Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bitsk’

Ett inlägg om åldrande och utseende och självinsikt.


 

Det verkar som om jag är den enda i hela världen som inte vet vem Joan Rivers var. Jag blev tvungen att googla. Och nu är hon död. Det fick jag veta via (sociala) medier igår kväll. Nu sitter jag och tittar på bilder av henne och undrar hur 17 man kan se ut som 17 tja, 35 fast man är 81 bast. Jag tycker att det är läskiga bilder, ärligt talat, sen må tanten ha varit hur pigg, rolig och bitsk som helst.

Kanske är jag påverkad av mitt bokprojekt. Redan i slutet av 2011 insåg jag att jag hade åldrats 20 år på tre år, om du fattar. Och det syns. Det syns verkligen på mitt utseende. Bilden till vänster föreställer mig år 2009, den i mitten är från den gångna helgen när jag var sjuk. Till höger Joan Rivers från 2008.

Tofflan 2009 SjukJoan Rivers


Nä, det är väl bara att konstatera 
att nån skönhet har jag aldrig varit och yngre blir jag inte heller med tiden. Det bekymrar mig egentligen inte så mycket som jag tror att det får andra att reagera negativt. Framför allt åldersdiskrimi-neras man när man söker jobb, det vet jag. Själv har jag ingen åldersnoja. Med stigande ålder har också kommit modet att våga göra fel och att våga göra bort sig – så länge ingen dör av det, förstås.

Varje rynka och linje i ansiktet är en erfarenhet. Alla är jag förstås inte stolt över, men de flesta har ändå lett till nån sorts utveckling. Alla färger i mitt hår, som jag beskrev som fyra igår, bär jag också med stolthet. Ingen av dem är nämligen falsk. Ibland önskar jag emellertid att jag hade lite bättre klädsmak och att jag klädde mig lite mer… moget än som i skrivande stund: svart linne och trasiga blåjeans. Linne och jeans med revor i ger definitivt inte pondus åt min uppenbarelse. Men det är bekvämt.

Vad har du för tankar om ålder och utseende??? Förtälj mig gärna genom att nyttja din rätt att kommentera på den här bloggen!

Och by the way… Joan Rivers… Det jag läser om henne gör mig nyfiken. Många kallar henne elak och skoningslös. Jag får känslan av att hon var mest skoningslös mot sin egen person. Värt att tänka på för somliga!.. Det kallas för självinsikt.

 

PS Alla unga, yngre än jag, som vill få nånting recenserat på en blogg nära sig, bör förse bloggaren med underlag!

PS2 Jerry har skrivit massor om Joan Rivers! Läs mer här!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Sociala medier kontra journalistik, eller..?

Ett inlägg om debatten kring sociala medier och journalistik.


Det tycks pågå
en del diskussioner kring vad som är bäst, viktigast och riktigast. Hos lokalblaskan har skribenten John Sjögren knackat ner en krönika med anledning av Alex Schulmans föreställning ”Älska mig” som gavs i Uppsala igår. Ja det är alltså inte nån recension. John Sjögren tar i stället tillfället i akt att skriva om sociala medier och det som hägrar där…

[…] vår tids folksjukdom – bekräftelsebehovet. […]

Han förnekar inte att sociala medier har blivit viktiga kommunikationskanaler (fast han kallar dem kommunikationsmedel). Samtidigt menar han att sociala medierna har

[…] blivit något av en jagets självhävdelsearena. De sociala medierna har blivit det verktyg med vilket vi bygger bilden av oss själva, skapar vår virtuella identitet och ständigt statusuppdaterar vår persona. […]

Han anser att

[…] Detta självbespeglande jag är en del i en större historisk utvecklingslinje. […]

Sen brakar han på i en lång harang om utvecklingen och synen på det egna jaget genom tiderna, filosofi, postmodernismen och håhå jaja innan han drämmer till med

[…] Nu i den digitala dataåldern kan man alltså, på internet och sociala medier, se ett nytt jag växa fram – personan, det ytliga och självbespeglande jaget. […] 

Och så snor han ihop sin krönika i slutet med att hävda att man inte kan älska en persona utan på sin höjd, genom att trycka på en knapp, gilla, den. Slutklämmen är fantastisk:

[…] Det tycks kort sagt som om det samtida jagets största utmaning är att inte bli en Narcissus, att inte drunkna i sin egen spegelbild.

