ betalar skatt till… Sätt fart! Det fanns MASSOR att gräva i!

Livet är kort.

Read Full Post »

På väg tillbaka

Varning för läskiga bilder av sår och sånt (sist i inlägget)!!!

Jag skulle kunna skriva ett raljerande inlägg – och verkligen brassa på! – om hur äcklig sjukhus mat är. Men det här är ju ingen matblogg. Fast… OK, bara lite då… Jag kan säga att frukosten på det här hotellet är helt normal, om man har aptit vill säga.

Frukosten var rätt normal.

Det har inte varit så mycket bevänt med aptiten heller, så nu lär Tofflan bli smal och snygg. Eller ja, smalare, i alla fall. Ful är jag fortfarande. Men i morse var jag för första gången hungrig och gick ut hårt med min beställning: svart kaffe, yoghurt med müsli, två (!) limpmackor med ost och en tetra katrinplommonjuice. Ögat ville ha mer än magen – jag åt en halv macka och  lite mer än en halv tallrik yoghurt…

Maten har varit… rätt obeskrivlig. Den måste ses för att kunna… upplevas. Den har vissa dar inte ens sett ut som mat. Detta har fått mig att gilla nyponsoppa! Svalkande, gott och nyttigt!

Men till lunch idag var det pannkakor och det vet väl alla hur de ser ut. Så det provade jag. En och en halv fick jag ner. De både smakade och såg ut som Svamp-Bob. Dessutom lyckades jag kladda ner mina nyligen påtagna mjukisbrax med sylt.

Pannkakor – med morötter och blomkål?

De flesta av oss vet ju att Sjukstugan i Backen sen många år tillbaka köper sin mat från Västerås. Nån trodde nånstans att detta skulle spara pengar. Hur kan man tro det? Dessutom är vissa rätter inte tjänliga som mänsklig föda! Nuff said!

Paniken var nära dan efter operationen när en synnerligen brysk undersköterska kastade min värmedyna rakt på mitt operationssår bara för att jag inte ville göra som hon sa. Jag var totalt utlämnad, hade slem i halsen så jag kunde inte ens skrika. Med syrgasen nyss borttagen kippade jag efter luft. Jag hade så ont och jag kunde inte vända mig tillräckligt snabbt för att passa denna människa. På östgötska finns ett bra ord som beskriver henne:

härsig

Hon slet och drog i mig och när jag försökte protestera blev hon arg och skrek åt mig:

Jag är hörselskadad!

Som om det hade nåt att göra med hårda händer..? Nej, en del ska inte jobba i vården alls. Det finns åtskilligt att berätta om liknande, okänsliga personer, men jag vill i stället lyfta fram alla dem som har varsamma händer och som talar mjukt till en när man är i utsatt läge: Ann, sjukgymnasten, framför allt och syster Karin och syster Emily. Och klippan Barbro, som klarar att ta av de mest intorkade plåster utan att plåga patienten! Heder till er alla!

Tack vare det här gå-bordet kunde jag ta mig till toaletten själv så småningom. Detta var min bästa kompis under ett dygn!

Första dygnet efter operationen var det inte så mycket liv i Tofflan. Hon spratt till ibland och sjönk sen tillbaka in i smärtdimmorna, tillfälligt lindrad av morfin.

Inte mycket liv i denna.

Idag kan man säga att livet och jag är tillbaka. Jag kan gå utan hjälp på toaletten, jag har duschat själv och jag har klätt på mig mina egna kläder – tischa, underkläder, strumpor och mjukisbrax.

Mer liv idag.

Jag har telefonerat med Fästmöns snälla mamma och hon kommer och hämtar mig i kväll klockan halv sex. Hon hjälper mig ner i bilen, hon hjälper mig in. TACKSAMHET! Hur ska jag kunna återgälda? Annas mamma ställer upp som chaufför och Anna har städat hemma hos mig, handlat, pysslat om mina växter, fått igång mitt trådlösa nätverk och ska från och med i morgon komma och ge mig en spruta om dan! Vilka kvinnor! Anna har dessutom få ta emot min mammas oro per telefon. Inte lätt för nån när Tofflan hittar på och blir så där sjuk…

Mitt sår har blivit tittat på och min  inopererade lilla smärtlindringssladd bortkopplad. Tejpen från operationssåret hade de lyckats sätta fast över en brun prick som hängde i en skinnslamsa mot huden. Barbro fick göra en extra operation idag, så nu är jag en brun prick fattigare! Barbro hade aldrig gjort det förut, men jag ledde arbetet och tillsammans fick vi till det!

