En grekisk afton

Ett tvivelsamt och grekiskt inlägg.

---

 

Det blev grekisk inramning på Fästmöns och min lördagskväll. Efter att ha tillbringat eftermiddagen med att jaga sand behövde vi ju äta. Jag tyckte vi skulle fira att jag har fått jobb. Tyvärr har jag inte fått lön än, men jag grävde fram två femhundringar ur min nödkassa och en åkte vi ner på stan.

Oktoberkväll. Här glor vi på Åkanten från en bro över Fyrisfloden.

Vi var liksom inte ensamma hungriga igår kväll. Dumt nog hade vi inte bokat bord och vårt första alternativ på matställe var knökfullt. Vi strosade därför vidare och hamnade på Tzatziki. Där var det också fullt, så fullt att folk även satt på uteserveringen. Det kändes… lite kallt, för precis som Åkanten på bilden ovan ligger Tzatziki vid Fyrisfloden. Men vi lyckades få ett ett bord för två inomhus. Och där är det hur mysigt som helst. Det är en gammal byggnad och en ser valv och tegelstenar. Dessutom hänger det många roliga saker på väggarna, ifall en inte vill titta på varandra. Självklart tittade vi på varandra, men det var liiite svårt att konversera – ljudnivån var på såna höjder att alla samtal måste föras halvskrikande.

God hjul? Nä, de var faktiskt ganska dammiga och det hängde spindeltråd från dem. Men vackra att se på, trots allt.

 

Min fästmö.

Det slog mig att det var väldigt många unga människor ute och åt. Det är trevligt, men en kan ju inte låta bli att undra hur de har råd. En får känslan att det inte är så farligt med den där ungdomsarbetslösheten… Nåja, vi lite äldre fick som sagt gräva i våra nödkassor, men jag tyckte att vi skulle äta gott och mycket och verkligen unna oss. Det gjorde vi.

Det blev en trerättersmiddag med en flaska grekiskt rött Tsantalivin. Jag smockade i mig piperia gemisti till förrätt. Det var starkt och gott, men jag saknade bröd till. Det kom aldrig. Nu må det vara förlåtet, för det var verkligen smockfullt på stället och personalen fick slita hårt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi valde samma huvudrätt, kycklingsouvlaki. Den grekiska salladen till var fräsch, men jag fick mycket större och många fler bitar fetaost än Anna. Vidare förstår vi fortfarande inte vitsen med att lägga ett bröd med röd sås i botten på tallriken. Det brödet går aldrig att äta och jag är inte överdrivet förtjust i den röda såsen. Jag ångrar att jag inte bad om att få mer tsatsiki i stället, för den klicken var mikroskopisk.

Till dessert beställde vi båda kaffe, men bara Anna fick först. Miss nummer tre, alltså. Jag åt chokladtårta och den var helt ljuvlig och alldeles lagom chokladig. Blåbär, hallon, hallonsås och en gigantisk physalis gav syrlighet och en klick grädde gav sötma. Allt smakade underbart gott.

Fyrisån by night.

Vi rullade mot bussen och klarade av att resa hem utan att kräkas eller så. Det var ganska sent när vi kom hem, så vi satt inte uppe så länge.

I morse lyckades jag sova lite längre, Anna lite kortare. Snart är det dags att skilja på oss igen. Vår enda gemensamma vuxenhelg utan jobb i månaden passerar alldeles för fort. I eftermiddag pockar våra respektive familjer på uppmärksamhet. Jag har varit duktig och tagit fram ett paket kycklingfärs ur frysen. På så vis vet jag att måste laga till nån middag i kväll, annars hade jag struntat i det. Att äta ensam är aldrig roligt. Att äta grekiskt är alltid gott.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndagspromenad

Ett luftigt inlägg.

---

 

Söndagspromenad på stigarna i Förorten.

Det blev en helt underbar solig start på den här söndagen! Vi hade bestämt oss för en promenad redan igår, men så blir en (läs: jag!) alltid lite seg och bekväm och backar. Men… både Fästmön och jag sitter inne för mycket när vi är lediga och sen när vi jobbar… ja, då är vi förstås inomhus också. Så ut i septembersolen gick vi!

Stockros på vår rutt. Årets sista?