Alltså jag fattar inte riktigt vad John Sjögren vill säga med den här krönikan. Jag tycker att den är svamlig och osammanhängande. En sorts… myck-tyckning inför en pjäs som handlar om bekräftelsebehov. Om nu sociala medier vore nåt så… enkelt… Det kan jag inte hålla med om.

Ofta gillar journalister att nypa till framför allt oss bloggare. Vi är inga riktiga journalister, är deras, enligt dem själva, legitima skäl till att slå på oss. Vi kan inte gräva, vi kan inte skriva journalistiskt och jag vet inte vad jag har läst på lite olika håll. Vad gäller John Sjögren är jag osäker på om han är utbildad journalist. På LinkedIn kallar han sig kulturskribent. Det är jag också fast på Uppsalanyheter.se och jag har ingen journalisthögskola på i mitt CV.

För mig är just skillnaden att bloggare har vem som helst rätten att kalla sig som driver och skriver en blogg. Sen kan det vara en bra blogg eller en mindre bra blogg. Bloggen i sig kan handla om ett särskilt ämne eller kanske bara vara personlig. Eller en blandning av flera kategorier.

En journalist, däremot, har en utbildning för att skriva. Då borde det inte bli typ såna här missar som nedan. För jag tror, precis som en som kommenterade mitt inlägg med bilden igår, att journalisten verkligen TROR att det heter som det står i texten:

Lyckstolpe

Eh… lyckstolpe? (Skärmdumpen är från Expressens webbplats igår.)


Ytterligare en person
på lokalblaskan, Björn Lövenlid, tar sig för att skriva om sociala medier igår. (Anar jag en sammansvärjning eller är det nyhetstorka på kultursidan eller vad?) Ingressen ger en vink om tonen i krönikan:

Därför borde ryggdunkande Facebookare möta gnällande journalister, skriver Björn Lövenlid. […]

Sen raljerar även han om narcissism (på Instagram), La Dolce Vita (på Facebook) och…

[…] På Twitter tävlar alla om att tycka samma sak samtidigt. Godaste människan vinner. […] 

De som skriver om roliga saker i sociala medier får uppmärksamhet, medan

[…] Deprimerande nyheter faller som döda fåglar från träden […]

Jag håller inte alls med! För det första, om det är nåt ställe där det kan råda väldigt hätsk debatt mellan motståndare i olika frågor så är det på Twitter! Och roliga saker får inte alls mer uppmärksamhet än tristare ämnen. När det gäller bloggar, till exempel, som Björn Lövenlid inte alls nämner, är deprimerande inlägg mer lästa än humoristiska. Det vet jag av egen erfarenhet. Människor ÄLSKAR andras olycka. En del bryr sig om, också…

Men skillnaden är att det i traditionella medier tas upp det Björn Lövenlid tycker är mycket viktigare, som krig, svält, olyckor och elände. Fast dessa ämnen tas också upp i sociala medier, kan jag upplysa Björn Lövenlid om. Eller har han missat det?

Han skriver:

[…] Vi journalister älskar att rapportera om sådant som bryter mönstret och förfärar. Många av oss ser det också som vår uppgift att peka ut missförhållanden. […]

Vet du, ibland kan jag bli så less på journalister som hävdar sig vara folkets röst och som säger sig ha till uppgift att informera allmänheten.