Brun prick opererades bort före lunch idag.

Och så själva operationssåret. Nu kommer en läskig bild, så är du känslig ska du inte titta. Jag räknar till 17 klamrar som jag ser på bilden, men det finns fler, jag kunde inte få hela såret på en bild.

Ett långt sår, men det var en klumpeduns som kirurgen plockade ur mig, sa hon…

Nästa söndag ska jag få komma tillbaka hit och ta bort stygnen. Skönt att bli klammerfri till jul.

Idag har jag sprungit ett marathonlopp – på flera sätt än ett – känns det som. Nu kan jag lägga mig ner med gott samvete och vila en stund. Jag bävar inför promenaden upp till lägenheten, främst den långa trappan…

Tack alla som har stöttat och peppat med kommentarer! Det värmer så gott med allas goda tankar!!!

Livet är kort. Vårda det!

Read Full Post »

Partaj, lösenord och helgplaner

Fy vilken hemsk natt jag har haft! Mina aliens tycks ha ägnat sig åt att partaja och jag har inte sovit så mycket. Jag är jättetrött och jag kom sent till jobbet och i skrivande stund häller jag i mig dubbla doser kaffe så att jag ska kunna hålla mig vaken. Jag har ont och… ja, aliengänget håller mig på benen, så att säga. På tal om ben är i alla fall hälen lite, lite bättre! Det känns som om medicinen gjorde verkan direkt. Och sen så klart att jag avlastar hälen genom att krycka mig fram.

En närbild på gängledaren som säkerligen ledde nattens partaj.

I morse skulle jag färdigställa nyheten jag påbörjade igår. Det har inte varit jättebråttom med att få ut den. Med vissa nyheter är det ju så att det är bättre att de är korrekta än att de kommer ut fortfort. Bara det att den inte blev korrekt. Av nån anledning tog inte verktyget mina ändringar, så jag vet inte hur många gånger jag fick publicera skiten innan det blev rätt. Innan dess hade jag fullt sjå att välja ut en bild där de närmaste sörjande inblandade såg normala ut. Detta trots att jag hade tagit en hel serie bilder på dem!.. Nej, jag kommer inte överens med Ajfånens kamera! Bilderna blir inte alls lika bra som med min gamla Nokia, de blir bara tyngre och större. Slutligen skulle jag göra en engelsk översättning. Den fick jag kämpa med ett tag, tills jag hittade formuleringar som inte lät som Googleöversättningar…

Igår morse bytte jag lösenord på datorn. Sånt brukar orsaka problem, men jag var ändå tvungen att göra det eftersom mitt lösenord snart skulle gå ut. Pratade med M häromdan och M hade fått massor av problem när h*n bytte lösenord. Jag har inte tid att få såna problem! Jag vill bara att tekniken ska funka! Och faktum är att det gick bra – efter ett tag. Jag blev tvungen att ändra lite inställningar på Ajfånen som ju synkar mejl och kalender med datorn. Kände mig stolt som en tupp höna när jag klarade av detta alldeles själv. Nu återstår bara  att se hur det går i eftermiddag. Då ska jag nämligen delta i en kurs kring vårt webbverktyg och då måste fjärrinloggningen funka. Harkel… Min ursprungliga tanke var dessutom att jag skulle vara elev på kursen. Bland annat av det skälet att jag inte har fått grunderna i verktyget eller informationen som är specifik kring vissa saker som gäller den här arbetsplatsen. En av kursledarna hörde av sig för ett tag sen och sa att h*n nog trodde att kursen var alltför grundläggande för min del. Men jag sa att jag nog kan snappa upp ett och annat matnyttigt och i övrigt vara en extra lärarresurs. Häromdan hörde kursledaren av sig och jag anade paniken: kursledare 2 har fått förhinder och kunde jag tänka mig att… Självklart! Sånt här är bara roligt, tycker jag! Man lär sig också väldigt mycket av att lära ut saker till andra.