Vi har en liten rutt i Förorten som vi brukar ta. Den är inte alls lika lång som vissa andras, som den däringa Morgontypen, som skenar en mil åt gången. Jag, som numera inte bara fortfarande har ont av en hälsporre, har fått mer ont upp i benet, i knäleden och upp i höften, bak i ryggen. Det är väl åldern och dess krämpor som gör sig påminda. Men det kan ju aldrig vara skadligt att röra lite på sig. Stärka skelettet, så att säga. Med tanke på min övervikt lär musklerna och lederna få jobba ganska bra också… Jag skäms för min lilla mamma, som är 27 år äldre än jag och dessutom handikappad, rör mer på sig än jag gör… Detta har bland annat fått till följd att hon har kunnat minska på en del mediciner! För egen del har jag inte så många mediciner att minska. Jag äter tre sorter och dem får jag äta livet ut – om nu inte kroppen lagar sår och bråck och plötsligt börjar tillverka röda blodkroppar lite snabbare.

PAUS FÖR ATT SKYFFLA IN EN PLÅT MED MAT I UGNEN!!!

Vi traskade på bortåt kolonilotterna. Ett tag tänkte vi gå ner till kvarnen, men där var så avstängt sist, så vi tog höger i stället. Lite synd, för det är vackert vid vattenfallet och bron. Samtidigt får en ju förstå folk som har flyttat in där eller har annan verksamhet i den gamla kvarnen och de tillhörande husen. Inte vill de ha en massa främlingar skenande över sina ägor, precis.

Nån mil gick vi som sagt inte, det blev bara 3,3 kilometer. Men det var alldeles lagom för min gamla kropp! Vi såg en del fina blommor, vi såg en nymålad garagelänga, vi såg två småtjejer som erbjöd

gratis cykeltvet

och jag blev så impad att de hade lyckats stava cykel rätt, men inte tvätt, fast jag vågade inte fota deras skylt. Vi såg en soffa, där nån uppenbarligen brukar sitta och dricka öl och röka cigarretter och en och annan riktigt snygg graffitimålning… Sen gick vi hem till Himlen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

När molnen hade hopat sig tog jag mitt pick och pack och tuffade hem till New Village. Mamma har fått sitt söndagssamtal och jag har rensat min mobil på foton och uppdaterat till iOS9. Det senare gick hur bra som helst, trots att jag bävade lite. Jag har ännu inte hunnit kolla in uppdateringen riktigt, men det som först slog mig som bra var den logiska numreringen av bildmapparna.

Och nu tjöt timern att min söndagsmiddag är färdig… snorrekorv och pommes! (Jaa, korven ser ut som nåt helt annat än kycklingkorv, som det är, i ugnen…)

Snorrekorv och pommes väntar på mig!

Och så avslutningsvis – för jag vill inte lämna dig med en bild på min perversa mat – dagens kattungebild:

Två gosungar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Uppdrag med penna och andra verklighetsupplevelser

Ett inlägg om vägar, lögner, fina saker och Alice-who-the-f***-is-Alice.

---

 

En väg jag vill gå på? Eller vill jag bara hoppa ner från bron över den?

Ibland är vägen krokig, ibland är den rak. Vägen kan vara full av gropar och hinder – eller rentav nyasfalterad. Inte vet jag vilken väg jag har slagit in på , men mitt i det jätteledsna är jag produktiv. Som om jag är två personer: en som sitter i vännens bil och gråter, en annan som är professionell, inte tappar tråden trots avbrott och som levererar till belåtenhet. Kanske är det rentav så att mina ben har valt separata vägar? I teorin, vill säga. I verkligheten är det ju omöjligt.

När en kör bil försöker i alla fall jag att se trafiken så långt fram som möjligt, för att förutse eventuella händelser. När jag bara är jag ser jag vägen under mig. Jag vill så gärna gå den, men jag vill hoppa ner från bron över den också och krossas som en tomat mot asfalten. Den magnetiska asfalten.

Jag skriver ärliga recensioner, (Pinocchio mötte jag igår på Uppsalas nyaste antik- och retrobutik. Dockan är till salu för 150 kronor i butiken.)

Två texter blev det igår, varav den ena är publicerad och klar. Det är alltid roligare när en författare blir glad över en recension än när h*n blir arg och startar en grupp på Facebook med så kallade professionella journalister om hur dålig jag är på att läsa och förstå. Men jag skriver alltid ärligt. Har jag blivit mig tillsänd ett verk av författare eller förlag måste den som läser min recension vara säker på att det jag skriver är ärligt. Jag kan inte skriva att en bok är bra om jag inte tycker det, kort sagt. Däremot kan jag skriva att den språkligt sett är bra, men också förklara vad det är som gör att jag tycker si eller så.

I morgon bitti publiceras här och hos UppsalaNyheter en recension av en rykande färsk thriller, skriven av en Uppsalaförfattare. Det gläder mig att se hans namn bland de författare som ska delta i författarstafetten i Missionskyrkan här i Uppsala under Kulturnatten den 12 september.