Allmänheten har rätt att få veta!

sägs det ibland som om det vore ett argument. Lägg av! Det enda medierna är ute efter är att sälja – tidningar, annonser etc. Tjäna pengar, alltså. Till skillnad från majoriteten av oss bloggare, dårå. Har vi tur kanske vi säljer nåt enstaka inlägg i månaden…

Björn Lövenlid rundar av sin krönika med att uttala att han önskar att de båda medievärldarna kunde mötas halvvägs. Eh… fast det är ju inte vad som står i ingressen. Där var det ju Facebookare som borde möta journalister, inte tvärtom. Inte nåt tal om att gå halva vägen var, inte.

Min åsikt är att båda behövs. Sociala medier går inte att stoppa undan genom att raljera att det bara är vanliga människor som skriver om ytliga saker, fotar sina barn, sin mat och helst är roliga.

Men… jag tycker att vi borde börja ställa högra krav på de så kallade journalisterna. Jag menar, har de inte gått nån kurs eller så för att få kalla sig journalister??? Det har ju inte vi bloggare gjort. Ändå kan många av oss både stava och skriva välformulerat om djupa ting… Märkligt…

För övrigt, Björn Lövenlid är, enligt sitt Twitterkonto

Kulturreporter, mediekrönikör, bostadskrönikör, musik- och filmkritiker samt egenföretagare i konfektionsbranschen. Jag är också vivör och lebeman. 

Där ser man! Jag är blott en Toffla, jag. Och bloggare. Och tant. Eller som det står på mitt Twitterkonto:

En rätt tjock tant som bloggar så fingrarna blöder. Eller fotar träd. Eller pussas med fästmön.

Och på bloggen:

En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.

Har jag förhävt mig nu och varit snudd på narcissistisk och vädrat mitt bekräftelsebehov..? Maj gadd…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om denna dag so far.


Uppdaterat inlägg:
Klockan 16.33 kom ett sms från B2Bredband (Bredbandsbolaget???) där det stod att driftstörningen är åtgärdad och om jag fortfarande har problem ska jag starta om mitt modem. MEN HALLÅ! För det första har jag en lina – en sladd till ett särskilt bredbandsuttag i väggen, på lätt svenska, och inget modem. För det andra har linan funkat sen lunchtid… Maj gadd…


Äntligen sitter jag
vid Storebror* igen! Det var kvickt jobbat, Bredbandsbolaget! All credit till era tekniker. Men när det gäller information till kunderna fallerar ni emellertid – som så många andra. Spray.se, till exempel… Det hade varit så enkelt för er att till exempel lägga ut information om Bredbandsbolagets driftstörning i HELA Uppsala på er webbplats. Kanske Twittra lite. Alltid når man några kunder som surfar mobilt när fasta linan inte funkar. Bara ett par tips från en kommunikatör som satt och skrev en jobbansökan just när linan dog.

Det gick bra att fortsätta jobba med ansökningarna på Lapdancen**, men som sagt, det blev mickligt. USB-stickan åkte som en skottspole mellan datorerna. Tre ansökningar åkte iväg idag, varav två med såna där fruktansvärda webbformulär som man borde få betalt för att fylla i. Allt som efterfrågas där står nämligen i mitt CV som ligger på en fil. Hur svårt kan det vara att läsa ett sånt dokument? 

Det är som att alla tror att man har massor av tid bara för att man är arbetssökande. Så är det inte! Jag fyller min dag med att skriva ansökningar och skriva annat. Däremellan försöker sköta mitt hem och hushåll samt umgås med familj och vänner. Jag planerar min tid så gott det går. Teknikstrul kan verkligen sätta käppar i hjulet för planeringen. Men då gäller det att ha en plan B! Och det har jag när det gäller datorer och internetuppkoppling, tack och lov! I övrigt är jag hjärtligt trött på dem som skyller på att de inte har tid att svara på ganska viktiga frågor som har med tid och plats att göra. Eller som lovar mejla nånting som sen inte dyker upp.  Jag har sagt det förr och jag säger det igen:

Hur svårt kan det vara att ta två minuter för att skriva två meningar?