I kväll blir jag ensam hemma igen, eftersom min kära Fästmö jobbar kväll, som vanligt. Jag hade en tanke att åka till Plusvardag för att köpa en ny sorts inlägg till hälarna, men jag tror jag struntar i det. Jag vet inte hur mycket pengar jag har lagt ut på inlägg!.. De jag har nu är bra, tyckte i alla fall sjukgymnasten. Själv känner jag mig nöjd med dem, när jag använder dem i gympadojorna gör det minst ont i hälen.

Bilen skulle också behöva tvättas, den är hur skitig som helst. Men det konstiga är att det alltid regnar när jag är ledig – på kvällar och helger… Nu i helgen har jag inte tid heller, för jag har tänkt mig ut till Himlen. Somliga i familjen är riktiga festprissar och ska på två (2) kalas (ett på lördag, ett på söndag) och då kan det vara bra att ha en bil till förfogande – åtminstone när man ska hem igen och har festat färdigt…

Vad ska du göra i helgen???

Livet är kort.

Read Full Post »

Nedstämt, kalas, tjat… och förlovningsdag!

Jo jag var ju rätt nedstämd igår på seneftermiddagen när jag kom hem. De fyra akupunktursessionerna har inte gjort nån som helst nytta. Nån annan smärtlindring har jag inte fått. Husläkarmottagningen hade inte tid att ta emot mig tidigare i höstas när jag ringde utan hänvisade mig direkt till sjukgymnasten. Nu måste jag ringa mottagningen IGEN och stå med mössan i hand för att höra om jag kan få nånting som tar udden av den värsta smärtan. Närå, jag tänker visst inte springa nåt maraton, men jag vill kunna gå utan att det gör alltför ont, till exempel till närmaste lunchstället på jobbet eller Tokerian.

Tårarna sprutade medan jag skurade i våtutrymmena hemmavid. Det finns inget bättre än att skura och städa när nånting gör så ont att man gråter! Jag skrev ett riktigt gnällinlägg och se! Framåt aftonen hörde Mie av sig och erbjöd mig en kompis till min krycka! Vilka snälla människor det finns!

Jag satt och softade lite vid datorn när det plingade på dörren. Utanför stod Lucille (som egentligen heter nånting helt annat) med den felande dynan till min samling köksstolar. Mina stolar var nämligen på kalas i helgen – de brukar vara det ibland. Självklart var jag tvungen att fråga om kalaset. Det bar sig inte bättre än att Lucille kom in och slog sig ner och berättade hur gräsliga barn kan vara. (Som om jag inte visste det…) Stackars familj! Till och med storasyskonet reagerade på ljudnivån.

Jag ringde mamma för det var tre dar sen. Det blev tjat om julen IGEN och jag bröt nästan ihop. Det är bara snack om hur ensam hon är och blir, men jag blir väl också ensam i jul om jag är nyopererad? Inte orkar jag åka nånstans, jag vill väl bara ligga och ta det lugnt? Så berättade jag om hälen och att jag behöver två kryckor. Mamma förstår inte att jag nästan inte kan gå ibland. Hon liksom vill inte förstå, känns det som. Så jag sa att om hon ringer hit nån gång får hon låta många signaler gå fram eftersom jag inte kan springa efter telefonen.

Så la vi på och jag la telefonen ute i köket och satte mig i arbetsrummet igen. Naturligtvis ringde det. Det var… mamma igen. Som berättade om sina bananflugor och sin städtjejs tips och så vidare.

Men det har du ju redan berättat…

sa jag.

Har jag?

svarade hon.

Ja, det går ju inte att bli irriterad, men hälen är ond och när vi hade lagt på igen kom det några tårar igen. Inte för att det är synd om mig utan för att det gör så ont att gå.