Gina Hund vaktade alla fina saker. Här vänder hon andra sidan till.

Men igår eftermiddag/kväll blev det en utflykt till verkligheten. Under tiden jag pratade med två gamla väninnor (gamla på det viset att de har känt varandra länge) och kliade vakthunden passerade två representanter för annan lokalmedia. Sen träffade jag självaste Pinocchio. Det var i skepnaden av en helt underbar marionettdocka, på Uppsalas nyaste antik- och retrobutik här på Hjalmar Brantingsgatan 4A. Jag vet nån som gärna vill ha den, men jag hade inte 150 kronor. I stället fick jag nöja mig med att fota den och instagramma. Vännen som ljög mig rakt upp i ansiktet har inte gillat bilden på dockan. Det ger mig nån sorts tillfredsställelse eftersom det pekar på en viss självinsikt. Eller inte. Jag trodde ett tag att lögnen var omedveten och uttalad i oförstånd eller förvirring. Men kanske den inte var det. Nåja, det är inte min näsa som växer utan andras.

Jag blev förälskad i en sak igår, ett helt underbar serveringsvagn på hjul. Vagnen var dessutom oanvänd, den berömda lappen i snöre satt kvar. Min mamma har nåt liknande hemma hos sig, en pryl jag räddade från att hamna på tippen en gång (!) eftersom jag tyckte att den var så fin. Men mammas serveringsvagn har flaskhållare också. Det är lite oklart varifrån den kommer, näppeligen från mina farföräldrars djupt religiösa hem eller från mina morföräldrars alkoholfria (jag tänker på flaskhållarna). Kanske från de tokiga Flickorna Tro och Kärlek, som farmors (Hopp) systrar kallades i familjen?

Den här underbara och oanvända serveringsvagnen är till salu på Hjalmar Brantingsgatan 4 A för 1 400 kronor, om jag inte minns fel.

Idag fortsätter jag att läsa för att skriva. Jag började göra flickan Alice bekantskap igår när jag öppnade en nyöversättning på svenska, men med originalillustrationer, av Alice i Spegellandet. Det gör mig varm om hjärtat att Vaktel förlag lyfter fram detta fina verk från 1800-talets senare hälft. Nu ska jag avgöra om det är en barnbok eller inte.

Alice i Spegellandet – en barnbok eller inte?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndagsskola med fingervisning, till Maxi och planering av en mordresa

Ett fingervisande inlägg med litterära anspelningar, som vanligt.

---

 

Fingervisning pågår!

Det var verkligen TUR att författaren Sofie Sarenbrant inte blev ilsken för att jag la upp bilden här bredvid på Instagram och kallade den Fingervisning pågår! Hon till och med skrattade åt bilden och gillade den. Så nu lånar jag hennes bok igen och kör bilden även på bloggen som illustration till dagens söndagsskola. Sen ska jag läsa boken också, den är riktigt spännande efter cirka en fjärdedel.

Ja, jag skulle ju ha mobiltelefoniutbildning med lilla mamma, numera 80 år. Det var söndagsskolan. Och det gick väl så där. Mamma är nu inne på sin fjärde mobil. Denna gång har jag och Fästmön köpt henne en äkta seniormobil – jag hatar ordet senior, tycker att det är löjligt! – i hopp om att mamma ska använda den, typ ta med sig den när hon går hemifrån ifall hon plötsligt behöver ringa eller nån behöver nå henne.

En seniormobil till mamma.

Motståndet är kompakt från mammas sida. De en gång så flinka flickfingrarna vill inte riktigt hitta snärten på tangenterna. Att detta skulle ha nåt med gamla leder att göra är bullshit – det handlar om min mammas långa naglar. Mamma är ytterst mån om sitt utseende. Jag har till exempel inte sett ett enda grått hårstrå på hennes huvud. Jag har aldrig sett hennes naglar korta och omålade heller…

Jag hoppas att jag har lyckats förmedla hur hon svarar i sin mobil och hur hon ringer. Men man vet inte så noga. Det handlar inte om att mamma är korkad eller dement – hon är ovillig. Vi tragglade ett tag och som belöning (för mamma) åkte vi till ICA Maxi och Ö o B för att handla. Jag börjar allvarligt tro att mamma äter toapapper, för förrådet har nu gått från stort till enormt.