Den som har jobb har ofta svårt att förstå noll koll på vilken utsatt position en person utan jobb är i. Att offra ett par minuter för att komma överens om nåt eller skriva nåt eller mejla nåt är väl inte hela världen? När jag jobbade hade jag ibland just två minuter över, liksom… Tänk på att det faktiskt kan vara du som sitter där och väntar sen nån gång, arbetslös och rätt deppig…

Regnet upphörde i Uppsala och solen tittade fram en stund. Jag samlade ihop mina soppåsar och Tokerian-påsen som jag hade kompost i hade gått sönder och läckte – som vanligt! Jag vet inte vad det är för fel med Tokerians plastkassar, men de går alltid sönder. Eller i alla fall i nio fall av tio. Det var bara att offra en annan påse att stoppa den äckliga påsen i.

Sen fick jag emellertid lämna påsarna nere i entrén. Jag kollade postboxen och där låg en räkning och ett brev från a-kassan. Brev från a-kassan, snarare än räkningar, gör att det börjar mullra i min mage. Jag blir nervös och måste gå på toaletten. Idag var inget undantag. Fast jag blev rätt sur på min reaktion när jag öppnade brevet:

Brev fr a-kassan

Brevet från a-kassan var inte värt att få ont i magen av.


Brevet innehöll en blankett
för nominering av ombud. Vilket jävla hån! Jag har ju inga arbetskamrater så hur 17 ska jag kunna utse nåt ombud?! Det var länge sen jag hade kollegor som tillhörde samma fack som jag eller som jobbade som ombud för mitt fack. Det sades, förresten, på just den arbetsplatsen att de som jobbade som ombud hade för lite att göra på sina ordinarie jobb. Det kan nog stämma på det stället. På min senaste arbetsplats såg jag däremot ett ombud som arbetade väldigt hårt – både som kollega och som ombud. Hade jag fått fast tjänst hade jag bytt till just det facket! Nu tvingas jag vara kvar i ett fack som inte vill ha mig som medlem.

En bra sak med det för mig idiotiska brevet var att jag blev påmind om att mejla a-kassan om sänkt a-kasseavgift. Man bör nämligen få det när man är arbetslös. Men du ska inte tro att a-kassan informerar om det. Sånt får man ta reda på själv! Jag lärde mig det förra gången jag var arbetssökande…

Det tar ungefär fem minuter att gå till Tokerian. Halvvägs började foten göra rejält ont. Nu har det onda flyttat sig längre fram, mot lilltån. Fick stanna ett tag inne i affären och vila mina onda fötter liksom axeln – den fick sig väl en kyss i Det Fruktansvärda Fallet i lördags den också…

Matkasse o fot

Fötter och axel fick vila en stund inne i affären.


Uppsalanyheter.se
såg jag så himla många fina bilder från Kulturnatten. Själv bidrog jag bara med en enda, för jag fotade ju mest blommor och växter innan vi åkte hem, som du som läste mitt inlägg om Kulturnatten kanske såg. Fästmön och jag önskade att vi hade haft en anonym blogg där vi kunde lägga ut alternativa bilder. DET hade varit roligt! Men en får inte skoja om andra människor för då är en elak, har jag hört, särskilt från personer som skojar själva – och är både bitska och jätteroliga. Men jag kan meddela att jag hade filmat mitt fall och lagt ut – om jag hade kunnat. Det var en piruett – om du nu kan tänka dig Tofflan som balettdansös – jag har faktiskt dansat balett!!! Att ironisera över sig själv och sina egna tillkortakommanden är alltså helt OK i sociala medier. Men du får alltså varken se P-Lisa eller Han med Shortsen och inte ens Tofflan göra Svansjön, utan bara tillrättalagda och snälla bilder.


*Storebror = min stationära dator

**Lapdancen = min laptop


Livet är kort. Ibland är det svårt att vara snäll.

Read Full Post »

Ett inlägg om förtvivlan och lite sånt.


Uppdaterat inlägg:
En avi för det rekommenderade brevet har nu kommit och jag ska strax åka och hämta det, bara för att skriva på och returnera. Sen är mitt liv i limbo igen. Tack så fantastiskt mycket alla inblandade (mest till mig själv)!