TV-serien Stalker hade premiär igår kväll och jag måste säga att det var skrämmande att höra och se hur dessa förföljare beter sig. Påminner till viss del om somliga som förföljer mig på olika sätt. Jag är både rädd och förbannad, men det var skönt att få bekräftat att dessa människor är väldigt sjuka. Samtidigt är det inte roligt att ha galningar efter sig. Vem vet när spärrarna släpper..?

Idag är det Fästmöns och min förlovningsdag. Vi ska fira den i nästa vecka, men det klart att jag tänker och längtar! Och tycker att det är väldigt irriterande att jag har fått eksem av förlovningsringen…

 

Livet är kort.

Read Full Post »

Stöd sökes!!!

Nej det blev inga nålar i hälen idag. Jag och Nål-Janne diskuterade fram och tillbaka. Uppenbarligen hjälper inte akupunktur och jag behöver få nån annan smärtlindring. Enligt min sjukgymnast lär husläkaren ordinera paracetamol och ibuprofen i kombo, nånting som min mage inte accepterar. Men, i morgon lär jag få ringa mottagningen och höra om det finns nån annan form av medicinsk hjälp jag kan få.

Jag är så less på de begränsningar som smärtan i hälen ger mig – jag har ju liksom lite andra, svårare åkommor att tampas med. Som det är nu kan jag inte ens ta en promenad för att rensa skallen från jobbiga funderingar och oro. Hälen gör för ont.

Sjukgymnasten sa att jag behöver gå på kryckor. Två, kryckor, alltså. Detta för att jag ska kunna minska belastningen på den onda hälen, men ändå sluta gå på tå med ena foten – eftersom det kan ge inflammation på annat ställe på benet.

Jag äger en krycka. Han tyckte att jag skulle kontakta min förra arbetsgivare och be att få låna en till.

Aldrig i livet!

var mitt svar.

Så därför undrar jag om det är nån som har en simpel, jävla krycka att låna ut så jag får ihop till det stöd jag behöver för att avlasta hälen. Typ en kompis till den på bilden här intill. Jag lovar att lämna tillbaka den när skiten är över – för det går över, det har i alla fall sjukgymnasten sagt.

Jag ser inte fram emot att krycka fram på jobbet, för om jag ska vara kvar måste visa att jag är pigg och alert. Hur pigg och alert ser man ut att vara när man går på kryckor? Inte nåt.

Eftersom jag kom hem lite tidigare idag passade jag på att gå till soprummet samt till BRF-brevlådan, en promenad på normalt högst 15 minuter. Det tog mig en halvtimma. Jag gick inte på tårna, jag belastade hela foten. Efter tre steg kändes det som om den där kniven kördes rakt upp i foten igen – för varje steg jag tog med vänsterfoten. Joru, jag kan lova att det kom ett antal tårar, men det var nog ingen som såg, för det skymmer ute.

Nåt besked av annan art har inte kommit idag heller, inte via snigelpost, i alla fall. Jag kom på att man nog endast har mitt gamla mobilnummer, men jag har den laddad fast på ljudlöst hemma och kollar av den varje kväll. Hittills är det bara säljare som har ringt – så himla skönt att inte behöva svara! Framför allt inte på såna säljare som vill sälja pensionsförsäkringar till mig, det känns som ett stort jävla hån som läget är.

Nu ska jag gå och skrubba badrummet och duschrummet/toan. Det tar inte bort smärtan, besvikelsen, frustrationen eller tårarna, men det blir i alla fall rent.

Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdagsmysigt, äckligt och stödjande

Varning för stjärtklåda!

Varför inför inte fler människor torsdagsmys? Det gjorde Fästmön och jag igår. Nu tycker att ordet

mys

inte nödvändigtvis har med ätande av slaskmat och snask att göra, men lite mat blev det ändå. Vi köpte var sin mini-baguette och till den tre goda ostar – varav en var synnerligen übermogen. Till huvudrätt blandade vi till var sin sallad på ICA Heidan. Till maten serverades ett glas rött och till dessert synnerligen kletiga choklad- och dajmmuffinsar och kaffe. Ja tack, vi blev mätta!

Ingredienser till torsdagsmys. Allting ser inplastat ut och det är ett filter jag har lagt på i Photoshop eftersom Ajfånen tog en suddig bild. Alltså, jag tog en suddig bild med Ajfånen.