En liten åktur blev det innan vi for hem för att dricka eftermiddagskaffe och skrapa veckans Trisslott. Då var klockan 16.30. Jag tryckte i mig såväl citronmuffin modell gigantisk samt fingerkex antal många. Sen skrapade jag fram en vinst på 60 spänn åt oss. Det blir två nya lotter, har vi bestämt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

En stunds läsning i ovan nämnda bok blev det för min del innan det var dags för middag. Idag lagade vi mat hemma på riktigt. Vi kokade potatis med dill, ställde fram matjessill med tillbehör och jag tog tre snapsar Svenskt vatten, det vill säga Östgöta sädes, det göttaste brännvinet i världen. Östgöta sädes uttalas för övrigt Öschöta sädes och inte på nåt annat sätt, dumma ståkkhålmare.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter maten blev det äntligen tillfälle att ringa Anna! Vi har inte talats vid sen i början av veckan. Det blev en del avrapporteringar och sen berättade jag om ett evenemang som vi eventuellt skulle kunna bevista i sommar. Lite senare började jag kika på olika möjligheter och jag kan avslöja så mycket som att vi planerar en mordresa tack vare en god person vid namn Sven-Bertil. Eller… Sven-Bertil heter nånting annat, men jag vet inte h*ns identitet. Det kanske inte ens är en man..? Oavsett är det en mycket godhjärtad person som tycker att jag ska göra denna ruskiga tripp.

Min kväll avslutades med en promenad ut till sopstationen och sen, utan soppåsar, en promenad längs med vattnet. Trots det trista ljuset fick jag ett par bilder som jag blev ganska nöjd med. Och med dessa bilder avslutar jag det här inlägget för att kunna läsa en stund innan jag släcker. I morgon ska jag inleda dan med byråkrati och administration så att jag kan överleva ett tag till. Men på eftermiddagen ska jag göra nåt roligt igen: träffa vännen FEM!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kvällspromenad – Byhålan by night

Ett promenerande inlägg.

---

 

Det blev en kvällspromenad igår efter att vi hade tittat på Ann-Sofie i När livet vänder. Tänk att 30 minuter program kan ge en så mycket att tänka på! Det var skönt med frisk luft för tankarna. Rygg och ben tackade för att de fick röra på sig efter en dag tillbringad mest i bilen – och lite i och ur. Mamma pinnade på så bra, vilket glädjer mig. Den nya rollatorn är stabilare än den gamla och fungerar till och med hyfsat utomhus på vintertid.

Vi gick längs med Vätterpromenaden en bit och sen upp till Sjögatan där lilla Tofflans första hem fortfarande står kvar. Då var det grönt, men sen många år tillbaka har huset en beige färg. Men det kallas än idag Gröna Nöden och sägs vara bebott av ”fint folk”. (Det var väl därför vi flyttade…)

Det var mörkt när vi gick ut, men jag tog ända några bilder från kvällspromenaden i Metropolen Byhålan. Här är en del av dem:

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Idag då? Jag pinade mig upp efter cirka fem timmars sömn för sedvanlig vardagsadministration. Senare blir det ett par ärenden på stan för min del. Kanske packar jag in mamma i bilen för att jaga en lampskärm samt en tur upp till graven med påskliljor. Vidare har jag fått i uppdrag att gå ner med saker i källarförrådet och att göra fint på mammas balle*. Lax ska inhandlas till påskafton, för det glömde jag köpa igår. Och… jaa, däremellan ska jag klia på några konstiga bett jag fick i förrgår. Jag messade över några bilder till Fästmön igår kväll, men hon blev inte imponerad, mest äcklad. Gissar att hon var trött på skröpligheter efter en tuff första dag med ny arbetsgivare.

Vidare ser jag fram emot att få en vägbeskrivning per mejl som ska leda mig och mamma till en vän på påskdagen. Det är en utflykt jag verkligen ser fram emot! Östergyllen är så vackert på våren och utflykter på landet är härliga.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna några rader i en kommentar så blir jag glad! Det är roligt att läsa vad du gör!

*mammas balle = mammas balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fruset

Ett inlägg om utomhus och inombords.

Kylan har trängt sig in. Hur jag än gör hittar den mina innersta vrår. Att gråta hjälper inte. Det gör bara ont när tårarna fryser på kinderna. Jag suger i mig värmen från min älskade och från dem som vill mig väl. Men jag är så rädd att jag ska ta deras krafter också. Bli en energislukare. Bättre då att dra sig undan lite, hålla sig på sin kant.

Natten var fylld av märkliga drömmar. I en av dem var Anna och jag på min förra arbetsplats. Jag skulle sluta och hade massor att avsluta; Anna var där för att hjälpa till. Men jag blev så ledsen när jag inte hittade alla dem jag ville säga hej då till. Faktum är att jag blev så ledsen att jag hoppade upp ur sängen och ställde mig på golvet – och grät. Även i sömnen.