Idag gör det bara så ont.
Så jävla ont. Jag har knappt gråtit sen i torsdags förmiddag, men idag har det brustit både en och två gånger. Så ursäkta mig om jag inte orkar roa dig med några putslustiga, bitska inlägg. Du får titta på en liten jävla gaffel en stund i stället.

paprika liten gaffel tomat
En liten jävla gaffel, omgiven av egen paprika till vänster och köpta tomater till höger.


Jag har försökt lägga in nån sorts meddelande
på jobbmejlen samt dirigerat om medierapporter som kommer varje dag. Tyvärr lär jag få dem ändå till min jobbets mobil eftersom jag själv ingår i gruppen jag har styrt om till. Snacka om fail. Men jag skrev också till mottagarna och bad att bli bortplockad från eventuell adresslista.

Nåt rekommenderat brev har ännu inte kommit. Det kan ju komma idag, men jag tänker inte sitta och vänta i morgon på att posten ska komma. Den brukar nämligen inte dimpa ner i postboxen förrän vid 16, 16.30-tiden. Hurra för Posten – NOT! Gissningsvis måste jag dessutom åka och hämta brevhelvetet på utlämningsställe också, vilket tar ännu mer tid. Snacka om att brevskrivaren är feg som inte vågar möta mig öga mot öga!

Nu kan jag rasa och förtvivla hur mycket som helst. Det ändrar ingenting. Men jag tycker att människor kränker mig gång på gång på gång. Inte konstigt att jag är som jag är – en dålig människa. Jag orkade inte ens ta surfrundan bland mina bloggbekantingar igår. Orkade inte.


Livet är kort. ”Snart går jag bort!” sa lille Per.

Read Full Post »

Fredagskvällen var seg. För att prata klarspråk blöder jag som en gris och hade gjort så hela dan på jobbet. Det var därför en tämligen trött Toffla som tofflade runt på Tokerian för att handla fredagsmiddag. Först hade jag tänkt hämtmat, typ pizza, men jag vet att varken Fästmön eller jag mår så bra av det av olika skäl. Så det fick bli traditionell fredagsmat – tacos. Och det verkade de flesta andra handla på Tokerian också. Därför kom jag hem med två inte helt

ultimata avocadosar.

Anna vet precis vad jag menar med uttrycket och hon kan vara mycket kritisk, tro inte alltid att denna varelse är så snäll och vän. För övrigt älskar jag ALLA sidor av Anna, även de bitska. Det enda jag inte riktigt gillar med Anna är hennes ullstrumpor, tror jag. Men jag försöker åtminstone fördra dem. Ullstrumporna, alltså. Gå på i ullstrumporna när det gäller Annas ullstrumpor, alltså.

Jag försöker verkligen gå på i ullstrumporna när det gäller Annas ullstrumpor.


Anna påstår att min lägenhet är kall.
Själv har hon minst 25 grader varmt i sin lägenhet – året om. Det är inte roligt på sommaren. Men då är det faktiskt varmt hos mig också…

Jag tvingar alltid mina gäster att hjälpa till, så Anna fick äran att göra guacamolen på två icke ultimata avocadosar. Men trots att det såg ut som barnbajs blev det mer än ätbart. Efter maten tvingade jag Anna att diska medan jag plockade undan och gjorde iordning en matlåda åt arbeterskan som ska arbeta på Äldreboendet lördag och söndag, tråkmånsan.

Sen tog Tofflan slut. Anna fick ont i magen och efter att ha vilat ut en stund ovanpå sängen beslutade vi oss helt enkelt för att borsta tänderna och gå och lägga oss i sängen. Halv tio igår kväll låg vi i sängen med täckena upp till hakorna och lyssnade till nån deckare på Kanal 5. Och – HEPP! – så slocknade vi. Tur att vi är likadana!