Men vadan detta mysande en torsdag? Kanske var det en viss kompensation för de ÄCKLIGA historier Anna berättade härom kvällen om maskar i stjärtar och hur dessa sprids via handdukar och gosedjur. (ja för BARN är ena rediga smitthärdar! Inte så konstigt dårå att jag inte är nån barnmänniska, eller hur? OBS! Ironi!!!)  Jag höll på att kräkas! Och naturligtvis började det klia på ett visst ställe. Outhärdligt mycket. Så mycket att jag var helt säker på att jag hade blivit moderskepp för en massa vita, slemmiga och krälande saker. URRRK! Det räcker så bra med mina sedvanliga aliens, tack! Men dessa berättelser gjorde att jag hade liiite svårt att sova, kan jag meddela. Fast jag har självklart INTE nåt som krälar i min stjärt, det vill jag ha till protokollet!

Däremot har jag nånting som ser till att det inte krälar i mina ben idag. Det är premiär för stödstrumpor för min del! Tantvarning, eller? Till saken hör att jag hatar knästrumpor. På grund av min onda häl kan jag tyvärr inte stå och jobba. Det innebär att jag får problem med mina proppben. Nål-Janne rekommenderade därför att jag skulle inhandla stödstrumpor. Igår fick de besök av en stödstrumpsförsäljare (vilken titel!) på Annas jobb. Anna messade och frågade om hon skulle köpa ett par åt mig och det ville jag. Så nu sitter jag här, iförd ett par knästrumpor (har inte haft såna sen jag var liten kicka) med stjärnor på. Det kändes ovant att dra på sig dem i morse. Eftersom jag inte kan stå på den onda hälen mer än typ två sekunder, fick jag sätta mig på en stol och dra på mig strumporna – ända upp till armhålorna, kändes det. Närå, de slutar vid knävecken. Än så länge känns det bra även om jag blir varm om benen. Det ska bli intressant att känna efter i kväll hur benen mår.

Stödjande strumpor.

Anna har webb-adressen ifall man vill skicka efter fler strumpor. Och känns benen bra i kväll lovar jag att försöka tvinga av henne den och lägga ut den här på bloggen. Känns benen riktigt bra ska jag nog skicka efter flera par så jag har ett par per vardag.

Idag på förmiddagen ska jag försöka få till text och bild till en folder. Inte det lättaste när textunderlaget är för omfattande och bildkvaliteten mindre bra. Tja, jag får väl trolla – med mina stödstrumpeknän!

Livet är kort.

Read Full Post »

Inflammerat och inplastat

I eftermiddag fick jag äntligen sticka iväg till Nål-Janne för lite akupunktur. Det har varit en urhektisk dag där jag knappt har hunnit gå på toa eller ta rast på jobbet. Men jag fick också beröm och positiv feedback av M, som är chef, och det tar jag åt mig och gömmer i hjärtat. Men jag blev jättegenerad och låtsades inte höra.

Lunchen inklusive haltande promenad till Syltan fram och tillbaka stressade jag i mig på 20 minuter. Och då åt jag både fjärtsoppa (utan fjäsk fläsk) och pannkakor. Jaa, du ska veta att jag var rädd att Janne skulle sätta en nål i min mage, då hade ballongen smällt och det hade blivit grym gasutveckling…

Efter lunchen.

Idag gjorde akupunkturen ont. Två av nålarna var värst; den ena satt på framfoten, mellan stortån och pektån; den andra under hälen, just där jag har ont. Janne klämde och kände på mitt ben och nog är bindväven fint inflammerad, alltid. Det kändes som om att det gjorde ont var han än petade på mig. Men det är väl sjukgymnasters roll, att känna till folks ömma punkter och tortera människor därefter…

Trött som fan, på ren svenska, var jag när jag kom hem. Jag har inte ens orkat läsa min post. Och äntligen – ÄNTLIGEN!!! – hade plasten kommit! Fyra smala rullar stod nere i entrén. Jag tog genast upp en och började plasta…

Inplastat skrivbord.