Det var skönt att få sova lite längre idag också. Mitt personliga batteri visar på low och jag gör vad som helst för att ladda det. Äter till och med grönsaker. Men just mackan på bilden nedan är Annas frukostmacka!

Macka med mycket tomat…

Ljus och sol och frisk luft är också bra för att ladda batterierna och få mer energi. Vi gick ut i den halvfrusna oktobersöndagen.

Eklöven har antagit en orange ton.

Det är ännu vackert ute. Det är fortfarande liv. Men frosten äter sig in i buskar, gräs och löv.

Frostnupna gröna små blad.

Om det är nånting vi alla måste så är det att dö. Döden kan vara en befriare, den kan vara vacker.

Det är dött. Men vackert.

Vi gick till kolonilotterna. Nån hade eldat där. Inte en människa fanns där. Frosten låg som ett vitt täcke.

Frosten låg som ett vitt täcke.

Till och med vattnet i pölarna hade stillat sig.

Stillat vatten.

Vi gick mot kvarnen, men det går inte längre att gå fram till bron och fallet. Husen är uthyrda. Närmaste ladan, dock, har blivit hunddagis. En alldeles lysande idé! Verkligen fin natur för hundarna! Så du som finns på Fejan, hoppa in och gilla Hunderbart Dagis!

Hunderbart Dagis.

På väg tillbaka mötte jag en före detta kollega, upptagen med nån banderoll. Jag fanns inte för honom, han fanns inte för mig. Jag bara noterade.

Marken var full av fallna löv, fallna hjältar. De har fullgjort sitt uppdrag, nu behövs de inte mer.

De behövs inte mer.

Kaffe och äppelkaka efter över fyra kilometers trampade satt fint! Lite inköp av mat och så hem till stan för min del. Här är som igår.

Björken är kvar.

I morgon har jag städdag. På tisdag ska jag på en mässa, inte för att jag vill, bara för att jag borde. Om jag inte har frusit helt och hållet till is innan dess. Det finns en viss risk. För varje kallt ord fryser en kubikmilliliter av jag. Snart känner jag ingenting, för det går undan.

Livet är kort. Vi måste alla leva ett tag innan vi kan dö.

Read Full Post »

Kulturnatten 2013 – djupt ur en snedtrampad toffla

Ett inlägg om min upplevelse av Kulturnatten 2013.

Det blev nog så att nån la en förbannelse på mig sen jag skrivit kritiskt häromdan om Kulturnatten. Men min åsikt är fortfarande att jag tycker att den bör förnyas lite. Straffet för mina ord lät inte vänta på sig – jag trampade i ett hål i gatan och gjorde en volt. Faktum är att jag inte bara kunde ha brutit nånting eller slagit ut tänder, jag kunde faktiskt ha slagit ihjäl mig. Nu gjorde jag mest illa min friska fot. Idag känner jag emellertid att det ömmar lite mer här och var, till exempel i vänster armbåge. Men… tack och lov är foten bättre!

Jag kanske borde välja mina ord bättre, så jag inte drabbas av nåns vrede… Här en manisfestation för ordet utanför Walmstedtska gården igår.

Igår kväll när vi kom hem och jag hade fått av mig skorna började foten värka och göra förskräckligt ont. Jag var osäker på om jag skulle kunna kunna skjutsa Fästmön till jobbet idag, men det gick! Kanske sände den rare Danny* en bön till vår Gud för mig efter att jag beklagat mig när vi sågs utanför kyrkan! (Det gjorde mig väldigt glad att få veta att Danny har kyrkan, jag är så rädd att han ska känna sig ensam i det här landet.)

Man skulle ju kunna tro att jag har gedigen hålvana. Visserligen parerade jag snygg och rullade ihop mig som en boll, men det gjorde jävligt ont och jag ville helst grina. Nu kämpade jag på resten av kvällen, för se vända och åka hem går ju inte! Vi stappl… nej, inte Anna jag stapplade, upp till bokborden på gågatan. Där var en väldig trängsel, precis som det ska vara en kulturnatt. Men man behöver kanske inte stå stilla och lägga sitt dasslock till hand över ett gäng böcker i en låda samtidigt som man ringer och pratar med sin mamma, eller hur?! Pucko!

Erik Lallerstedt lagar fiskbullar, men det fick han fortsätta göra i boklådan. Ingen bok följde med hem!

På Svartbäcksgatan träffade vi en före detta granne med bror och son som pratade MYCKET med oss. Jag vet fortfarande inte vad h*n heter, men det spelar ingen roll. Vi tittade in i nån affär när vi kommit loss. Där trodde en gubbe att en fin klocka kostade 75 kronor. Han fick lägga till ett par nollor på priset.