I morse vaknade jag 6.38 (jag hade varit uppe ett antal gånger på natten också, som den stuckna gris jag känner mig…) och undrade om Anna hade försovit sig eftersom det var så tyst. Men det hade inte Anna. Hon hade hasat iväg till bussen och gett mig sovmorgon för att hon såg att jag var så slut igår. Gullhöna! Nästa gång jag vaknade var väl klockan nästan halv nio…

Men vilket bakslag! Jag tittade ut genom fönstret och plötsligt har vi vinter igen! Det snöar och snöar och snöar och är i skrivande stund alldeles vitt på marken. Gissa om jag är glad att det inte var idag jag skulle åka långfärd till mamma och att jag inte heller har slängt om till sommardäck! Jag tror nämligen inte att det är möjligt att köra på sommardäck idag…

Vinter igen! Den här bilden tog jag vid 8.30-tiden i morse.


Jag hoppas att blödningarna avtar i styrka idag.
Igår blev jag helt matt och slut, mitt ansikte var kritvitt, tyckte jag. Och faktum är att jag börjar bli bekymrad. Om jag inte hör nåt från doktorn nästa vecka tänker jag ringa mottagningen efter påsk. Jag kan nästan inte jobba när jag mår så här. Igår var det, som sagt, jättetufft att ens försöka hålla sig på benen.

Delar av dagens middag ligger på tining – jag tänkte steka kyckling och servera klyftor, hot béarnaisesås och färska grönsaker till. Enkelt och gott. Men först ska förstås Anna jobba klart – hon har 7 – 16-pass både idag och i morgon. Jag ska hämta henne och i morgon bitti skjutsar jag henne också. Det var bara enormt skönt att få sovmorgon idag!.. Lördagsgodis av nåt slag fixar vi på vägen hem.

Tyvärr ska min kära hem till sitt redan måndag morgon, men det beror ju på att hon är mamma och tycker att Elias ska få ha påsklov som alla andra skolbarn även om han är hos sin pappa. Pappa kan inte ta semester från sitt jobb, så Elias får några extra dar hos mamma i nästa vecka. Och jag åker ju själv ner till min mamma på onsdag efter jobbet. Jag hoppas verkligen på vårväder då!!! Jag hade sett framför mig hur vi skulle ta promenader längs sjön och så…

Jag har rivit ut lakanen ur sängarna och slängt dem i tvättmaskinen som nu ska få jobba en stund medan jag läser lokalblaskan. Sen ska jag förstås bädda rent och så kanske det blir lite strykning. Eller så lämnar jag det senare till i morgon. Jag känner att jag behöver ta det lite piano idag… Då passar det utmärkt att säkerhetskopiera filer och att rensa bland mobilens över tusen foton… Lagom ansträngande… Och nånstans däremellan ska jag förstås ringa mamma.

Det var min helg. Vad gör du med din???

Read Full Post »

Det är baske mig inte roligt det här. Med magen, alltså. Igår kväll lagade Fästmön så god mat och för en gångs skull var vi alla samlade kring matbordet, med pappa Jerry i högsätet. De flesta av oss kollade sen Melodifestivalens final – alla utom Johan som är jätteförkyld (och totalt ointresserad av schlager). Och några av oss mådde illa. Jag tror att jag åt kinderegget och några få bitar godis. Sen ville jag inte ha mer. Så illamåendet berodde inte på för mycket godis. Nej, det var vidrigt, jag spydde som en fontän. Tro mig, jag gillar inte att spy ens när jag är skitfull (vilket var många år sen)…

Urk.


Jobbigt att må dåligt
när vi alla är samlade. Då vill jag vara glad och pigg och bitsk. Men jag tror inte att nån som följde live-bloggen märkte av mitt illamående. Stort TACK till alla som var med och kommenterade live!!!

Idag mår jag bara aningens bättre. Jag vaknade och mådde OK, men sen en halvtimma, en timma efter frukost är det värsta plågan igen. Jag har ont och jag mår illa, fast jag försöker att inte fontänspy igen.

Så! Nu har jag gnällt färdigt! 