Jag började plasta in i arbetsrummet för där var det svårast med höga bokhyllor, tunga möbler som nu står i vägen samt datorn. Det höll på att sluta med katastrof, för jag tappade en sten (min X-frus fiiina stennyckelpiga som hon fick i 35-årspresent och blev så arg över! 😛 ) Datorn och skrivbordsstolen har jag måttat ut och klippt till plast för, de plastar jag in på söndag kväll.

I gästrummet ska Fästmön och jag vippa upp sängen, annars är det klart där också (förutom krukväxterna – men de får ju stå kvar i alla fönster till söndag kväll).

Inplastade möbler i gästrummet.

I vardagsrummet har jag plastat in en del och måttat och klippt till annat – man måste ju kunna sitta nånstans och glo på TV. När jag plastade steron med tillbehör åkte en högtalare i golvet, vilket var mindre bra. Det var ett lite h-e att få i kablarna och naturligtvis fick sig skyddet över själva membranet en rejäl skada. SKIT! 

Inplastad teknik i vardagsrummet. 

Vitrinskåpet i vardagsrummet har inte täta dörrar så det plastade jag också in, inklusive fotona på de fyra bonusbarnen – de får ju inte bli smutsiga! Sen skaffade jag mig dessutom en Plast-Pappa i och med att jag plastade in fotot av honom och några till.

Inplastat vitrinskåp och min Plast-Pappa.

På ballen* tronar de nya fönstren. Och om jag räknade rätt fick alla fem fönster och nya balledörren** plats! Skönt, för de hade verkligen inte fått plats här inne…

Nya fönster.

Det låg en lapp i min postbox att Dalkarlarna stormar in här klockan sju på måndag morgon. (Mitt under min tandborstningstid.) Jobbigast blir det på tisdag morgon eftersom jag ska förbereda mig för läkarbesöket då. Har ingen lust att ha en massa främmande män i mitt hem just då, men det får jag lov att finna mig i.

Nu är allt inplastat och jag fick skutta ner för trappan och hämta upp ytterligare en rulle – som tog slut. Hoppas verkligen att de andra i trappuppgången har tagit till sig, för vad jag förstår är Dalkarlarna inte här och jobbar i morgon. Jag är ganska irriterad på att de lämnade plasten så här sent, vi skulle ju få den en vecka före fönsterbytet. Och vad gör folk om plasten inte räcker? Dåligt!

Nu har jag tagit reda på en maskin ren tvätt som hängt färdig, nästa maskin är på gång att hängas. Klockan 20 ska jag hämta Anna från jobbet. Hon kände sig inte särskilt pigg idag, stackarn! Mina förkylningssymtom inklusive febern har mirakulöst nog gått tillbaka helt. Kroppen är fantastisk!

*ballen = balkongen
**balledörren = balkongdörren

Livet är kort.

Read Full Post »

Projektet Renovera Tofflan: Voodoo-Tofflan hos Nål-Janne

Äntligen var det dags idag – att få komma till sjukgymnast med min onda häl! Detta det första steget i projektet Renovera Tofflan. Och jag ska säga att Nål-Janne är väl värd att vänta på! Han har nämligen behandlat min hälsena tidigare med bra resultat. Den här gången handlade det om hälsporre – ja, jag vill ha till protokollet att jag hade ställt korrekt diagnos! Den sitter under hälen och är synnerligen oskön att gå på, för att använda en litotes. I klartext: det gör jävligt ont att gå på hälen.

En annan bra grej med den här sjukgymnastmottagningen är att den har gratis kundparkering. Jämför det med Sjukstugan i Backen som tar 25 spänn i timmen av sina kunder/patienter… Väntrummet på sjukgymnastiken är emellertid lika tråkigt som Sjukstugans väntrum…

Tråååkigt väntrum…

Men jag hade min bok på gång med mig, så det gick ingen större nöd på mig. Jag läste några sidor och sen kom Nål-Janne och hämtade mig.

Vi pratade en stund och han försökte hitta gamla journalanteckningar. Hälsena och rygg har jag fått bra hjälp med här. Jag beskrev mitt nuvarande problem och Nål-Janne klämde och kände och jag fick några enkla, men effektiva övningar att göra hemma och på jobbet.