På Galleri Uppsala 1810 träffade vi Monica och Kitty. Just när vi var där sålde konstnären en tavla. Om du missade utställningen kan du se Kittys tavlor varje dag mellan klockan 13 och 18  till och med den 19 september.

Kitty Lindsten har just sålt en tavla.

Vi var båda lite nyfikna på Linnéträdgården och halt… nej, Anna gick, jag haltade… in där. Kvällen till ära var det fri entré. Det här med entréavgift har man nyligen infört och det är skit, tycker jag! Möjligen skulle jag kunna tänka mig att betala entréavgift för Botaniska trädgården. Möjligen!..

Men tänk att det fortfarande blommar saker! Vi blev väldigt förvånade.

Orange blommor är alltid fina!

En och annan naken tjej fanns att beskåda också…

Venus i Linnéträdgården.

Och nu vet vi var vi ska sno pumpor för att göra Jack-o’-lanterns till Halloween! Här fanns det många att välja på!..

Pumpor! Det vill säga presumtiva Jack-o’-lanterns.

Vi såg till och med…. gröna avlånga… Kan detta verkligen vara en pumpa? Det ser ju mer ut som en gigantisk sugar snap…

Grön, avlång pumpa eller gigantisk sugar snap?

Vanliga, snigga orange pumpor fanns också. Här ett exemplar som skulle bli en fin Jack…

Ett exemplar som skulle bli en fin Jack.

Det var flera blommor som fortfarande blommade. Underbart vackra färger!

Tagetes.

En del buskar blommade också.

Lila blommor på en buske. De såg så mjuka ut att man ville röra vid dem.

En och annan grönsak såg vi också. Visst är dessa skockor häftiga?!

Kronärtskocka på gång!

Ja, det heter skocka och inte kocka! En kocka är ingen växt utan en människa.

Skocka. Till vänster i blått, vid orange pil, skymtar en duktig kocka dock!

Vi hade gärna velat besöka museet, men när man på ett otrevligt sätt avkrävde mig min ryggsäck vände vi och gick ut. Aldrig i h-e att jag skulle lämna ifrån mig ryggsäcken som sen skulle vara obevakad en kväll som denna, med massor av människor i rörelse! Dåligt, Linnémuseet, dåligt!

Vi gick över ån efter mat. På en av broarna hittade vi kärlekslås.

Kärlekslås på en av stans broar.

På väg till maten såg vi ordmanifestationen (se första bilden i det här inlägget!) samt linedance. Och jag hejade på G, h*n som inte heller förstod vad som hände för fyra år sen. Vi pratade inte nu, bara hejade.

Utbudet av gatumat visade sig bestå av nån enstaka korvmoj och thai. Det blev thai. Därefter gick vi på jakt efter dessert…

Chokladståndet erbjöd fin dessert.

Vi traskade mot Drottninggatan där jag ville besöka en bokhandel. Den visade sig vara stängd. En kulturnatt! Dåligt! Men i stället fick vi syn på mer linedance och vem skuttade där i ledet om inte före detta kollegan Majsan??? Roligt!

Linedance med Majsan vid orange pil.

Vi hade inte köpt nån dryck till maten, så det blev dags att inhandla sådant. Vi hoppade (inte jag, men Anna) upp till Terrassen och tog var sin öl. Jag vågade knappt känna efter hur foten mådde, men…

Anna med en öl ser väldigt sur ut, men det var hon inte. Det var jag som surade över foten.

Efter ölen beslutade vi oss för att inhandla godisremmar och sen ta bussen hem. Det var då jag träffade Danny. Jag tror nog att han la ett gott ord för mig…

Dags att släcka och gå hem.

Vi var nog hemma till strax efter klockan 21. Jag satte upp foten och vi mumsade på kulturnattsgodis. Min jordnötschokladbit såg ut som Sverige. Jag åt Skåne och kanske en bit till, men det mesta finns kvar.

Fötterna i högläge och choklad, som ser ut som Sverige, i knäet. Jag åt Skåne igår, så det finns kvar!

Foten värkte och gjorde ont och vi la oss efter att ha försökt titta på nån urtråkig deckare på TV. I morse skulle vi upp tidigt, Anna började klockan sju. Eftersom vi träffade på en från hennes jobb på Terrassen var det bäst att komma i tid så det inte spekulerades i om vi satt för länge och drack öl…

Idag är det söndag och vilodag för min del. Den helgar jag med att städa. Och rösta i kyrkovalet, förstås!!!

*Danny = en av doktoranderna på mitt förra jobb

Livet är kort.