Idag är det visst en härlig vårdag, men jag orkar inte föreslå en promenad, vet inte om jag pallar. Anna sitter vid Elias dator och försöker sparka liv i den, Elias sitter vid hennes dator och jag sitter vid min lilla i köket. Kallsvettas. Men som vanligt funkar bloggen terapeutiskt – jag känner inte efter hur illa jag mår när jag sitter och skriver.

Det blir nog en tur till ICA Solen innan jag och Clark Kent* vänder hemåt till New Village igen. Jag tror att jag har glömt min handlingslapp hemma, men jag tror att det stod mjölk, ägg, Bregott… och så nånting mer på den… Jag blir så trött på mig själv när jag är så här glömsk!

I kväll ska jag ringa dagens fantastiska födelsedagsbarn, faster E. Hela 95 bast fyller hon och är skarpare i huvudet än de flesta knivar i lådan. Kalaset hade hon ju redan förra lördagen. Jag ska höra om hon har varit ute på bok-shopping än med presentkortet hon fick av mamma och mig. Faster E är nämligen deckarfantast precis som jag, så vi brukar byta lästips ibland!

Faster E, med en hjärna skarpare än de flesta knivarna i lådan!


Om jag blir gammal
skulle jag vilja vara lika skarp som faster E. Men jag tror nog varken att jag blir gammal eller särskilt skarp. Vi får se om jag märker nån skillnad sen när april månad är utgången… Faster E har för övrigt påmint min mamma om att jag faktiskt fyller 50… Och när… Hon har koll! 😛


*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Vilken kväll! Den har gått i rasande tempo och jag slog inte ner arslet förrän till Antikrundan klockan 20. Och då for jag upp och ner några gånger eftersom jag skulle hänga tvätt. Sen slumrade jag nånstans mitt i för att bli väckt av en kär vän som tyckte att en skål var fin och

[…] lite lagom häxig […]

Sen var det färdigt! Vi tramsade och flabbade och häcklade tröjor,  tänder, fjollor och fula uttal. Jag asgarvade högt i min ensamhet och väntade nästan på att det skulle komma vitklädda män som satte på mig en skjorta med knäppning där bak innan de förde bort mig för inlåsning; min kompis påstod att hon nästan (?) kissade på sig. (Tur att det inte är bildtelefon…)

Till sist tog mobilen slut och vägrade skicka sms. I stället visade den mina foton. (Den har en egen vilja! Igår när Fatou skulle fota mig och Annika Östberg satte den på musikspelaren…) Efter programmet ringde jag Fästmön – och då tog även den  vanliga luren slut och började tjuta. Lur nummer två låg redan på laddning.

I morse tog tandborstladdningen slut och jag ställde skaftet på laddning. Trodde jag. Bara det att jag glömde stoppa sladden i uttaget. Såg det inte förrän i kväll. Det räcker väl till en borstning, men ändå. Irriterande!

Glömde sätta i den i uttaget…


Och så jag själv.
Känner mig sliten och slut. Kom hem sent från jobbet. Betalade två räkningar, städade badrummet, städade toan, slängde i mig mackor, duschade, ringde mamma (för hon hade ringt mig när jag duschade) – och, som sagt, kollapsade i TV-fåtöljen framför… Antikis.

Eftersom jag slumrade innan jag började sms-flamsa kan jag säkert inte sova i natt. Dessutom har jag en tupp eller nåt annat skit i halsen, så jag har torrhostat under hela tiden jag har skrivit det här inlägget.

Jag har en sån här i halsen, irriterande nog.


Nä, det är nog dags att borsta tanden
– om tandborstens laddning håller till det. Jag hade tänkt skriva ett bitskt inlägg om pensioner, men jag orkar inte förfasa mig över de minst 30 000 svenskar som är 64 år och som har fått felaktiga pensionsbesked. Jag fick mitt besked igår och undrar om jag måste jobba tills jag är 100. Eller tills jag stupar. För pension i rimlig pensionsålder finns det inga möjligheter till. Vilken tur att jag älskar att jobba…

Read Full Post »

Older Posts »