Till sist fick jag lägga mig på britsen och bli Voodoo-Tofflan. Medan jag glodde på mig själv i spegeln pratade vi skit om min förra arbetsgivare och gott om min nya, ungefär.

”Spegel, spegel på väggen där… Säg vem som bäst i tjockis-svart klär!”

Idag stack Nål-Janne åtta nålar, bara, i min fot och häl. Här ser du fyra av dem. De är inte så små och jag höll på att trilla av britsen när jag tog bilden på grund av min nålfobi… Men jag KBT:ade mig lite och utsatte mig för denna prövning.

Fyra av de åtta nålarna. Vid den rosa pilen ser du att jag inte har rakat benet. Jag har aldrig rakat mina ben, faktiskt.

Efteråt kändes det jätteskönt i hälen, så jag höll på att smita från träningspappret. Kvittot glömde jag ta, men 100 kronor var det värt och jag har råd att betala själv (min arbetsgivare betalar annars en del av behandlingen). Jag har fått en ny tid på torsdag nästa vecka, samma dag som fönstren levereras till min balle*. Men det klarar Dalkarlarna av så fint utan min hjälp! Idag levererades fönstren till huset mittemot. Det står nu fönster överallt, på ballar**, allar***, på gräsmattan, på gångvägarna…

Nu ska jag städa lite, det tror jag är bra för framtiden. Och efter en dag fullt av spännande jobb!

Nästa del i serien Renovera Tofflan kommer troligen efter läkarbesöket på Sjukstugan i Backen den 25:e angående min alien. Under tiden kan du ju gissa på lådan med stenen! Moahahahahaaaaa….

*balle = balkong
**ballar = balkonger
***allar = altaner

Livet är kort.

Read Full Post »

Totally knacked…

En hel dag med intryck på jobbet. Men inte vilka intryck som helst, inga direkt lättsmälta. Så väldigt intressant att lyssna på forskare som pratar om att kommunicera osäkerhet… Jag antecknade febrilt…

Mina oläsliga anteckningar…

För mig som kommunikatör är det så självklart att det vi kommunicerar är sanningen. Men hur kommunicerar man om sanningen är osäker?  Grupparbetena mot slutet av dagen gav vissa idéer och tankar.

Communication from different perspectives… Ja, hela dan var på engelska.

Jag fann mig för övrigt bli gruppledare för grupp två. Och när det skulle redovisas var alla utom två försvunna. Känns det igen? Språket för dagen var dessutom engelska. Jag har bott i England och talade en gång helt flytande – vardagsengelska med sydlig accent. Idag gällde det att helst inte låta svengelsk utan antingen RP English eller amerikansk. Dessutom forskarlingua…

Nej, det var inte lätt för mig! Det var så svårt att jag först efter över fyra timmar började fnissa och tycka att stolarna liknade foppatofflor…

Stolarna såg ut som foppatofflor! 

Efteråt gick jag upp och kollade lite mejl innan jag stack hem. Och tryckte i mig en kaka från institutionsinformationen som jag inte kunde delta i idag, tyvärr.

Under morgondagen ska jag samla intrycken från den här dagen och presentera tillsammans med bilder och filer på vårt intranät. Hoppas jag slipper börja dagen med att kräkas (verbalt) som jag gjorde idag. Men jag tar inte längre nån skit. Inte från nån.

Stannade till vid Tokerian på vägen hem för att handla lite förnödenheter. Sen studsade jag (nåja…) in i duschen. Jag har ätit en synnerligen smaskig lunch, en buffé av vilken jag åt rökt lax, västerbottenpaj, grönsaker och gott bröd. Men jag kunde inte gå förbi en hel gavel på Tokerian med Vit choklad från Marabou utan att köpa åtminstone en! Det blir till senare, först ska jag äta rester från igår kväll. För hur det än är, så är jag faktiskt lite hungrig. Och totally and utterly knacked. So knacked I don’t have the strength to say

knackered…

Klockan 16 i morgon ska jag infinna mig hos Sjukgymnast-Janne som antagligen leker voodoo-docka med min häl. I övrigt mår jag sisådär, jag är mest trött idag. Har bara nästan svimmat en gång och det är lite.