Read Full Post »

Innedag i omvärlden

Ett inlägg i vilket det omvärldsspanas lite inifrån och ut.

Eftersom jag har en innedag idag, uppenbarligen, passar det mig bra i alla fall att kolla vad som händer i omvärlden. Och det gör jag förstås genom att flaxa runt bland diverse mediewebbplatser. Häng med om du vill, stå kvar om du vill. Nu drar jag i alla fall!

 

Den får vara tänd.

Kommunen tänder lamporna igen. För ett tag sen tyckte alla partier utom ett i gatu- och samhällsmiljönämnden att lampor på offentliga platser i Uppsala kommun skulle släckas. Det handlade om att släcka var tredje lampa och att strunta i att laga trasiga lampor. Ett bra sätt att spara, tyckte politikerna. Men det tyckte inte allmänheten. Medborgarna. Vi som bor här. Och politikerna lyssnade och ändrar nu sitt beslut. I stället sparar man genom att införa anställningsstopp på förvaltningen. Skälet till att man måste spara är att snöröjning och färdtjänst har kostat för mycket. Snöröjning och färdtjänst är tjänster som köps av externa aktörer. Så ja, jag tycker att det är rätt beslut att införa anställningsstopp. Det behövs väl i princip bara en eller två upphandlare..?

Gömde pojkvän i frysboxen. Inte nog med att den 29-åriga kvinnan hade ihjäl sin morf… pojkvän, 58. Hon lindade honom i plast och lade honom i… frysboxen. Ovanpå detta placerades en juldekoration. Hälsningar från Avdelningen för Viktiga Fakta i en nyhetsartikel.

 

Åkes älg super inte mer. Den sitter på väggen på Åkes kontor.

Berusade älgar undkom polisen. Nej, det är varken nån felskrivning eller första april. Älgarna hade kalasat på jäst fallfrukt i en trädgård på Ingarö och vägrade släppa in villaägaren. Polis tillkallades, men då hade fyllona älgarna hunnit smita. Ett tips därför: låt inte fallfrukt ligga fallen – om du inte vill ha fulla älgar på din tomt. Du vet, falleri fallera faller alla… Kanske även älgar…

”Nätjournal kan vara farlig” Farlig? Ja alltså kritiker menar att patientsäkerheten hotas. Och visst vill inte jag i alla fall att grannen eller nån icke estimerad person i mitt förflutna ska kunna ha en möjlighet att läsa ens en enda rad i min journal. Men frågan är om det inte var lättare att komma över journaler förr, när de kunde ligga och skräpa i pappersform lite här och var där doktorn droppat dem… Nej, jag är kluven i den här frågan, verkligen. Traumatiska besked får man, för övrigt, förr eller senare ändå. Om man ska få nåt, menar jag…

Dagisbarnen kan rymma för lätt. Eh… jag skulle också försöka rymma om jag tvingades vara på dagis…

 

Har bloggat sen 2009.

Knepet som kan förbättra dina jobbchanser. Nu, den 27 augusti 2013, levererar Aftonbladet detta knep. Vi som haft hemsida eller blogg i några år smackar med tungan, skakar på huvudet och säger: ”Kom med nåt nytt!”

Snart lugnare utanför fönstret. Artikel i MvT. Artikel i Corren. Det fixas en ny genomfart genom Metropolen Byhålan tack vare bron som invigs i oktober. Nytt är också att de båda tidigare konkurrerande lokalblaskorna har samma ägare – och samma artiklar. Vådan av att bli uppköpt… Nej, fy så urtrist!!! Och det är inte första gången jag noterar detta…

Livet är kort.

Read Full Post »

”Uti skogen finns det… smådjur…”

Ett inlägg om en skogsutflykt.

Idag skulle vi så ut på svampjakt. Och fika. I skogen. Fikat är egentligen det viktigaste, för håll med om att det smakar sååå bra i skogen, oavsett vad man har med sig till kaffet?!

Svamp var det emellertid brist på. Det var så torrt i markerna att det knastrade under mina gummistövlar. Detta knakljud och myggornas inande var det enda vi hörde…

Men gott var det att fika! Vi hittade några gamla fällda telefonstolpar som vi satte oss på och åt våra tunnbrödsklämmor. Fästmön njöt av djurlivet och matade myrorna med såväl ost som chokladkex. Tyvärr var Ostmyran så himla snabb att ingen av oss hann fota! Men det såg bra kul ut när en ostbit rörde sig jättesnabbt utmed stolpen vi satt på. Kexmyran, däremot, var en klen en som inte orkade lyfta smulan ensam utan gav upp. Tänk så roligt man kan ha åt smådjur!

Vi tänkte nästan köpa med oss svamp hem på ICA Solen och lura barnen att vi hade hittat massor, men där fanns inte heller några kantareller, bara champinjoner…

Ett par timmars ljus och luft var riktigt gott för kropp och själ! Nu är jag hemma i New Village igen. Har telefonerat med mamma och kör en maskin tvätt. Ska sondera terrängen på SvT Play lite. Det är flera program jag vill se som jag har lyckats missa!

Här kommer några bilder från vår skogsutflykt:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Livet är kort.

Read Full Post »

Semester = fullt ös, medvetslös…

Ett inlägg om det här med semester och vila. Eller snarare ingen vila alls.

Nu är jag halvvägs inne i min fjärde semestervecka. Jag ska ha semester nästa vecka också innan jag går in och rensar på mina arbetsplatser i dagarna tre. Satt och funderade i bilen i morse efter att jag hade skjutsat Fästmön till jobbet om det här med semester, vila och fullt ös, medvetslös. Min semester har mest varit det senaste.

Den här veckan, till exempel, har jag haft och har saker inbokade varje dag utom lördag och söndag. Visst är det roligt, men.. Det känns inte riktigt semester och vila för mig. Allra helst inte som det här bruset just nu är väldigt påtagligt och tröttande. Minsta grej gör mig stressad och så ska det inte vara! Men så är det.

Bruset är påtagligt och tröttande, men här vid vattnet brukar jag finna en stunds ro.

Min första semestervecka började visserligen med några dagar som Anna och jag hade samtidigt. Men det var en del förberedelser både för henne och mig då – Anna skulle resa bort med Prinskorven och jag skulle åka till mamma.

Min andra vecka – eller snarare tio dar – var jag hos mamma. Där är det alltid saker som behöver göras. Jag började med att ställa iordning i hennes källare efter ventilationsarbetarna, jag städade, jag storhandlade och jag försökte umgås och åka på små utflykter med mamma så hon skulle komma hemifrån.

Att stå vid en bro en stund ger mig ro.

Min tredje vecka var det en del att fixa här hemma. Jag städade, satte vin, fixade med bilen, ordnade med årsskötsel av graven, var hos Annas mamma, ringde om mina trasiga persienner, åkte och shoppade kläder på Thuns… I lördags var vi och badade – och till och med då fick jag myror insekter i brallan… I söndags gjorde vi… ingenting mer än att jag lagade mat.

Den här fjärde semesterveckan har nog varit värst. I måndags åkte jag in till stan redan vid halv ett och kom inte hem förrän till kvällen. Igår åkte Lucille och jag till IKEA och sen var det hyllfixande tills det var en timme kvar för mig att hinna handla och sen hämta Anna. Idag har jag en intervju för Uppsalanyheter.se som visserligen är tidigarelagd en timme. Men sen ska jag ju skriva artikeln också, få den godkänd och slutligen lägga in den i tidningens publiceringsverktyg. I morgon städar jag mitt förråd och på fredag städar jag min lägenhet. Gissningsvis är jag slut i rutan på lördag och söndag – och det är nog Anna också efter sin första arbetsvecka. Frågan är vem som är slutast…

Den kommande veckan, tillika min sista semestervecka, ska jag inte boka in en enda grej! Det enda jag har att göra då är att köpa en ny mobil. Så förlåt mig alla, som jag eventuellt har lovat att hjälpa på nåt sätt eller göra nåt med, men jag behöver dessa dagar för mig själv.

Semestrande Toffelfötter. Det är den vänstra hälen som är den onda.

Drömmen om semestern som lat och liggandes i en hängmatta med solbrillor på näsan och en bok i händerna, den finns här. Men den tycks inte bli sann. Jag lever hela tiden på nån sorts fullt ös, medvetslös-nivå och har mycket svårt att koppla av. Det handlar förstås om oro inför framtiden, men som Peter så klokt sa i måndags – och som jag egentligen redan vet – vinner man ju ingenting på att gå omkring och oroa sig. Allting löser sig framöver, på nåt sätt. Men ändå. Jag har levt så här så länge, här och nu och ingen som helst planering. Det tar och det tär. Det har fört tillbaka bruset in i mig. Det där bruset som håller mig på helspänn 24 timmar om dygnet. Och nej tack, jag vill inte ha några råd om hur jag ska få bort bruset, jag vet vad som krävs. Dessutom vet jag att det bara är jag själv som kan åstadkomma det.

Vad har du gjort/vad gör du på din semester??? Har du lika inbokade dagar som jag???

Livet är kort.

Read Full Post »