Tankar till två vänner som jag haft kort sms-kontakt med och som har det tufft just nu!Ni vet själva vilka ni är!

Livet är kort.

Read Full Post »

Svart – som natta!

I morse när jag kom till jobbet visade telefonen ett konstigt felmeddelande. Och när jag slog på datorn gick den snällt igång, men datorskrivbordet var alldeles svart förutom två vädergadgetar, en klocka och så datorns papperskorg.

Svart är i och för sig snyggt, men…

Tänk så handikappad man blir i mitt jobb när varken telefon eller dator funkar! Jag kunde inte ens kolla på vårt intranät efter driftinformation… Det visade sig snart att halva ”företaget” hade drabbats. Skälet var ett strömavbrott igår kväll. Strax efter klockan nio nådde vi cyberspace igen. För min del innebar detta svarta en förlust på en timma och en kvart, ungefär, jobbmässigt sett. Men jag satte mig så klart med en utskrift jag hade gjort tidigare, som tur var, och planerade mitt pratmanus inför onsdag om två veckor. Och faktum är att jag klarade av att läsa mina kråkfötter sen, när nätverket var igång igen, och jag skulle föra in ändringar och tillägg i filen på datorn.

Skriver jag för hand blir det mest kråkfötter, men jag klarade faktiskt av att läsa dagens!

Jag skippade därför förmiddagsfikat och jobbade större delen av lunchen, även om jag hann springa ner med IS och slänga i mig kesofyllda avocador och rödbetsris. Inte särskilt mättande, så i kväll kanske jag kokar lite färsk pasta som jag inhandlade igår.

På onsdag klockan 16 blir det äntligen sjukgymnastbesök! Jag ska träffa Janne som har behandlat min häl tidigare med akupunktur. Det funkade då, så jag hoppas att jag får det och att det funkar nu också. Vet inte hur många behandlingar jag fick sist, men Janne berättade att han satte tolv nålar… Då hade jag ont bak på hälen, nu har jag ont under. Man kan förledas att tro att det gör ont att få tolv nålar instuckna bak på hälen där man inte är så köttig, men det gör det inte! Bara jag slipper se nålarna, för ser jag dem, svimmar jag. Det som gör ont är när Janne kommer och snurrar på dem i halvtid. Uj, då kan det ila till som tusan!

I veckan ska jag väl också förbereda inför fönsterbytet och börja bära bort balkongmöblerna. Nästa vecka måste jag sen flytta möbler och börja plasta in. Bävar för att leva i detta kaos, men samtidigt har jag ju en alien som pockar på min uppmärksamhet så det här med fönstren får gå som det går. Den 25:e ska jag på läkarbesök på Sjukstugan i Backen och det känner jag mig synnerligen kluven till. Jag inser att nåt behöver hända nu, snart, för jag mår allt annat än bra. Samtidigt har jag väl ingen större lust att bli behandlad hos nån som i princip förstörde mitt förra liv. Jag misstänker starkt att jag, när jag får narkosen vid operationsdags, säger ett och annat om en viss förkrympt själ som trampar denna jord… Vem vet, jag kanske avslöjar ett och annat som denna själ trodde att h*n kunde undslippa. Det mesta finns för övrigt nedtecknat, jag bara väntar på rätt tillfälle att göra nånting med det. Det verkar inte som om jag kan förlåta och därmed bränna det jag skrivit ner… Jag har försökt, men hur starkt jag än har gjort det så går det inte. Det är en kamp med minst två förlorare, emellertid, och jag är en av dem. (För att inte tala om när och kära som indirekt har drabbats.) Tro inte för ett ögonblick att jag inte är medveten om det. Jag är inte alls perfekt som människa, men jag är i alla fall inte ond. Det vet jag med säkerhet. Och jag tycker att min strafftid (för vad? lojalitet? pliktkänsla? viljan att åstadkomma nånting?) borde tidsbegränsas. Man kan inte leva såsom jag lever nu. Jag kan inte leva.

Jag har skrivit i mitt eget blod.

Livet är kort. Ibland tvingar det in en på fel vägar.

Read Full Post »